I helgen skulle vi ut i skogen. Jag, Vildis, Lill-Tjorvas och barnens farmor. Vi skulle plocka lingon. Och kanske lite svamp. Det gjorde vi för några veckor sedan också. Och då plockade och åt Lill-Tjorvas alla blåbär och lingon han hittade. Blå om fingrar och mun. Kladdig och lycklig.
Och nu. När jag blivit påmind om denna otäcka rävsjuka. Då kan han ju inte äta bären längre. Utifallatt om. Plötsligt är det 'ajaj' och 'inte äta' som gäller. Och visst - det gick ju bra. Han hade annat att kolla på. Men det är ju så trist! Att gå i skogen och inte våga äta bären...
Sen har jag precis lärt mig att Spindelskivlingen är supergiftig och kan förväxlas med trattkantarellen. Nej, de är inte särskilt lika. Men de är bruna båda två och växer bredvid varandra och mina barn är med och plockar trattisar. Vem kan egentligen vara 100 % säker på att det inte slinker med en liten spindelskivling i hinken...
Och sen är det fästingarna. Små, äckliga och livsfarliga. Och myggen sprider visst sjukdomar nuförtiden. Allt är tamejsjutton farligt.
Vet vi för mycket nuförtiden? Var det inte enklare förr. När man kunde äta bär i skogen. Cykla utan cykelhjälm. Åka bil utan bälte. Levde vi friare, lyckligare när vi var ovetande om alla faror. Denna ständiga oro kan inte vara bra. Och visst - jag vet att sannolikheten för det ena eller andra är si eller så stor. Men ändå. Om det finns en risk för livsfarlig sjukdom. Vem vågar chansa? Inte den här hönsmamman...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar