Vilket dåligt beslut

Jag hatar att fatta dåliga beslut. Jag hatar att fatta beslut överhuvudtaget. Men speciellt dåliga.

I morgon fyller min mormor 99 år. Fattar ni. 99 år på riktigt. Så nära hundra man kan komma. Och då blir det kalas så klart. Vi skulle passa på att åka till bästa syster redan kvällen innan. Dels för att dela upp restiden och dels för att hjälpa till lite med kalasmaten. Men kanske mest för att äta godis och kolla på melodifestivalen.

Men sen fick Vildis feber. Och då får man inte gå på 99-års-kalas. Och smitta ner 99-åringar. Så då skulle A-son med istället. Och eftersom både han och hans far hade basketmatcher så blev det inte lika självklart att åka redan på lördagen. Men vad sjutton. Det är skönt att ha kommit halvvägs redan ikväll. Och bara vi hinner till melodifestivalen så är allt lugnt.

Så vi drog iväg. Redan efter en kvart insåg jag att det var ett dåligt beslut. Snön yrde. Det var moddigt och spårigt. Och Lill-Tjorvas ville att jag skulle ta av och på honom stövlarna hela tiden. Men vi segade oss fram. I snöyran. Och jag hann tänka ödesmättade tankar om att jag borde aldrig ha åkt. Varför utsätter jag mina barn för denna risk. Vi körde i 70. Saktade ner till 60. Kröp fram i 50. På motorvägen. Men det värsta var väl ändå att min mamma fått rätt. Ge dig inte ut ikväll. Det ska bli oväder. Visst. Det säger hon alltid. Tänkte jag.

Till slut var vi framme. Melodifestivalen hade hållt på en halvtimme. Jag gör en ful parkering. Pustar ut. Tittar på Lill-Tjorvas som faktiskt inte har somnat. Men som kräks. Där och då och rakt ut.

Jag ringer syster. Som väntar med melodifestival och godis. Sen sanerar jag en oförskämt pigg liten kille medan A-son kollar snabbgenomgång och äter godis. Själv spenderar jag aftonen på en toalett med en nykräken son. Vilket dåligt beslut...