Siewert?

När jag pratade dubbelslipade glas i mitt förra inlägg tog jag upp Siewert Öholm som exempel. Jag trodde att det enda han var känd för var sina knasiga glasögon som hade en skalm mitt över ögat, dvs 4 glas. När jag sedan behövde ett bildbevis på detta, så hittar jag inte en endaste liten bild på hans goggles, fast jag googlar på det stora, vida internettet... Men det fanns tydligen en hel del annat han var känd för. Nåja. Glasögon med 4 glas blev heller aldrig en hit...

Progressiv eller aggressiv?

Det är dags att köpa nya glasögon. Det har det varit länge men jag är för snål för att acceptera det. Det här att följa mode vad gäller glasögon kan jag inte fatta att folk har råd med. Det kostar multum. Och lite till. Sen blir jag förvirrad av alla dessa nya butiker som verkar så billiga? Kostar det verkligen mindre där? Är de lika bra? Eller på vilket sätt är de i så fall sämre? Jag har varit trogen mitt Synsam, men å andra sidan har jag ju inte bytt så ofta som jag skulle behöva... Av ren snålhet.

Så kom då den dagen då optikern säger att jag behöver dubbelslipade glas. Progressiva. A la Siewert Öholm. Aaaaah! Och jag har ju märkt det. Det är förvisso inte bara jag som drabbats av sämre syn så här vid mogen ålder. Många vänner och bekanta köper läsglasögon på Statoil... Och man ser faktiskt lite klok och lärd ut när man drar ner glasögonen på näsan och kikar över kanten. Och gammal... Jag å min sida - som redan är översynt - har märkt att jag på nära håll liksom väljer att titta under glasögonkanten. Hur inkligent ser man ut då? Igenkligen?

Nåja - att prova bågar är också en sysselsättning. Förra gången jag skulle köpa glasögon fastnade jag just där. Jag kunde inte välja. Och de gamla fick vara kvar... Nu bestämde jag mig för att mitt nya, snabba jag skulle bestämma mig fort fort fort. Inget velande. Uteslutningsmetoden och inte rådfråga en massa folk. För då får man bara olika svar... Så jag har bestämt mig. Nåt av nedanstående blir det. Och gissa nu inte fel för sjutton... Lika bra ni håller tyst tills de är på plats...


Men så ställdes jag ändå inför ett val. Och har kört fast. Optikern som gjorde synundersökningen förklarade nogsamt hur man så här i början av sin progressiva karriär ändå kan välja att ha enkelslipade glas. Och istället för att titta under glasögonkanten kan man lite världsvant sätta glasögonen i pannan när man läser. Då ser man också klok ut och det kan dessutom många dagar vara en räddning för frisyren. Sade ju inte optikern men det kom jag fram till själv...  Hon berättade om fördelar/nackdelar på ett hyfsat neutralt sätt och valet var mitt.

Nästa dag träffade jag en annan optiker som hade en mer aggressiv approach. Självklart ska jag ha progressiva glas. Och inte de billigaste för de är dåliga. Och hon hade en attityd som gjorde mig sprickfärdig. Jag kände mig manipulerad, inträngd i ett hörn, inkompetent och lurad. Jag kände mig så pass överkörd att jag nu överväger att byta till en annan optiker. Men risken är då väldigt stor att det inte blir av. Att jag fastnar igen. Och de gamla kantstötta, omoderna, titta-under-kanten-glasögonen blir kvar...

Spara och förvara

Jag älskar IKEA och IKEA älskar mig. Jag definierar nämligen målgruppen för deras Spara och Förvara. Man kan nästan säga att jag är Spara och Förvara. För jag älskar att spara. Och jag älskar att förvara. Mycket. Och länge. Ju mer saker jag vill spara, desto mer plats behöver jag för förvara. Bara jag får en ny byrå kommer jag att få bättre plats och bättre ordning. Bara en liten garderob till så kommer jag att ha koll på kläderna. Och bara jag fått en ny hylla så ska jag rensa. När jag fått en struktur, lite mer plats, en hylla, en låda, en krok... Och jag sparar och sparar. Och jag förvarar och förvarar.

Vi har ett kartongrum i vårt hus. Det där rummet där vi ställde alla kartonger när vi flyttade in. Som möblerades sist. Och som fortfarande har kartonger... Inte nödvändigtvis samma kartonger. Och inte lika många. Men några kartonger och annat som är på väg nånstans. På väg upp på vinden, till sopsorteringen, som ska skänkas bort eller hem till mamma... Saker i all evighet. Och ja, det är mina. Nästan bara mina saker...

Till slut kapitulerade vi. Det där skrivbordet som stod under alla sakerna sällade sig till saker på väg nånstans och lades ut på Blocket. Istället inhandlades 3 finfina garderober att spara och förvara i. Och nu har jag byggt garderober. IKEA-garderober.

Jag älskar att bygga IKEA-möbler. Åh - jag känner mig så duktig. Det är så tydliga instruktioner, steg för steg, att jag hade kunnat skriva dem själv. Struktur, ordning och reda, en sak i taget. Den skruven där, vänd, spika, allt bara klaffar och allt bara passar. In till minsta skruv. Jag fascineras av att det faktiskt. Och så har det inte alltid varit. Att det faktiskt alltid stämmer. Det är inte ens för många skruvar.

Åh, nu ska jag snart flytta in i mina nya garderober. Ja, inte bokstavligt talat kanske. Eller?

Spara och Förvara i lekrummet...

LiTHe Blås

Det finns sammanhang som sätter spår. Sällskap som är speciella. Gemensamma upplevelser som man bevarar i hjärtat. Ett sådant sammanhang är LiTHe Blås. En studentorkester i Linköping. Jag måste helt enkelt hylla detta knasiga, knäppa, underbara, tillåtande sällskap. LiTHe Blås i sina smutsiga rockar, tokiga hattar och knyckliga instrument. Där jag har fått vara med. Lite på tur kan man säga.

När jag pluggade i Linköping såg jag hur fantastiskt kul de hade. Och då jag själv i unga år hade trakterat det förnämliga instrumentet eufonium så sökte jag naturligtvis in. Och kom med. På tur. För ordföranden tyckte det lät helkul med ett så knasigt instrument. Medan dirigenten var borta den gången. För han konstaterade snabbt att till eufonium har vi inga noter...

Men jag fick vara med. Välvilliga medmusiker transponerade noter och hade sig. Och vi hade fantastiskt kul. Förvisso en hel del festande. Men en underbar gemenskap. Och som jag vill minnas så accepterades och hanterades alla sorter i orkestern. Man fick vara udda, man fick hålla låg profil, man fick flippa ur. Allt var tillåtet. Typ. Och kontakter knöts. Familjer skapades. Och mitt nuvarande sällskapsliv består av många gamla blåsare.

För ett tag sen fyllde orkestern 40 år. Det vankades jubileumskonsert och kalas. Stort kalas. För har man en gång varit Blåsare så blir man automagiskt en trogen Gråsare. Så på med den smutsiga och tunga rocken, de trasiga byxorna och den tokiga hatten. Plötsligt kastades jag 20 år tillbaka i tiden och stod där igen, med ett knyckligt instrument och ett fånigt leende.

Den aktiva orkestern bjöd på en fantastisk konsert. Bra ös och roliga gyckel på rätt nivå. Mina barn var med och det var så kul att få visa upp ett sammanhang som betytt så mycket. Och det är fascinerande hur en orkester kan leva vidare med samma glädje, samma anda och samma stämning. Hur gyckel och knas går i arv. Hur historier lever vidare. Hur nya myter skapas. Hur själva kärnan finns kvar fast medlemmarna byts ut. Det är LiTHe Blås det. I mitt hjärta.

A dream comes true

Det finns en eldsjäl på byn som ordnar julshow, sommarteater och artistkollo för och med en massa barn som gillar att sjunga och dansa. Dottern är med i årets sommarföreställning. Och mamman gick där och bligade. Kretsade runt runt och skrapade med foten. Hängde kvar lite för länge. Stirrade. Tog en lov till. Bara utifallatt hon skulle bli upptäckt sådär av sig själv... Och vågade till slut fråga. Om hon också får vara med... Som en liten liten statist. Och tänka sig. Här får alla vara med!

Och än en gång fick jag göra något jag inte trodde jag skulle göra. Beställa en ko-dräkt på internet. Som naturligtvis levererades i en diskret kartong... Nu spenderar jag kvällarna såsom ko. Jag råmar och åmar mig. Och framgången är total. Jag har till och med fått en replik. Ett välstämt Muuuu! som svar på om jag vill ha mjölk till kaffet...

Det här kan vara början på något stort... Jag är beredd. Erbjudandena kommer att hagla. En ny karriär tar sin början. A dream comes true...Mooo!

Fotograf Lennart Wijk
http://www.kulturforeningenlivat.se/

Vår bästa tid är nu

Tiden rusar. Sommaren är här. Alla aktiviteter ska avslutas. Det ska grillas, spelas brännboll, gås till frissan, firas födelsedagar, skolavslutning, genrep, konsert… Allt allt allt ska ske i juni. I början på juni. Det är likadant varje år. Och så är det plötsligt midsommar och vips är det juli och vi är mitt i sommaren. Man står där och flåsar och undrar vad som hände. Klarade vi det? Hann vi med allt? Hade vi kul?

Man vet om det. Man borde tagga ner. Säga nej. Prioritera. Men så vill man så mycket. Och om vi bara biter ihop så orkar vi. Det är ju en så kort period. Och om vi gör det lätt för oss och bjuder på köptas-bullar. Vi köper kallskuret. Vi går på varsin avslutning. Och visst – då överlever vi. Men njuter vi? Njuter jag? När jag grinig och sur tjatar på barnen. När högarna växer och allt trycks framåt och åt sidan till sen. När sen? Mitt i juli? Mitt i semestern?

Egentligen borde det vara en tid att njuta. Och visst njuter jag. Njuter att vi klarade det. Att sonens kalas blev lyckat. Att vi hann fixa mat till gästerna. Att de ville komma i år igen. Att barnen hann få kläder till avslutningen. Att vi betar av sakerna. Som vi vill hinna med. Att vi biter ihop och överlever. Men är det det jag menar med njuta? Vad är alternativet? Hur skulle vi klara att INTE vara med. I teatern, på konserten, avslutningen. Om vi hoppar över den årliga grillfesten. Om vi taggar ner. Är lediga. Grillar, slappar, badar. Hoppar studsmatta med barnen. Spelar boll.

Jag vet inte hur vi skulle överleva. Det är aldrig nåt alternativ. För vi vill så mycket. Man klarar så mycket. Men till vilket pris?

Nu njuter vi sommar

Man påminns

Vi åkte in till akuten häromdagen. Med Lill-Tjorvas. Han andades lite tungt och stötigt, men det kändes inte egentligen som att han hade svårt att få luft. Det var inte kruppkänsla, men vi pallade upp huvudet på honom. Vi gav nässpray för att vidga luftrören. Vi gick ut i friska luften. Vi gav honom isglass. Och till slut ringde vi sjukvårdsupplysningen. Hon bad mig lyfta på tröjan och kolla på bröstkorgen hur den rörde sig. Och nej - han andas mer med magen konstaterade jag. Ja, men då har han det jobbigt att andas. Jag tycker ni ska åka in.

Jag är lite av en expert på att oroa mig. Att dra onödiga växlar åt sämsta tänkbara håll. Och medveten om mitt katastrofsinne så tvekade jag in i det sista att vi ens skulle ringa sjukvårdsupplysningen. Och så blir jag så förvånad när de tycker att vi ska åka in... Att jag för en gångs skull var rätt ute...

Väl på Astrid Lindgren var det inga köer. Den som tog emot oss lyssnade och meddelade sedan en sjuksköterska att den här lille gossen behövde inhalera så snart som möjligt. Ooops. Så vi fick snabb hjälp. Han inhalerade ventolin och fick dricka cortison. Under visst motstånd. Och sen blev vi inlagda för observation. Jag var fortfarande förvånad. Det var på riktigt. Jag hade inte inbillat mig...

Vi fick ett rum, jag fick en rock att sova i, vi fick en nattmacka. Lill-Tjorvas var redan piggare och framåt fem somnade vi. Jag stängde av väckarklockan som skulle ha ringt 40 minuter senare...

På morgonen serverades vi frukost. Efter ronden då tre läkare lyssnade på lillemans lungor fick vi veta att vi behövde stanna till i eftermiddag. De tog lite prover och sen var det ok att gå till lekterapin. Och så slås jag igen av vilken fantastisk sjukvård vi har. Hur självklart att vi fick stanna. Hur de tog hand om oss. Hur de lär upp varandra. Hur det genast dök upp en bibliotekarie och undrade om vi ville ha böcker, tidningar, filmer, sagor? På lekterapin fanns det massor med leksaker och pyssel. Och andra barn. Olika sjuka. Med droppställningar och utan hår. Och jag påminns igen. Om hur bra vi har det.

Jag må beklaga mig

Inte sällan gör jag det. Beklagar mig. På att vi bor där vi bor. Så långt från alla andra. Så långt från jobbet. Så långt från ära och berömmelse. Men nu mina vänner. Nu klagar jag inte. Nu bor jag precis där jag ska bo. Mitt i tystnaden. Mitt i grönskan. Mitt i paradiset.

Vi leker på gräsmattan. Vi klättrar på berget. Vi plockar liljekonvaljer och följer en myras väg mot sin stack. Vi åker till stranden och badar i det kalla havet. Vi promenerar till hamnen och köper glass. Vi går ut med paraply och gummistövlar när det ösregnar. Vi hoppar i vattenpussar och vi kastar sten i havet. Vi får besök av en god vän. Vi spelar spel. Vi grillar. Och vi äter massor med glass. Massor massor med glass.

Nu klagar jag inte. Inte alls.