Vår historia

Det kan inte vara lätt att skildra vår historia i en julkalender för barn. Men så nyttigt det är att se. Hur barnen hade det förr. Hur ett nöje var att titta på en avrättning. Hur fattiga föräldrar fick lämna sina små barn på barnhus, där barnen fick arbeta tre timmar innan de fick frukost. Hur de fick samma gröt till frukost, lunch och middag. Eller soppa på ett skärp. Och att man inte fick bestämma själv vad man skulle jobba med eller vem man skulle gifta sig med. Och att man inte blev äldre än typ 47. Då var livet en kamp här i Sverige. Vad gladdes man åt? Vad var lycka då?

Det är tankeväckande och nyttigt för oss att se. Både för barn och vuxna. Att inte ta allt för givet. Alla barn borde få göra det där julkalender-experimentet. Prova på en dag och känna efter hur det var. Många vuxna skulle behöva det också. Kanske ett experiment hur det är att lämna sitt land, sin släkt, sitt hus. Hur det är att fly från ett krig. Fly för sitt liv i en överlastad båt. Med sina rädda och gråtande barn. Med hopp om att räddas och mötas av värme och en öppen famn. Inte en stängd bro, hårda ord och brinnande flyktingförläggningar. Nej, det är ganska många som skulle behöva vara med i ett så'nt experiment.

Vi skapar vår historia hela tiden. Om 100 år kanske framtidens barn tittar på en omdiskuterad julkalender som försöker skildra hur vi i Sverige stängde våra gränser, och skällde och hotade barn och familjer på flykt från krig. Antagligen är vi inte så stolta då heller.

Eller hur ser vårt land ut då? Vilken väg väljer vi att gå? Det formar vi idag. Vi har möjlighet att välja. Tanken svindlar. Låt oss gemensamt stoppa dessa kalla, hårda, inskränkta vindar som blåser. För framtidens skull.

Jag vill tycka om julkalendern

Jag vill verkligen tycka om julkalendern. För jag gillar konceptet. Jag gillar Lotta och Erik. Jag tycker de är roliga. Och jag tycker det är bra att det är lärorikt. Men jag saknar en story. Det behöver inte handla om jultomtar, men det hade gärna fått vara en handling som håller ihop det hela. Nu känns det lite lösryckt och improviserat. Ett faktaprogram och kanske inte en julkalender. Det känns dessutom lite taffligt ibland, när tex Kakan ska sälja sina trälar på auktion. Så är det inget folk där. Utan hon står och låtsas prata med en folkmassa som inte finns. Det blir lite charader över det hela.

Men sen gillar Lill-Tjorvas det. Och då är det ju bra ändå. Så jag håller tyst. För om jag sitter och klagar och kritiserar, så tycker ju han likadant. Och det tror jag är ganska vanligt nuförtiden, att barnen sitter och hör hur föräldrar dömer och kritiserar det de ser på TV. 

'Hur kan hon ha på sig det där? Vad tjock han har blivit? Hur kan de lägga pengar på att sända sånt här? Hon verkar ju helt korkad. Gud, vad falskt han sjunger.'

Sådär låter det nog i flera soffor på fredag- och lördag-kvällar. Och barnen lär sig förstås. Och tar efter. Inte konstigt att det finns så mycket näthat. När vi är så snabba att döma. 

Vi kommer kolla vidare på julkalendern. Även om den inte uppfyllde mina förväntningar, så tycker jag den är intressant och småkul. Det är ju ett experiment. Och det är väl så med experiment. Att det är roligare att göra dem själv än att titta på.

No more Ullared

Vi gjorde en sån där tripp till Ullared igen under hösten. En trevlig utflykt pga sällskapet, men själva shoppingen gör mig illa berörd. Det är stort, det är hysteriskt mycket folk och det är, eller ska i alla fall vara, billigt. Och är det billigt så är det ju oftast skräp.

Jag trodde mig vara mer sansad i år. För två år sen gick jag hallaballoo och handlade allt jag såg. I år tänkte jag ha en plan. Och planen var att inte handla så mycket. Den planen höll inte. Men jag tänkte åtminstone till lite mer denna gång. Jag handlade förbrukningsvaror och kläder till barnen. Och en del julklappar. Inte lika mycket kläder till mig själv. För de jag handlade förra gången hänger typ oanvända kvar i garderoben.

Idag när det skulle advent-mysas plockade jag fram de två snöbolls-lamporna jag köpte i Ullared. Vi hade en sån variant som vi fått av några vänner och jag tyckte så mycket om den tills den dog. Nu blev jag så glad att jag hittade billiga bollar i Ullared och köpte två stycken på studs (haha).

Jaha. Och så var sladden till boll-jäkeln typ 1,5 m lång. Och slutar mitt på halva fönstret när man hängt upp lampan. Hur tänkte de nu? Ska bollarna ligga på fönsterbrädan? Eller ska man ha kontakterna upp vid taklisten? Grrr. Billigt krafs från Ullared. Nästa gång ska jag rösta för en spa-helg istället...

Omtag i fotoröran

Nu behöver jag hjälp. På vilket sätt ska jag organisera mina bilder? Jag tar miljoner bilder. Tusen biljoner triljoner bilder. Som ligger på min dator och några extra hårddiskar. Sorterade i mappar per datum med en kommentar på mappen vad den innehåller. Och uppdelat per kamera, dvs Nikon och iPhone. Det är sorteringen och den hjälper mig föga.

