Det här inlägget har jag en känsla av att jag har skrivit förut. För historien upprepar sig. Om än snäppet värre i år då... Förstås.
För perioden fram till sommarlov och semester är egentligen ganska hemsk. Alla dessa saker vi håller på med. Som vi inte får missa. Det är avslutningar, sommarfester, föräldramatcher. Uppvisning, uppspelning, avtackning. Det tar aldrig slut. Och varje år tror jag att vi orkar lite till. Bara lite till. Och det är ju så roliga saker vi gör. Klart vi vill va med. Jag gör bara en knut på mig själv så går det. Och sen lite dubbelknut så går det lite till. Jag kan skippa att sova och packar och planerar hela nätterna.
Man kan tro ändå att när ens far går bort mitt i detta. Och man ska hantera sorg och saknad samtidigt som man roddar vardag och avslutningar. Man skulle kunna tro att man blir en anings klokare och säger nej till saker. Stannar upp. Andas. Kramar om sina barn eller sitter på altanen i solnedgången.
Nej då. Inte jag. Jag sover ännu lite mindre. Försöker få in allt praktiskt som ska fixas med begravning och så, samtidigt som jag skjutsar till avslutning, fixar presenter, packar utflyktsmat och firar födelsedagar... Det finns ingen hejd. Ingen eftertanke. Inget förnuft. Bara en kamp att lite till. Bara denna vecka. Sen kan vi andas.
På måndag begraver jag min far. Jag vill hinna ta in det. Jag vill förstå. Jag vill stanna upp i det och vara där. Jag vill inte upptäcka om några veckor, månader att vad var det som hände? Vad gjorde jag?
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar