Inte bara VAB på sportlovet

VAB-istället-för-sport-lov

Vi är på sportlov. Men Lill-Tjorvas envisas med att inte bli riktigt frisk. Så vi vabbar istället. Men oj vad han gärna vill gå ut. Och leka med de andra barnen. Åka pulka. Kasta snöboll. Bygga snögubbe. Äta bullar i backen. Mamman vill också ut. Hon vill lapa sol. Istället lapar vi tv. Och låtsas lite...

Loka 1 år

När jag hade soppgäster häromdagen skakade jag fram en flaska mineralvatten till chauffören för kvällen. Det verkar inte gå åt så mycket bubbelvatten hos oss för flaskan hade gått ut för ungefär ett år sen. Där ser man. Men Vildis är finurlig. Det var inget att hänga läpp för. Tvärtom. Det gav oss bara en anledning att fira.

After party

Nackdelen med att ha gäster. Är att de sällan diskar innan de går...

Jag påstår att allt kommer att bli bättre med vårt nya kök. Då blir det ordning och reda. Min man ställer sig ytterst tveksam... Han påstår att det inte beror på köket. Men vem skulle det annars bero på?? Va??

Sopptjejer

Äntligen fick vi till en träff. Jag och tjejerna i soppklubben. Vi träffas några gånger per år och äter soppa och skvallrar. Men det är lite svårt att få till det ibland. Men nu kom de till mig i fredags. Ända ut till lilla mig.

Jag bjöd på Gulaschsoppa och vi skvallrade som vanligt. Vi räknade dessutom ut att vi snart firar 15 år som klubb. Då blir det jubileumssoppa. När vi firade 10 år planerade vi jubileet i flera år innan vi fick till själva firandet. Så det är verkligen dags att börja planera.

Vildis passade på att rita av oss sopptjejer. Och jag är väl inte helt opartisk men är hon inte fantastiskt duktig på att rita. Det är jag som är längst till höger. Sitter visst och kollar mobilen. Oartigt. Men sant.

Ni kan hitta alla våra recept på http://soppskvaller.blogspot.com/

Så här är det

Att packar man en hel dag. Och sen åker bil en hel dag. För att landa i ett vinterlandskap. I en mysig stuga. Med syskon och kusiner. Och om det står skidor, pulka, lek och stoj på programmet. Om det är så. Det är då nån får feber. Och vänder upp och ner på hela veckan. Det är så det är. När man har små barn.

100

Jamen jag blir ju så glad. 100 sidvyer på en dag. En enda dag. Typiskt rekord! Det måste vara nån rackare som lusläst bloggen idag. Och det var inte jag. Jag lovar.

Kul att ni läser. Det är fritt fram att kommentera också. Så vet jag om jag är på rätt spår. Om jag nu har nåt spår. Jag kanske är helt spårlös.

Eller så är jag bara trött efter en lång vaknatt med en arg Lill-Tjorvas och en lång packdag med en arg Fru Olsson. Så nu tar vi sportlov. Vi ses i backen.

Ingen utsikt

Det värsta med att barnen ville ha eget rum är att vi fick flytta ner och jag förlorade min havsutsikt. Där som jag stod och mediterade varje morgon. Där jag insöp lugnet och styrkan från havet. Gjorde jag ju inte. Men nu saknar jag den i alla fall. Min utsikt. Hela anledningen till att jag föll för huset. Men A-son var generös idag. Han sade att jag får komma upp och kolla när jag vill. Själv drar han inte ens upp rullgardinerna. Vilket slöseri på min utsikt.

Det finns alltid nån som rasar

Apropå att Herman Lindqvist rasar över lilla prinsessan Estelle.

Vad folk väljer för namn till sina prinsessor är helt upp till dem själva. Varför rasa? Hur orkar man? Och hur uppstår en tradition egentligen? Kan man undra? Plötsligt är det en tradition att prinsessor heter vad de vill.

Roligast är dock att nån nyanställd på hovet råkade lägga ut helt andra namn på hovets hemsida när han/hon/hen satt och tränade. Där blev det Ulrika Marianne Annika David, hertiginnan av Upplands Väsby. Snacka om ras för stackars Herman Lindqvist då?!

Har vi hälsat?

Ojojoj, alla dessa föräldrar på skolan och dagis. Jag känner ju igen dem. Jag hejar och är trevlig. Men vilken förälder hör till vilken unge egentligen? Och i vilken klass hör den ungen hemma? Borde man inte få hem skolfoto på alla föräldrar också så man slipper göra bort sig hela tiden.

Bloglovin

Alltid lär man sig nåt nytt... Följ min blogg med Bloglovin

Oj vad vi firar

Åh. Jag tycker det här är lite kul. Lite spännande. Och lite läskigt. En flicka. En kronprinsessa. En stolt fader. Och en matt men oförskämt fräsch moder. Och ett jublande folk. Eller?! Ja för här kan vi konsten att fira. Gator och torg fylls av glada och fryntliga människor som dansar och dricker till kronprinsessans ära. Eller inte. Nä just det. Vi flaggar lite försynt på bussarna. Skjuter ett gäng kanonkulor utan att hurra. Kanske hade det varit annorlunda om det var vår eller sommar. Definitivt hade det varit annorlunda i ett annat land.

Och visst. Jag inser det orimliga i att ha en krona som går i arv. En makt som inte finns. Ett liv som är tillrättalagt och styrt på många sätt. Privilegierat? Eller en dom, ett öde man inte kan påverka. Orimligt i ett modernt land. Framförallt för personerna i fråga. Som ju faktiskt är vanliga människor nånstans. Tror jag.

Men ändå. Jag blir rörd och berörd. Stolt på nåt konstigt sätt. Och delaktig och nyfiken. Jag vill dunka ryggar och säga att det där gjorde vi bra. Där satt den. Nu har vi vår tronarvinge. Jihaa.

Sen får jag såna underliga tankar och bilder. Hur gick det till egentligen? Finns det en fuskväg? Som inte vi andra känner till? Eller födde hon verkligen på riktigt? Skrek hon rätt ut? Rann tårar och snor? Kräktes hon? Svor hon? Svettades hon i pannan? Stod barnmorskan och hejade och ropade 'Krysta Kronprinsessan Krysta'. Såg ni hur pigg och fräsch hon såg ut när de åkte hem från BB? Det är ju sånt som gör att man tror att de fuskat.

Jag kan orera hur länge som helst om det här. Tänk på mamma och pappa Daniel. Hade de i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig den här dagen. Att bli farföräldrar - ja kanske. Att bli farföräldrar till en liten prinsessa, alltså en riktig prinsessa. På riktigt. Nä, jag tror inte det. Och är det verkligen det man önskar sin lille son? Att han en gång i framtiden gifter sig med en kronprinsessa och blir far till en prinsessa. Att han då står i strikt kostym och stel frisyr och redogör för sitt livs största ögonblick på en presskonferens.

Men visst är han bra Daniel. Så oerhört passande och korrekt. Så lagom belevad och mänsklig. Uppenbart omtumlad. Tagen av stunden och storheten. Men behärskad. Och bara det att han har kostym. På BB.

Jag hoppas verkligen att denna lilla tjej, denna lilla människa, passar och trivs i den roll och den väg hon förväntas gå. Jag kan säga välkommen till världen, men jag tycker också lite synd om henne. Vem skulle hon vara utan ståhejet? Hoppas hon får och kan vara den hon är. På riktigt. Innerst inne.

Inlägget tarvar en bild. Ingen röd matta när vi beger oss hem från Karolinska för drygt åtta år sen...

Bakslag

Vi fick ett litet bakslag på Lill-Tjattens magsjuka. Så nu är vi betydligt försiktigare med maten. Idag bjöds en smaskig lunch med pro viva, ris och rån. Mmmm.

Ranelid

Alltså. Jag orkar inte riktigt bli upprörd. Visst han är annorlunda och speciell. Och visst det är ingen klassisk schlager. Men hallå. Det är ju underbart att folk vågar vara precis som de är. Som vågar sticka ut och göra det de tror på. Och det var ju knappast han som röstade så att han gick vidare. Eller?!

Äh. Skärpning. Låt alla blomma på sitt eget sätt. Uppmuntra istället för att håna. Och känn efter hur du själv vill blomma. Våga vara annorlunda! Och njut av alla udda, speciella, unika människor!

Egentligen var det en bra idé

Jag skulle flytta lite skrivbord häromdagen. Hur svårt kan det vara tänkte jag och tog i. Jahaja. Dörren är lite för smal och så är det en vägg i vägen när jag vinklar och tar ett ben i taget. Nåja. Kanske åt andra hållet? Kånka kånka. Bära bära. Vända. Kånka kånka. Nähä, där var det en list jag inte kom förbi. Hmm. Men om jag öppnar toadörren. Fast då måste jag bära tillbaka bordet först. Kånka kånka. Öppna. Bära bära. Vrida och vända.

Jo bordet kom in. Men sen måste jag vända bordet för att kunna börja med andra benet först. Så det blir rätt vinkel. Jaha. Vilket litet badrum vi har. Suck. Lirka lirka. Vända vrida. Toan är i vägen. Lyfta lyfta. Dunk. Oops, där åkte en tandborste ner i toan. Lyfta vrida. Handfatet är i vägen. Tillbaka tillbaka.

Kånka kånka. Vrida tillbaka. Men. Vad hände? Nu går det inte att vända bordet härinne. Hjälp. Bordet har fastnat. Jaha. Det kanske får vara så. Då kan man göra läxan på toan kanske? Nähä.

Tillbaka tillbaka. Vända vända. Kånka kånka. Lirka vrida lyfta. Svära. Bordet ut och tillbaka på sin gamla plats. Skit it da.

Dubbelvabba

Idag har jag varit en tråkig mamma. Stressad för att jag behöver jobba fast jag vabbar. Dubbelvabbar dessutom med två av tre barn hemma. Då blir det lite för mycket TV. Ingen lek och inget skoj. Bara parering. Men en krystad stund med Pet Shop blev det. Enligt dåliga-samvetet-principen...

Och vi hann ut en stund. Och kollade på snön som hade krullat ihop sig i rutschkanan. 

Monstertävling

När man vabbar får man ställa upp på lite tävling. Tex 'rita-läskigaste-monstret'-tävlingen. Jag förlorade. Kanske skulle jag också haft mer ljudeffekter.

Ja, jag håller med. Min ser ut som en grönsak som inte vill bli kokt. Knappast farlig...

Honom lurar man inte längre

Jag tror jag gjorde en av mina sämre utflykter i helgen. Vi åkte till syrran. Lill-Tjorvas kräktes i bilen. Sen satt vi på syrrans toalett och läste samma bok om och om igen för att vänta ut nästa kräks. Sen fick vi låna en tom lägenhet av moster. Vi sov oroligt. Men kräktes inte. Sen åkte vi hem. A-son tyckte också det var rätt trist. Och så luktade det illa. I bilen. Lill-Tjatten däremot tyckte allt var som det skulle. Inga konstigheter. Varje gång syrran kikade in på toaletten för att höra hur det gick för oss, så vinkade han glatt och sade 'hejdå'.

På vägen hem igen köpte vi lite frukost. Drickyoghurt och gott bröd till A-son. Vitt bröd och banan till Tjorvas. En stor latte till mamman. (Och en påse Ahlgrens chokladbilar. Sssch.). När vi satt i bilen sade A-son plötsligt. 'Vad är det som prasslar?' Och inte på ett nyfiket undrande sätt utan mer ett 'haha, jag hör nog att det prasslar av godis, mamma'-sätt. Jag påstod att det var ett gammalt prassel som låg i fickan. 'Haha, erkänn att du köpte godis, mamma.' Jag bytte raskt ämne. För godiset var ju slut. 'Jag köpte ju en bulle till dig.' 'Japp, och den tänker jag äta nu.' Och så släppte han prasslet.

Men inte med ett 'jaja, det var nog ingenting'. Utan mer ett 'jag vet nog vad du håller på med, mamma, men låt gå för den här gången'. Oroväckande. Mycket oroväckande.

Men mamma!

Vildis är förnärmad. 'Har ni köpt en grej som det står FAN på?!' Jag kollar dit. 'Åh, fan'. Sade jag inte då.

Vilket dåligt beslut

Jag hatar att fatta dåliga beslut. Jag hatar att fatta beslut överhuvudtaget. Men speciellt dåliga.

I morgon fyller min mormor 99 år. Fattar ni. 99 år på riktigt. Så nära hundra man kan komma. Och då blir det kalas så klart. Vi skulle passa på att åka till bästa syster redan kvällen innan. Dels för att dela upp restiden och dels för att hjälpa till lite med kalasmaten. Men kanske mest för att äta godis och kolla på melodifestivalen.

Men sen fick Vildis feber. Och då får man inte gå på 99-års-kalas. Och smitta ner 99-åringar. Så då skulle A-son med istället. Och eftersom både han och hans far hade basketmatcher så blev det inte lika självklart att åka redan på lördagen. Men vad sjutton. Det är skönt att ha kommit halvvägs redan ikväll. Och bara vi hinner till melodifestivalen så är allt lugnt.

Så vi drog iväg. Redan efter en kvart insåg jag att det var ett dåligt beslut. Snön yrde. Det var moddigt och spårigt. Och Lill-Tjorvas ville att jag skulle ta av och på honom stövlarna hela tiden. Men vi segade oss fram. I snöyran. Och jag hann tänka ödesmättade tankar om att jag borde aldrig ha åkt. Varför utsätter jag mina barn för denna risk. Vi körde i 70. Saktade ner till 60. Kröp fram i 50. På motorvägen. Men det värsta var väl ändå att min mamma fått rätt. Ge dig inte ut ikväll. Det ska bli oväder. Visst. Det säger hon alltid. Tänkte jag.

Till slut var vi framme. Melodifestivalen hade hållt på en halvtimme. Jag gör en ful parkering. Pustar ut. Tittar på Lill-Tjorvas som faktiskt inte har somnat. Men som kräks. Där och då och rakt ut.

Jag ringer syster. Som väntar med melodifestival och godis. Sen sanerar jag en oförskämt pigg liten kille medan A-son kollar snabbgenomgång och äter godis. Själv spenderar jag aftonen på en toalett med en nykräken son. Vilket dåligt beslut...

Konstnärer

Vildis och jag skapade lite förra helgen. Hon ritade först en grön båge. Och sen en massa bruna bajskorvar lite här och där. Jag smålog och tyckte det var gulligt. Nästa gång jag tittade så var det en kulle med en massa får. Som hoppar, skuttar, leker och lever. Hur gjorde hon? Jag är på allvar imponerad.

Några konstnärliga talanger har jag aldrig haft. Ambitioner ja. Talanger nej. Men jag är ändå väldigt nöjd med min uggla.

Ja, det är en uggla. Inte en katt...

Efterfesten

Det var ju nyårsparty här när vi var borta. Värsta coola gänget festade loss på en skål med krokuslökar i en gammal babylift. Sen dess har två av festdeltagarna strukit med under mer eller mindre mystiska omständigheter. Idag hittade jag vart de hade efterfesten. Innan de dog alltså. De hade festat bland chips och godis så klart. Längst längst ner i den överfyllda korgen syntes spåren. Stackare - de fick festa loss på Viktväktargodis. Annat stod inte att finna. På självaste nyårsafton... Och salta pinnar. Hur äckligt är inte det?

Det som dock oroar mig är att paketet med salta pinnar i korgen är intakt. Var kommer då pinn-resterna ifrån? Och har vi ätit upp det paketet nu?

Rockad i huset

Plötsligt ville barnen ha varsitt rum. Vi har lobbat för det ett tag och plötsligt skulle det ske. Vi har två lika stora sovrum på övervåningen. Tvillingarna har delat ett rum och föräldrarna och Lill-Tjorvas har delat det andra. Nu förpassades föräldrarna raskt till gästrummet och bäddsoffan en trappa ner. Den förvisso sköna bäddsoffan, men 'det-är-inte-som-min-säng'-soffan. Sen flyttades det sängar och dubbelsängar och byråar och skrivbord däruppe. In och ut. Hit och dit. Och så hade barnen plötsligt varsitt rum. Nu känns rummen oändligt stora och rymliga. Barnen känns bara stora...

Mycket återstår att fixa. Tapeter, färg, hyllor, nya sängar, skåp. Sen tror jag A-son vill få bort skötbordet från sitt rum... Och kanske att vår säng står lite i vägen också...

Stolt matmor

Men alltså. Nu är jag så himla stolt. Det finns en blogg som jag ganska nyligen hittat. En fin blogg med många goda recept. Nu har jag gjort två av dem. Broccolimos är den ena. Jamen ni hör ju vad gott det låter. Och snyggt! Idag gjorde jag en blomkålsgratäng som blev supergod. Och allt detta är ju väl värt att vara stolt över. Men blomkålsreceptet angavs utan mått. Dvs ett klassiskt mamma-recept. Ja, lite mjölk och lite ost och lite si och lite så. Man får prova sig fram. För några år sen var detta en mardröm och receptet lades åt sidan. Men plötsligt har min magkänsla och matkänsla förfinats. Jag kan. Jag gjorde en fantastisk blomkålsgratäng. På känsla och inspiration. Och jag kan inte heller återge vilka mängder jag använde. Jag är oerhört stolt och vuxen idag.

Recepten och inspirationen hittar ni hos http://denvassastekniven.se/

Storhandlat

Igår köpte vi ett kök. Nu ska vi bara få in det också. Här tänkte vi sätta det. Det blir fint.

Vingliga ben

Vilken toppenhelg. Och vilket toppenväder. Vi, och ungefär 1700 andra, tog oss ut på vinterutflykt i omnejden. Det blev skridskor. På en sjö. Plogad men knögglig bana på dryga kilometern. Det blev tre varv på skakiga ben. Alltså - det här med skridskor är inte min grej. Verkligen inte min grej. Det är vingligt. Det är halt. Och det är jättehårt att ramla. Jag ramlade inte. Men jag vinglade. Och jag viftade och tjoade som den tant jag är. Barnen åkte lite i förväg...

Men sen fikade vi. Det är verkligen min grej. Varm choklad med vispgrädde..

En till dig och en till mig

Lill-Tjorvas och jag tog varsin skål med gottis häromdagen. Han var nöjd. Jag var nöjd. Alla nöjda.

Kvarglömt

Det är bra att de sparar alla kläder som glöms kvar på skolan. För glöms gör det. Häromdagen hade de gjort i ordning en bänk med kvarglömda kläder. Sorterade i högar med jackor, byxor, strumpor osv. Som den goda mor jag är kollade jag naturligtvis igenom högarna. Och hittade min mans Thåström-jacka...

Och nu säger jag ingenting mer. Om att jag har si eller så många barn i min familj. Eller nåt annat ironiskt. Nej. Ingenting mer. Säger jag.

Vad hände?

Bild från http://www.robertgustafsson25.se/

Aaah, fredagsmys tänkte man igår. Popcorn, soffa, The Voice på TV... Men icke. Sån är inte jag. Nej, jag äter fin middag på Hasselbacken lite spontant så där. Sen en sväng till Cirkus på Robert Gustafssons jubileumsshow. Bara så där. För att jag kände för det.

Nej, så var det ju inte. En kompis ringde och hennes man var sjuk och de skulle gå på Robert Gustafsson. Och som den goda vän och kamrat jag är så ställde jag upp. Jag hoppade in som reserv och jag skötte mig fint. Jag körde nämligen.

Vilken helkväll. Vi satt på rad 1, plats 1 och 2. Det var vi och Robert kan man säga. Jag var lite orolig att han skulle prata med publiken och så, men vi klarade oss. Showen var bra. Jag skrattade högt. Han är dråplig, uttrycksfull och knasig. Det var kul att återse illern Göran och roligast var Tony Richardsson. Han var nog allt lite bitter ändå.

Starkast intryck gjorde den gamle, gamle mannen som dansade med sin rollator. Oändligt gammal, oändligt långsam och oändligt ensam.

Att reklamera en melon

Inför kalaset förra helgen köpte vi massor av frukt. Är det Thailand så är det. Och vattenmelon ska man definitivt äta. Så vi köpte en stor och fin. För 86 kronor. Är det fest så är det. Snacka om besvikelsen när melonen är helt sunkig och sumpig. Den yttersta delen gick att äta, men mitten var som en svamp.

Och jag brukar inte orka krångla. Men när besvikelsen är så stor och 86 kronor är ändå 86 kronor, så tog jag vägen förbi Ica när jag åkte till jobbet. Några dagar senare. Med 75% melon i svampig konsistens i en plastkasse. Lite sunkigare och lite sumpigare. Och visst och vips gick det att lämna tillbaka den. Då känns det genast lite bättre.

Och är det inte fantastiskt. Att man kan känna sig lite lite stolt för att man orkade säga ifrån när man fick en äcklig melon. Så pass stolt att man dessutom skriver ett blogginlägg om det. Som om det skulle vara så särskilt inspirerande eller intresserande för andra? Kan man undra.

Fånig?

Men är man en fånig 43-åring så är man. Och det står jag för. Och sånt här gör en fånig 43-åring från förorten glad.



Det är den riktiga Magnus Uggla alltså. Bara en sån sak.

Mix Megapol

Jag må vara gammalmodig. Eller till och med gammal. Men Mix Megapol. Jag tänkte jag skulle ge det en chans. Jag har svårt för reklamkanaler för jag gillar inte att bli avbruten av reklam. Samma reklam. Hela tiden. Om och om igen. Gäller både radio och TV. Men nu skulle Gry få en chans. För Gry gillar jag ju. Och visst är de roliga och visst är det trevligt och visst är det bra musik. Men reklamen! Jag blir galen. Och sen kommer nyheterna. Nej, det heter ju inte nyheter det heter TV4 News. TV4 Njuuus. Och väderrapporten är den senaste (där ser man) tillsammans med nåt himla företag och med lite tufft dunkidunk i bakgrunden. Nej, nu har det fått sin chans. Nu återgår jag till Morgonpasset på P3, med Martina, Kodjo och Hanna. Hejdå Gry.

Ny mus i huset

När musarna är av den här kalibern får de gärna flytta in hos oss. A-son har haft syslöjd och den här krabaten fick pappan i julklapp. Mamman är stolt. Och kanske bara lite avundsjuk.

Fräckt

Om jag köpte en bulle till kaffet skulle det kosta två kronor mindre. Jag var dock ståndaktig och sade nej. Jag betalade stolt mina två kronor extra och njöt min kaffe. Till chokladbiten jag köpt istället.

Idag är jag stolt

Vi bad om hjälp. Och vi får hjälp. Jag är stolt och förväntansfull. Och optimistisk. Och så har jag köpt tulpaner.

Basketmamman

A-son hade cup i helgen. Basketcup. Och jag ville titta. Efterson T är coach blir det sällan av att jag hänger med. Det är ju så många andra barn som ska tas om hand. Men plötsligt kände jag mig optimistisk. Lill-Tjorvas är en cool kille och Vildis är en stor tjej. Vi följer med hela familjen. Oj så optimistisk jag var...

Matcherna genomfördes i världens minsta yttepyttehall. Alla föräldrar satt på bänkarna med sina långa ben i onaturliga vinklar för att inte råka fälla nåt barn som spelade match 20 cm framför dem. Och där satt jag. Med en sprattlig Lill-Tjorvas och en uttråkad och fikasugen Vildis. Vilket båda gav uttryck för. På olika sätt. Vildis ska jag erkänna var helt klart hanterbar. Men Lill-Tjatten. Jag mutade med allt jag kom på. Som kex, mandarin, bullar, festis, bröd. Han fick leka vilt och okontrollerat med min splitternya telefon. Jag laddade ner gratisappar så jag svettades. Men till slut tog det stopp. Mätt och springsugen var han. Så i varje paus tog han ett varv på planen. Bort till pappan och tillbaka. Sen sprang vi lite i korridorerna. Klättrade lite på bänkarna i omklädningsrummet. Gallskrek lite. Och nån match såg jag nog aldrig till.

Men plötsligt tittar jag upp och ser att A-son står borta hos pappa med blodet forsande från näsan. Han har fått en armbåge rakt på nosen. Samtidigt satt en annan kille på golvet med ont nånstans. Jag sprang till undsättning. Med Lill-Tjorvas på höften och allt papper jag hittade i skötväskan. För matchen fortsatte. Pappan tog hand om den andra ledsna pojken och matchen. Och jag satte ena handen på A-sons näsa och den andra runt Lill-Snoddas och banade oss väg till en toalett. Och blodet rann. Folk oaade och aaade och släppte fram oss.

En annan god mor såg att jag hade händerna fulla och frågade om jag behövde hjälp. Guld. Hon höll ett öga på Lill-Tjorvas, som nu hade alla möjligheter att springa runt hursomhelst, medan mamman stod och torkade blod på en toalett i ett omklädningsrum i världens minsta yttepyttehall. På basketcup. En helt vanlig söndag.

Nej, nån mer basketcup blir det inte på ett tag.Och bilden nedan är från ett helt annat tillfälle. Det fanns inte tillstymmelse till möjlighet att fotografera den här matchen. Jag såg ju inte ens matchen.

Inget får ta slut

Jag kan inte ordna kalas. Eller det är ju det jag kan. Jag kan ordna kalas. Men jag har en oöverträffad och onaturlig rädsla för att något ska ta slut. Att jag dessutom är en tidsoptimist av rang är inte en lyckad kombination. Så här blir det. Jag har en plan. En tanke om vad vi ska äta, när och i vilken ordning och ett hum om hur mycket. Sen hinner jag inte skriva ner listan. För tiden försvann på nåt sätt. På listan skulle det stå TRE apelsiner, EN ananas osv. För då skulle jag ha tänkt igenom hur mycket det går åt till 13 barn. Ihop med att de också äter glass, popcorn, päron, gurka, paprika, kiwi osv.

Men Fru Olsson stressar iväg, iklädd hängslen och livrem, och köper FEM ananasar, ELVA apelsiner, TIO kiwi, ÅTTA bananer, TIO päron, TVÅ gurka, TRE paprikor, TVÅ påsar ostbollar OCH SÅ VIDARE.

Nu blir det fruktsallad i en vecka! Med ostbollar.

Thailand för en dag

Så var det dags för kalaset. Det uppskjutna kalaset. Vildis fyller år i oktober och idag var det äntligen dags för kalas. För alla var friska. Temat på festen var Thailand och föräldrarna hade slagit på stort och lovat Thailandshetta i vardagsrummet. Det fixar ju luftvärmepumpen. Men det gör den inte om det är -20 grader utomhus. Men med lite extra värme från brasan fick vi upp lågsäsongsvärme a la Thailand i alla fall. Och här bjöds det på sommardrink, frukt, glass, disco, tipspromenad, charader, baklängeskurragömma och gör din egen tandpetar-munsbit. Högt tempo, trötta föräldrar och popcorn i hela huset. Oj, vad skönt när det är över.

Nackdelen med att skjuta upp kalasen så här, är att det är mindre än ett år till oktober... Godnatt!

G som i gemenskap

Jag har kollat på The Voice Sverige på fredagar. Jag tycker det är bra. De är positiva. Folk sjunger bra. Alla är glada och jag mår bra. Jag gillar att må bra. Nu har förvisso utröstningsdelen börjat. Men då gråter Ola Salo när han måste välja vem som åker ut. Så då blir jag lite kär i Ola Salo igen och tycker att allt är fint.

Sen är ju Magnus Uggla med. Världens coolaste kung Uggla. Han har ju typ alltid funnits. När jag var ung så var han där. Vi lyssnade på Astrologen och Hand i hand. Sen hade en kompis en äldre syrra. Och hon hade ju också lyssnat på Uggla. Så vi lyssnade på hennes skivor med Bobbo Viking och Hallå. Efter det kanske jag inte har lyssnat så noga, men nog sjutton har han funnits där hela tiden med nya låtar och nya skivor. Snarlika men i sitt eget slag.Och nu sjunger han duett med Carola. The voice herself. Imponerande.

I ett av programmen. The voice alltså. Fick han in sin legendariska kommentar från filmen G. I samband med att nån ångrade sig för att han inte hade tryckt. 'Det skulle du ha tänkt på lite tidigare...' Tystnad. Sen asgarvade Ola Salo. Och jag undrade om någon där överhuvudtaget fattade. För jag satt och hoppade i soffan. Men hallå. Det är ju från filmen G. Fattar ni. Det var ju askul. Och kände mig nöjd för att jag för en gångs skulle hängde med. Liksom.

Sen dess har jag inte kunnat släppa det. Jag går och tänker på filmen G. G som i gemenskap. Alla karaktärerna. Hur jag var kär i Joakim Schröder tills han klippte sig. Hur min kompis var kär i Niels Jensen. Och låtarna. Hundarna brinner. Tre vilda hav. Den sista sjöng jag och mina kusiner högt över nejden när vi hyrde duschen vid minigolfbanan på sommarstället. Så att alla skulle höra. Och för att vi sjöng så bra. Och för att vi var så snygga. Vilka minnen! Vilken nostalgi!

Vet ni!

Jag ser verkligen verkligen och då menar jag verkligen inte fram emot att min PT kommer idag. Om en kvart. Kommer hon hit. Och vi ska träna. Eller JAG ska träna. Hon ska heja. Heja heja. Och jag har inte tränat på över en månad. Och känner jag efter så har jag nog lite lite lite ont i halsen igen...

Sju år?

Den här dagen började så här. Betyder det sju års olycka nu? Eller betyder det att jag hade otur just precis då. Eftersom spegeln ramlade ner. Det var ju otur. Och sönder gick den också. Jag skulle rädda toarullen som höll på att ramla ner. Och slog ner spegeln istället. Verkligen otur. Sen slog jag i huvudet också. Idag.

Pluttifikation

Barnen tränar multiplikationstabellen för fullt i skolan. Och raskt ordnas det turneringar här hemma. Man kör typ 8 multiplikationer. 2x3 5x2 1x0 osv. På tid så klart. Och så får man välja vem som tävlar. Det är nästan det roligaste. Kanske Bamse ställer upp. Zlatan är en hejare. Fröken i skolan. Och så en och annan gladiator. Sen är det kvartsfinal och hela baletten. Och pluttifikationstabellen rinner som vatten ur barnens mun.

Men man kan väl inte...

Jag bollade lite köksfrågor med syster igår. Det är så många beslut som ska fattas. På kort tid. Vi pratade till exempel fläktkåpa. Han, kökskillen, föreslog en svart. 'Men man kan väl inte ha en svart fläktkåpa?! Jag har aldrig sett en svart fläktkåpa.' Tyckte jag. 'Vi har det.' Sade syster. 'Jaha. Ja just det. Ja det är ju snyggt.'

Sen pratade vi tak. 'Men man kan väl inte ha pärlspont i taket om man har pärlspont på luckorna!?' Tyckte jag. 'Vi har det.' Sade syster. 'Jaha. Ja det går ju jättebra'

Jag fick två insikter under vårt samtal. Ett. Jag håller på att skaffa ett likadant kök som min storasyster. Två. Hon har ju väldigt bra smak faktiskt.