Öppna famnen

Åh vad jag grämer mig. Idag på bussen var det en kille i kostym som inte hade remsa eller sl-kort. Och ingen mobil. Han ville åka buss ändå, men chaffisen var stenhård. Och killen vädjade till hans goda hjärta. Och gav sig inte. Och chaffisen hotade med polisen. Det tog ett tag. Mannen var aldrig otrevlig, men lite arg. Och envis.

Och där satt jag. I mitt huvud drog jag fram en remsa och betalade. Jag hade den tom framme. Men jag gjorde inget. Utan jag funderade på hur det skulle gå till. 'Han måste väl ha biljetten under resan? Och jag vill inte ge hela remsan. Den är ju helt ny ju... Ska jag sälja den till honom?' Tankarna rusade. Ingen annan gjorde nåt. Killen gav upp. Bussen åkte iväg. Och där satt jag med mitt stora hjärta och min ynkliga lilla handlingskraft.

Jag vill så gärna vara spontan och kraftfull. Ha civilkurage. Vara en som tror på folk. En som vågar lita på en främling. Som respekterar andra. Som hjälper till, som tar parti, som ställer upp. Istället är jag feg och försiktig. Tills det är för sent. Och så sitter jag där med min fulla oanvända remsa. Och ler ett snett men medkännande leende, när vi åker förbi den gående mannen i kostym.

Så fjuttig jag känner mig.

Häromdagen hände en lite liknande sak. En tjej jag följer på twitter. Som jag inte alls känner. Som har det kämpigt och verkar ensam och ledsen. Hon åkte till Stockholm. Och lät ensam. Och jag kände spontant att nu vill jag bjuda henne på fika. Hon om nån behöver en spontanfika. Jag tom hintade till henne på twitter. Men gör jag nåt på riktigt? Nej nej. Jag jobbar ju. Och ska hämta barnen på dagis. Och hon får säkert flera andra inbjudningar idag. Och inte vill hon fika med mig. Och förresten känner ju inte jag henne. Hon kan ju rentav vara farlig... Och vad skulle vi prata om. Sådär mal det på. Tills det är för sent. Och jag grämer mig. Varför lyssnar jag inte till mitt hjärta?

Min systers dotter tar studenten i morgon. Min syster stressar ihjäl sig. Nu ligger hon i migrän och är helt slut. Och vad gör jag? Jo jag frågar om jag kan hjälpa till. Jag stormar inte dit och tar tag i saker. Jag fixar inte barnvakt eller kör fram och tillbaka och ser till att hon orkar och överlever. Nej, jag frågar försynt om hon behöver hjälp. 'Säg till i så fall. Så finns jag här...'

Åh vad jag vill storma mer. Lyssna på mitt hjärta. Vara spontan. Inte så jäkla praktisk och torr och tråkig hela tiden. Hallå hjärtat? Lilla magkänslan är du där? I fortsättningen ska jag lyssna på er. Jag ska bara bli lite modigare först.