En roll jag tar

Efter hämtning, matlagning, nattning och lite kvällsjobb avslutar jag dagen med att hänga en tvätt och sätta igång diskmaskinen. Ser att det är den 8 mars. I morgon ska jag ha klänning på jobbet. 

När skaffade vi ett tredje barn?

Berättade jag om vår höstlovsresa? När alla andra stack till Kanarieholmarna och Florida så tänkte vi att vi kan väl vi också. Festa till det lite. För barnens skull. Så vi bokade en kryssning till Finland. Två nätter på båten och en dag i Helsingfors. Och med Måns Zelmerlöw på scen. Jag ignorerade alla tankar på höststormar och såg fram emot det hela.

Några dagar innan vi skulle åka läste vi på lite bättre. Alla passagerare måste ha giltig ID-handling. Jahaja. Men det gäller väl inte barnen? Eller jaha det gör det alltså. Och det visar sig att barnens pass alldeles nyss gått ut. I oktober. Och nu var vi i början på november. Vilken miss. Vi kan inte åka till Finland för vi har inga pass. Hur blev det så här? Efter lite samtal lyckades vi boka om resan och passade dessutom på att boka tid för nytt pass. Åt alla barnen. Frid och fröjd och jag var i alla fall hyfsat nöjd att missa höststormarna, även om det var trist att också missa Måns.

Idag var det dags att fixa passen. Maken skulle åka med alla barnen och jag insåg på morgonen att då måste ju jag skriva på nåt papper. Puh, vilken tur att jag kom på det. Mitt i morgonstressen fick jag skriva ut papper från polisens hemsida. Och istället för del 6 av julkalendern fyllde jag i papprena. Men det räckte inte med det. De ifyllda papprena måste bevittnas också. Hej och hå - jag får kolla med nån på skolan när jag lämnar barnen och sedan lämna papprena med barnen så att maken har allt när de ska iväg efter skolan.

Och jag hade tur. En vänlig pappa hade inte bråttom iväg och han bevittnade min namnteckning på de två papprena... Två? Har inte jag tre barn? I all hast och stress hade jag alltså glömt det där senaste barnet vi fick. Det där lilla barnet. Han sex-åringen. Vilken miss igen.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Jag fick åka hem och skriva ut ett papper till. Och sen åka tillbaka till skolan och knacka på i lärarrummet och haffa en lärare som bevittnade det tredje pappret. Och sen bort och lämna alltihop i dotterns skåp. Saken var biff. Puh. Nu är ansökan om pass inlämnat enligt konstens alla regler för alla tre barnen. Nu kan vi ringa till Måns och säga att vi kan åka på den där kryssningen snart...

Saker man inte säger till sin mor

Jag var gräsänka i helgen. Och jag var nojig som vanligt när resten av familjen packade in sig i bilen utan mig och skulle iväg. Jag kramades och klappade på alla barnen och sade flera gånger till maken att han skulle köra försiktigt. Och sprang runt och var allmänt morsig. När jag gav Lill-Tjorvas en sista kram där han satt i bilen kände han nog att han behövde säga nåt fint. Så han tittade upp från paddan och sade:
- Det var kul att ha varit ditt barn…

Vi skrattade förstås. Han kom på att det kanske lät dumt och lade till att vi ses på söndag. Och jag berättade för alla under helgen hur tokigt och roligt han hade sagt. Samtidigt som jag hoppades att vi verkligen skulle ses på söndag.

Och de kom hem igen. Helskinnade. De kom till och med hem före mig och jag kunde pusta ut. Tills jag plötsligt fick tvärbromsa när en stor älg sprang över vägen precis framför bilen...

Man vet ingenting om framtiden. Och det är nog tur det. Kör försiktigt!

Lovat är lovat

Jag och Lill-Tjorvas var ensamma hemma förra veckan. Jag jobbade och han gick på fritids. Och på kvällen ville han bada. Varje kväll. I vår lilla plaskpool. Och det var inte riktigt badväder förra veckan. Heller. För det var inte lika varmt längre. Och den här mamman var inte så himla badsugen.

Första kvällen lyckades jag finta bort honom och föreslog att han skulle fråga några kompisar istället. Puh. Det funkade. De badade och hade kul. Och mamman tittade på och hade det skönt.

Nästa kväll bytte han taktik.
'Om inte du badar så tänker inte jag gå och lägga mig.'
'Jahadu. Men jag ska ju inte bada.'
'Och då ska inte jag lägga mig...'
Vilken rackare. Men det är väl bara mammor och pappor som får köra med utpressning...?
Så jag badade inte.
Och han gick och lade sig...
Puh.

Tredje kvällen. Och han ger sig inte. Frågan kom redan på morgonen. Vilket tjat, tänkte mamman. Och tittade ut på de regntunga, gråa molnen. Och drog till med nåt så det skulle bli slut på tjatet.
'Jaja. Om det är sol ikväll så kan jag väl bada då. Ät upp frukosten nu.'

Och det blev kväll.
Och det blev sol!!!
Tror ni inte att det var en liten, liten strimma sol som försiktigt spred sina svaga strålar just över den kalla poolen.
Och den lilla strimman räknades tydligen...
Brr.

När man är nyfiken...

Äldste sonen är på läger en hel vecka. Både mamman och pappan är så nyfikna på hur det går på lägret. Hur han har det.

Och det verkar ju gå bra. För vi hör inte så mycket ifrån honom. Inte ett knyst. Eller jo. Några knyst har vi fått. Han svarar ju på tilltal... Kanske inte så utförligt, men ändå.

Mors dag i bilder

Mor får frukost på sängen.


Mor får blommor.


Mor får punktering.

Spegel spegel

Lill-Tjorvas, 5 år, står framför spegeln och vattenkammar luggen innan han ska iväg till förskolan. Han sneglar upp mot sin mamma i spegeln, och konstaterar vänligt att 'Du kanske också ska fixa håret, mamma?!'

Kolmården levererar

Ända sedan Kolmården gjorde reklam för Bamses Värld i Bamse-tidningen har Lill-Tjorvas pratat om att han vill åka dit. Och sen pratade vi om det under hela sommaren utan att komma iväg. Men nu så. På höstlovet tillbringade vi ett par dagar på Kolmården. Och på Bamses Värld förstås. För djuren var inte särskilt intressanta för Lill-Tjorvas. Han tittade pliktskyldigast och undrade sedan var farmors berg var. Det som skulle gå ända upp i himlen. Förväntningarna var lika höga som farmors berg skulle vara...

Vi andra enades dock om att noshörningarna var coolaste djuret. Hur gigantiskt stora är de egentligen? Ofantliga. Men så tråkigt de har. Första dagen låg det två kolosser och stirrade tomt framför sig. Och rörde inte en fena. Vi tittade till dem nästa dag för att se om de rört på sig. För att kolla om de var levande och på riktigt. Då var det plötsligt fyra stycken kolosser som knatade omkring. Till och med Lill-Tjorvas blev imponerad när en av dem nosade runt på några bajshögar, valde ut en lämplig plats och sedan ställde sig med rumpan mot oss och bajsade. Ordentligt. Lill-Tjorvas konstaterade senare att det måste nog ha varit en tävling...

Sen var ju inte farmors berg högst i världen. Man fick inte ens gå upp på det. Däremot var det kul att åka honungsburkar, Skalmans bilar och skeppet Victoria. Och frågan är vilket som var läskigast. När Bamse kom gående eller att åka den lilla berg-och-dal-banan. Mamman tyckte dock det läskigaste var när Lill-Tjorvas sprang med full fart rakt in i hörnet på ett hus...

Safari-turen med linbana var dock inget att hänga i julgran. Man är liksom alldeles för högt upp och ser knappt djuren. Och girafferna hade gått in. Bättre förr när man fick åka bil genom parken...

Dessutom spelade de läskiga spökljud och isande skrik i högtalarna hela tiden, så Lill-Tjorvas var tvungen att hålla för öronen. Det var ju Halloween-tema på höstlovet. Och här hade Kolmården och Vildmarkshotellet verkligen gått all in. Vi snackar all in. Hela parken och hotellet kryllade av halloween-pynt, läskiga varelser, spöken, vampyrer och varulvar. De gled omkring, följde efter oss, sniffade på oss. Vi fnissade lite lagom hysteriskt och höll ögonen öppna. Roligast var dock att de dessutom hade varulvar och vampyrer i inhägnader för visning. Det satt skyltar med information om att man inte skulle mata dem med blod och där innanför gick varelserna fram och tillbaka och var vampyriga och varulviga. Roligt. Det fanns t.o.m en inhägnad för spöken. De syntes dock inte...

På det hela taget en mycket lyckad höstlovs-aktivitet. Alla var nöjda. Och mamman var orimligt nöjd över att ha bokat förköpsbiljetter till delfin-showen. Vi gled förbi den långa kön, fick VIP-platser och kunde dessutom passa på att smaska i oss fikat mamman hade packat ner. Alltså i förväg! Fika hemifrån! I en ryggsäck. Hur bra planerat var inte detta? Vilket hon påtalade ett flertal gånger under dagen. Tills ungarna t.o.m sade själva hur bra planerat och bokat allt var... Duktig mamma!

Utan internet...

Inte för att vi på något sätt är beroende av internet, men att vara utan i över en vecka har tärt på oss.

Mamman tog tag i tvätten istället.
Pappan fick tid över till att städa förrådet.
Lill-Tjorvas hittade sitt lego igen.
A-son började baka muffins.
Och Vildis möblerade om sitt rum.

Puh. Skönt att det är över.

Hejdå

- Ja hejdå dåra. Då går mamma.

- Mmm.

- Mamma åker nu. 

- Mmm. 

- Så ha det så bra hos farmor och farfar nu. 

- Mmm. 

- Då ses vi på söndag då. 

- Mmm. 

- Ja då går jag då. Hejdå.

- Mmm... hej hej. 

- Puss puss?!

- ...

Sommarlov

Mamman förmanar sommarlovsbarnen innan hon går:

- Glöm inte att äta frukost sen då!

- Närå

- Och så låser ni om ni går iväg!

- Jarå

- Och så ringer ni om ni går nånstans!

- Jarå

- Hm. Var det nåt mer? 

Funderar mamman. 

- Vi ska göra allt vi ska göra... 

Suckar barnen. 

Chicken Pox

Det gick vattkoppor på dagis för ganska längesen. Lill-Tjorvas hängde på med några prickar men klarade sig ganska bra. Sen har vatt-kopporna kommit och gått på dagis flera gånger sedan dess, men eftersom Lill-Tjorvas tydligen haft sin lindriga variant har vi klarat oss. Tills nu.

Vi har spenderat en vecka på Cypern. Hela familjen med bad, sol, lek. Alla glada till typ näst-sista dagen, då Lill-Tjorvas fick prickar. Pigg och glad, men prickig. Tydligt prickig. Vi googlade prickar och kom fram till några möjliga och omöjliga alternativ, men bestämde oss ändå för att besöka den lokala hotell-doktorn. Utifallatt liksom. Och han konstaterade snabbt att det var Chicken-Pox som Lill-Tjorvas anskaffat. Men. Det har han ju redan haft. Eller!? Tydligen inte. Men nu har han. Ordentligt och på riktigt.

- När man har Chicken-Pox får man inte flyga. Sade läkaren. Jaha... Nähä? Men vi ska ju åka hem i morgon?
- Nej, inte med Chicken-Pox. Med tappade hakar började vi ta in vad han menade. Lättnaden över att det 'bara' var vattkoppor byttes ut mot oro och förvirring. Men flyget. Vart ska vi bo? Jobbet? Alla läger barnen ska på? Oh no! Vi får inte åka hem!!!
- Vad har ni för försäkringsbolag? Fortsatte doktorn. Mamman och pappan tittade med panik i blicken på varann. Har du? Vet du? Har vi betalat? För visst har vi? Eller?

Men tänk vad allt löste sig. Vi hade förstås försäkring. Och de ordnade allt. De avbokade flyg. Fixade hotellrum. Ringde runt och trixade och återkopplade och frågade till och med hur Lill-Tjorvas mådde. Och skulle vi stanna allihopa? Eller vem stannar? Vem åker hem? Ja det var ju en fråga.

Mammans mage sade förstås att mamman måste stanna hos sitt sjuka barn. Det är så mammor känner. Antagligen pappor också, men nu handlar det om mamman och hennes mage. Men resten av mamman kände panik och ångest och allt möjligt annat inför att stanna. Mamman skulle förstås klara det. Sånt gör ofta mammor. Men just den här mamman är expert på att oroa sig. Medan just den här pappan är en cool typ. Så hur det nu var med magkänslor och logik och panik så blev det bestämt att pappan skulle stanna.

Så hem från semestern åkte tre femtedelar av familjen. Medan två femtedelar stannade med Ipads och Tom & Jerry i högsta hugg, i karantän på ett varmt hotellrum på Cypern. Och när mamman satt på flyget och såg de två tomma flygstolarna bredvid sig, tänkte hon att det kunde ha varit mycket värre...

Födelsedagen

Åh. Fick du sitta i Guldstolen idag?

Nä. 

Nähä. Men sjöng de för dig då?

Nä. 

Men de sade väl grattis i alla fall?!

Näe. 

Gjorde de inte? Ingen? Inte ens fröknarna?

Näe.

Fortsatte han tämligen obekymrat. 

För det kanske inte var nån stor grej för en nybliven fem-åring. 

Han kanske inte reflekterade över det ens. 

Tills mamma kom och ställde tusen frågor och såg konfunderad ut. 

Eller nästa dag när fröknarna insett missen och hade värsta dåliga samvetet. 

Kanske var det ingen grej.

Eller så var det en grej...

Och i mammans mage gjorde det lite, lite ont. 

VM i logistik

Igår var en sån där dag då man undrar vad man håller på med. Ska det verkligen vara så här?

Jag jobbade hemifrån på förmiddagen eftersom jag skulle på utvecklingssamtal med de stora barnen kl 13 och kl 13.30. Att fröknarna samordnar så att vi får tider efter varann trots att tvillingarna går i olika klasser är guld för familjelogistiken. Men man kan säga att det blev rätt körigt ändå...

Efter utvecklingssamtalen - som för övrigt är helt olika de kvartsamtal jag själv fick uppleva när det begav sig - åkte jag hem för att jobba en stund till. Innan kvällens AKTIVITETER tog vid. Tre barn. Fem aktiviteter. Och en mamma.

Nu hade det ju toksnöat så jag började med att skotta uppfarten. Och hann jobba en kvart innan det var dags att dra igen. För dottern hade sin första sånglektion idag och jag hade lovat att följa henne dit. Så att hon skulle hitta och komma rätt. Tanken var att få med Lill-Tjorvas redan nu, men eftersom jag tydligen ätit upp den marginal jag hade så fick han vara kvar till nästa vända. A-son hängde dock med i bilen till sin basketträning.

När son och dotter är avlämnade åker jag tillbaka till dagis och hämtar Lill-Tjorvas. Vi hinner lagom tillbaka till dottern när hon är klar och vi tre tar en kaffe och en macka på Statoil. Innan färden går vidare. För dottern ska på orkester och lillebror på simskola. Vi lämnar av syster. Vi badar i en halvtimme. Sen åker vi till orkestern och hämtar trombonen som dottern lämnat kvar, eftersom hon rusat vidare till basketträningen.

Vi passar på att käka en korv och handla lite mat och gå på toa två-tre gånger i centrum innan det är hög tid att hämta dottern i baskethallen. A-son har med nöd och näppe tagit sig hem själv och kl 20 står middagen äntligen på bordet. När det egentligen är dags att sova… Till slut när alla barn har knoppat in kan mamman fortsätta jobba. Som om ingenting har hänt.

Men vart var pappan då? I all denna logistik? Jo, han var på kurs i livräddning!
Den första han fick livrädda var den utslitna mamman...

Good enough?

Jag står i köket och förbereder morgondagens luciafirande. Det är bara lilleman som ska lussa. De lussar utomhus på fredag eftermiddag hela förskolan tillsammans. Och jag kan bara konstatera att så vidare mysigt att stå ute i regn och blåst en mörk december-eftermiddag är det inte. Luciatåget i sig är ju gulligt förstås. Men glöggen och pepparkakan i snålblåsten efteråt är inte särskilt lockande. Och alla föräldrar som trängs och ska fram och inte fattar att om alla tar ett steg bakåt så får alla se sin lilla ögonsten.

Lill-Tjorvas var Lucia förra året. I år blev han förtjust i den stiliga stjärngosse-struten när han fick syn på den, så i år blir det stjärngosse med strut och stjärna. Och med ett lucialinne flera storlekar för stort för att gå över overallen. Det säger sig ju självt att det liksom inte blir lika noga då. Eller?

Jag minns hur mamma stod och strök våra lucialinnen. Jag minns det mjuka, lena tyget. Fortfarande varmt och det doftade nystruket.

Nu står jag här. Och tejpar upp det knöliga lucialinnet så han inte ska trampa på det när han traskar omkring i leran. För hur noga är det när det är skumt, regnigt och bylsigt och med redan skitiga overaller? Vitt som vitt liksom. Och stjärnan som bara ramlar av. Det går ju att lösa med tejp det också. Syns inte på håll. Good enough.

På samma gång som jag tycker det är bra att kraven sänks, att man gör det man hinner. Det blir bra ändå. På samma gång kan jag sakna noggrannheten, äran i ett välstruket, väldoftande lucialinne. Med påsydd spets.

Men då måste de sjutton börja fira Lucia inomhus...

Kalabalik i bastun

Vi fick oväntat besök igen. En liten stackars mususling hade letat sig in i badrummet och den dörrlösa bastun. Dörrlös eftersom den används som förvaringsrum för blandade träningskläder. Och därför också ett lätt mål för en ensam mususling. Dottern skulle just hämta sig en träningskläda då en liten mus fick brått därifrån. Upp sprang den ur lådan där dottern stod och höll i en tröja. En smärre chock för den stackars dottern. Och troligtvis för den stackars mususlingen också. Och mamman var inte bättre hon. På tå och med långa armar lyckades vi packa gympapåsen och sedan stänga och låsa dörren till toan... Så var det problemet inte alls löst...

Efter uppbyggande telefonsamtal med maken dristade sig mamman till att ställa in en redan apterad musfälla en armslängd in i bastun. Sen stängde hon dörren och låste. Och gick inte in i badrummet på hela dagen.

På kvällen återsamlades familjen och musdebaklet måste tas om hand. Vi måste hitta hålet. Vi måste hitta musen. Försiktigt, försiktigt flyttade vi alla lådor med träningskläder. För att hitta spår. För att hitta möjliga flyktvägar. Men inte trodde vi den stackaren skulle sitta kvar där i hörnet. Och titta upp med sina musiga ögon och sin darrande nos. Nu var det min tur att få hjärtat i halsgropen och skrikande rusa ut. Visst de är små, men hundan så äckliga.

Sådärja. Mususling lokaliserad. Och barnen har kompisar hemma som alla vill se, rädda och helst behålla musen. Det tas fram lådor, hinkar, handskar, mössor - alla möjliga tillhyggen och verktyg för att fånga in eller svepa med sig musen ut till friheten. Inte döda. Inte först.

Och inte visste jag att mususlingar kan hoppa en meter rakt upp i luften. Det var inte bara jag som gallskrek och sprang ut när den hoppade första gången. Det var ett fönster emellan men ändå. Så snabbt. Så högt. Så äckligt.

Nåja, jagandet hjälpte inte. Friheten förstod den inte att den kunde nå. Innan kvällen var slut var stackars mususling borta. Fri på ett högre plan kan man säga...

Det är mycket nu

Vardagslivet. Logistiken. Livspusslet. Det är sånt vi sysslar med just nu. Till exempel kan jag stolt berätta att vi lyckats få iväg hela barnaskaran till frisören. Efter sju långa hår... hehe. Och alla barnen fick tider efter varann. De två största tog sig dit själva och mamman kom efter med lill-klimpen och plånboken. Och alla hann vidare till rätt aktivitet i rätt tid. Så bra ordnat. Och medan mamman klappade sig på axeln där hon stod och skulle betala, fick hon frågan om hur gamla de stora barnen är. Eeeh, de är ju 11, kom hon på efter en stunds funderande.

Hon funderade hela vägen ut och kom sedan på att de är ju bara 10 år. Nog för att de fyller 11 på lördag, men just nu är de bara 10. Och hade alltså kostat 100 kr mindre att klippa. Per barn. Ungefär där slutade mamman klappa sig på axeln. Och ägnade sig åt att gräma sig... För inte ens den här mamman går tillbaka till salongen och försöker få tillbaka 200 kr för att hon sade fel ålder på barnen... Hon må då gräma sig.

Tråkig

Om man säljer sin gamla iPhone till sin son. Och sen ändå envisas med att sätta på 'begränsningar'. Då är man nog en ganska tråkig förälder. 

Men om man dessutom glömmer bort koden... Hur tråkig är man inte då?!

Vilken förebild

Är det nåt jag inte vill att mina barn ska ta efter mig, så är det min rädsla för alla slags djur. Jag har alltid varit rädd för djur. Hundrädd, hästrädd, typ korädd och nästan katträdd. Hamstrar, kaniner är läskiga och kan bitas. Jag är helt enkelt ovan med djur och har en väldig respekt för dem. Väldig respekt. På gränsen till panik-respekt...

Midsommarhelgen spenderade vi hos barnens faster på landet. Där finns det djur. Och djurvana. Vilket paradis för barnen. Jag håller mig på respektfullt avstånd. Från hundar, hästar, kaniner och höns. Men framförallt dottern älskar att pyssla, klappa, mata och dona. Hon t.o.m rider lite. Mycket modigt.

Jag blev inkallad att hålla i en häst när vi var där. Det fanns tre hästar i hagen. En jättestor, en mittemellan och en pytteliten. Tjock, men pytteliten. De skulle flyttas av någon anledning och jag tilldelades den pyttelilla. Dottern tog den mittemellan och fastern tog den jättestora hästen. Hur det var så gjorde jag det med bultande hjärta. Lilla hästen, som förvisso var liten men högst levande och tung och kanske helt vildsint, vad vet jag, hoppade plötsligt till och blev rädd för något. Och vem blev inte det. Jag hoppade mycket högre och backade instinktivt... 'Visa att du är starkare än den' sade fastern, medan jag tyckte att den lilla hästen såg oerhört stark och vältränad ut. Och kanske lite ondsint dessutom... 'Du ser ju helt livrädd ut, mamma.' Konstaterade dottern helt korrekt.

Vilket dåligt föredöme jag är, tänkte jag. Om jag nu vill att mina barn ska bli modiga och coola med djur, så måste ju jag vara det också... Trodde jag. Men tvärtom. Vildis fnyste åt sin fega mamma och visade hur man minsann skulle göra. Raskt och resolut och utan prut tog hon över och räddade mig från den lilla hästen. Och växte hon inte ett par centimeter på kuppen? Man kan tydligen vara förebild på olika sätt...

Nu funderar jag på om vi inte ska skaffa katt ändå. Det vore lite mysigt. Tror jag. Hmm. Vem är det som påverkar vem här hemma egentligen...?

Vildis rider på mittemellan-hästen...

Glad på riktigt

Ni kanske missade att jag fyllde år häromdagen? För jag kanske själv inte ens nämnde det här på bloggen. För jag hade fullt upp att fira. Att jag äntligen fyllde 46... Puh. 46. Vart kom alla de åren ifrån?

Men jag blev faktiskt firad. Nog hade jag hintat lite till mannen. Och till barnen. Och alla som var i närheten. Detta skulle de inte kunna undgå. Och det gjorde de inte. Jag väcktes vid halv 7-snåret av Lill-Tjorvas. Han ville läsa böcker och småprata lite. Fast det var helg. Mannen försökte tappert styra bort honom. Jag låtsades sova. Och somnade om. Pow! Och vaknade av sången. Så där som när man var liten. Att man vaknade av sången. Och skumögd tittade ut på den långa raden med presenter som kom sjungande.

Glatt överraskad överöstes jag av presenter och frukost och kramar och Ja må hon leva.Och klockan var nio! Och sedan fick jag ändå ligga kvar i sängen och äta frukost och läsa. Och dörren stängdes och det var tyst, lugnt och fridfullt inne hos 46-åringen.

Men det slutade inte där. För sedan bjöds jag på spa. I mitt eget badrum. Som jag inte ens kände igen. För det var rent, tomt, tyst, mörkt. Det brann ljus, det var soft musik, det fanns en massagebänk inne i bastun. Utan kläder och saker på. Och det fanns ett bubblande varmt bad som väntade efter massagen. Det var dottern som ordnat och pysslat och jag njöt av varenda sekund. Det ingick oxå manikyr. Jag har nog aldrig haft så snygga naglar. Och färgglada. Det passade perfekt till begravningen sen...