Nog för att jag är certifierad coach...

Hur kommer det sig att min man blir basketcoach för ett gäng 5-åringar. Och sen plötsligt står jag där och leker 'Vem är rädd för Lebron James?' med dem? Och vem är den där Lebron egentligen?

Att brottas med sina egna fördomar

Vi hälsade på mormor E, 102 år, i helgen. Hon bor själv i ett stort hus på landet. När vi satt och åt kom en bil körande mot huset. En okänd bil. Och det här är en stickväg där inga andra bilar kör, om man inte ska hem till mormor E och fika.

Bilen var liten och full med folk. Ut kliver en man i skägg och ursäktande uppsyn. En man av utländskt ursprung. Han talade svenska med brytning och bad om ursäkt att de störde. Han undrade om det var våra kur. Våra vadå? Kur. Det tog ett tag innan vi förstod att det var korna det handlade om. Korna i hagen bredvid huset. Nej. Det var inte våra kur. Det är grannens kur. 

Varför undrar du det? Jo, de hade köpt ägg därborta och nu behövde de mjölk, och de med äggen hade pekat åt det här hållet. Han tackade, ursäktade sig och åkte vidare. Till grannen. Som dessutom har en stor ladugård och uppenbarligen en massa kur...

Nu kan man ju tänka att det här var helt vanligt hederligt folk som ville köpa mjölk av nån anledning. Eller så blir man misstänksam och tänker på skumma människor som rekar inför inbrott hos ensamma gamla tanter. 

Vi är ju rädda om vår mormor E. Klart vi blir oroliga och misstänksamma. Det hade vi förstås blivit om han var hur svensk som helst och kom och frågade efter kor. Vem åker runt och frågar efter kor liksom? Helskumt!

Att ta plats

Jag har gått med i ett nätverk. Ett kvinnligt nätverk. Ett kvinnligt affärs-nätverk. Hur coolt som helst.

Jag har ju mitt företag nuförtiden. Och nån gång måste jag ta tag i vad jag vill göra med företaget. Visst - jag har ett uppdrag just nu som rullar på. Men jag vill också passa på att börja nosa lite utanför min nuvarande roll. Jag vill bli mer kreativ och våga mer i mitt arbete. Jag vill skapa något. Det kan vara på hobby-nivå och inget jag tänker bli rik på. Men jag vill passa på att göra det jag drömmer om.

Jag ska bara komma på vad jag drömmer om...

Andreas Carlsson

Igår hade vi första träffen. Nästan 80 kvinnor träffades och minglade, lyssnade på Andreas Carlsson och lärde känna varandra så smått. 80 färgstarka kvinnor. Nyfikna. Snygga. Kreativa. Och en sak som slog mig är hur dålig jag är på att kombinera min yrkesroll med min privata roll. Det slog mig när jag skulle berätta om mig själv.

Jag kan tycka att jag är ganska modig. Jag bjuder gärna på mig själv. Jag blottar mig här på bloggen. Jag har inga problem att visa upp ett ostädat hus. Jag står gärna på scen och håller tal eller apar mig i improvisationsteater. På utbildningar tar jag tag i grupparbeten och på 'utveckla-dig-själv'-kurser är jag först att gråta inför alla.

Men samtidigt i andra sammanhang har jag svårt att stå på barrikaden och hävda mig själv. Där räcker inte självförtroendet till. Jag ifrågasätter vad jag har att tillföra. Jag kan inte omvandla mina styrkor till något att ha i yrkeslivet. Nej, där framhåller jag istället mitt ordningssinne. (Som för övrigt inte ens existerar hemma.) Jag är expert på listor och att ha koll på helheten. Koordinera, planera, följa upp. En typisk projektledare.

Nu känner jag att här har jag chansen. Att lyfta fram andra sidor. Istället för att vara åskådare kan jag ta ledningen. Ställa mig upp. Framhäva mig själv. Låtsas att jag kan nåt. Börja ta stegen mot en annan yrkesroll. Men hur? Det finns 79 andra färgstarka kvinnor som verkligen har något att tillföra. Som redan är kreativa, skapande, nytänkande. Allt jag är bra på finns det alltid nån som kan bättre. Och så är det ju.

Min mycket snygga klänning

Nu sade Andreas Carlsson något som faktiskt fastnade.

Man kan, om man tror att man kan.

Fasiken. Jag måste ju börja tro det nån gång. Inte bara tänka det samtidigt som jag backar. Men jag är så himla rädd för att ta plats utan att bli tillfrågad. Detta eviga bekräftelsebehov. Att ständigt be om lov. Eller vänta på att någon upptäcker mig.

Det kan bli en intressant resa det här. Under programmet får den som vill 5 minuter på scen för att berätta sin story. Jag kände direkt att - japp, det vill jag. Jag vill upp på scen. Jag vill vara fantastisk. Rolig. Intressant. Fängslande. Men jag har ju ingen story. Jag måste hitta min story. Sen kan jag bli fantastisk.

Och till dess - jag hade i alla fall en snygg klänning...

Jag gråter

Jag gråter så fort jag tänker på lille Alan. Pojken på bilden som vi sett de senaste dagarna. Den lille, lille pojken som inte lever längre. Men som nyss var levande. Och flydde för sitt liv. Som ligger död i vattenbrynet. Jag gråter flera gånger per dag. Och det är det många som gör nu. Nu gråter vi. För plötsligt blev det än mer verkligt. Den bilden slog oss rakt i magen. Som ett knytnävsslag.

Jag kan förstå att folk förfäras över att man lägger ut bilder på ett dött barn. För det är förfärligt. Och det är på riktigt. Vi måste öppna ögonen. Vi måste förstå vad som pågår. Och vi måste börja agera.

Idag har jag skänkt pengar till UNHCR och Rädda Barnen. Det känns ändå så futtigt. Och jag funderar mycket på hur jag kan göra mer. Som jag vet att många andra också funderar. Och många gör verkligen mer också. Startar insamlingar, tar emot ensamkommande barn i sitt hem, åker som volontärer.

Ett fantastiskt ideellt initiativ är 'Vi gör vad vi kan'. De klarade inte längre av att göra ingenting. Och startade upp en insamling. Som har fått ett oerhört gensvar. Det är fint.

Mitt mål är att samla ihop kläder, skor och köpa hygienartiklar och åka till ett inlämningsställe i helgen. Tillsammans med barnen. Det är det minsta jag kan göra.

http://vigorvadvikan.com/