Mio min Mio

Till sist kom vi iväg på stadsteaterns uppsättning av Mio min Mio. Förra gången vi försökte fick en av oss kräksjuka. Då gick ingen av oss. Den här gången hade en av oss febersjuka. Men då gick vi andra ändå. Och lånade ett annat barn istället. Så får man göra ibland.

Det var en fin uppsättning. Jag fascineras ofta av scenografin och hur de löser de olika miljöerna. Så även denna gång. Jag tycker de på ett enkelt sätt med ljus och bilder och bergs-kulisser fick fram de olika scenerna. Det var verkligen kusligt i Dunkla Skogen. Och med blixtrar och skrammel satt vi på helspänn när riddar Katos män jagade genom Döda Skogen.

Jag har nog egentligen aldrig läst hela Min min Mio. Kände mig inte helt uppdaterad på storyn och varje gång de nämner riddar Kato tänker jag på Åke Cato. Det är nån helt annan det.

Men nu sögs jag in i storyn. Och slås av hur ofattbart fin den är. Hur outsägligt sorgligt det är med den lilla pojken på bänken. Som mest av allt vill ha en pappa som älskar honom. Som är så oändligt ensam och som drömmer så fint om en far, en vän, en häst. Och som är hjälten i sin egen saga.

Det gör ont i hjärtat när pojken på slutet lägger sig ned på bänken och somnar. Var det bara en dröm? Var det bara en saga?

Jersey Boys heter de inte

Barnen och syskonbarnen skulle inkassera sin julklapp från sina mostrar, så i helgen var det dags för musikalen Jersey Boys på China. Jag hade egentligen inte jättehöga förväntningar, mer än att det skulle vara bra musik. Och det var det. Däremot kom jag på dagen innan att den däringa David Lindgren, typ den enda som jag kände igen som skulle vara med, han hade ju gått och gått vidare till final i melodifestivalen dagen innan vi skulle se honom i Jersey Boys... Hm. Skulle han verkligen dyka upp?

Så hela första halvtimmen satt jag och tjurade för att han inte var med. Typiskt. När just vi skulle se så dök han inte upp. Festar väl runt i Malmö och skiter i oss. Gjorde han ju inte. För han dök upp. Antagligen precis där han skulle också. En bit in i föreställningen.

Då äntligen kunde jag slappna av och njuta. Av musiken och det sköna tempot. För det var liksom ett flyt genom hela föreställningen. Jag undrar om det nån gång var tyst överhuvudtaget. Det låg alltid en matta med musik, även när de pratade. De fyra killarna i bandet Four Seasons (som det heter och inte Jersey Boys) var berättare och förde historien framåt. Ibland kunde man avhandla flera år i ett mellansnack och händelsen flöt fram på scenen under tiden. Som en snabbspolning framåt i tiden.

Och historien fascinerar. Eftersom det har hänt på riktigt. Jag hade förstås inte hört talas om Four Seasons eller Frankie Vallie, men många av låtarna kände jag igen. Och det var bra sång, dans och musik. Jag kände mig glad och uppsluppen efteråt.

Roligt också att Stefan Clarin var med, honom har jag nämligen delat scen med när jag spelade kossa för några somrar sen. Han har kommit lite längre i sin karriär kan man säga. Jag fastnade dessvärre i ko-stadiet...

Ronja och Rumpnissarna

Teater igen. Denna gång med syster och mina stora barn. Tur att vi har lite barn att ta till så vi kan gå på barnteater som tex Ronja Rövardotter. Den här hade vi hört så mycket om. Hur bra den skulle vara. Hur cool. Och hur roliga rumpnissarna var. Och det stämde. Jag hade dock missat att det skulle vara en så modern version. Att rövarna bodde på ett skrotupplag och att den trolska skogen var bytt till en junkyard. Med plåthästar, lysande blommor och märklig metallmiljö. Men när jag väl vant mig var det bara coolt. Och Rumpnissarna var verkligen knasiga. Med Pilates-bollar insydda i byxorna studsade de runt på rumporna. Effektfullt och kul. Grådvärgarna var riktigt kusliga. Som zombies smög de omkring i skogen och skrämdes. De enda som jag inte gillade i denna version var Vild-Vittrorna. Från att ha varit barbröstade kraxande fåglar i filmen, var de här stela, otympliga lyftkranar med stora klor. De rullade sakta fram och var mer konstiga än otäcka.

Foto: Petra Hellberg (Bild från Stadsteaterns hemsida)

Ronja och Birk var ett fint par. Att Ronja bröt på finlandssvenska var lite märkligt, men också gulligt. Birk var som Birk ska vara, fast snyggare, och pappa Mattis lät precis som på film. Och gamm-gubben Skalle-Per var exakt som Allan Edvall-versionen. Mest fascinerades jag av storyn. Igen. För det är en fin historia. Jag grät både här och där, fast jag inte direkt var ovetande om hur det skulle gå. Men dessa starka känslor mellan far och dotter. Mellan Birk och Ronja. Vördnaden för naturen. Kamratskapen. Kärleken. Det är mycket känslor. Och de gick fram. Det gillar jag. Och då gråter jag både när det är glatt och när det är sorgligt. Så larvigt, men så skönt.

Jag saknade musiken från filmen. Rövarnas häftiga sång. Mammans Vargsång. Istället var det en DJ som spelade dunka-dunka på högsta volym... Då kände jag mig plötsligt för gammal för barnteater...

Foto: Petra Hellberg (Bild från Stadsteaterns hemsida)

Alex & Sigge

Maken lyssnar gärna på Alex & Sigges podcast. Jag har lyssnat en del och gillar dem bitvis. Lite tröttsamma och pretentiösa ibland, men de har en skön distans och bjuder på sig själva. Och stundom ett oväntat djup. Förra årets julklapp till maken blev en biljett till deras show 'Meningen med livet'. Och med mig som sällskap. Som pricken över i.

Men var den så bra egentligen? Förväntningarna var höga. Och visst har de en ganska skön stil även på scen, men framförallt Sigge kändes stel och stiff. Och Alex hade tydligen problem med sina byxor. Han var och drog i byxbenen så fort han rört sig. Snygga men tajta? Föreställningen kändes dock lite tunn. Det var gamla historier och poänger man hört redan på roliga timmen i trean. De körde klysch-bildspel från instagram och alla stories från verkligheten kändes kryddade och överdrivna. Man visste inte vad som var sant eller riktigt, och därför blev jag heller aldrig berörd av deras öden och äventyr. Det var lite kul när Alex fabulerar sin egen död. Och lite kul med deras knasiga dans på slutet. Men det bästa var ändå slutposen. En nära, nära kram och Alex böjda ben gjorde det. Ett snyggt slut. Alltid nåt. Men nån mer mening med varken showen eller livet såg jag aldrig.

Götgatan

Jag hade äran att få gå på gratisteater häromveckan. Och glömde skriva om den. Och det var synd, för den var bra. Jag såg Götgatan med syster och jag hoppade in som sällskap på kort varsel och hade därför ingen som helst aning om vad den skulle handla om.

Det handlade om kravallerna på Götgatan i slutet av 40-talet. Det var ungdomarna på Söder som inte var fina nog att gå på Nalen. Och de pratade som i en gammal pilsnerfilm och hade coola kläder och dansade swing. Sköna lirare liksom. Och ändå en hel del referenser till nutid med utanförskap och integration och 'vi har ju ingen lokal'.

Jag tyckte den var toppen. Jag blev engagerad och berörd. Jag gillade skådisarna. En riktigt skön tjej med skinn på näsan. Hennes töntiga pojkvän som försökte anpassa sig till överheten. Och så buset, representerat av den tillsynes korkade Burret. Som såg ut som Karlsson på taket. Och som egentligen var skarp, men med oddsen emot sig.

Helt klart sevärd. Det var bra tempo. Ett roligt språk och typiska figurer. Dans och show varvas med allvar och insikt.

Livet är verkligen en schlager

Vi var på Cirkus och såg 'Livet är en schlager' i fredags. Förväntningarna var höga. För att det är Jonas Gardell förstås. Men även för att Helen Sjöholm och Peter Jöback är med. Nu är jag inget stort fan av någon av dem. De är superduktiga så klart. Men lite för 'snygga' för min smak. Snygga i bemärkelsen att de sjunger lite för bra. Lite för präktigt.

Men oj så besviken jag blev ändå att Peter Jöback inte var med i kvällens föreställning. Hallå!? Det är väl han som är själva grejen med det här. Att se honom i kvinnokläder och höra honom sjunga. Oväntat besviken blev jag. 

