Oj vad vi firar

Åh. Jag tycker det här är lite kul. Lite spännande. Och lite läskigt. En flicka. En kronprinsessa. En stolt fader. Och en matt men oförskämt fräsch moder. Och ett jublande folk. Eller?! Ja för här kan vi konsten att fira. Gator och torg fylls av glada och fryntliga människor som dansar och dricker till kronprinsessans ära. Eller inte. Nä just det. Vi flaggar lite försynt på bussarna. Skjuter ett gäng kanonkulor utan att hurra. Kanske hade det varit annorlunda om det var vår eller sommar. Definitivt hade det varit annorlunda i ett annat land.

Och visst. Jag inser det orimliga i att ha en krona som går i arv. En makt som inte finns. Ett liv som är tillrättalagt och styrt på många sätt. Privilegierat? Eller en dom, ett öde man inte kan påverka. Orimligt i ett modernt land. Framförallt för personerna i fråga. Som ju faktiskt är vanliga människor nånstans. Tror jag.

Men ändå. Jag blir rörd och berörd. Stolt på nåt konstigt sätt. Och delaktig och nyfiken. Jag vill dunka ryggar och säga att det där gjorde vi bra. Där satt den. Nu har vi vår tronarvinge. Jihaa.

Sen får jag såna underliga tankar och bilder. Hur gick det till egentligen? Finns det en fuskväg? Som inte vi andra känner till? Eller födde hon verkligen på riktigt? Skrek hon rätt ut? Rann tårar och snor? Kräktes hon? Svor hon? Svettades hon i pannan? Stod barnmorskan och hejade och ropade 'Krysta Kronprinsessan Krysta'. Såg ni hur pigg och fräsch hon såg ut när de åkte hem från BB? Det är ju sånt som gör att man tror att de fuskat.

Jag kan orera hur länge som helst om det här. Tänk på mamma och pappa Daniel. Hade de i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig den här dagen. Att bli farföräldrar - ja kanske. Att bli farföräldrar till en liten prinsessa, alltså en riktig prinsessa. På riktigt. Nä, jag tror inte det. Och är det verkligen det man önskar sin lille son? Att han en gång i framtiden gifter sig med en kronprinsessa och blir far till en prinsessa. Att han då står i strikt kostym och stel frisyr och redogör för sitt livs största ögonblick på en presskonferens.

Men visst är han bra Daniel. Så oerhört passande och korrekt. Så lagom belevad och mänsklig. Uppenbart omtumlad. Tagen av stunden och storheten. Men behärskad. Och bara det att han har kostym. På BB.

Jag hoppas verkligen att denna lilla tjej, denna lilla människa, passar och trivs i den roll och den väg hon förväntas gå. Jag kan säga välkommen till världen, men jag tycker också lite synd om henne. Vem skulle hon vara utan ståhejet? Hoppas hon får och kan vara den hon är. På riktigt. Innerst inne.

Inlägget tarvar en bild. Ingen röd matta när vi beger oss hem från Karolinska för drygt åtta år sen...