Fisketävlingen

Ok, jag erkänner. Jag kanske tycker lite synd om masken. Jag kanske ojar mig lite när jag trycker kroken genom deras sega skinn och de sprattlar för sitt liv. Och jag grimaserar faktiskt när de råkar gå av och nåt kletigt innanmäte rinner ut i min hand. Jag erkänner. Jag gillar det inte. Men jag gör det ändå. Vad gör man inte för barnen...

Så det var alltså dags för den årliga fisketävlingen. Och av nån outgrundlig anledning så missar mannen i huset detta i år igen... Han och A-son var på basketturnering. Jag, Vildis och Lill-Tjorvas däremot. Vi skulle vara med och fiska. I år igen.

Vi har varit med ett antal år. Och varje år är det likadant. Lika dött. Inte ett napp. Inte en fisk. Visst - nåt år har det väl nappat lite. Men vi har klarat oss från att verkligen få upp en fisk. Som man måste ta hand om. Och ta bort från kroken. Medan den sprattlar förtvivlat. Och går sönder. Och sen ska dödas på ett smärtfritt och effektivt sätt. Det har vi liksom sluppit.

Så jag tänkte. Att visst - för barnens skull. Det får lösa sig. Om vi nu får napp. Då fixar jag det. Säkert. Tror jag. Hoppas jag...

Och sen metade vi. Lill-Tjatten tyckte det var kul i en kvart. Att slå med spöet i vattenytan så det plaskade. Vildis hade lite bättre tålamod. Det gick en timme... Och ingenting hände. Då var grannkillen från parallellklassen redan uppe i sju firrar...

Men se där. Plötsligt hugger det och Vildis får upp en liten liten sprattlande abborre. Vilket jubel. På utsidan. Vilken skräck. På insidan. Och den lilla lilla stackars fisken hade helt svalt den elaka vassa kroken. Och jag insåg där jag stod och pillade försiktigt med bortvänt ansikte att detta klarar inte jag. Den 9-åriga klasskamraten tog hjältemodigt över och drog ut kroken med inälvor och allt. Själv spydde jag inte.

Gode Gud gör så att vi inte får någon mer fisk bad jag.

Sen fick vi nys om att det stod ett annat gäng en bit in på bryggan. De hade fått varsin hink full med fisk. Vi går dit. Sade jag bestämt... och tvekade. För ville jag det egentligen? Jo visst, för barnens skull....

Och nu nappade det. Ganska snart fick Vildis upp en lite större abborre. Jag hade redan hunnit förbereda alla andra mammor runtomkring att det här var inte min grej. Så när jag stod där handfallen och mesade med att försöka få bort kroken från den lilla fiskmunnen utan att göra illa den söta fisken... så kom en vänlig själ och bröt nacken på firren åt mig. Jag tackade. Och fick lite ångest.

En stund senare frågade jag Vildis vart hennes flöte var. Helt borta! På väg till ytterskärgården eller nåt. För nu var det en stor baddare. En jätteabborre. Ett monster. Skrek jag rätt ut? Jag vet inte. Allt hände så fort. En annan mamma var raskt på plats. Hon höll i den feta fisken med båda händerna. Och en pappa kom fram och med ett enkelt tumgrepp var fiskens nacke av. 450 g vägde abborren. Den stackars döda abborren.

Som tur var var tävlingen slut och priser och diplom delades ut. Man får välja pris från ett prisbord och man väljer i den ordning man kom i tävlingen. Vildis valde en termos. Lill-killen kom sist med sina 0 kg och valde en 'Lilla Sjöjungfrun'-bok. Alla glada. Och mamman pustade ut. Trodde hon ja...

För vad gör man nu? Med 666 g abborre (delat på 3 firrar). Har de dött för min skull ska vi banne mig äta upp dem också. Tänkte mamman. Och undrade i sitt stilla sinne. Men hur gööör man?

Så jag googlade. Jag ringde pappa. Jag googlade lite till. Jag gruvade mig. Jag ojade mig. Jag tog på mig handskar. Och sen körde jag. Må det bära eller brista.

Ingen kan anklaga mig för att inte försöka i alla fall. Men snyggt blev det inte. Och tydligen har vi inte en enda vass kniv i hela huset. Köket såg ut som en slaktarbänk när jag var klar. Men till slut kom fisken in i ugnen... (Och lägg gärna märke till den passande rubriken i den av fiskblod och inälvor nedsölade tidningen...)

Banne mig - det blev faktiskt en hård macka med abborre till förrätt till söndagsmiddagen... Jättegott! Tänkte jag och förträngde alla bilder som dök upp i mitt huvud. Och njöt. Typ.