Men oj så bra det var. Vilken föreställning. Vilken ensemble. Vilken story. Det är ju en fantastisk berättelse egentligen. Och som jag grät. För att det var fint. För att det var sorgligt. För att det var vackert. Och för att vi hade låten 'Aldrig ska jag sluta älska dig' på vårt bröllop. Det är starka känslor i den låten. Och hon kan ju sjunga hon Helen... Helt opräktigt sjöng hon. Och Martin Kagemark som spelade Candy istället för Jöback var helt fantastisk och helt snygg. Och en eloge förstås till han som spelade David, den som skrivit självaste låten, och som är CP-skadad.

Allt är med i den här berättelsen. Hemska hemska människa som är föreståndare på Samhall. Och som gullar med sina CP-skadade. Och hemska hemska ytliga kändisvimmel. Och den stackars övervintrade stjärnan med ankläppar och orynkbar panna. Och så förstås den vackra men utsatta transvestiten Candy. Allt är med. Och allt går fram. En fin berättelse. Nu måste vi kolla filmen igen känner jag. 

Holiday on Ice

Vi var på Disney on Ice, Lill-Tjorvas och jag. Det var en fantastisk föreställning. Över förväntan. För mig. Lill-Tjorvas ville ha popcorn.

Jag kommer ihåg när jag som liten var på Holiday on Ice i Rocklundahallen. (Det var innan Disney köpte föreställningen och innan ABB köpte Rocklundahallen...) Jag minns färgprakten, musiken, alla bekanta figurer som åkte skridskor. Ett minne för livet.

Nuförtiden matar vi barnen med 'minnen-för-livet'-minnen stup i kvarten. Det är så lätt att gå lite för tidigt, lite för ofta, lite för länge. Utbudet är så stort. De egna minnena så starka. Och viljan att ge sina barn de bästa av minnen. Så vi gick på Disney on Ice, Lill-Tjorvas och jag. Jag har varit med tvillingarna också en gång. Och kom fram till att en gång räckte. Främst på grund av alla hysteriska Disney-prylar som kostar skjortan och är helt useless... Men nu var det dags för lillebror. Lite för tidigt. Förstås.

För inte fascineras han av hur duktiga de är på skridskor. Eller hur coola dräkter de har. Han tröttnade ganska snabbt på färgprakten och de smäktande balladerna och piruetterna. Han ville ha en sån där grej som blinkar och snurrar. Han ville ha popcorn och glass.

Jag däremot tyckte det var bra. Men jag tror faktiskt upplevelsen skulle vara bättre om man satsade på en story och inte tryckte in tre kortversioner av Skönheten och Odjuret, Trassel och Frost. Det blev både korthugget och långtråkigt. Samma smäktande piruetter i alla tre liksom. Nej - satsa på en story och lite äldre barn i publiken. Då blir det rätt.

Fast jag grät ändå till Frost förstås...

Huldrans natt

Varje år, en kort vecka, finns det nåt som heter Huldrans natt här i närheten. Ni hör ju vad spännande det låter. Och varje år har jag tänkt att jag måste gå på det. Det låter spännande. Det låter mystiskt. Det låter vackert.

Och nu vet jag inte om jag ska vara besviken eller inte. Det var bra. Det var spännande, mystiskt och vackert. Men det kunde ha vart så mycket mer. Kanske var mina förväntningar skyhöga, efter att ha längtat i så många år. Kanske hade jag läst på lite slarvigt och bildat mig en egen uppfattning om hur det borde vara...

Det börjar kl 21 på kvällen och vi traskar iväg i fotriktiga skor och regnkläder ut i skogen bort mot sjön Trehörningen. Vi ledsagas först av initiativtagaren till det hela. Säkert en eldsjäl och säkert självaste huldran. Hon lämnar oss, efter att vi fått myggmedel att smörja in oss med, i skogen med en skogens man som för oss djupare in i snårskogen. Här kunde det ha börjat. För det trodde vi. Och det gjorde det egentligen, men inte spännande, mystiskt och vackert. Utan mer informativt.

Skogsmannen försöker nog vara lite mystisk av sig. Han har gammaldags kläder och sveper runt med sin ull-kappa. Och nog ser vi oss över axeln för att se om det springer förbi nån huldra i skymningen. Men det gör det inte. Tyvärr. Och skogsmannen, som kunde ha byggt upp stämningen, berättar vidare om skogen och vad den betyder och vad den är. Ganska tråkigt tyvärr. Barnen tröttnar på att gå och vi är dessutom 58 personer i publiken, vilket gör att det tar lång tid och den där nära samvaron infinner sig inte riktigt. Vi går på stigen i en lång lång rad. När skogsmannen stannar är han tyst tills alla är på plats. Sen pratar han om tidigare skogsbränder och om båtsmannen som bott i skogen för länge sedan.

Jag vet inte varför stämningen inte infinner sig. Kanske hade det räckt om skogsmannen hade berättat i jag-form. Om när han bott i skogen istället för om någon annan. Han hade gärna fått berätta om skogens väsen. Jag vet fortfarande inte vad en huldra är...

Vi kom till slut fram till sjön. Och det var här själva föreställningen var. Fast det var ju ingen teater förstås. Mer att vi satt och tittade ut över sjön. Vi såg en naken huldra i fjärran som satt och plaskade i vattnet och sjöng. Vi hörde fler som sjöng från olika håll. Vi hörde flöjter och fioler i fjärran. Vi såg båtsmannen komma ut i sin eka och spela munspel. Det prasslade i buskarna, det var stenar som slog mot varann och det sprang förbi konstiga gråa varelser. Då var det spännande, mystiskt  och vackert. Äntligen.

Bilden lånad från Huldrans Natt på Facebook

Vi gick vidare och såg älvorna dansa i skymningen. Vi såg Näcken, om det var han, som spelade fiol. Och vi hörde huldrans skratt. Till slut kom vi fram till en lägerplats. Vi fick soppa och saft och ensemblen sjöng för oss. Klockan blev kvart i ett innan allt var slut. Barnen var trötta men ändå ganska nöjda. Jag var också nöjd, men lite besviken över att det inte var nån story, eller att stämningen åtminstone byggts upp från början. Det kostade trots allt 350 kr per person, dvs över 1000 kr för oss tre. Det var det inte värt. Inte när vi dessutom var 58 pers som trängdes om upplevelsen. De kunde ha gjort så mycket mer av det.

The Lion King

Vi fick rekommendationen att se musikalen The Lion King i London. Naturligtvis den dyraste musikalen i stan... Men vad gör man inte. Vi fick bra platser på första balkong. Och eftersom barnen är i början av sin engelska-karriär passade det bra att se en musikal där de kan storyn.

Och vilken musikal det var. Musiken är fantastisk. Barnen som spelade Simba och Nala var så duktiga. Dansare och sångare var underbara. Men kostymerna. Jag säger bara det. Kostymerna. Att få fram alla dessa djur. Att spegla karaktärer och manér så tydligt. Fast det är människor som spelar elefanter och zebror. Dessa pampiga och storslagna lejon. Hoppiga och skuttiga gaseller. Stolta och smygande jaguarer. Tossiga apor och korkade hyenor. Otroligt snyggt gjort. Maffigt, pampigt och snyggt.

Galenskaparna

Galenskaparna har fyllt 30 år i några år nu. Deras jubileums-show bara fortsätter och fortsätter att spelas. Jag gav bort några biljetter i julklapp och följde naturligtvis med som förkläde. Men utan några större förväntningar för min egen del. Galenskaparna är ju Galenskaparna liksom. Macken och Man ska ha husvagn och Farbror Frej. Harmlöst och trevligt men lite ute. Men vilken nostalgi-tripp det blev. I alla fall vad gäller deras tidiga alster.

Publiken var snäppet äldre och skrattade högljutt så fort de roliga gubbarna visade sig. Alltså skrattade så de kiknade. Så där högt och ylande. Och okontrollerat. Fast ingen sagt nåt än. Bara för att de är så uppspelta och på. Ganska underhållande och syster och jag log lite överseende mot varandra.

Tills Per Fritzell kom in och sjöng att man ska ha husvagn. Den är ju söt och han är söt och låten är välkänd och småkul. Men så skuttade han till lite i otakt inför varje 'husvagn'. Lite oprovocerat omusikaliskt sprätte han till med benen. Och syrran och jag skrattade så vi grät. Högt och ylande och okontrollerat. Så att våra söner skruvade generat på sig...

Jag njöt verkligen av föreställningen i början. Deras underfundiga texter. Klockrena tolkningar. Sketcher med långa talande pauser. Komiska figurer och knasiga kläder. Man mindes och skrattade och jag blev nästan tårögd av det faktum att tiden går. Att de blivit äldre, att jag blivit äldre. Och att pappa inte ens orkade komma med på föreställningen. Sin 80-års-present...

Nåja. Nostalgin räckte hela första akten. Andra akten kändes lång och med för mycket sång. Det var med både vemod och glädje jag lämnade salongen. Tänk vad de har hunnit med genom åren. Att de hållit ihop. Hur de mist en vän. Hur de roat så många. Jag är imponerad.

Håkan Hagegård

Minns ni när Trollflöjten gick på TV varje jullov. Åh, jag var förtrollad. Jag bara älskar den. Och trots min ringa ålder blev jag yr och förälskad och kär. Kär i Papageno. Eller egentligen Håkan Hagegård. Förvisso en gubbe (han var ju säkert 30 år) men oh så charmerande. Och kärleken har hållt i sig. Kärleken till Trollflöjten, Papageno och Håkan... Så förväntningarna var förstås skyhöga när syster tog med mig på Trollflöjten på Folkoperan. Nu visste jag ju att Håkan Hagegård inte skulle vara med. Men Papageno skulle vara det. Papapapa papapa geno.

Folkoperans tolkning är som en fabel. Alla är djurkaraktärer så min Papageno var nån sorts fågel. De tre damerna var otäcka spindlar och den onde/gode Sarastro var en bock. Och det blev en del dråpliga karaktärer och effekter av detta. Men mig störde det mer än tillförde. I en redan rörig historia. Och de här lite skojfriska inslagen, såsom  hönor som värper flygande pingisbollar, strykjärns-tortyr, uppblåsta broilers och smällfeta sumoänglar. Ja, det är väl lite småkul, men jag vill inte ha det i Trollflöjten. Jag är säkert bakåtsträvare och trist av mig, men jag tyckte inte det var så kul med allt det knasiga...

Största behållningen var sången och musiken. Orkestern var tight och pampig och satt högt upp i taket. Lagom till de skulle resa sig upp och tacka publiken hade man dock rullat ut en banderoll som skymde dem helt och hållet. En banderoll som heller inte tillförde nåt. Överkurs liksom. Visst den rullades fram automatiskt och var säkert kul att komma på. Men nej. Och faktum är att jag fattade aldrig att det var slut. Alla stod förvisso på rad uppe i taket och sjöng, men det var inte tillräckligt pampigt för att jag skulle känna mig klar. Jag kände mig snarare snopen. Vad hände? Hur gick de för dem? Dog de? Och var det där verkligen en uppblåst broiler? Ja, jag tror faktiskt rekvisita-gruppen hade fått för stor budget eller nåt... Men som sagt; musiken och sången var behållningen. När äntligen den pyttelilla Nattens drottning sjöng sin välkända aria så rös jag lite.

Jag blev inte kär i Papageno den här gången. Han var bra och charmig, men den som fick mitt hjärta var den store bocken Bruse Sarastro. Alltså han sjöng så det skakade i de nedsuttna fåtöljerna. Mullrande, bullrande underbara bastoner. Nämnas bör också de charmiga tre damerna. Drillande, trillande toner och med ett underbart kroppsspråk och minspel. Både som spindlar och när de agerade feta keruber. Då smålog jag faktiskt åt snubbelkomiken.

A dream comes true

Det finns en eldsjäl på byn som ordnar julshow, sommarteater och artistkollo för och med en massa barn som gillar att sjunga och dansa. Dottern är med i årets sommarföreställning. Och mamman gick där och bligade. Kretsade runt runt och skrapade med foten. Hängde kvar lite för länge. Stirrade. Tog en lov till. Bara utifallatt hon skulle bli upptäckt sådär av sig själv... Och vågade till slut fråga. Om hon också får vara med... Som en liten liten statist. Och tänka sig. Här får alla vara med!

Och än en gång fick jag göra något jag inte trodde jag skulle göra. Beställa en ko-dräkt på internet. Som naturligtvis levererades i en diskret kartong... Nu spenderar jag kvällarna såsom ko. Jag råmar och åmar mig. Och framgången är total. Jag har till och med fått en replik. Ett välstämt Muuuu! som svar på om jag vill ha mjölk till kaffet...

Det här kan vara början på något stort... Jag är beredd. Erbjudandena kommer att hagla. En ny karriär tar sin början. A dream comes true...Mooo!

Fotograf Lennart Wijk
http://www.kulturforeningenlivat.se/

Vilken groda!

Jag har ett larm på min mobil som ringer varje kväll kl 19.30. För då är det dags för tandborstning och packa skolväska. För att skoja till det larmar den som en kväkande groda. Ett knarrigt men ganska lågmält 'Quääk Quääk Quääk'.

I söndags var jag på teater. Den började kl 19.30... En bit in i föreställningen tyckte jag att jag hörde nåt. Mina farhågor besannades när sången och musiken på scen plötsligt tystnade. Och det blev så där finstämt och känslosamt. Då hördes ett svagt knarrigt 'Quääk Quääk Quääk'. Shit. Ljudet dämpades förvisso av handväskan. Men när jag försökte lirka in handen och stänga av larmet hördes det tydligare. Och hur jag än drog med fingret så var det tydligen åt fel håll. För 'Quääket' fortsatte. De på raden framför mig skruvade på sig och sneglade bakåt för att försöka lokalisera grodan. Jag rodnade klädsamt i mörkret och fick till slut äntligen tyst på grod-jäkeln. Som om ingenting hade hänt...

Next to normal

Min syster i princip tvingade mig att gå på musikalen 'Next to normal'. Hon tyckte att jag som gillar att gråta skulle passa att se den. Hon åkte tom ända hit och passade mina barn så att jag skulle kunna gå. Så snacka om att jag hade höga förväntningar och ett stort lass näsdukar med mig igår till Stadsteatern... Och att ha höga förväntningar gillar jag inte. Då kan det kraschlanda totalt.

Men vilken historia. Och vilken musikal. Och ja - naturligtvis grät jag. Musikalen handlar om en familj, där mamman i huset är bipolär. Hon pendlar mellan depression och hyperaktivitet. Detta påverkar och präglar naturligtvis hela familjen. Och att överhuvutaget komma på att skildra denna sorgliga historia som musikal är allt annat än normalt. Och så passar det så bra. Jag är fortfarande förvånad. För musikaler i sig är ju ganska krystade begivenheter. Där folk utan anledning brister ut i sång och ältar omkring. Men här var det istället konstigt om de pratade. De skulle sjunga. Det var helt naturligt. För jag blev gripen av historien, gripen av personerna och helt tagen av sången. Det var helt rätt form. Trots att de körde hela registret med 'Wah wah wah' i vackra ackord så starkt de bara kunde. Det var snyggt. Jag rös. Jag njöt. Jag grät.

Bild snodd från Stadsteatern

Mamman spelas av Lisa Nilsson. Ingen jag egentligen har någon relation till. Men hon var så bra. Så fantastiskt bra. Så lagom vanlig. Så lagom galen. Så naturlig och mänsklig och sorglig och drabbad. Och att kunna få fram hur det faktiskt kanske känns att vara drabbad av denna mystiska och tabu-belagda sjukdom. Hur hon slits mellan verkligheten och vanföreställningen. Hur hon brottas med sin sorg. Hur hon kämpar för att bli fri. Hur hon dras ned i galenskap och depression. Att inte veta vem som är jag. Egentligen jag. Mitt riktiga jag. Är det den med topparna och dalarna? Eller är det den som medicinerats till ett lagom? Som med elchocker blir nästan normal?

Vad mycket tankar och känslor den här historien gav. Och det kändes som att jag lärde mig nåt. Jag känner mig oerhört ödmjuk inför det jag fick uppleva och känna. 

Så tack syrran för att jag fick den här kvällen. Du hade rätt förstås. Jag var tvungen att se den. Men du kunde väl ha stoppat mig när jag av nån konstig anledning ändå sminkade mig innan jag for..

Peter Pan har bytt klädstil

Jag blev lite kär i Peter Pan häromveckan. Vem hade trott det. Jag som trodde att han var en trikå-kille i löjlig hatt... Men icke. En busig läckerbit som kan flyga. Det är Peter Pan det. På Stadsteatern. Jag, syster och tvillingarna var där i mellandagarna. Och det var en bra föreställning. Lite lång kanske, men bra.

Historien i sig är ju ganska rörig egentligen. Med pirater och älvor och indianer och borttappade barn. Men de fick ihop det fint tycker jag. Man hängde med. Mark Levengood var mysfarbror och förde historien framåt med sin ljuva stämma. Och Lennart Jähkel var en grym pirat. Och framförallt - Anton Lundqvist var en läcker Peter Pan. Vilken smidig människa! Han flög hit och dit och upp och ner över hela salongen. Det hade dock gärna fått vara lite ösigare/rockigare musik. Nu var det istället finstämt med fiol och A-son gäspade lite. Själv fällde jag en tår när Tingeling nästan dog... Sån är jag...

Det bästa var ändå scenografin eller vad det heter. Själva dekoren och lösningarna kring flygningen och hur ett stort skepp rullade in. Att Tingeling är så liten så hon inte syns och hur en stor spegel vänds upp för att visa hur sjöjungfruna dansar i vattnet. Ja det var mycket smarta och fiffiga lösningar som förmedlade och förklarade. En sevärd föreställning. Och barnen var också nöjda...

Bild snodd från http://www.stadsteatern.stockholm.se

Teater i Haga

En teaterupplevelse som satt sig och som lever kvar i vår familj är när vi såg 'Loranga, Masarin och Dartanjang' i en uppsättning med 'Teater i Haga' sommaren 2009. Historien och profilerna i sig är ju oslagbara. Och allt spelas dessutom i häftig miljö utomhus i Hagaparken. Lägg sedan till fantastisk dekor, utomordentliga skådespelare, knasiga kläder och en fantastiskt underbart otroligt bra musik... Alltså musiken. Jag säger det igen. Otroligt bra! Det var lekfullt och proffsigt. Roligt, medryckande och snyggt! Vi köpte skivan och den är fortfarande en återkommande favorit i bilen. Där alla i familjen har sina favvolåtar. Tex när tjuven Gustav sjunger. Eller när de åker skrot-Opel. Eller när Masarin sjunger på 'hittepå'-engelska. Helt underbart.

Nu verkar det som om 'Teater i Haga' har ekonomiska problem bl.a. för att den senaste sommarens föreställningar regnade bort. Därför samlar de in pengar för att överleva. De ska ha en stödgala den 20 januari. Den borde vi banne mig gå på.

http://www.teaterihaga.se/

Top Girls

Snälla Söta Supersis bjöd på spontanteater häromkvällen. Vi såg Top Girls på Stadsteatern. Och det var ju en märklig teater. Feministisk kultpjäs utlovades. Hmm...

I första akten är det en kvinna i karriären som bjuder in fem historiska kvinnor på middag, för att fira sitt nya jobb som verkställande direktör på ett rekryteringsföretag. De historiska kvinnorna var udda kvinnor som levt för många hundra år sen och på olika sätt hade utmärkt sig. En hade varit påve, en konkubin, en upptäcktsresande... De stod på en lång rad och berättade lösryckta bitar ur sin historia. Ibland pratade de i mun på varann. Och det var så klart meningen, men ändå störande. Och jag hade inte riktigt koll på de här damerna. Vad hade de gjort? Fanns de på riktigt?

Plötsligt blev det scenbyte och två tonårstjejer kom in och gnabbades, fnittrade och drömde sig bort. En av dem hade inte alla hästar hemma på loftet. Hon var lite arg, gjorde tvära kast, men samtidigt verkade hon osäker. Och hon längtade bort.

Sen var det paus. Brydda gick vi ut och fikade och undrade hur många som skulle gå hem i pausen... Det var liksom inget som hängde ihop och vi hoppades innerligt att det skulle knytas ihop på slutet.

Och så var andra akten helt superbra. Lilla, arga tjejen hade åkt till London till sin moster, som var den firande kvinnan i karriären. Och man fick också se en återblick då mostern hälsade på sin syster och den arga flickan. Mycket känslor, mycket klass och lite avundsjuka kanske.

Ja, den var faktiskt bra ändå på nåt sätt. Men mest för att det var så fantastiska skådespelare. Katarina Ewerlöf var en underbar kvinna i karriären. Lagom tuff, lagom resignerad, lagom kall. Men lite tragisk och sorglig på nåt sätt. Och den arga flickan spelades otroligt bra av Rakel Wärmländer. I rörelse, utrryck, känslor var hon en tonåring som höll på att spricka ibland. Och kanske bäst var Kajsa Ernst. Som bara genom att stå rätt upp och ner kunde visa så mycket känslor. Med hjälp av kroppshållning, miner, rörelser.

Även om de historiska damerna i början inte hängde ihop riktigt med resten, så var det lite kul att de var med. De såg ju roliga ut och hade otroliga levnadsöden att berätta om. Men de ödena gick liksom inte fram. De var mest spektakulära figurer i fantastiska kreationer. Vad de hade kämpat med och mot kom inte fram riktigt. Men man förstod ju att det var nåt feministiskt kultigt med det hela...

Bilderna är hämtade från stadsteaterns hemsida: http://www.stadsteatern.stockholm.se/

Skattkammarön

Det har blivit lite dåligt med teatrandet på sista tiden. Men i helgen var A-son och jag till Fjäderholmarna och såg Skattkammarön. Och visst - den var bra. Tyvärr var där inte så mycket folk. Och med ljudet från alla båtar, vågor och måsar i bakgrunden så hade jag ibland lite svårt att höra vad de sade... Och det liksom klickade inte till ordentligt. Lite stelt. Lite krystat. Lite segt. Tills den här jeppen dök upp. Ben Gunn. Helt galen och tokig. Men otroligt charmig och sprallig. Han for runt som en skottspole, käkade råa ägg, skrattade hysteriskt och gjorde spektakulära kullerbyttor från taket. Jamen, då blev det ju lite roligt igen. Nåt att titta på liksom...

Judas - din skurk

Så var det äntligen dags. Julklappen till bästa systerdottern skulle cashas in. Ett halvår senare. Mitt i studenttider och avslutningsprov. För henne alltså. Mitt i vardagsliv och VAB för min del... Men lika förväntansfulla knödde vi in oss på Göta Lejon. Trångt och klaustrofobiskt. It better be good, tänkte jag och rapade lite Club Sandwich och sneglade mot utgången. Omöjligt att ta sig ut konstaterade jag och andades djupt. Nåja, snart blir jag betagen av Ola Salo. Jag säger bara Ola Salo. Mmmm.

'Jesus Christ Superstar' är min absoluta favoritmusikal. På film. Jag älskar filmen. Jag älskar musiken. Och jag älskar Ola Salo. Det kan ju inte bli annat än bra. Med de förväntningarna och med en touch av klaustrofobi tedde sig därför första akten tämligen blek. Ola levererade. Men lite blekt. Lite tamt. Judas stack ut, men hade så himla töntig frisyr. Och efter 45 snopna minuter var det redan paus. Märkligt. Förväntningarna sjönk.

Men sen tog det sig. Faktiskt. Dramatik, känslor och fantastisk sång. Judas imponerade ändå mer. Vilken röst. Och vilken vånda. Och jaja, vilken kropp... Och Ola Salo dog storartat och känslosamt. Och blodigt.

På det hela taget en stor föreställning. Musiken, storyn, känslorna och rösterna berörde. Vi stod upp och hyllade Ola och Judas-killen. Och fotade frenetiskt när man äntligen fick.

Blown away

När vi kommer in för att sätta oss i salongen på Stadsteatern är scenen pimpad med högtalare. Ja verkligen pimpad. Hundratals högtalare i olika storlekar. Överallt. Och man anar redan vart det ska barka hän. Nu blir det åka av.

Jag vet knappt var jag ska börja. Så. Himla. Bra. Var det. 'De tre musketörerna' på Stadsteatern. Vilka sköna killar. Och Leif Andrée - vilken skön kille han kunde vara. Föreställningen är en enda lång nostalgitripp med låtar och referenser från det glada 80- och 90-talet. Pudelfrisyrer så långt ögat kan nå. Läder lack och lakrits. Och samtidigt putslustigt, glimten i ögat, finurligt, varmt och härligt.

Och så fina killar de är. Bästa kompisar. Så tuffa i sina pudelfrisyrer. Och så rackarns söta. Och så lite kärlek på det. Och en hel massa galna profiler. Alla med nån sorts anknytning i musikvärlden. Prince. Michael Jackson. Annie Lennox. Madness. De körde till och med Frankie goes to Hollywood. Blown away! Var jag. Jag som till och med heter nostalgisk i mellannamn. Jag gick ju upp i limningen av all igenkänning och återupplevelse...

Nej, jag kan inte med ord beskriva denna musikaliska och glädjefyllda upplevelse. Jag blev överkörd av nostalgi och feelgood. Jag blev småkär i den unge d'Artagnan. Jag grät en tår till 'Carrie'. Jag klappade händerna och jag reste mig nästan först av alla i de stående ovationerna efter föreställningen. Men jag är inte riktigt så patetisk att jag avslutar det här inlägget med: I love rock'n'roll...

Men det var nära.

Bild snodd från http://www.stadsteatern.stockholm.se/