En myggas surr

Nu får ni hjälpa mig. Finns det något värre ljud än en myggas surr? Till exempel på natten. När man ska sova. Det är kolsvart i rummet. Och så hör man det där eländiga, envisa surret. Man har inte en chans att döda den i mörkret. Men man viftar lite på måfå och hoppas att den ska hitta nån annan att äta på. Eller när man sitter i godan ro och läser en skvallertidning. Så smyger den upp bakom en. Snett bakom örat. Så att man inte ser den. Men hör den. Mycket tydligt. Och man viftar med handen för att få bort den. Och då blir det tyst. Knäpptyst. Man viftar febrilt för att få den i rörelse igen innan den får för sig att smaka lite. På mig. Men inget händer. Fortfarande tyst. Man viftar mer. Snabbare. Yvigare. Vildare. Till slut står man och hoppar och slår med tidningen och då till slut. Det surrar igen. Snett bakom örat...

Jaja, självklart är det värre om det är 'många myggar'. Som Lill-Tjorvas säger. Och oj, vad de sticker honom. Han är prickig överallt. Men klagar inte för det. Han är inte den där klagosorten. Och den här gången svullnade han inte upp så fasligt. Som förra gången vi var hos mormor och morfar.

De har verkligen skaffat sommarstuga i Mygghelvetet. (Myggparadiset heter det kanske om man ser det ur myggens perspektiv) (Fast varför i herrans namn skulle vi göra det förresten... De ser aldrig nåt ur vårt perspektiv direkt.) (För då skulle de väl inte sticka oss hela tiden.) (Väl?)

Efter många års träning klarar de flesta i släkten av att spendera en vecka eller två i Myggriket. En del pallar inte trycket och gör bara korta inhopp. En del dyker helt enkelt inte upp. Medan vi andra härdar ut. Och nytillkomna släktingar svullnar som sagt upp lite i början, men de vänjer sig. Till slut blir man cool och kall. Och skryter om att det här var väl inget. Då skulle ni ha sett 1974. Då var det mygg. Stora som helikoptrar... Ja, ni fattar.

Men hur cool och kall jag än har blivit. I år var det inget kul. Det gick helt enkelt inte att vara utomhus. Och inomhus fick man slå och vifta och svära. Som besatt. De var ovanligt många. Ovanligt små. Och ovanligt ettriga. Men. Syster, dotter och jag trotsade trots allt dessa otyg och tog oss ut i skogen för att plocka kantareller. Och banne mig. Det fanns lika många kantareller som mygg i skogen. Outhärdligt, men ljuvligt.