Nu blommar det - och det är inte vår förtjänst

Vår trädgård är fantastisk. Den får ingen som helst omvårdnad. Visst - det regnar ju ibland. Och solen skiner rätt fint på den. Och visst klipper vi gräsmattan då och då. Och kanske kommer mamma ibland och rensar lite ogräs. Men annars får den ingen som helst omvårdnad. Och vad får vi tillbaka? Allt! Vilken blomsterprakt.

Triffiderna kommer!

Hittade de här i min mormors trädgård. Jag borde varna henne va? Hon är ju ändå 99 år. Hur ska hon kunna försvara sig mot Triffiderna? Riktiga otäckingar!

Tadaaa!

Får jag lov att presentera! Vårt nya kök! Nu är det klart. Jag är såå nöjd och förutsätter att livet, maten, kärleken - ja allt från och med nu kommer att bli lite lite bättre. Lyckligare barn, godare mat, snyggare kropp, renare golv - allt blir nog i det närmaste perfekt nu :-)

Ryggdunkningar på twitter

Om vi fortsätter på samma tema. De här två falangerna har liksom två olika synsätt på twitter, Och det här är ju bara min betraktelse. Jag har ju inte koll på alla falanger som finns. Men de två jag sett fungerar så olika. Och det fascineras jag av.

Den ena falangen är de som tror och tycker att twitter finns för deras egen skull. De twittrar om sig själva. Och lägger ut bilder på sig själva. Gärna i solglasögon. Och de lägger ut bilder på vad de äter, vad de köper och vilka de umgås med. Det är idel ryggdunkningar sinsemellan. Man kan tom boka in nästa parmiddag via twitter. Till allas beskådan. Det är som att stå på skolgården igen och inte få vara med i gänget. Man är där. Man lyssnar. Man kanske ger en kommentar här och en gliring där. Försöker anpassa sig till jargongen. Ibland har man tur och blir uppmärksammad. Alla tittar på en. Och skrattar. Eller retweetar. Man blir hög av lycka. Och sen fortsätter konversationen och ryggdunkandet och man är bortglömd igen.

Sen finns den andra falangen. Som betraktar twitter som ett forum och en samlingspunkt. Där åsikter dryftas. Samhällskritik. Orättvisor. Där folk lyfts fram. Man kramar och stöttar och för all del dunkar lite ryggar sinsemellan. Där kan man bli sedd. Men jädrar vad man måste säga bra och kloka saker. Man måste vara intressant och känslofull. Dramatisk, provocerande och kanske lite fräck.

Jag fascineras av twitter. Men det är en svår plats. Det också.

Twitter igen

Det här med twitter fortsätter att fascinera mig. Det finns liksom två världar där för mig just nu. Den ena falangen leds av Pernilla Wahlgrens stora leende. Hon dansar, hon flirtar, hon festar och hon köper nya skor. Den andra falangen leds av Stina Wollters varma famn. Hon kritiserar, hon stöttar, hon skapar och hon skrattar.

Jag känner hur jag hellre vill tillhöra Stina Wollter-falangen just nu.

Perspektiv

Och medan jag klappar mig på axeln för att jag lyckats låta bli chokladen i en månad så finns det andra som kämpar med betydligt värre saker. Jag har ramlat över två stycken bloggar som jag lusläst från början till slut.

Och som berör mig oerhört mycket. Två kvinnor. Två historier. Deras olika levnadsöden. Helt olika och har inget med varandra att göra. Men som båda skriver på ett skönt sätt. Som båda kämpar med sina demoner. Som har bestämt sig. Och som vill berätta om det. Jag blir rädd, jag gråter och jag hejar. Vilka tjejer.

Dit och läs med er!

http://1000littlelies.blogspot.se/

http://anonymi.bloggplatsen.se/

Drömmar om lakrits

Jag är mycket nöjd och stolt. Jag har nu klarat mitt mål att inte äta godis på en månad. En dryg månad till och med. I hela mitt långa liv har jag aldrig lyckats med en sådan bedrift någonsin. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Och en sån bedrift kommer man ju ihåg. 

Så idag firar jag med en lakritsbil. En överbliven stackare som legat i en skrynklig påse i mitt skåp på jobbet. Som ratades av dottern för några veckor sen. Men som inte slängdes. Utan sparades för framtida njutning. Så passande att ha idag. Och så god. 

På lördag har jag tänkt att äta lite mer godis. För att fira. Lite mer lakrits. Kanske en sån där röd/svart döskalle. Eller sån där söt lakrits från Finland. Eller Djungelvrål...

Oj, vad blött det blev på tangentbordet här…