Ronja och Rumpnissarna

Teater igen. Denna gång med syster och mina stora barn. Tur att vi har lite barn att ta till så vi kan gå på barnteater som tex Ronja Rövardotter. Den här hade vi hört så mycket om. Hur bra den skulle vara. Hur cool. Och hur roliga rumpnissarna var. Och det stämde. Jag hade dock missat att det skulle vara en så modern version. Att rövarna bodde på ett skrotupplag och att den trolska skogen var bytt till en junkyard. Med plåthästar, lysande blommor och märklig metallmiljö. Men när jag väl vant mig var det bara coolt. Och Rumpnissarna var verkligen knasiga. Med Pilates-bollar insydda i byxorna studsade de runt på rumporna. Effektfullt och kul. Grådvärgarna var riktigt kusliga. Som zombies smög de omkring i skogen och skrämdes. De enda som jag inte gillade i denna version var Vild-Vittrorna. Från att ha varit barbröstade kraxande fåglar i filmen, var de här stela, otympliga lyftkranar med stora klor. De rullade sakta fram och var mer konstiga än otäcka.

Foto: Petra Hellberg (Bild från Stadsteaterns hemsida)

Ronja och Birk var ett fint par. Att Ronja bröt på finlandssvenska var lite märkligt, men också gulligt. Birk var som Birk ska vara, fast snyggare, och pappa Mattis lät precis som på film. Och gamm-gubben Skalle-Per var exakt som Allan Edvall-versionen. Mest fascinerades jag av storyn. Igen. För det är en fin historia. Jag grät både här och där, fast jag inte direkt var ovetande om hur det skulle gå. Men dessa starka känslor mellan far och dotter. Mellan Birk och Ronja. Vördnaden för naturen. Kamratskapen. Kärleken. Det är mycket känslor. Och de gick fram. Det gillar jag. Och då gråter jag både när det är glatt och när det är sorgligt. Så larvigt, men så skönt.

Jag saknade musiken från filmen. Rövarnas häftiga sång. Mammans Vargsång. Istället var det en DJ som spelade dunka-dunka på högsta volym... Då kände jag mig plötsligt för gammal för barnteater...

Foto: Petra Hellberg (Bild från Stadsteaterns hemsida)