Varje år. Samma sak. Utan förvarning dyker det upp nån typ och raserar hela vår värld. Hackar, skrapar, buffar runt i jorden. Och plockar oss. En efter en. Vi fattar inte vitsen. Komma och förstöra så där. En del som har varit med förut har berättat. Hur man ligger skitlänge i en trång burk utan mat och vatten, för att sedan kastas tillbaka i vår upp-och-nervända värld igen. Helt meningslöst i våra ögon. Men det värsta är ändå att en del faktiskt försvinner. Kommer aldrig mer tillbaka. Borta. Försvunna. Saknade. Ett par stycken varje år. Min farbrors kusin kom tillbaka, men i väldigt dåligt skick. Delad på mitten och totalt chockad. Han har inte sagt ett jota sedan dess.
Vad håller de på med? Egentligen. Och den här gången skulle jag få veta. Jag blev uppdragen och nerkastad i burken. Vi skumpade iväg på en lång lång resa. Och sen började helvetet. En av oss försvann. Sen en till. Jag kikade ut. Och det var en syn jag aldrig ska glömma. En stor järnkrok. Min gamla grannes kusins barnbarn. På kroken. Som han kämpade. Jag kan inte prata om det...
Jag var livrädd. Alla var rädda. I flera timmar. Men det hände inte så mycket mer. Min kompis Tjabo lyckades dock rymma. Han hittade en glipa mellan brädorna som han smet igenom. Hoppas han har det bra nu. Jag lär väl aldrig få se honom igen.
Nu är jag tillbaka. I oredan. I röran. Och det skyddande mörkret. Vi är tagna och ledsna. Chockade. Många gråter. Vi funderar allvarligt på att flytta utomlands. Ska det behöva vara så här?
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar