Kolmården levererar

Ända sedan Kolmården gjorde reklam för Bamses Värld i Bamse-tidningen har Lill-Tjorvas pratat om att han vill åka dit. Och sen pratade vi om det under hela sommaren utan att komma iväg. Men nu så. På höstlovet tillbringade vi ett par dagar på Kolmården. Och på Bamses Värld förstås. För djuren var inte särskilt intressanta för Lill-Tjorvas. Han tittade pliktskyldigast och undrade sedan var farmors berg var. Det som skulle gå ända upp i himlen. Förväntningarna var lika höga som farmors berg skulle vara...

Vi andra enades dock om att noshörningarna var coolaste djuret. Hur gigantiskt stora är de egentligen? Ofantliga. Men så tråkigt de har. Första dagen låg det två kolosser och stirrade tomt framför sig. Och rörde inte en fena. Vi tittade till dem nästa dag för att se om de rört på sig. För att kolla om de var levande och på riktigt. Då var det plötsligt fyra stycken kolosser som knatade omkring. Till och med Lill-Tjorvas blev imponerad när en av dem nosade runt på några bajshögar, valde ut en lämplig plats och sedan ställde sig med rumpan mot oss och bajsade. Ordentligt. Lill-Tjorvas konstaterade senare att det måste nog ha varit en tävling...

Sen var ju inte farmors berg högst i världen. Man fick inte ens gå upp på det. Däremot var det kul att åka honungsburkar, Skalmans bilar och skeppet Victoria. Och frågan är vilket som var läskigast. När Bamse kom gående eller att åka den lilla berg-och-dal-banan. Mamman tyckte dock det läskigaste var när Lill-Tjorvas sprang med full fart rakt in i hörnet på ett hus...

Safari-turen med linbana var dock inget att hänga i julgran. Man är liksom alldeles för högt upp och ser knappt djuren. Och girafferna hade gått in. Bättre förr när man fick åka bil genom parken...

Dessutom spelade de läskiga spökljud och isande skrik i högtalarna hela tiden, så Lill-Tjorvas var tvungen att hålla för öronen. Det var ju Halloween-tema på höstlovet. Och här hade Kolmården och Vildmarkshotellet verkligen gått all in. Vi snackar all in. Hela parken och hotellet kryllade av halloween-pynt, läskiga varelser, spöken, vampyrer och varulvar. De gled omkring, följde efter oss, sniffade på oss. Vi fnissade lite lagom hysteriskt och höll ögonen öppna. Roligast var dock att de dessutom hade varulvar och vampyrer i inhägnader för visning. Det satt skyltar med information om att man inte skulle mata dem med blod och där innanför gick varelserna fram och tillbaka och var vampyriga och varulviga. Roligt. Det fanns t.o.m en inhägnad för spöken. De syntes dock inte...

På det hela taget en mycket lyckad höstlovs-aktivitet. Alla var nöjda. Och mamman var orimligt nöjd över att ha bokat förköpsbiljetter till delfin-showen. Vi gled förbi den långa kön, fick VIP-platser och kunde dessutom passa på att smaska i oss fikat mamman hade packat ner. Alltså i förväg! Fika hemifrån! I en ryggsäck. Hur bra planerat var inte detta? Vilket hon påtalade ett flertal gånger under dagen. Tills ungarna t.o.m sade själva hur bra planerat och bokat allt var... Duktig mamma!

Vilken förebild

Är det nåt jag inte vill att mina barn ska ta efter mig, så är det min rädsla för alla slags djur. Jag har alltid varit rädd för djur. Hundrädd, hästrädd, typ korädd och nästan katträdd. Hamstrar, kaniner är läskiga och kan bitas. Jag är helt enkelt ovan med djur och har en väldig respekt för dem. Väldig respekt. På gränsen till panik-respekt...

Midsommarhelgen spenderade vi hos barnens faster på landet. Där finns det djur. Och djurvana. Vilket paradis för barnen. Jag håller mig på respektfullt avstånd. Från hundar, hästar, kaniner och höns. Men framförallt dottern älskar att pyssla, klappa, mata och dona. Hon t.o.m rider lite. Mycket modigt.

Jag blev inkallad att hålla i en häst när vi var där. Det fanns tre hästar i hagen. En jättestor, en mittemellan och en pytteliten. Tjock, men pytteliten. De skulle flyttas av någon anledning och jag tilldelades den pyttelilla. Dottern tog den mittemellan och fastern tog den jättestora hästen. Hur det var så gjorde jag det med bultande hjärta. Lilla hästen, som förvisso var liten men högst levande och tung och kanske helt vildsint, vad vet jag, hoppade plötsligt till och blev rädd för något. Och vem blev inte det. Jag hoppade mycket högre och backade instinktivt... 'Visa att du är starkare än den' sade fastern, medan jag tyckte att den lilla hästen såg oerhört stark och vältränad ut. Och kanske lite ondsint dessutom... 'Du ser ju helt livrädd ut, mamma.' Konstaterade dottern helt korrekt.

Vilket dåligt föredöme jag är, tänkte jag. Om jag nu vill att mina barn ska bli modiga och coola med djur, så måste ju jag vara det också... Trodde jag. Men tvärtom. Vildis fnyste åt sin fega mamma och visade hur man minsann skulle göra. Raskt och resolut och utan prut tog hon över och räddade mig från den lilla hästen. Och växte hon inte ett par centimeter på kuppen? Man kan tydligen vara förebild på olika sätt...

Nu funderar jag på om vi inte ska skaffa katt ändå. Det vore lite mysigt. Tror jag. Hmm. Vem är det som påverkar vem här hemma egentligen...?

Vildis rider på mittemellan-hästen...