Top Girls

Snälla Söta Supersis bjöd på spontanteater häromkvällen. Vi såg Top Girls på Stadsteatern. Och det var ju en märklig teater. Feministisk kultpjäs utlovades. Hmm...

I första akten är det en kvinna i karriären som bjuder in fem historiska kvinnor på middag, för att fira sitt nya jobb som verkställande direktör på ett rekryteringsföretag. De historiska kvinnorna var udda kvinnor som levt för många hundra år sen och på olika sätt hade utmärkt sig. En hade varit påve, en konkubin, en upptäcktsresande... De stod på en lång rad och berättade lösryckta bitar ur sin historia. Ibland pratade de i mun på varann. Och det var så klart meningen, men ändå störande. Och jag hade inte riktigt koll på de här damerna. Vad hade de gjort? Fanns de på riktigt?

Plötsligt blev det scenbyte och två tonårstjejer kom in och gnabbades, fnittrade och drömde sig bort. En av dem hade inte alla hästar hemma på loftet. Hon var lite arg, gjorde tvära kast, men samtidigt verkade hon osäker. Och hon längtade bort.

Sen var det paus. Brydda gick vi ut och fikade och undrade hur många som skulle gå hem i pausen... Det var liksom inget som hängde ihop och vi hoppades innerligt att det skulle knytas ihop på slutet.

Och så var andra akten helt superbra. Lilla, arga tjejen hade åkt till London till sin moster, som var den firande kvinnan i karriären. Och man fick också se en återblick då mostern hälsade på sin syster och den arga flickan. Mycket känslor, mycket klass och lite avundsjuka kanske.

Ja, den var faktiskt bra ändå på nåt sätt. Men mest för att det var så fantastiska skådespelare. Katarina Ewerlöf var en underbar kvinna i karriären. Lagom tuff, lagom resignerad, lagom kall. Men lite tragisk och sorglig på nåt sätt. Och den arga flickan spelades otroligt bra av Rakel Wärmländer. I rörelse, utrryck, känslor var hon en tonåring som höll på att spricka ibland. Och kanske bäst var Kajsa Ernst. Som bara genom att stå rätt upp och ner kunde visa så mycket känslor. Med hjälp av kroppshållning, miner, rörelser.

Även om de historiska damerna i början inte hängde ihop riktigt med resten, så var det lite kul att de var med. De såg ju roliga ut och hade otroliga levnadsöden att berätta om. Men de ödena gick liksom inte fram. De var mest spektakulära figurer i fantastiska kreationer. Vad de hade kämpat med och mot kom inte fram riktigt. Men man förstod ju att det var nåt feministiskt kultigt med det hela...

Bilderna är hämtade från stadsteaterns hemsida: http://www.stadsteatern.stockholm.se/