Jag använder Photoshop Elements version 7 till fotoredigering. Har egentligen aldrig lärt mig det ordentligt men det funkar. Kan tänka mig att fortsätta med Photoshop i nån nyare version. Organiseraren använde jag i början, men tyckte den var lite knölig och när jag sedan flyttade en hel del bilder till en extern hårddisk så fick den spel och tappade alla kopplingar. Förstås. Jag använder också Photoshop Elements till design av cd-fodral, gratulationer, inbjudningar, affischer etc.

Samtidigt använder jag Picasa i vissa lägen. Tex när jag ska dela bilder med andra. Jag föll väldigt mycket för ansikts-igenkänningen, men det är ju ett härke att underhålla. Dessutom litar jag inte på att mina bilder inte plötsligt delas i Google+ eller nåt. Det hänger ihop för mycket utan att jag orkar fatta hur.

Jag har kollat lite på Photoshop Elements version 14 och kan tänka mig att fortsätta med den, men då även använda organiseraren. Och så skippar jag läskiga Picasa förstås.

Så nu vill jag höra era bästa tips på hur ni sorterar era bilder. Vilket fotoredigeringsprogram är bäst? Ska jag skaffa InDesign istället? Eller gå all in på Photoshop? Snälla hjälp mig. It's a djungle out there.

Fototävlingen

Det utlystes en fototävling lokalt i byn och jag kände mig manad att delta. Vad sjutton. I en liten lokal tävling kan till och med en glad amatör ha en chans. Som vanligt lite sent ute valde jag snabbt ut tre bilder som jag tyckte passade in på temat 'Speglingar'. Och jag valde inte ut speglingar i vatten eller snygga solnedgångar utan tolkade temat som speglingar oss människor emellan.

Det visade sig att alla som lämnat in bidrag kom med på utställningen och vi bjöds till invigning där vinnaren skulle koras. Jag förstod förstås att jag inte skulle vinna, men var så nyfiken att se mina egna bilder på en fotoutställning, att jag åkte dit till invigningen.

Och jag höll på att sjunka genom jorden när jag gick runt och tittade på alla bidrag. Otroligt fina bilder, genomtänkta med rätt ljus och efterbehandlade enligt konstens alla regler. Alla andra var för sjutton riktiga fotografer. Och så satt min tre vardagsbilder där och stack ut. Förvisso helt ok i innehåll, men långt ifrån de andra rent fototekniskt. Så jag skämdes lite, men var ändå stolt över att jag vågat.

Det var tre personer i juryn, en fotograf och två konstnärer. Och döm om min förvåning när de, förutom att kora en vinnare, dessutom delade ut tre hedersomnämnanden. För de hade inte kunnat komma överens. Om konstnärerna hade fått bestämma hade jag kanske tom vunnit. För de tyckte så mycket om min tolkning av temat. Men fotografen tyckte inte de räckte fototekniskt. Så de kompromissade. Och jag fick ett diplom.

Så plötsligt var det helt ok att mina bilder satt där på utställningen. De platsade. Och nu är jag helt taggad att lära mig mer teknik. För tänk om jag kunde efterbehandla bilden eller ställa in kameran så jag får rätt slutartid och ljussättning och allt vad man nu ska tänka på. Hur bra skulle det inte bli då?!

Jag behöver inte Mall of Scandinavia

Mall of Scandinavia öppnade igår under kaos och tumult. Och jag var dit idag eftersom jag var i krokarna. Det kryllar av människor. Det kryllar av affärer. Det kryllar av lampor, glitter och fontäner. Och jag går runt runt. Utan att veta vart jag är, vart jag ska och vad jag eventuellt borde köpa. Jag känner mig bara illa berörd. Vi behöver inte ett nytt shopping-palats. Vi behöver inte alla dessa kläder, prylar och pryttlar. Jag blir bara matt.

Lite för bra present

Lill-Tjorvas kom på bästa presenten till sin far på Fars dag.

'Ja, vi kan ha skärm-förbud hela dagen!'

Han stannar upp och ser bekymrad ut innan han fortsätter.

'Eller nej, vi kan ha skärm-förbud på dagen, så får vi spela lite på kvällen...'

Foto- och matmässa

Min första Fotomässa. Tanken har slagit mig förut, men i år var första gången jag gjorde slag i saken. Jag tog dottern med mig och vi var ute efter att inspireras, beröras och fascineras. Av bilder. Inte av kameror. Eller objektiv. Stora objektiv. För i mina ögon var det en ganska teknisk mässa. Visst, det var en liten utställning, och det fanns säkert en hel del intressanta föreläsningar. Men det här är en mässa för proffs. Fotografer som gillar prylar. Och mest killar om jag ska vara ärlig. Inget för en glad amatör som tror sig ha känsla för bilden, men som skiter i tekniken...

Men vi hade ändå ett par kassar med oss hem. Med chips, lakrits och granola... För det var matmässa samtidigt. Och den fick man på köpet. Matmässa förresten. Troligtvis mer en vinmässa... För 80% av montrarna handlade om vin. Folk gick med en liten röd påse i ett snöre runt halsen, där de kunde förvara glaset, och sen gick de runt och provade 1000 viner och sniffade och himlade med ögonen och sade att det här...det HÄR var ett fint vin... Vildis och jag satsade mer på att provsmaka chips och glass. Och sade att det här...det HÄR var en fin glass...

Jag ringde

Tog mod till mig och ringde. Jag vet inte vad jag hoppades på. Att bli upptäckt. Att de skulle se potentialen. Att de skulle våga satsa. Men hon visste inte ens vem jag var bland alla sökanden. Processen var redan igång. De höll på med intervjuer. De ville ha ett proffs. Fan - jag är inte proffs på nånting. Möjligtvis i att tycka synd om mig själv. 

Klart jag är besviken. Fast jag visste att det egentligen aldrig fanns en chans. 

Hur 17 byter man bransch egentligen? Hur blir man så där driftig och målinriktad? Byter spår. Satsar. Fast man inte kan nåt. Fast man bara vill. Vill jag kanske för lite? Vad vill jag? Vad kan jag?

Men jag ringde i alla fall... Alltid nåt.

Het?

Det tråkigaste med att bli uppsagd är nog ändå att ingen från jobbet har hört av sig efteråt för att höra hur det går och hur jag mår. Ingen enda. Det kanske säger en del om hur het man var...

Bilderna nedan är inte från jobbet, utan från den avslutande eldshowen på Kolmården. 

Spegel spegel

Lill-Tjorvas, 5 år, står framför spegeln och vattenkammar luggen innan han ska iväg till förskolan. Han sneglar upp mot sin mamma i spegeln, och konstaterar vänligt att 'Du kanske också ska fixa håret, mamma?!'

Kolmården levererar

Ända sedan Kolmården gjorde reklam för Bamses Värld i Bamse-tidningen har Lill-Tjorvas pratat om att han vill åka dit. Och sen pratade vi om det under hela sommaren utan att komma iväg. Men nu så. På höstlovet tillbringade vi ett par dagar på Kolmården. Och på Bamses Värld förstås. För djuren var inte särskilt intressanta för Lill-Tjorvas. Han tittade pliktskyldigast och undrade sedan var farmors berg var. Det som skulle gå ända upp i himlen. Förväntningarna var lika höga som farmors berg skulle vara...

Vi andra enades dock om att noshörningarna var coolaste djuret. Hur gigantiskt stora är de egentligen? Ofantliga. Men så tråkigt de har. Första dagen låg det två kolosser och stirrade tomt framför sig. Och rörde inte en fena. Vi tittade till dem nästa dag för att se om de rört på sig. För att kolla om de var levande och på riktigt. Då var det plötsligt fyra stycken kolosser som knatade omkring. Till och med Lill-Tjorvas blev imponerad när en av dem nosade runt på några bajshögar, valde ut en lämplig plats och sedan ställde sig med rumpan mot oss och bajsade. Ordentligt. Lill-Tjorvas konstaterade senare att det måste nog ha varit en tävling...

Sen var ju inte farmors berg högst i världen. Man fick inte ens gå upp på det. Däremot var det kul att åka honungsburkar, Skalmans bilar och skeppet Victoria. Och frågan är vilket som var läskigast. När Bamse kom gående eller att åka den lilla berg-och-dal-banan. Mamman tyckte dock det läskigaste var när Lill-Tjorvas sprang med full fart rakt in i hörnet på ett hus...

Safari-turen med linbana var dock inget att hänga i julgran. Man är liksom alldeles för högt upp och ser knappt djuren. Och girafferna hade gått in. Bättre förr när man fick åka bil genom parken...

Dessutom spelade de läskiga spökljud och isande skrik i högtalarna hela tiden, så Lill-Tjorvas var tvungen att hålla för öronen. Det var ju Halloween-tema på höstlovet. Och här hade Kolmården och Vildmarkshotellet verkligen gått all in. Vi snackar all in. Hela parken och hotellet kryllade av halloween-pynt, läskiga varelser, spöken, vampyrer och varulvar. De gled omkring, följde efter oss, sniffade på oss. Vi fnissade lite lagom hysteriskt och höll ögonen öppna. Roligast var dock att de dessutom hade varulvar och vampyrer i inhägnader för visning. Det satt skyltar med information om att man inte skulle mata dem med blod och där innanför gick varelserna fram och tillbaka och var vampyriga och varulviga. Roligt. Det fanns t.o.m en inhägnad för spöken. De syntes dock inte...

På det hela taget en mycket lyckad höstlovs-aktivitet. Alla var nöjda. Och mamman var orimligt nöjd över att ha bokat förköpsbiljetter till delfin-showen. Vi gled förbi den långa kön, fick VIP-platser och kunde dessutom passa på att smaska i oss fikat mamman hade packat ner. Alltså i förväg! Fika hemifrån! I en ryggsäck. Hur bra planerat var inte detta? Vilket hon påtalade ett flertal gånger under dagen. Tills ungarna t.o.m sade själva hur bra planerat och bokat allt var... Duktig mamma!

Pappa

Tänker såklart lite extra på dig idag, pappa. Hur du inte är här. Hur du borde vara här. För min skull. För mina barns skull. Och framförallt för mammas skull. Vi saknar dig. 

Sammanhang

Tänk när man hittar ett sammanhang som känns så rätt. En oas där man kan utvecklas, landa, inspireras. Jag har hittat två sådana sammanhang. Två inspirerande platser/nätverk som jag behöver just nu.

Den första oasen är en plats, Idébageriet. En lokal där man kan sitta och jobba, nätverka, mötas. Det är en vacker och avslappnad miljö. Man känner sig välkommen och inspirationen och kreativiteten sitter i väggarna. Jag har suttit där två dagar och jobbat med mitt företag och kommer absolut försöka vara där mer. Bara att komma hemifrån gör att jag blir mer effektiv.

http://idebageriet.se/

Mitt andra sammanhang är ett nätverk. Ett kvinnligt affärsnätverk, 4good Business Network. Vi träffas 8 ggr och inspireras av föreläsare samt nätverkar och minglar. De här tjejerna skapar en tillåtande och inspirerande miljö och jag känner mig laddad med energi och självförtroende efter varje träff. Förutom affärsnätverket har de ett gratis nätverk som ordnar massor med events med föreläsare, goodie-bags och t.o.m resor. Tänk om man hade all tid i världen...

http://4good.se/

Nu gäller det att utnyttja de goda sammanhangen och ta tag i inspirationen och våga ta nya steg. Lyssna till magkänslan och våga. Bara våga.

Idag firar vi

Tvillingarna fyller 12 år idag. Det har vi firat hela dagen. Med pompa och ståt. Och som vanligt hade jag köpt alldeles för många presenter. Jag kan liksom inte hålla mig. För det är så kul. De fick dessutom en ganska dyr present i år, så tanken var att det inte skulle bli så många paket. Men lite nya kläder hade vi ju betalat för ändå. Och att slå in en fin men billig hårborste gör ju inget. Och har sonen önskat sig citroner (!) så är det klart att han får det sådär på kul. Och så blir det fler och fler paket. Men är det nån gång man får skämma bort dem så är det väl när de fyller år. Bland annat.

Ofingrar

Jag har inga gröna fingrar. Inga alls faktiskt. De är inte ens bruna, jordiga eller blommiga. Helt ofingrig är jag när det kommer till trädgård och blommor och sånt. Vi borde egentligen inte ha nån trädgård alls. Och det håller vi på att ordna. För blommorna dör, gräsmattan växer in i rabatterna. Och blomlådorna tar helt enkelt saken i egna händer... eh fingrar...

Utan internet...

Inte för att vi på något sätt är beroende av internet, men att vara utan i över en vecka har tärt på oss.

Mamman tog tag i tvätten istället.
Pappan fick tid över till att städa förrådet.
Lill-Tjorvas hittade sitt lego igen.
A-son började baka muffins.
Och Vildis möblerade om sitt rum.

Puh. Skönt att det är över.

Fotografiska

Jag var på Fotografiska häromdagen. Såg bla fantastiska porträtt av Martin Schoeller. Enkla, nakna, nära bilder på kända personers ansikten som tex Zlatan och Julia Roberts. Väldigt fina och avslappnade.

De bilder som berörde mig mest, och som fick mig att gråta, var dock Magnus Wennmans utställning 'Där barnen sover'. En bild, ett namn och en kort beskrivning gav en inblick i barn på flykts situation just nu. Det som sker runtomkring oss. Flyktingkatastrofen. Oerhört gripande. Barn ska inte behöva sova i otrygghet. Föräldrar ska inte behöva se sina barn rädda, jagade, ledsna. 

Det gör ont att se bilderna på barnen. Men de hjälper oss att förstå vad som sker. Och att vi måste agera. Vi måste hjälpa barnen och deras familjer. Nu. Just nu. 

itrim

Ok. Både säng och badkar är lagat så nu kan jag fortsätta äta...

Jag klickade 'Ja tack' på nåt erbjudande från itrim om nån sorts gratis hälsokoll. Man har ju hört en del om det där att det sku va bra.

En lagom entusiastisk kille ringde och bokade in mig på en träff på vårt lokala gym. Några dagar senare satt jag med den unga, vältränade och tämligen uttråkade killen. Det var tydligen inte en hälsokoll jag kryssat i. Utan ett gratis sälj-samtal. Vilken lycka. Och genom att ställa frågor till mig enligt en väl uttänkt plan ville han få mig att inse att det var just itrim jag behövde. Utan att han själv berättade vad det handlar om. Vad har jag för mål? Hur ska jag nå dem? Behöver jag nåt stöd tror jag för att nå mina mål? Bla bla bla. Aldrig ett erbjudande eller en beskrivning vad itrim handlar om. Och inte i närheten av nån hälsokoll. Om inte mina bekännelser kring mat, godis och träning räknas som hälsokoll... Men det visste jag ju redan. 

Hur som helst. Coola killen erbjöd mig 36 månaders gymkort för 400 spänn i månaden. 24 månaders itrim-medlemskap för 500 kr per månad. Plus en startavgift på 500 kr. Som de förvisso hade erbjudande på att slippa. Om jag bokade på en gång. Sen ska man väl köpa alla deras matersättningar oxå...

Jag kan inte ens räkna ut hur dyrt och länge eländet skulle hålla på. Nej du lilla gym-killen. Ett gratis sälj-samtal räckte inte för att övertyga mig.

En liten hint

I morse när jag stod och duschade rasade badkaret jag stod i ihop. När jag senare satte mig på sängen för att ta på strumporna brakade sängen. Någon som försöker säga mig något?

Nog för att jag är certifierad coach...

Hur kommer det sig att min man blir basketcoach för ett gäng 5-åringar. Och sen plötsligt står jag där och leker 'Vem är rädd för Lebron James?' med dem? Och vem är den där Lebron egentligen?

Att brottas med sina egna fördomar

Vi hälsade på mormor E, 102 år, i helgen. Hon bor själv i ett stort hus på landet. När vi satt och åt kom en bil körande mot huset. En okänd bil. Och det här är en stickväg där inga andra bilar kör, om man inte ska hem till mormor E och fika.

Bilen var liten och full med folk. Ut kliver en man i skägg och ursäktande uppsyn. En man av utländskt ursprung. Han talade svenska med brytning och bad om ursäkt att de störde. Han undrade om det var våra kur. Våra vadå? Kur. Det tog ett tag innan vi förstod att det var korna det handlade om. Korna i hagen bredvid huset. Nej. Det var inte våra kur. Det är grannens kur. 

Varför undrar du det? Jo, de hade köpt ägg därborta och nu behövde de mjölk, och de med äggen hade pekat åt det här hållet. Han tackade, ursäktade sig och åkte vidare. Till grannen. Som dessutom har en stor ladugård och uppenbarligen en massa kur...

Nu kan man ju tänka att det här var helt vanligt hederligt folk som ville köpa mjölk av nån anledning. Eller så blir man misstänksam och tänker på skumma människor som rekar inför inbrott hos ensamma gamla tanter. 

Vi är ju rädda om vår mormor E. Klart vi blir oroliga och misstänksamma. Det hade vi förstås blivit om han var hur svensk som helst och kom och frågade efter kor. Vem åker runt och frågar efter kor liksom? Helskumt!

Att ta plats

Jag har gått med i ett nätverk. Ett kvinnligt nätverk. Ett kvinnligt affärs-nätverk. Hur coolt som helst.

Jag har ju mitt företag nuförtiden. Och nån gång måste jag ta tag i vad jag vill göra med företaget. Visst - jag har ett uppdrag just nu som rullar på. Men jag vill också passa på att börja nosa lite utanför min nuvarande roll. Jag vill bli mer kreativ och våga mer i mitt arbete. Jag vill skapa något. Det kan vara på hobby-nivå och inget jag tänker bli rik på. Men jag vill passa på att göra det jag drömmer om.

Jag ska bara komma på vad jag drömmer om...

Andreas Carlsson

Igår hade vi första träffen. Nästan 80 kvinnor träffades och minglade, lyssnade på Andreas Carlsson och lärde känna varandra så smått. 80 färgstarka kvinnor. Nyfikna. Snygga. Kreativa. Och en sak som slog mig är hur dålig jag är på att kombinera min yrkesroll med min privata roll. Det slog mig när jag skulle berätta om mig själv.

Jag kan tycka att jag är ganska modig. Jag bjuder gärna på mig själv. Jag blottar mig här på bloggen. Jag har inga problem att visa upp ett ostädat hus. Jag står gärna på scen och håller tal eller apar mig i improvisationsteater. På utbildningar tar jag tag i grupparbeten och på 'utveckla-dig-själv'-kurser är jag först att gråta inför alla.

Men samtidigt i andra sammanhang har jag svårt att stå på barrikaden och hävda mig själv. Där räcker inte självförtroendet till. Jag ifrågasätter vad jag har att tillföra. Jag kan inte omvandla mina styrkor till något att ha i yrkeslivet. Nej, där framhåller jag istället mitt ordningssinne. (Som för övrigt inte ens existerar hemma.) Jag är expert på listor och att ha koll på helheten. Koordinera, planera, följa upp. En typisk projektledare.

Nu känner jag att här har jag chansen. Att lyfta fram andra sidor. Istället för att vara åskådare kan jag ta ledningen. Ställa mig upp. Framhäva mig själv. Låtsas att jag kan nåt. Börja ta stegen mot en annan yrkesroll. Men hur? Det finns 79 andra färgstarka kvinnor som verkligen har något att tillföra. Som redan är kreativa, skapande, nytänkande. Allt jag är bra på finns det alltid nån som kan bättre. Och så är det ju.

Min mycket snygga klänning

Nu sade Andreas Carlsson något som faktiskt fastnade.

Man kan, om man tror att man kan.

Fasiken. Jag måste ju börja tro det nån gång. Inte bara tänka det samtidigt som jag backar. Men jag är så himla rädd för att ta plats utan att bli tillfrågad. Detta eviga bekräftelsebehov. Att ständigt be om lov. Eller vänta på att någon upptäcker mig.

Det kan bli en intressant resa det här. Under programmet får den som vill 5 minuter på scen för att berätta sin story. Jag kände direkt att - japp, det vill jag. Jag vill upp på scen. Jag vill vara fantastisk. Rolig. Intressant. Fängslande. Men jag har ju ingen story. Jag måste hitta min story. Sen kan jag bli fantastisk.

Och till dess - jag hade i alla fall en snygg klänning...

Jag gråter

Jag gråter så fort jag tänker på lille Alan. Pojken på bilden som vi sett de senaste dagarna. Den lille, lille pojken som inte lever längre. Men som nyss var levande. Och flydde för sitt liv. Som ligger död i vattenbrynet. Jag gråter flera gånger per dag. Och det är det många som gör nu. Nu gråter vi. För plötsligt blev det än mer verkligt. Den bilden slog oss rakt i magen. Som ett knytnävsslag.

Jag kan förstå att folk förfäras över att man lägger ut bilder på ett dött barn. För det är förfärligt. Och det är på riktigt. Vi måste öppna ögonen. Vi måste förstå vad som pågår. Och vi måste börja agera.

Idag har jag skänkt pengar till UNHCR och Rädda Barnen. Det känns ändå så futtigt. Och jag funderar mycket på hur jag kan göra mer. Som jag vet att många andra också funderar. Och många gör verkligen mer också. Startar insamlingar, tar emot ensamkommande barn i sitt hem, åker som volontärer.

Ett fantastiskt ideellt initiativ är 'Vi gör vad vi kan'. De klarade inte längre av att göra ingenting. Och startade upp en insamling. Som har fått ett oerhört gensvar. Det är fint.

Mitt mål är att samla ihop kläder, skor och köpa hygienartiklar och åka till ett inlämningsställe i helgen. Tillsammans med barnen. Det är det minsta jag kan göra.

http://vigorvadvikan.com/

Å vad gör jag?

Vad är det egentligen som håller på att hända? Jag läser och förfasas. Det skaver och bubblar i mig.

En lastbil full med människor på flykt. Människor som lämnat sitt land. Lämnat sitt öde och sitt liv i händerna på människosmugglare. Kanske betalat det sista de äger. För att skapa ett bättre liv åt sina barn. För att rädda sig själva. En lastbil full med rädda människor. Som kvävs. Som dör. Och som överges på en parkering. Vad är det som händer?

Och här hemma. Här i Sverige. Där Sverigedemokraterna får mer och mer stöd. Där röster höjs om invandrare, tiggare, romer. Folk vill inte ha hit dem. De tidigare anonyma arga kommentarerna och hoten, är numera öppet redovisade. Folk vill inte ha hit dem. Och de står för det. Tältläger attackeras. Tiggare blir slagna och hotade.

Å vad gör jag?

Jag gör ingenting. Visst jag 'lajkar' kloka inlägg på Facebook. Delar en artikel nån gång ibland. Och jag ler mot tiggaren utanför affären. För jag ignorerar inte. Å nej. Men jag ger inga pengar. För det ska man väl inte? Eller hur var det nu igen? Jag hummar och håller med de kloka. Knyter näven lite försiktigt i fickan. Bu på er. Dumma rasister. Men vad gör jag?

Jag läser om och beundrar människor som går till handling. Som talar med tiggarna. Ger dem mat och en dusch. Kanske till och med ett jobb. Som står upp. Säger ifrån. Knyter näven så alla ser.

Vad kan jag göra då? Varför tvekar jag? Varför vågar jag inte? Vad är det jag är så himla rädd för? När människor dör i en lastbil tillsammans med sina barn. För att de flyr från ett helvete. Hur kan vi nånsin neka till att rädda livet på folk? Hur kan vi ignorera alla barn som far illa? Hur kan jag stå ut med att göra ingenting?! Jag vet inte. Jag vet inte. Jag står ju nästan inte ut nu.

Är det inte egentligen rädslan som är boven. Rädslan för det ovanliga, nya, det annorlunda. Är det inte rädda människor som hotar och jagar andra. Och är det inte rädda människor som står bredvid och ser på. Borde vi inte sluta vara rädda nu. Borde vi inte öppna ögonen och göra nåt. Faktiskt göra nåt.

Hejdå

- Ja hejdå dåra. Då går mamma.

- Mmm.

- Mamma åker nu. 

- Mmm. 

- Så ha det så bra hos farmor och farfar nu. 

- Mmm. 

- Då ses vi på söndag då. 

- Mmm. 

- Ja då går jag då. Hejdå.

- Mmm... hej hej. 

- Puss puss?!

- ...

Sommarlov

Mamman förmanar sommarlovsbarnen innan hon går:

- Glöm inte att äta frukost sen då!

- Närå

- Och så låser ni om ni går iväg!

- Jarå

- Och så ringer ni om ni går nånstans!

- Jarå

- Hm. Var det nåt mer? 

Funderar mamman. 

- Vi ska göra allt vi ska göra... 

Suckar barnen. 

Stockholm Pride

Färgsprakande folkfest idag! Sång, musik och glädje fyllde Stockholms gator. Tillåtande, erkännande, bekräftande. Det kändes fint att få vara där. Blev märkbart berörd av 'Stolta föräldrar' och 'Marching for those who can't'.

Vilse i skogen

Det känns rätt dumt efteråt när man tappat bort nån, och nån aldrig var borttappad.

Idag tappade jag bort min mor i skogen. Och jag tappade bort henne på riktigt. Och jag jagade upp mig jättefort. För hon var borttappad.

Först var hon där 20 m bort. Och sen var hon inte det. Och jag ropade lite. 'Vart tog du vägen?' Tjoade. Hohoade. Ropade högre. Och högre. Och så ännu högre. Jag började irra runt. Leta. Ropa. Förtvivlad. Uppjagad. Att gå där i skogen. Och ropa 'Maammaa!' det allra starkaste man kan. Det snurrar en hel del bilder i huvet. Man hinner tänka en del. Jag sprang fortare. Runt runt. Hit och dit. Skrek. Grät. Markerade med en hink vart jag senast såg henne. Ringde min man. Innan jag skulle ringa Missing People... Typ.

Sen hittade jag henne 800 m bort. Som om ingenting hade hänt. Hur snabbt kan en 81-åring gå egentligen?!

Det är mycket väder den här sommaren...

En syn att skåda

Vet ni hur en rädd liten mus låter? Precis som en pip-leksak. Jag har alltid trott att pipet i leksaksmössen är en kul grej. Men de låter verkligen så. Pip pip pip. När man trycker på dem. Eller biter på dem. Och det ljudet fungerar utmärkt som väckarklocka. Jag har aldrig hoppat upp ur sängen så snabbt. Och rusat fram och slängt igen sovrumsdörren. Medan jag såg en glimt av en katt och en levande pipleksak utanför i vardagsrummet. Jag har heller aldrig saknat min man så mycket som då.

I en halvtimme låg jag kvar och lyssnade. Inte ett ljud. Inte ett pip. Till slut var jag ju tvungen att smyga ut och kika. Inte ett spår. Och jag inser att vad dumt det var att jag låg kvar. Nu vet jag inte alls om de fick tag på den, eller om den smet ner i nån springa, eller om den ligger och trycker någonstans. Nu får jag smyga runt på tå och försiktigt kika in under saker för att se om den finns. Och katterna verkar tämligen ointresserade och låtsas vara oskyldiga.

Utan resultat gick jag sedan in i badrummet. Efter en stund hör jag pipleksaken igen. Ja, de har hittat den. Ta den nu, kattrackare. Så blev det tyst igen. Jag kikar ut från badrummet och där sitter två vaktposter framför vita byrån. En aktiv och en passiv lite längre bort.

Jaha katter. Ni behöver alltså hjälp. För att själv fånga en levande mus tänker jag inte ge mig på. Den får offras till katterna. Det får bli team work.

Musen sprang över golvet. Katterna efter. Medan jag sprang upp i trappan.

Musen sprang in under byrån. En katt kröp under. En katt tittade på. Jag hämtade en innebandyklubba.

Musen sprang in i garderoben. En katt sprang efter. En katt tittade på. Jag petade bort filtar och påsar och skor med en flaggstång.

Musen kröp under en filt på golvet. Katterna nosade på fel ställe. Jag lyfte på filten med en innebandyklubba.

En katt fångade musen. Jag jublade och sprang och öppnade dörren. Se här! Spring ut med ditt byte. Duktiga katt. Katten sprang in under soffan och släppte musen. För att se om vi kunde fånga den igen.

Pipleksaken sprang iväg. Katterna efter. Jag sprang upp i trappan och skällde på kattskrället.

Musen börjar sloka. Katten fångar den flera gånger. Jag försöker jaga ut katten medan musen är i dess mun. Men då släpper den musen och jag sticker till trappan.

Jag hamrar, skriker, skäller, bankar med innebandyklubban, öppnar alla dörrar. Katterna vimsar förvirrat runt och släpper musen. Musen ligger stilla och flämtar förtvivlat.

Jag får upp den på innebandyklubbans blad. Katterna tittar på. Jag bär ut den. Hämtar en spade. Ber om ursäkt. Och har ihjäl den.

Nu är det lugnt i huset. Och jag undrar stilla hur katterna väljer att tolka dagens händelse.

1. Man får inte ta in möss i huset. Det ska jag komma ihåg.
2. Matte verkar gilla möss. Jag ska fånga fler åt henne.
3. Matte vill ha mössen för sig själv. Jag ska ta in flera stycken och lägga i hennes säng när hon sover.

Skräckblandad förtjusning

Med skräckblandad förtjusning skickar jag iväg man och barn till svärföräldrarna några dagar. Och kvar blir jag och katterna. Tanken svindlar. Magen knyter sig. Vad ska jag göra? VAD SKA JAG GÖRA?!

För denna plötsliga egentid är inte helt planerad. Det passade bra. Och vi har ingen kattvakt. Ju. Och det finns alltid nåt att göra. Alla mina projekt. Jag kan hålla på med foton. Jag kan städa kartongrummet. Jag kan fixa rabatten. Eller jag kan äta glass och läsa en bok. Slappa. Träffa vänner. Bara jag planerar och tänker efter vad jag vill. Vad jag verkligen vill utnyttja tiden till. För tiden måste ju utnyttjas. Det här är en chans. En möjlighet. Ta vara på den och gör nåt bra. Tänker jag maniskt.

Samtidigt som jag ojar mig över att jag inte är med familjen. Nu när vi har semester samtidigt. Då ska vi väl passa på att umgås. Allihopa. Och allt kul som de ska göra som jag missar.

Så jag sätter mig vid datorn. I tystnaden. Och skriver ett inlägg här. Det är nåt jag verkligen vill. Men sen då? Nu då? Nu måste jag skriva listor. Planera. Verkligen tänka efter. Känna efter. Vad vill jag?

Hjääälp! Jag vill inte!

Goda grannar

Jag har alltid varit både avundsjuk och skrämd av dessa nybyggda områden där familjerna är i samma fas och har lika gamla barn, lika stor bil och där husen står så tätt att de ser in i varandras sovrum. Hur barnen får tusen kompisar, hur familjerna hämtar varandras barn på dagis och hur de får vänner för livet.

Skrämd av insynen, det påtvingade umgänget och likformigheten. Avundsjuk på gemenskapen och grannsämjan. 

För så har inte vi det. Vi bor inte lika tätt. Vi har ingen insyn. Vi är i olika fas i livet. Och vi har ingen som helst gemenskap. Tyvärr. För våra grannar har redan gjort det där. Deras barn har redan växt upp. De har redan en massa grillkompisar. De orkar inte hämta fler ungar eller passa fler katter. Det fick vi också reda på när vi som sista utväg frågade våra närmsta grannar om de kunde se till katterna en gång per dag när vi var på Cypern. Frun sade javisst och fick sedan en rejäl utskällning av sin make. De hade minsann passat katter i 16 år och skulle inte passa några jä..la katter igen.

Och där stod jag. Generat trampande. Ursäktande. Att vi kan fråga nån annan. Det går så bra. Nån som bor två kvarter bort. Men som är i samma fas och förstår att man kanske behöver hjälp ibland. Och som uppskattar en god konjak som tack för hjälpen. Och som kan säga nej på ett betydligt smidigare sätt om det inte passar. 

Foto: Hildisvildis Photoshop: Fru Olsson

Låt oss tala om Paolo

Jag körde ju entusiastiskt igång en träningsomgång med självaste Paolo Roberto. På webben alltså. 15 med Paolo. Och i början var jag på. Körde ett 15-minuterspass varje dag. Stretchade. Kände mig stark. Och osmidig. Och hoppades på pepp från Paolo. Lite feedback. En klapp på axeln. Automatgenererat förstås, men bara nånting. Ge mig bekräftelse! Men det var tyst. Visst - om jag loggade in så fick jag se nån gammal film han spelat in. Och ett heja-heja från tävlingsledningen dök upp i inkorgen där på webben. Och en gång i veckan vann någon annan ett paket av Paolos pasta. Det var de fina priserna.

Nej, det här var riktigt uselt. Gör en app, skicka roliga påminnelser via sms och mail. Var så tuff och störig som du ger sken av att vara. Man går ju med för att det är Paolo Roberto. Ge då lite mer tillbaka.

Bästa semesterbilden

Nu när alla tagit sig hem från Cypern kan jag kosta på mig att njuta lite av semesterbilderna. Min absoluta favorit är förstås den här. Hur coolt?

Lite dumt dock att vi lovat Lill-Tjorvas att det inte finns några stora fiskar i havet och att han därför lugnt skulle kunna bada från båten. Det gjorde han inte, efter att vi entusiastiskt pekat ut hoppande delfiner för honom...

Chicken Pox

Det gick vattkoppor på dagis för ganska längesen. Lill-Tjorvas hängde på med några prickar men klarade sig ganska bra. Sen har vatt-kopporna kommit och gått på dagis flera gånger sedan dess, men eftersom Lill-Tjorvas tydligen haft sin lindriga variant har vi klarat oss. Tills nu.

Vi har spenderat en vecka på Cypern. Hela familjen med bad, sol, lek. Alla glada till typ näst-sista dagen, då Lill-Tjorvas fick prickar. Pigg och glad, men prickig. Tydligt prickig. Vi googlade prickar och kom fram till några möjliga och omöjliga alternativ, men bestämde oss ändå för att besöka den lokala hotell-doktorn. Utifallatt liksom. Och han konstaterade snabbt att det var Chicken-Pox som Lill-Tjorvas anskaffat. Men. Det har han ju redan haft. Eller!? Tydligen inte. Men nu har han. Ordentligt och på riktigt.

- När man har Chicken-Pox får man inte flyga. Sade läkaren. Jaha... Nähä? Men vi ska ju åka hem i morgon?
- Nej, inte med Chicken-Pox. Med tappade hakar började vi ta in vad han menade. Lättnaden över att det 'bara' var vattkoppor byttes ut mot oro och förvirring. Men flyget. Vart ska vi bo? Jobbet? Alla läger barnen ska på? Oh no! Vi får inte åka hem!!!
- Vad har ni för försäkringsbolag? Fortsatte doktorn. Mamman och pappan tittade med panik i blicken på varann. Har du? Vet du? Har vi betalat? För visst har vi? Eller?

Men tänk vad allt löste sig. Vi hade förstås försäkring. Och de ordnade allt. De avbokade flyg. Fixade hotellrum. Ringde runt och trixade och återkopplade och frågade till och med hur Lill-Tjorvas mådde. Och skulle vi stanna allihopa? Eller vem stannar? Vem åker hem? Ja det var ju en fråga.

Mammans mage sade förstås att mamman måste stanna hos sitt sjuka barn. Det är så mammor känner. Antagligen pappor också, men nu handlar det om mamman och hennes mage. Men resten av mamman kände panik och ångest och allt möjligt annat inför att stanna. Mamman skulle förstås klara det. Sånt gör ofta mammor. Men just den här mamman är expert på att oroa sig. Medan just den här pappan är en cool typ. Så hur det nu var med magkänslor och logik och panik så blev det bestämt att pappan skulle stanna.

Så hem från semestern åkte tre femtedelar av familjen. Medan två femtedelar stannade med Ipads och Tom & Jerry i högsta hugg, i karantän på ett varmt hotellrum på Cypern. Och när mamman satt på flyget och såg de två tomma flygstolarna bredvid sig, tänkte hon att det kunde ha varit mycket värre...

Födelsedagen

Åh. Fick du sitta i Guldstolen idag?

Nä. 

Nähä. Men sjöng de för dig då?

Nä. 

Men de sade väl grattis i alla fall?!

Näe. 

Gjorde de inte? Ingen? Inte ens fröknarna?

Näe.

Fortsatte han tämligen obekymrat. 

För det kanske inte var nån stor grej för en nybliven fem-åring. 

Han kanske inte reflekterade över det ens. 

Tills mamma kom och ställde tusen frågor och såg konfunderad ut. 

Eller nästa dag när fröknarna insett missen och hade värsta dåliga samvetet. 

Kanske var det ingen grej.

Eller så var det en grej...

Och i mammans mage gjorde det lite, lite ont. 

Tillsammans

Det är så kul när man gör saker tillsammans hela familjen. Så igår packade vi in oss i bilen allihopa och åkte och tog TBE-sprutor. En spruta till varje. Förutom Lill-Tjorvas som fick två. Vi passade på att ta andra hepatit-sprutan på en gång. Två sköterskor - en på var sida. 1 - 2 - 3 och så stack de. Lill-Tjorvas hann inte ens bli rädd så var det över. Proffsigt.

Sen åt vi på Vapiano och shoppade kläder. Så lite kul hade vi oxå. 

Det har stått TBE på min to-do-lista i två år ungefär. Jag är verkligen en doer.