onsdag 30 november 2016

Hur ofta gallskriker ni?

Alltså på riktigt gallskriker. Rätt ut och högt som vilken tant som helst. Jag har gjort det två gånger bara senaste veckan...

Första gången var när Kattis kom hem med dagens fångst. Katterna har hållit sig inne när det har varit mycket snö och så fort snön försvunnit har de gett sig ut på jakt. Och kommit hem med den ena musen efter den andra. Äckligt om du frågar mig. Men den här dagen var något extra. Kattis krånglade sig in genom luckan med en stor fet biff i munnen. En råtta? En hamster? En kanin? Den var gigantisk. Stor som ett husdjur. Och jag skrek. Som jag skrek. Barnen trodde jag höll på att dö eller nåt. Eftersom katterna vanligtvis springer in med bytet under soffan för att få kalasa i lugn och ro, sprang jag snabbt och stängde dörren till köket där vi befann oss. Katten, besten och jag. Kattis lade sig då under matbordet för att ta sig an sin biff. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få ut katten och djuret. Jag öppnade altandörren och bad sen med min snällaste röst. Lätt darrande. 'Snälla snälla Kattis. Ta ut råttan.' Kattis tittade på mig. Tog tag i sitt djur. Och gick ut. Tack, tack, tack!!! Jag och barnen stod och pustade ut och tittade på Kattis där hon kånkade iväg med sitt byte. Då vände hon om för att testa igen. 'Kan jag komma in nu då?' 'Neeeeej' gallskrek vi alla tre där vid dörren. Kattis ryckte på axlarna och vände igen. 'Jag får väl äta ute idag...'

Det tog en lång lång stund innan jag hämtade mig från detta. Och jag bävar för när hon kommer hem med en stor best igen. Tänk om det då är en levande best? Huvva!

Nästa gång jag gallskrek i veckan var på jobbet. Lite opassande kanske, men vi skrek lite allihopa. För vi fick testa en VR-kamera på ett konsultmöte. Vi åkte skidor och det var så himla läskigt. Och verkligt. Alltså jag åkte verkligen skidor. Jag åkte över bergskammar och jag föll handlöst nerför stup. Jag krockade med stenbumlingar och fick istappar i huvudet. Det hisnade i magen, jag vinglade där jag stod och ramlade nästan omkull. Fast jag bara stod på ett golv. Stackars event-killen fick stå och lurpassa på tanterna och farbröderna så vi inte skulle dråsa i backen. Men kul var det. Och lite lätt illamående blev jag av åkturen. En god kollega fotade mig när jag åkte. Och jag ser inte helt jättecool ut.

fredag 11 november 2016

Och?

Jaha. Nu kanske jag köpte en lakrits-kalender i alla fall. Till mig själv. Bara för att jag är värd det. Eller för att min man antagligen inte kommer komma på av sig själv att jag behöver en. Och om han nu skulle råka komma på det, så gör det faktiskt inget om jag har två... så det så. 

lördag 5 november 2016

Hemma hos mamma

En övergiven fleeceväst på en herrbetjänt. En rakapparat som inte längre behöver laddas. Slitna träskor som står lämnade i hallen. Och en mor som är oändligt ensam. Idag tänker vi lite extra på dig, pappa.

tisdag 1 november 2016

Busa eller goda... som vi säger

En tradition jag skulle kunna vara utan är halloween. Verkligen. Det här att tigga godis känns inte helt fräscht. Visst. Att klä ut sig är kul och de där monstren som är en tvärhand höga är ju ofantligt gulliga. Men när det kommer ett gäng finniga fjorton-åringar, som inte ens har klätt ut sig, och ringer på dörren. Och med målbrotts-röst vrålar bus eller godis, så är det inte riktigt lika gulligt. De fick nån gammal klubba som blivit liggande, eftersom jag inte var så sugen på deras eventuella bus. Jag gissar att det hade varit snäppet värre än Lill-Tjorvas förslag på bus. För om han och hans kompisar inte fick godis skulle de säga bu... Logiskt ändå.