Midsommarhelgen spenderade vi hos barnens faster på landet. Där finns det djur. Och djurvana. Vilket paradis för barnen. Jag håller mig på respektfullt avstånd. Från hundar, hästar, kaniner och höns. Men framförallt dottern älskar att pyssla, klappa, mata och dona. Hon t.o.m rider lite. Mycket modigt.
Jag blev inkallad att hålla i en häst när vi var där. Det fanns tre hästar i hagen. En jättestor, en mittemellan och en pytteliten. Tjock, men pytteliten. De skulle flyttas av någon anledning och jag tilldelades den pyttelilla. Dottern tog den mittemellan och fastern tog den jättestora hästen. Hur det var så gjorde jag det med bultande hjärta. Lilla hästen, som förvisso var liten men högst levande och tung och kanske helt vildsint, vad vet jag, hoppade plötsligt till och blev rädd för något. Och vem blev inte det. Jag hoppade mycket högre och backade instinktivt... 'Visa att du är starkare än den' sade fastern, medan jag tyckte att den lilla hästen såg oerhört stark och vältränad ut. Och kanske lite ondsint dessutom... 'Du ser ju helt livrädd ut, mamma.' Konstaterade dottern helt korrekt.
Vilket dåligt föredöme jag är, tänkte jag. Om jag nu vill att mina barn ska bli modiga och coola med djur, så måste ju jag vara det också... Trodde jag. Men tvärtom. Vildis fnyste åt sin fega mamma och visade hur man minsann skulle göra. Raskt och resolut och utan prut tog hon över och räddade mig från den lilla hästen. Och växte hon inte ett par centimeter på kuppen? Man kan tydligen vara förebild på olika sätt...
Nu funderar jag på om vi inte ska skaffa katt ändå. Det vore lite mysigt. Tror jag. Hmm. Vem är det som påverkar vem här hemma egentligen...?
 |
| Vildis rider på mittemellan-hästen... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar