Den mystiska tandfén

Det har varit en hel del funderingar kring den där tandfén som tydligen ska dyka upp när man tappar en tand. Lill-Tjorvas pratade om detta för några veckor sen. Han funderade på om det möjligtvis kunde vara vi föräldrar som var inblandade på nåt sätt. Han hade också kommit på hur han skulle testa det. När han väl tappade sin första tand skulle han gömma den så att vi inte skulle veta vart den var. För om den var borta sen, då visste han att det var den riktiga tandfén.

I söndags var det äntligen dags. Första tanden satt så lös, men ville ändå inte riktigt släppa taget. Tills mamman borstade tänderna på sonen på kvällen. Lite för hårt. Men det gjorde inte ont, det kom bara lite blod, och renderade i ett stort, lyckligt och tandlöst leende hos Lill-Tjorvas. Som han har väntat på detta.

Så hur var det med den där tandfén egentligen? Vad gör hon med alla tänder? Till exempel? Hur mycket kan man tjäna ihop till? Hur många tänder tappar man egentligen? Får man pengar om man tappar vuxentänderna också? Hur mycket blir det då? Man riktigt såg hur tankarna snurrade och pengarna flimrade förbi i huvudet.

Själva tandfé-testet hade dock glömts bort och glaset med tanden stod väl synligt i Lill-Tjorvas rum. Och tydligen har taxan inte ändrats på länge, för i glaset låg en glimrande guldpeng på morgonen. Lill-Tjorvas var mycket lycklig.

På kvällen satt sonen framför TV'n med sin guldpeng i handen alldeles vid munnen och ibland åkte den in i munnen. Uäääh! Sade mamman. Stoppa inte pengen i munnen. Du vet aldrig vart den där har varit? Lill-Tjorvas tittade förvånat upp. Jo. Hos tandfén!

Mio min Mio

Till sist kom vi iväg på stadsteaterns uppsättning av Mio min Mio. Förra gången vi försökte fick en av oss kräksjuka. Då gick ingen av oss. Den här gången hade en av oss febersjuka. Men då gick vi andra ändå. Och lånade ett annat barn istället. Så får man göra ibland.

Det var en fin uppsättning. Jag fascineras ofta av scenografin och hur de löser de olika miljöerna. Så även denna gång. Jag tycker de på ett enkelt sätt med ljus och bilder och bergs-kulisser fick fram de olika scenerna. Det var verkligen kusligt i Dunkla Skogen. Och med blixtrar och skrammel satt vi på helspänn när riddar Katos män jagade genom Döda Skogen.

Jag har nog egentligen aldrig läst hela Min min Mio. Kände mig inte helt uppdaterad på storyn och varje gång de nämner riddar Kato tänker jag på Åke Cato. Det är nån helt annan det.

Men nu sögs jag in i storyn. Och slås av hur ofattbart fin den är. Hur outsägligt sorgligt det är med den lilla pojken på bänken. Som mest av allt vill ha en pappa som älskar honom. Som är så oändligt ensam och som drömmer så fint om en far, en vän, en häst. Och som är hjälten i sin egen saga.

Det gör ont i hjärtat när pojken på slutet lägger sig ned på bänken och somnar. Var det bara en dröm? Var det bara en saga?

Saker man inte säger till sin mor

Jag var gräsänka i helgen. Och jag var nojig som vanligt när resten av familjen packade in sig i bilen utan mig och skulle iväg. Jag kramades och klappade på alla barnen och sade flera gånger till maken att han skulle köra försiktigt. Och sprang runt och var allmänt morsig. När jag gav Lill-Tjorvas en sista kram där han satt i bilen kände han nog att han behövde säga nåt fint. Så han tittade upp från paddan och sade:
- Det var kul att ha varit ditt barn…

Vi skrattade förstås. Han kom på att det kanske lät dumt och lade till att vi ses på söndag. Och jag berättade för alla under helgen hur tokigt och roligt han hade sagt. Samtidigt som jag hoppades att vi verkligen skulle ses på söndag.

Och de kom hem igen. Helskinnade. De kom till och med hem före mig och jag kunde pusta ut. Tills jag plötsligt fick tvärbromsa när en stor älg sprang över vägen precis framför bilen...

Man vet ingenting om framtiden. Och det är nog tur det. Kör försiktigt!

Lite kultur kan aldrig skada

Okej, det kanske inte var jordens bästa idé att ta med hela familjen på konsert igår. Och jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Eller det vet jag ju. Jag tänkte att 'Oj, Lise & Gertrud. Kommer de hit? De vill vi ju se båda två. Och barnen borde se dem.' Så jag bortsåg ifrån att det var en torsdag, att det skulle bli för sent för lilleman. Och att det antagligen skulle bli för tråkigt. Och att nån missar basketen och nån missar avslutningen i fotboll. Vi ska gå på konsert. Hela familjen. Mannen höll med och så fick det bli. Samma dag på morgonen kom vi dessutom ihåg att meddela barnen…Ingen sade emot. Ingen visste vad det handlade om. Men vi ska gå på konsert. Hela familjen.

Och iväg kom vi. Och jag tog ett medvetet beslut om att inte ta med paddan. Den ska inte rädda oss hela tiden. Den ska inte finnas som tillflykt när nåt är tråkigt. Tänkte jag förnumstigt. Däremot packade jag handväskan full med godis. Jag är ju inte helt galen…

Lise & Gertrud. Våra favoriter från förr. I livet före barnen. Hur betagna vi var. Hur mycket de kan låta och hur ösigt det är fast de bara är två. Deras charm och jargong. Självsäkra, vackra kvinnor. Finns det nåt bättre att visa sina barn?

Och konserten var fantastisk. De är lika säkra, snygga och coola fortfarande. Deras starka röster passar så ofantligt bra ihop. Och hur de leker med musiken, med cellon, med sina röster. Oerhört musikaliska och roliga. Fast nu lyssnade jag också ur barnens perspektiv. Låtarna var mer lugna än rockiga. Det var vackert men inget tempo. Och efter första låten kom tablettasken fram.

Det var inte många andra barn på konserten och Lill-Tjorvas var förstås yngst, men han blev glad när han träffade en fröken från skolan. Och jag måste säga att barnen var fantastiska. Till och med Lill-Tjorvas, en 6-åring med kryp i benen, satt stilla och tyst under den 1 ½ h långa konserten. Han skruvade på sig, prasslade med godispapper och sparkade lite på stolen framför sig tills tanten sade till. Men inget knorr och inget tjat. De två stora skötte sig förstås också utan problem. Aningen uttråkade. Och med choklad runt hela munnen låg sedan lill-tjatten i pappans knä, och applåderade förstrött när alla andra applåderade, för att till sist under sista låten somna.

Jag kände mig både stolt och korkad när jag stod där med barnen i foajén bland alla vuxna och pensionärer. Eller när vi satt kvar med den sovande pojken medan publiken strömmade ut. Och tänkte att det var väl korkat egentligen. Vem tar med en 6-åring på en sån här konsert? Men så tänkte jag att varför inte? Måste allt vara kul hela tiden? Måste allt vara anpassat efter barnen? Vi ville ju se konserten. Och man måste faktiskt se lite annat ibland. Lite kultur. Utan att räddas av paddan och mobilen. Så även om det inte var jordens bästa idé. Så var det faktiskt en ganska bra idé.

Jag må vara naiv

Ni må kalla mig naiv och godtrogen men jag tror gärna alla om gott. Jag tror att alla gör så gott de kan. Att de flesta vill väl. Och jag tror att alla är mänskliga. Alla gör fel. Men de flesta gör det bästa de kan. Det vill jag tro. Och det gör mig nog lite naiv.

Tex så är jag inte så engagerad politiskt. Däremot röstar jag såklart fram de politiker som jag vill ska representera mig. Och jag tror att det är ett riktigt skitjobb. Jag tror att det är jättesvårt och att man är hårt pressad från många håll. Därför är jag tacksam att de gör detta. Och därför har jag så svårt för uthängningar och utskällningar när det blir fel. Såklart ska man syna och säkerställa att saker går rätt till. Men på en rimlig nivå.

Samma sak vad gäller lärare och förskollärare. De har utbildning, de har valt att arbeta med barn för en ganska kass lön och de flesta gör faktiskt allt de kan för att mina barn ska få en bra skolgång. Därför har jag så svårt för alla föräldrar som klagar och lägger sig i vad och hur läraren gör saker.

På förskolan tex så skickade de ut verksamhetsbrev med jämna mellanrum. De berättade vad de gör på dagarna, visade lite bilder och hänvisade hela tiden till läroplanen, med långa citat, för att påvisa att aktiviteterna de gör verkligen följer planen och är till god nytta för våra barn. Allt för att vi ska känna oss säkra på att barnen får den undervisning de är berättigade till. I förskolan. Och oj, vilken dålig förälder jag är. För jag hoppade över att läsa läroplans-biten. Jag vill se bilder på målade stenar, städer byggd av klossar och ungar i Pippi-kläder. Jag bryr mig faktiskt inte vad det står i läroplanen. Eller rättare sagt, jag litar på att de följer den och att de ser till mitt barns bästa. Men antagligen känner pedagogerna att de behöver bevisa nåt för oss föräldrar.

Nån gång efter en jul fick vi information om att barnen skulle ta med sig sin bästa julklapp och visa och berätta om på samlingen. Och då gick föräldrarna igång igen. Det var inte alls bra. Det skulle bli jämförelser och allt vad det var. Och uppgiften fick ändras till valfri sak istället. Men är det inte vårt eget ansvar att inte misstolka uppgiften till att handla om dyra presenter? Ett barns bästa julklapp kanske är tuschpennor eller ett ark med fina klistermärken.

Allt blir så himla allvarligt och skitnödigt ibland.

Fel som är trasigt

Mamma! Den har gått sönder! Ett olyckligt rop från den nyduschade 6-åringen.
Vadå? Vilket då? Undrar mamman.
Badrocken. Den är trasig. Repet är borta. Det fattas ett rep.

Han håller rocken i ena handen och skärpet i den andra. Titta! Det finns bara ett rep.

Mamman tittar med höjda ögonbryn på sonen.
Sonen tittar på skärpets ena ände. Och sen på den andra.

Han tittar upp på sin mor. Och båda brister ut i skratt.

Min fina och hyfsat smarta 6-åring

Lovat är lovat

Jag och Lill-Tjorvas var ensamma hemma förra veckan. Jag jobbade och han gick på fritids. Och på kvällen ville han bada. Varje kväll. I vår lilla plaskpool. Och det var inte riktigt badväder förra veckan. Heller. För det var inte lika varmt längre. Och den här mamman var inte så himla badsugen.

Första kvällen lyckades jag finta bort honom och föreslog att han skulle fråga några kompisar istället. Puh. Det funkade. De badade och hade kul. Och mamman tittade på och hade det skönt.

Nästa kväll bytte han taktik.
'Om inte du badar så tänker inte jag gå och lägga mig.'
'Jahadu. Men jag ska ju inte bada.'
'Och då ska inte jag lägga mig...'
Vilken rackare. Men det är väl bara mammor och pappor som får köra med utpressning...?
Så jag badade inte.
Och han gick och lade sig...
Puh.

Tredje kvällen. Och han ger sig inte. Frågan kom redan på morgonen. Vilket tjat, tänkte mamman. Och tittade ut på de regntunga, gråa molnen. Och drog till med nåt så det skulle bli slut på tjatet.
'Jaja. Om det är sol ikväll så kan jag väl bada då. Ät upp frukosten nu.'

Och det blev kväll.
Och det blev sol!!!
Tror ni inte att det var en liten, liten strimma sol som försiktigt spred sina svaga strålar just över den kalla poolen.
Och den lilla strimman räknades tydligen...
Brr.

När man är nyfiken...

Äldste sonen är på läger en hel vecka. Både mamman och pappan är så nyfikna på hur det går på lägret. Hur han har det.

Och det verkar ju gå bra. För vi hör inte så mycket ifrån honom. Inte ett knyst. Eller jo. Några knyst har vi fått. Han svarar ju på tilltal... Kanske inte så utförligt, men ändå.

På förekommen anledning

Saker man bör säga till sina barn:

1. Tänd aldrig en brasa när ni är ensamma hemma. 

2. Om ni tänder en brasa - glöm inte att öppna spjället...

Lite för bra present

Lill-Tjorvas kom på bästa presenten till sin far på Fars dag.

'Ja, vi kan ha skärm-förbud hela dagen!'

Han stannar upp och ser bekymrad ut innan han fortsätter.

'Eller nej, vi kan ha skärm-förbud på dagen, så får vi spela lite på kvällen...'

Kolmården levererar

Ända sedan Kolmården gjorde reklam för Bamses Värld i Bamse-tidningen har Lill-Tjorvas pratat om att han vill åka dit. Och sen pratade vi om det under hela sommaren utan att komma iväg. Men nu så. På höstlovet tillbringade vi ett par dagar på Kolmården. Och på Bamses Värld förstås. För djuren var inte särskilt intressanta för Lill-Tjorvas. Han tittade pliktskyldigast och undrade sedan var farmors berg var. Det som skulle gå ända upp i himlen. Förväntningarna var lika höga som farmors berg skulle vara...

Vi andra enades dock om att noshörningarna var coolaste djuret. Hur gigantiskt stora är de egentligen? Ofantliga. Men så tråkigt de har. Första dagen låg det två kolosser och stirrade tomt framför sig. Och rörde inte en fena. Vi tittade till dem nästa dag för att se om de rört på sig. För att kolla om de var levande och på riktigt. Då var det plötsligt fyra stycken kolosser som knatade omkring. Till och med Lill-Tjorvas blev imponerad när en av dem nosade runt på några bajshögar, valde ut en lämplig plats och sedan ställde sig med rumpan mot oss och bajsade. Ordentligt. Lill-Tjorvas konstaterade senare att det måste nog ha varit en tävling...

Sen var ju inte farmors berg högst i världen. Man fick inte ens gå upp på det. Däremot var det kul att åka honungsburkar, Skalmans bilar och skeppet Victoria. Och frågan är vilket som var läskigast. När Bamse kom gående eller att åka den lilla berg-och-dal-banan. Mamman tyckte dock det läskigaste var när Lill-Tjorvas sprang med full fart rakt in i hörnet på ett hus...

Safari-turen med linbana var dock inget att hänga i julgran. Man är liksom alldeles för högt upp och ser knappt djuren. Och girafferna hade gått in. Bättre förr när man fick åka bil genom parken...

Dessutom spelade de läskiga spökljud och isande skrik i högtalarna hela tiden, så Lill-Tjorvas var tvungen att hålla för öronen. Det var ju Halloween-tema på höstlovet. Och här hade Kolmården och Vildmarkshotellet verkligen gått all in. Vi snackar all in. Hela parken och hotellet kryllade av halloween-pynt, läskiga varelser, spöken, vampyrer och varulvar. De gled omkring, följde efter oss, sniffade på oss. Vi fnissade lite lagom hysteriskt och höll ögonen öppna. Roligast var dock att de dessutom hade varulvar och vampyrer i inhägnader för visning. Det satt skyltar med information om att man inte skulle mata dem med blod och där innanför gick varelserna fram och tillbaka och var vampyriga och varulviga. Roligt. Det fanns t.o.m en inhägnad för spöken. De syntes dock inte...

På det hela taget en mycket lyckad höstlovs-aktivitet. Alla var nöjda. Och mamman var orimligt nöjd över att ha bokat förköpsbiljetter till delfin-showen. Vi gled förbi den långa kön, fick VIP-platser och kunde dessutom passa på att smaska i oss fikat mamman hade packat ner. Alltså i förväg! Fika hemifrån! I en ryggsäck. Hur bra planerat var inte detta? Vilket hon påtalade ett flertal gånger under dagen. Tills ungarna t.o.m sade själva hur bra planerat och bokat allt var... Duktig mamma!

Idag firar vi

Tvillingarna fyller 12 år idag. Det har vi firat hela dagen. Med pompa och ståt. Och som vanligt hade jag köpt alldeles för många presenter. Jag kan liksom inte hålla mig. För det är så kul. De fick dessutom en ganska dyr present i år, så tanken var att det inte skulle bli så många paket. Men lite nya kläder hade vi ju betalat för ändå. Och att slå in en fin men billig hårborste gör ju inget. Och har sonen önskat sig citroner (!) så är det klart att han får det sådär på kul. Och så blir det fler och fler paket. Men är det nån gång man får skämma bort dem så är det väl när de fyller år. Bland annat.

Utan internet...

Inte för att vi på något sätt är beroende av internet, men att vara utan i över en vecka har tärt på oss.

Mamman tog tag i tvätten istället.
Pappan fick tid över till att städa förrådet.
Lill-Tjorvas hittade sitt lego igen.
A-son började baka muffins.
Och Vildis möblerade om sitt rum.

Puh. Skönt att det är över.

Nog för att jag är certifierad coach...

Hur kommer det sig att min man blir basketcoach för ett gäng 5-åringar. Och sen plötsligt står jag där och leker 'Vem är rädd för Lebron James?' med dem? Och vem är den där Lebron egentligen?

Hejdå

- Ja hejdå dåra. Då går mamma.

- Mmm.

- Mamma åker nu. 

- Mmm. 

- Så ha det så bra hos farmor och farfar nu. 

- Mmm. 

- Då ses vi på söndag då. 

- Mmm. 

- Ja då går jag då. Hejdå.

- Mmm... hej hej. 

- Puss puss?!

- ...

Sommarlov

Mamman förmanar sommarlovsbarnen innan hon går:

- Glöm inte att äta frukost sen då!

- Närå

- Och så låser ni om ni går iväg!

- Jarå

- Och så ringer ni om ni går nånstans!

- Jarå

- Hm. Var det nåt mer? 

Funderar mamman. 

- Vi ska göra allt vi ska göra... 

Suckar barnen. 

Chicken Pox

Det gick vattkoppor på dagis för ganska längesen. Lill-Tjorvas hängde på med några prickar men klarade sig ganska bra. Sen har vatt-kopporna kommit och gått på dagis flera gånger sedan dess, men eftersom Lill-Tjorvas tydligen haft sin lindriga variant har vi klarat oss. Tills nu.

Vi har spenderat en vecka på Cypern. Hela familjen med bad, sol, lek. Alla glada till typ näst-sista dagen, då Lill-Tjorvas fick prickar. Pigg och glad, men prickig. Tydligt prickig. Vi googlade prickar och kom fram till några möjliga och omöjliga alternativ, men bestämde oss ändå för att besöka den lokala hotell-doktorn. Utifallatt liksom. Och han konstaterade snabbt att det var Chicken-Pox som Lill-Tjorvas anskaffat. Men. Det har han ju redan haft. Eller!? Tydligen inte. Men nu har han. Ordentligt och på riktigt.

- När man har Chicken-Pox får man inte flyga. Sade läkaren. Jaha... Nähä? Men vi ska ju åka hem i morgon?
- Nej, inte med Chicken-Pox. Med tappade hakar började vi ta in vad han menade. Lättnaden över att det 'bara' var vattkoppor byttes ut mot oro och förvirring. Men flyget. Vart ska vi bo? Jobbet? Alla läger barnen ska på? Oh no! Vi får inte åka hem!!!
- Vad har ni för försäkringsbolag? Fortsatte doktorn. Mamman och pappan tittade med panik i blicken på varann. Har du? Vet du? Har vi betalat? För visst har vi? Eller?

Men tänk vad allt löste sig. Vi hade förstås försäkring. Och de ordnade allt. De avbokade flyg. Fixade hotellrum. Ringde runt och trixade och återkopplade och frågade till och med hur Lill-Tjorvas mådde. Och skulle vi stanna allihopa? Eller vem stannar? Vem åker hem? Ja det var ju en fråga.

Mammans mage sade förstås att mamman måste stanna hos sitt sjuka barn. Det är så mammor känner. Antagligen pappor också, men nu handlar det om mamman och hennes mage. Men resten av mamman kände panik och ångest och allt möjligt annat inför att stanna. Mamman skulle förstås klara det. Sånt gör ofta mammor. Men just den här mamman är expert på att oroa sig. Medan just den här pappan är en cool typ. Så hur det nu var med magkänslor och logik och panik så blev det bestämt att pappan skulle stanna.

Så hem från semestern åkte tre femtedelar av familjen. Medan två femtedelar stannade med Ipads och Tom & Jerry i högsta hugg, i karantän på ett varmt hotellrum på Cypern. Och när mamman satt på flyget och såg de två tomma flygstolarna bredvid sig, tänkte hon att det kunde ha varit mycket värre...

Tillsammans

Det är så kul när man gör saker tillsammans hela familjen. Så igår packade vi in oss i bilen allihopa och åkte och tog TBE-sprutor. En spruta till varje. Förutom Lill-Tjorvas som fick två. Vi passade på att ta andra hepatit-sprutan på en gång. Två sköterskor - en på var sida. 1 - 2 - 3 och så stack de. Lill-Tjorvas hann inte ens bli rädd så var det över. Proffsigt.

Sen åt vi på Vapiano och shoppade kläder. Så lite kul hade vi oxå. 

Det har stått TBE på min to-do-lista i två år ungefär. Jag är verkligen en doer. 

Saker man undrar när man precis ska somna

- Mamma. Kan man hoppa över jordklotet?
- Näe
- Måste man hoppa upp-och-ner då?
- Njaa...
- Är vi uppe eller nere?
- Vi är uppe.
- Holland då?
- Det ligger också uppe. Holland ligger ganska nära oss.
- Längre än Lekiz?
- Ja längre bort än Lekiz.
- Längre än Kolmården?
- Ja. Längre bort än Kolmården.
- Mamma. Vad händer om man blir träffad av blixten?
- Det gör ont.
- Dör man då?
- Mmm, eller svimmar.
- Mamma. Vad skulle du göra om du blev inlåst i ett hajförråd?
- Jag vet inte. Vad skulle du göra?
- Jag skulle slå sönder glaset och hoppa ut. Skulle du det också?
- Ja.
- Mamma.
- Sov nu.

Nu vet de...

- Lill-Tjorvas. Kan du skriva en lapp så våra gäster vet vilken handduk de kan använda?
- Japp.
- Vet du hur det stavas då?

- Japp.