Tidningsanka?

Så här i påsktider kan det dyka upp skumma typer som smyger omkring och spionerar. Väl dolda bakom till exempel en påsktidning. Man känner igen spionkycklingen på näbben. Som naturligtvis också måste ha utrymme när den ska gömma sig bakom en tidning. Som vilken erkänd spion som helst.

En protest mot det perfekta

En blogg jag gärna läste förr och även nu kikar in hos ibland är UnderbaraClara. Hon är så pysslig och medveten, klok och kreativ. Vackra bilder, rödnästa morgonpromenader, nybakat, miljövänligt och allmänt friskt och hurtigt. Och säkert alldeles äkta vara. Men som ger mig ett uns av dåligt samvete. Eller rent av avundsjuka...

Facebook, Instagram och bloggandet har verkligen gett oss en möjlighet att visa en fin fasad utåt. Hur perfekt allting kan vara. Hur lyckade och lyckliga vi är. Jag är inte sämre själv. Visst tänker jag igenom vilken bild jag vill ge till omgivningen. Jag uppdaterar min status på Facebook med omsorg. Som för att säga: 'Kolla vad bra vi har det.' Naturligtvis beskriver jag även sämre dagar, men då handlar det också om en fasad: 'Kolla hur tokigt det kan bli' eller 'Kolla vilken otur vi har'. Lite lagom stökigt liksom. För att visa att jag inte är en sån som håller på att visa hur fint jag har det hela tiden...

Nu menar jag inte att vi ska sitta och beskriva våra hemorrojder eller familjegräl på Facebook och i bloggar. Det blir inte särskilt roligt. Men en lite mer nyanserad bild kan vi ge. Eller åtminstone komma ihåg att UnderbaraClara inte går på frisk morgonpromenad i fina kappan varje morgon. Ibland ligger säkert hon också och snorar och är ful i håret. Och kanske bjuder även hon nån gång på fulfika om hon inte hinner baka?

Det här är inte menat som ett påhopp på just UnderbaraClara, som jag faktiskt tycker är så underbar som hon verkar vara. Men det är så lätt att tro att alla andra är perfekta och lyckade. Att de hinner med allt det där som inte jag hinner. Att de inte grälar om småsaker eller känner sig små och ynkliga ibland. Kanske är det därför jag gärna påpekar att jag köper färdig pepparkaksdeg. Eller visar att vi har stökigt i hallen och rörigt i köket och inte får tummen ur vad gäller kartongrum och renovering. Kanske vill jag dra ner det underbara till lite mänskliga proportioner. Jag inspireras gärna av de pyssliga och fixiga bloggerskorna, men i mitt liv hinner jag inte med det. Jag köper färdig pepparkaksdeg. Jag köper frysta pannkakor. Jag bakar inte lussebullar eller semlor. Och det är okej. Det kanske inte ens är särskilt ovanligt...

37-38-39

Åh vad jag inte tycker om skoaffärer som bara har tre par skor framme. I storlek 37-38-39. För jag tillhör tyvärr inte den lyckliga skara som har normala fötter. Alltså lagom stora. Som tydligen storlek 37-38-39 motsvarar. Jag har 40. Kanske tom 41 ibland. Om jag inte har klippt tånaglarna...

Och visst ser det tomt och tjusigt ut på hyllorna. Tripp, trapp och trull. Och visst tar de så gärna fram min storlek. Säger de. Men jag känner mig besvärlig och ovälkommen och struntar hellre i det. För jag vet inte om det är värt besväret. För jag vill kanske prova bara för att känna om de är sköna. Eller om de är snygga på. Eller vilken färg som passar bäst. Och då kan det bli många vändor till lagret. Och det är ju lite besvärligt. Tycker jag. Och tänker säkert de. Så då kan det lika gärna vara...

Amanda Jenssen...

Det är inte ofta, men det händer ibland, att jag och min man tar på fin-skorna och drar till city. På konsert. En sådan dag var i fredags. Vi såg Amanda Jenssen på Berns Salonger. Alltså. Jag dånar vilken tjej detta är. Förutom att fin-skorna var fasligt obekväma och förutom att vi fick vänta länge innan det började, så var det alltigenom en toppenkväll. En sån där kväll som man småler lite åt i efterhand. Som att man är lite nykär... I Amanda Jenssen...

Brass-sektionen startade hela konserten med ett bullrande och brakande ös. En väldig matta av ljud och ljus strömmade över oss. Till min glädje såg jag att halva brasset var en tjej. Alla musiker imponerade stort. De var många och de kunde sin sak. Och de spelade minst två instrument var. Allt från trombone och trumpet till dragspel och såg. Och det märktes att de hade kul.

Amanda med sin utstrålning, sin beslöjade röst och sin förlösande dans och scennärvaro trollband mig under hela konserten. Hon gjorde entré med ett trasigt paraply på huvudet. Men det gjorde inget. Mitt i konserten hoppade hon dessutom ner i publikhavet och ställde sig och sjöng och dansade nånstans i mitten. Tur att hon har sansade fans. Som inte försökte ta med sig en bit hem. Av Amanda Jenssen...

Och där stod vi i publiken. Oväntat många i min egen ålder och äldre. Och vi rörde försiktigt på tårna i takt. Vi gungade omärkligt på höften och klappade lite försynt i luften när det svängde som bäst. Fast vi egentligen ville dansa, sparka, sjunga och ösa hänsynslöst till musiken. Jag öste så gott jag kunde. Men förstås på ett sånt där moget och lite tantigt sätt... Bara för Amanda Jenssen...

Camilla & Martin

Alltså. Jag kan inte låta bli att kommentera denna skräll i skvallervärlden. Inte för att jag har en aning. Inte för att jag känner dem. Och inte för att det på något sätt angår mig. Men bara för att det är en sån skräll. Att de ska skiljas. Camilla Läckberg och Martin Melin. What!?

Jag följer sedan länge detta par på Twitter samt läser Martins blogg. Martin skriver varierat och underhållande. Och kändistokig som jag är, får jag möjlighet att kika in i kändisarnas vardag. Den del de låter mig se. Sen har de båda många och roliga tweets. De häcklar och busar med varandra. Varvat med en massa tramsiga pussbilder. Framförallt Martin lägger upp bilder på sin vackra fru. De har verkat kärleksfulla och ömsinta med varandra. En sak som fascinerat mig i sammanhanget är Martins och framförallt Camillas goda relation med Martins ex. På ett nästan överdrivet sätt är de kompisar. De går på lokal och passar varandras barn. Och strålar ikapp på varsin sida om en stolt tupp... eller jag menar Martin.

Och nu sker alltså denna välregisserade skilsmässa. På en given signal lade de ut samma meddelande på Twitter. Att de skulle skiljas. Att de är goda vänner. Och att de inte kommer att kommentera skilsmässan mer. Och jag tappar hakan. För de verkade ju så kära. De var så söta med varann. Vart tog det vägen? Var allt ett spel? Är detta ett spel? Ett sätt att stå ut. Att slippa frågor. För de skiljer sig verkligen för öppen ridå. Många undrar. Många spekulerar. Jag spekulerar...

Efter detta abrupta meddelande lever de vidare. De twittrar som vanligt. Skojar med varandra. Köper möbler till huset. Skojar om skilsmässan. Och allt känns bara så otroligt sorgligt. Men vad vet jag. Kanske är det precis så odramatiskt som de gör sken av. Kanske har allt gått över i vänskap. Kanske finns inget krossat hjärta därunder. Kanske gråter ingen på nätterna. Kanske.

Och då är det ju bra. Framförallt har de ingen skyldighet att visa sina känslor offentligt. De gör kanske bara vad omständigheterna kräver. Bevarar sina varumärken. Men jag får lite ont i hjärtat ändå.

Komplimang?

Jag har köpt nya kläder och står och speglar mig när dottern kommer in och utbrister: 'Mamma! Du ser nästan ut som en ungdom... Om man tittar härifrån och ner.' Och så pekar hon nånstans kring halsen och neråt. 'För då ser man inte rynkorna!'

Hon ser nöjd ut så jag tackar för komplimangen. Och får väl vara ganska nöjd med min ungdomliga nederdel.

Avig Maria

Hon är klok den där Mia Skäringer. Det visste jag redan och boken är väl bra. Just det. Väl bra. Men att göra en bok av en blogg känns nästan lite som fusk.

Texterna är bra. Absolut. Men hon skriver inte till mig. Hon skriver till sina läsare där och då. Allt som händer sker då. Och jag som läser nu, jag har missat det. Jag var inte där. Det har redan hänt och är glömt. Sen fyller hon på med några krönikor. Som också är bra förstås. Men som mest känns som utfyllnad. Så att boken inte blir för tunn.

Nej. Hon skriver bra. Hon drar kloka slutsatser. Hon inspirerar visst. Men jag grämer mig ändå över att jag inte läste då. Istället för nu. Jag känner mig rent av lite utanför.

Vi kan om vi vill...

Ännu en solig söndag. Och den här gången behövde vi bara tjata några gånger. Bara muta litegrann och bara småhota. Vi fick ut hela familjen på en två timmars promenad. Utan gnäll. Utan bråk. Utan 'Jag orkar inte'. Bara mysigt. Soligt. Glatt. Vi blev förvånade själva.

Och mina fötter höll! I mina nya fotriktiga och färgglada skor. Bara en sån sak!

Löplabbet

Jag var på Löplabbet häromdagen för att inhandla fotriktiga skor till mina hälsporrar. Nån gång i nån framtid kanske jag kan springa igen... Just nu satsar jag dock på promenad. Kanske kanske kan jag börja gå lite promenader?

Hur som helst. Jag tog mina fötter och stolpade in på Löplabbet. Och de rackarna har tre butiker i rad. Utanför den ordinarie, trodde jag, så stod det att tjejer skulle gå till butiken lite längre upp på gatan. Utan att veta om jag skulle bli kränkt eller inte så fortsatte jag till nästa dörr och klev in. Hela jag i pösig jacka och lite lätt andfådd av promenaden. Och butiken var så liten och där stod seniga män och tittade undrande på mig. Hmm – tjejbutik? Kanske har de små fötter? Jag sneglade på dörren och insåg att det stod Race på dörren. Jag bylsade mig backande ut ur butiken och de seniga löparna pustade ut.

På nästa dörr stod det tjejer och jag gick in. Jag fick hjälp av en av deras experter och jag fick både provstå och provgå innan hon hämtade de skor som just mina fötter vill ha. För på Löplabbet väljer man inte skor. Det är skorna som väljer dig. Och det gäller även färgen på skorna. Det liksom blir den färg det blir. I mitt fall blev det en konstig blå-grön nyans med gula revärer och lila skosnören. Som sagt – jag valde inte skor. De valde mig...

Till detta passade jag på att formgjuta sulor som passar just mina hälsporrar. Så nu har jag höga förväntningar om långa promenader... Bara skorna vill det också... Det är ju de som bestämmer verkar det som.

Skuld skuld skuld

Solen sken en söndag och mamman tänkte att nu banne mig ska vi ut. Vi ska åka skidor med familjen i solen och vi ska skriva om det på Facebook och vara en sån där harmonisk familj som har roligt tillsammans. Så tänkte mamman. Och föreslog för de stora barnen att vi skulle åka skidor. Näääää. Gnällde de i kör. Jag orkar inte. Jag vill inte. Det är så tråkigt.

Jaha. Sade mamman surt. Men ni måste gå ut. Vad vill ni göra då? Åka till Åre. Sade sonen.

Jaha. Sade mamman besviket. Och allt gammalt gnäll och tjat svämmade över i huvudet. Hon blev ledsen för att ungarna aldrig vill göra saker. Hon blev ledsen för att allt bara är Nej och Tråkigt och Jag vill inte. Hon blev ledsen för att hon tror att alla andras ungar glatt hade sagt Ja vad kul, mamma...

Så ut kom tårar, ilska och besvikelse. Att ni vill minsann aldrig... Och här kämpar jag... Och jag som bjöd er på Melodifestival igår... Och så vill ni inte ens... Bla bla bla. Hela martyrmonologen. Hela skuldbeläggningen. Rakt upp och ner.

Sonen ville följa med sen. Jag bedyrade skamset att mamma hade överreagerat. Men han stod på sig. Han ville verkligen. Han hade kommit på att det brukar vara kul när man väl kommer ut... Lilla, snälla A-son. Jag får väl lägga undan en slant redan nu till framtida terapi-besök...

Har jag konstiga barn?

Min dotter har bestämt sig för att lära sig finska. För det är så coolt. Hon över flitigt. 'Jag ska bara prata finska med er sen.' Sen blir hon upprörd när hon får höra att man inte kan välja finska som andraspråk i skolan...

Min son däremot håller på med en lista över ordet majs på alla olika språk. Rakt upp och ner. Majs, mais, maiz... För att han älskar majs...

Eller kan det vara så att min man just visat dem Google Translate?

En riktig hm hm schlager

Jag är nog väldigt gammaldags för jag gillar verkligen inte svordomar. Det sitter så djupt. Jag tycker det är så onödigt. Jag tycker det är så fult. Visst kan jag svära när jag är arg och upprörd. När jag slår mig på tummen eller slår i tån. Och då passar det så bra att svära. Men att använda svordomar för att förstärka. I det vanliga pratet med kollegor och vänner. Nej, jag kan inte och jag gör det inte.

I bloggen har jag ibland känt behov av att lägga in ett 'jäkla' för att förstärka något. Och precis när jag skriver ordet så känner jag hur det tar emot. Det går inte. Och jag ändrar till himlans...

Så kommer dessa Melodifestival-låtar. Sean Banan svär och barnen sjunger med. Och gubbarna i år. 'En riktig j..a schlager.' Vuxna människor. Som borde veta bättre. Jag tycker det är så onödigt. Nu går min 2-åring runt och sjunger svordomar. Innan han ens vet vad det är. Men det är tur att han är så lättlurad. För i vår familj har vi ändrat texten lite. När vi går runt och nynnar på gubbarnas hit. 'Här har ni nu en schlager. En riktig härlig schlager...' Töntigt? Ja, men hallå! Som om låten inte var töntig redan innan...

Mamma! Kan du lägga mig ikväll?

Att vara storebror och inte få den uppmärksamhet man vill ha och behöver. När det alltid är nån annan som hörs och syns mest. När lillebror är så mammig att ingen annan får vara i närheten. När syrran agerar utåt och man själv inåt. När man är både liten och stor...

När man har tre barn och bara är två föräldrar. När man inte räcker till. När man än en gång svarar - Nej, inte ikväll. När en mammas hjärta blöder...

Melfest

I helgen var det dags. Årets spektakel. The Melody Festival 2013. Och vi var där. Jag och de stora barnen. Fast på genrepet. Bara att ta sig dit var ett spektakel i sig. Först tog det en timme redan på fredagen för mamman och pappan att planera logistiken ihop med basketcup och vilken bil tar du och marginaler för trafikkaos och alla måste äta lunch också... För till Friends Arena kan man inte ta bilen. För det finns ingen parkering där. Hur tänkte man nu? Tänkte jag. Och att åka kommunalt från långt-bort-i-stan där vi bor till Solna är inte det lättaste. Och med varningar om trafikkaos och med en unge på basketcup på Lidingö på förmiddagen krävdes det en del planering.

Men är det nåt vi kan så är det vardagslogistik. Vi kom fram. Alla ungar fick lunch. Bilar parkerades på rätt ställen. Och fjäderboa och biljetter var med. Vi var redo för melfest. Och inte bara vi. 20 000 till promenerade i iskylan i sina glitterbyxor och fjäderboor på väg mot arenan. Som tydligen ligger mittemellan alla tunnelbane- och pendeltågsstationer. För långt gick vi.

Väl framme tog vi oss in i jättearenan. Alltså den är jättestor! Supermegastor! Vi hade plats på parkett. Vilket man kan tycka är bra platser. Men vi hade fortfarande en kilometer fram till scenen. Och lika långt om vi tittade bakåt. Mäktigt.

Själva melodifestivalandet satte igång. Med gnistrande stjärnor, lysande programledare och dånande musik. Vi satt alla tre med tindrande ögon. Och hur jag än har ansträngt mig. Hur jag än har lyssnat på låtarna om och om igen. Så kan jag inte skilja dem från varandra. De låter lika allihopa. Och heter Begging och Falling och jag bara blandar ihop dem. Har jag fel eller var det en ovanligt blek omgång i år? De enda som liksom fastnar är gubbarna och bananen. Gubbarnas låt är lite för klämmig, men Sean Banan växer för varje gång. Han har en sprudlande show, ett charmerande leende och en låt som svänger. Och som definitivt sätter sig. Ja, jag gillar honom.

Dottern däremot blev svag i knäna när Yohio-Jahaja kom in på scenen. Och han är bra. Det håller jag med om. Dottern hade målat skylt och färgat slingor i håret och rufsat till sig. Och lite låtsas-piercing på näsan. ’Mamma! Jag har äntligen hittat min stil.’ Och mamman ler förnöjt. På riktigt. Än så länge...

Scenen där artisterna promenerar in låg inte långt från våra platser. Men man fick inte springa i gångarna. Vilket inte hindrade en massa andra ungar att springa fram och kolla och klappa på artisterna. Och Vildis vill så gärna. Men man får ju inte. Vågar jag? Du vågar, sade mamman, och uppmuntrade till att bryta mot reglerna lite. Annars får man aldrig klappa på sina idoler om man ska följa alla regler hela tiden. (Väldigt gammalt djungelordspråk.) Rosig på kinden kom hon tillbaka och sade att hon stått så ’här nära’ Yohio.

Ja, det var en härlig föreställning! Själv blev jag mest tagen av Manila-skolans och Adolf Fredriks vackra tolkning av Euphoria. Då kom en liten, liten tår. För det var så fint. Nästa tår kom när reportaget om Carola spelades upp. Alltså! Vilken karriär. Vilken start. Och vilken röst. Men klädmässigt var väl den här gula sparkdräkten inte så mycket bättre än den hon hade för 30 år sen...

Så! Nu packar vi ner glitterkoftan och den sticksiga fjäderboan för den här gången...

Mr Kan Själv

Jaa, han har tröjan ut-och-in och bak-och-fram. Och? Försök ändra på det den som kan... Och vågar...

Lilla lilla lilla vasaloppet

På sportlovet ordnades traditionsenligt Det Lilla Vasaloppet för alla våra barn och deras kusiner. I år var första gången som Lill-Tjorvas skulle delta i loppet. Skidor var han sugen på. Vad är det?

Så med bara lite assistans i uppförsbacken klarade han en del-distans i ordinarie Lilla Vasaloppet och tog sig i mål i princip med humöret i behåll. Motivationen hölls uppe av vetskapen att 'man får godis när man kommer i mål!'

Hemma-hos-reportage

På väg hem från sportlov passerade vi goda vänner. Ja, vi inte bara passerade. Vi stannade helt enkelt och sov över en natt. Och bjöds på middag och Vasaloppsbrunch. En gammal god tradition som vi lyckats hålla vid liv med jämna mellanrum. Först hos oss och numera hos dem. Själva Vasaloppet är ju spännande och så, men det håller på så himlans länge. Kanske att jag är yttepyttelite mer intresserad av brunchen än själva Vasaloppet. Men det märks nog inte. Jag hejar som de andra och trivs med sällskapet. Sen kommer jag aldrig ihåg vem jag ska heja på mellan åren, men han Thynell verkar vara en trevlig prick. Honom ska jag heja på. Nästa år.

Så medan de andra hejade högljutt så tog jag mig friheten att fotografera lite hemma hos dem. 'Det här är ingen herrgård, mamma. Det här är ett slott', sade dottern när vi gick runt i salongerna.

Favoritsoppa

Igår blev det favoritsoppan här hemma. Mammas köttfärssoppa. Den går tom hem hos barnen. Men nu måste ni hjälpa mig. På måndag är det min tur att bjuda soppklubben på soppa. Soppklubben har funnits i snart 15 år så ni förstår att fantasin börjar tryta. Vad sjutton ska jag bjuda på? Kan man börja om från början nu? Under åren har det blivit en del konstiga soppor. Citronsoppan slår nog allt ändå... Den var... eeeh... annorlunda...

Här ser ni vad vi bjudit på tidigare: http://soppskvaller.blogspot.se/

Kom med era bästa tips nu! Er godaste, konstigaste eller roligaste soppa. TACK!

När barnen själv får välja

A-son fick en ny jacka av pappa häromdagen. Som han älskar. Nu har A-son själv valt ett par nya överdragsbyxor. Mamman säger ingenting...

Vi lekte kurragömma i helgen...

Pappa åker...

Jag har så fruktansvärt lätt för att vara lat. Det här med sportlov och skidor. Utför. Det är så himla lätt att säga att jag kan ta lilleman. Åk du. Och så sitter alla mammorna och solar och papporna åker fort i backen. Men nu skärpte jag mig. För jag gillar ju också att åka utför. Egentligen. Fast kanske inte lika fort. Så pappan fick valla Lill-Tjorvas och mamman åkte fort. Fast så himla kul att åka med morsan är det ju inte. När man kan åka med kusinerna. Och deras pappor...

Shop til you drop

Vi hittade en rolig affär i Sälen. Där allt kostade 100 kr. Om det inte kostade 50 kr. Vi blev som tokiga och handlade jackor, vantar, skidbyxor, munkjackor, underställ tills vi storknade. Nu vet vi inte när vi ska använda allt. Kanske måste vi bli lite sportigare. Eller så måste det vara vinter ett tag till. Eller så kvittar det. Det var ju billigt...

Felicia försvann...

Men hur hemsk kan man vara? Vilken fruktansvärd mamma! Jag har just läst Felicia Feldts bok 'Felicia försvann' där hon skriver om sin uppväxt med 'barn-experten' Anna Wahlgren som mamma. Och om detta är hennes upplevelse är det helt hemskt. Och hur osant kan det vara? Jag blir brydd.

Nu har jag inte läst Anna Wahlgrens böcker eller följt hennes metoder. Och både hon och hennes metoder har varit omstridda förut. Men många förespråkar hennes sovmetod. Och hon beskrivs fortfarande som något av en guru inom området. Mamma-området. Hård men rättvis? Kan hon då samtidigt ha varit en sån hemsk mor? Kan det verkligen vara sant? Nu måste jag googla. Vad kände med Simon egentligen? Och vad säger alla andra syskon? Är det Felicia som är udda? Men bara det att ha flyttat så många gånger. Att ha så många olika relationer. Bara det är ju udda och anmärkningsvärt.

Själva boken är lättläst om än lite rörig. Den hoppar fram och tillbaka i tiden och det är ganska svårt att hänga med i turerna. Hur gammal är hon nu? Bor hon hemma? Varför flyttar man hit eller dit? Jag hade föredragit kronologisk ordning för att förstå bättre. Även om känslan absolut gick fram...

Motvind och dåliga spår

Idag tränade jag inte konditionen utan humöret...