Matcherna genomfördes i världens minsta yttepyttehall. Alla föräldrar satt på bänkarna med sina långa ben i onaturliga vinklar för att inte råka fälla nåt barn som spelade match 20 cm framför dem. Och där satt jag. Med en sprattlig Lill-Tjorvas och en uttråkad och fikasugen Vildis. Vilket båda gav uttryck för. På olika sätt. Vildis ska jag erkänna var helt klart hanterbar. Men Lill-Tjatten. Jag mutade med allt jag kom på. Som kex, mandarin, bullar, festis, bröd. Han fick leka vilt och okontrollerat med min splitternya telefon. Jag laddade ner gratisappar så jag svettades. Men till slut tog det stopp. Mätt och springsugen var han. Så i varje paus tog han ett varv på planen. Bort till pappan och tillbaka. Sen sprang vi lite i korridorerna. Klättrade lite på bänkarna i omklädningsrummet. Gallskrek lite. Och nån match såg jag nog aldrig till.
Men plötsligt tittar jag upp och ser att A-son står borta hos pappa med blodet forsande från näsan. Han har fått en armbåge rakt på nosen. Samtidigt satt en annan kille på golvet med ont nånstans. Jag sprang till undsättning. Med Lill-Tjorvas på höften och allt papper jag hittade i skötväskan. För matchen fortsatte. Pappan tog hand om den andra ledsna pojken och matchen. Och jag satte ena handen på A-sons näsa och den andra runt Lill-Snoddas och banade oss väg till en toalett. Och blodet rann. Folk oaade och aaade och släppte fram oss.
En annan god mor såg att jag hade händerna fulla och frågade om jag behövde hjälp. Guld. Hon höll ett öga på Lill-Tjorvas, som nu hade alla möjligheter att springa runt hursomhelst, medan mamman stod och torkade blod på en toalett i ett omklädningsrum i världens minsta yttepyttehall. På basketcup. En helt vanlig söndag.
Nej, nån mer basketcup blir det inte på ett tag.Och bilden nedan är från ett helt annat tillfälle. Det fanns inte tillstymmelse till möjlighet att fotografera den här matchen. Jag såg ju inte ens matchen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar