Vår historia

Det kan inte vara lätt att skildra vår historia i en julkalender för barn. Men så nyttigt det är att se. Hur barnen hade det förr. Hur ett nöje var att titta på en avrättning. Hur fattiga föräldrar fick lämna sina små barn på barnhus, där barnen fick arbeta tre timmar innan de fick frukost. Hur de fick samma gröt till frukost, lunch och middag. Eller soppa på ett skärp. Och att man inte fick bestämma själv vad man skulle jobba med eller vem man skulle gifta sig med. Och att man inte blev äldre än typ 47. Då var livet en kamp här i Sverige. Vad gladdes man åt? Vad var lycka då?

Det är tankeväckande och nyttigt för oss att se. Både för barn och vuxna. Att inte ta allt för givet. Alla barn borde få göra det där julkalender-experimentet. Prova på en dag och känna efter hur det var. Många vuxna skulle behöva det också. Kanske ett experiment hur det är att lämna sitt land, sin släkt, sitt hus. Hur det är att fly från ett krig. Fly för sitt liv i en överlastad båt. Med sina rädda och gråtande barn. Med hopp om att räddas och mötas av värme och en öppen famn. Inte en stängd bro, hårda ord och brinnande flyktingförläggningar. Nej, det är ganska många som skulle behöva vara med i ett så'nt experiment.

Vi skapar vår historia hela tiden. Om 100 år kanske framtidens barn tittar på en omdiskuterad julkalender som försöker skildra hur vi i Sverige stängde våra gränser, och skällde och hotade barn och familjer på flykt från krig. Antagligen är vi inte så stolta då heller.

Eller hur ser vårt land ut då? Vilken väg väljer vi att gå? Det formar vi idag. Vi har möjlighet att välja. Tanken svindlar. Låt oss gemensamt stoppa dessa kalla, hårda, inskränkta vindar som blåser. För framtidens skull.

Jag vill tycka om julkalendern

Jag vill verkligen tycka om julkalendern. För jag gillar konceptet. Jag gillar Lotta och Erik. Jag tycker de är roliga. Och jag tycker det är bra att det är lärorikt. Men jag saknar en story. Det behöver inte handla om jultomtar, men det hade gärna fått vara en handling som håller ihop det hela. Nu känns det lite lösryckt och improviserat. Ett faktaprogram och kanske inte en julkalender. Det känns dessutom lite taffligt ibland, när tex Kakan ska sälja sina trälar på auktion. Så är det inget folk där. Utan hon står och låtsas prata med en folkmassa som inte finns. Det blir lite charader över det hela.

Men sen gillar Lill-Tjorvas det. Och då är det ju bra ändå. Så jag håller tyst. För om jag sitter och klagar och kritiserar, så tycker ju han likadant. Och det tror jag är ganska vanligt nuförtiden, att barnen sitter och hör hur föräldrar dömer och kritiserar det de ser på TV. 

'Hur kan hon ha på sig det där? Vad tjock han har blivit? Hur kan de lägga pengar på att sända sånt här? Hon verkar ju helt korkad. Gud, vad falskt han sjunger.'

Sådär låter det nog i flera soffor på fredag- och lördag-kvällar. Och barnen lär sig förstås. Och tar efter. Inte konstigt att det finns så mycket näthat. När vi är så snabba att döma. 

Vi kommer kolla vidare på julkalendern. Även om den inte uppfyllde mina förväntningar, så tycker jag den är intressant och småkul. Det är ju ett experiment. Och det är väl så med experiment. Att det är roligare att göra dem själv än att titta på.

Snabba bönder

Jag har naturligtvis följt 'Bonde söker fru' även i år. Och jag har gillat bönderna i år. Framförallt Mikael som varit så gullig och öppen hela tiden. Och Nils-Olof kan man ju inte låta bli att tycka om. Med den värmländskan. Och det är just dessa två killar som dessutom blivit kära. Redan från början. Och har lyckats hålla fingrarna i styr och inte kladdat runt så mycket på andra damer. All heder åt dem. Sen var det stackars Marlene som hade en dyster skara pojkar hos sig. En tjej med lite jädra-anamma som också har hanterat sina killar respektfullt och fint. Trots att hon egentligen inte blev kär i nån. Hon har nog hjälpt både Andreas och Mats mer än hon kan ana. Vilken förändring.

Sen har vi slisk-Pär. Sliskig kanske är ett starkt ord. Men han hör till kategorin snygga killar som letar efter en snygg tjej. Och som nödvändigtvis måste provpussa på dem innan han kan bestämma sig. Det blir liksom inte samma värme där. Mer raggning. Mer provköra bilar än magkänsla. Det behövs ju en sån i varje omgång och den som passade honom bäst tyckte jag var Kristin. Lite samma skrot och korn. Inte så varm utan mer snygg. Sophie skulle kunna hitta en roligare karl och jag vet inte om hon är så intresserad egentligen. Men det lär vi väl få se på löpsedlarna så småningom. Om det inte redan står där. Jag har inte varit ut idag...

Men konceptet är ju fortfarande märkligt. Lite marknad över det hela. 'Jag har gjort mitt bästa. Nu är det upp till honom/henne att välja.' Och så trevande dejter och krystad vänskap mellan konkurrenterna. Och hos Marlene pinsam tystnad. Hon fick kämpa hon.

Men har de inte komprimerat programmet i år? Jag tycker det gick så fort. Annars har jag alltid tyckt att de dragit ut på det så lååångt. Och de har dejtat mycket mer. Nu fick en del bara hjälpa till att hämta ris medan en del fick flyga helikopter. Nej, det gick fort och var tämligen odramatiskt. Nu återstår att se om rätt låt vann... Typ.

Idoler

Jag tycker nästan lite synd om Kevin. Vad ska han till finalen att göra? Och jag fascineras verkligen av hans genomslagskraft. Men vem är det som röstar på honom? Är de tondöva? Han är jättefin och jättecharmig. Han kan absolut sjunga och han verkar vara en ödmjuk person. Men han har ju så svårt att hålla tonen. Och det är säkert bara en övningssak. Kanske kan han träna upp sig. Men det låter för j...

Vi var på en fredagsfinal häromveckan. Vilken upplevelse. De finns ju på riktigt de där idolerna. Vi fick supermega-bra platser. Tredje raden från scenen. Vi kunde nästan ta på dem. Men inte sjutton var vi med i bild på TV. De nästan garanterade att alla skulle komma i bild. Kan vi reklamera? Samtidigt som vi reklamerar att Kevin gick till final...?

Men det var som sagt en upplevelse. Bara att se det. Och alla kamerakillarna - de som satt högt uppe på
kranarna och de som sprang runt, runt idolerna jätte-jätte-fort, så det skulle bli coola snurr-bilder. Och så han som skötte snacket med oss i publiken. Som pekade på olika kameror och höll koll. Tobbe.

Efter showen stannade vi för att få autografer och ta kort. Vildis fångade alla fyra idoler på bild. Hon & Elin, hon & Erik, hon & Kevin och hon & Jens. Och mamman fick vifta att 'här är mamman' så att de tittade på rätt mamma när vi tog kort. A-son ville inte ha några autografer eller bilder med idolerna. Han fångade istället Anders Bagge och Tobbe. Ja, han kamerakillen... Bard däremot ville inte vara med på bild. Tolkade vi det som. När han viftade undan sonen.

Om jag tog mycket kort? Nja, sådär... Och bilden på Kevin har jag förstås som bakgrundsbild på telefonen...

Förkyld?

Idag har jag tittat på sista uttagningen till Idol. Ett enda program där man meddelar vilka som gått vidare till själva kvalet. Där man ältar, frossar och gör cliff-hangers. Oj, så jag grät. Jag grät när de kom med. Jag grät när de inte kom med. Jag grät när de skrattade. Jag grät när de grät. Jag grät hela tiden helt enkelt... Men jag är faktiskt förkyld också...

Idol 2013

Jag har av någon anledning tittat på en massa auditions till Idol 2013. Det är ju inte bra. Men så fascinerande. Och att dessa tre människor som sitter i juryn. Dessa stylade, självsäkra så kallade proffs. Att de kan se sig själva i spegeln efter en dag på jobbet - det fascinerar mig. Där sitter de. Raka i ryggen, med kalla blickar och stenansikten. Och de har makten att krossa, sänka, styra över dessa ungdomar med drömmar och förhoppningar. Och de utnyttjar sin makt. Med förolämpningar och onödiga kommentarer sågar de inte bara hur folk sjunger, utan hur de ser ut, hur de beter sig, hur de står, går, sitter.

Och så har de mage att sitta och försvara sig med att det är dags för de sökande att vakna. Att detta är en 'reality check'. Att de behöver feedback så de inte går omkring och tror nåt. För tänk om en människa går runt och älskar att sjunga men inte kan. Det måste man naturligtvis ta ur människan. Så de vet. Att de inte kan bli nåt.

Ååh, så dum jag är. Det här är ju inget nytt. Det här vet vi ju. Att det hör till. Att det blir 'bra TV'. Att det är en tuff bransch och att man måste tåla en sanning osv osv. Men jag kan inte hålla med. Jag tycker faktiskt att det räcker att säga en ärlig men vänlig kommentar om sången. Ge feedback. Du sjunger inte riktigt rent, du har fel teknik, du sjunger för tyst, för starkt, för hest. Visst. Det kan också kännas hårt, men det är sången de tävlar i.

Men att säga till en 16-åring att det bästa med dig var dina skor. Att gapskratta och säga att det här var det värsta jag hört. Att se alla dessa tårar, deras stora ögon när de brutalt och verbalt sågas, eller när Bard skriker 'Där är dörren!' Jag fattar det inte. Att det är accepterat att professionella talangscouter använder förolämpningar i sina bedömningar. Jag mår dåligt av det. Och jag vill inte att det är denna mentalitet som ska råda. Att ungdomar och barn lär sig av dessa 'vuxna' människor. Jag vill inte att jargongen ska vara så hård. Att vi dömer varandra och säger sanningar ingen vill höra.

Jag vill att alla ska vara snälla. Så naivt. Så larvigt. Så mesigt. Men så underbart...

Noll koll

Jag har verkligen noll koll. Det var ju inte alls sista avsnittet av 'Bonde söker fru' igår. Det var del 10 av 13. Va?! Jag hade liksom ställt in mig på att nu var det över. Nu var vi redo att välja. Jag vet ju tom vilka de behöver välja. För att det ska bli bra. Och i ärlighetens namn så hade det till och med varit lämpligt att göra det där valet nu. Mycket lämpligt. Innan alla dessa dejter på tu man hand. Och allt detta pussande. Nu är det inte bara slem-Johan som pussar sina tjejer. I princip alla har gjort det. Tom charmige Bengt. Har pussat på båda sina damer. Och jublat. Så nu tror båda att de ska bli valda. Att deras känslor är besvarade. Bra för tv. Dåligt för damerna. Bu för Bengt.

Den enda som hittills har hedern i behåll är gentlemannen Klas. Som bara pussat på en tjej. Och som dessutom verkar kär! Och som inte funderar på vem som är mest huslig. Sven-Arne har förvisso också bara pussat på en tjej. Men han har bara haft en dejt. Plus att han pussade på fel tjej. Nu tror hon säkert att han ska välja henne. Men det ska han väl inte?

Men det värsta momentet var när Johan hade grillparty med sina vänner. Och visade upp sina två troféer. Som ska frågas ut och bedömas av vännerna. Och sen vill han ha tips på hur han ska välja. Två fina praktexemplar hade han att visa upp och båda vill ha honom. Som om han ska köpa ny bil eller nåt. Vilken färg tycker ni jag ska välja?

En annan sak som slår mig. Om det nu blev nåt par där i somras. Som håller ihop fortfarande. Och de på onsdagkvällarna sitter uppkrupna i soffan, tätt intill varandra, och kollar på programmet där de träffades och blev kära. Hur tar man sig då igenom den andra dejten. Den som ser minst lika mysig och innerlig ut som den de själva hade haft. Alltså det är en så absurd situation. Jag hoppas nån går därifrån. Elin - stick. Han är inte värd det. Han är inte värd förnedringen.

Bonde söker fru

Besvikelsen förra veckan när jag skulle kolla avslutningen av 'Bonde söker fru'. Och inser att det inte är nåt den onsdagen. För det är nån jädrans fotboll. Med nån jädrans Zlatan. Så jag fick vackert vänta på finalen. Ända till nu. Det är inte många tv-program jag följer, men 'Bonde söker fru' har jag följt i år. Och jag har sedan länge bestämt vem de ska välja...

Men det är ju ett väldigt märkligt koncept. Det här att ta hem ett gäng tjejer till gården. Att gå på date med allihopa. Flirta lite. Pussa lite. Och så sitter tjejerna där och blir kompisar på låtsas. Men konkurrerar och blir svartsjuka egentligen. Om jag nu var en av dessa tjejer skulle jag vara oerhört svartsjuk. Och speciellt om han skulle hålla på och pussa på flera stycken. För att han har så svårt att bestämma sig. Jamen pussa inte nån förrän du bestämt dig då. Man kan ju inte pröva sig fram. Inte när de andra tittar på i alla fall. Men jag är väl lite gammalmodig där.

Nåväl. Årets bönder är mysiga på olika sätt. Den till synes lite tafatta men oerhört snälla Klas. Jag beundrar verkligen hur respektfullt han hanterat sina olika damer. Den verkligt tafatta Sven-Arne. Som är bränd och rädd och så oerhört blyg. Alltså oerhört blyg. På ett förstås charmigt sätt så tjejerna vill ta hand om honom. Sen den lite slemmige Johan. Det är han som pussar runt och provar sig fram. Ocharmigt om du frågar mig. Och så charmknutten själv. Bengt. Mysfarbrorn med tomteskägg och plirande ögon och kluckande skratt. Jag förstår att tanterna blir prilliga.

Ikväll bestämmer vi oss. Jag menar. Ikväll bestämmer de sig...

Let's dance

Jag har ju sagt förut att jag är blödig. Men hur blödig får man vara egentligen?

Mitt absoluta favoritprogram går ju för fullt nu. Let's dance. Åh, vad jag gillar det. Dels är det ju kändisar med. Bara en sån sak. Och dels att se utvecklingen från stel och stapplande till fräck och följsam. Och de härliga dansarna som anpassar koreografi och sig själva efter sin danspartner. Visst folk åker ut, men det är ändå ett varmt och härligt program. Man känner hur alla blir bra kompisar och tycker om varann och respekterar varann. Det är så fint och jag blir glad.

Men nog är jag den enda som grinar till varje program. Inte när nån åker ut. Nej nej. Utan för att de kämpar och lyckas. När dansen sitter. När ögonen lyser. När publiken applåderar. Då fäller jag en tår. Och är sååå lycklig.

Bild snodd från tv4.se