Till sist kom vi iväg på stadsteaterns uppsättning av Mio min Mio. Förra gången vi försökte fick en av oss kräksjuka. Då gick ingen av oss. Den här gången hade en av oss febersjuka. Men då gick vi andra ändå. Och lånade ett annat barn istället. Så får man göra ibland.
Det var en fin uppsättning. Jag fascineras ofta av scenografin och hur de löser de olika miljöerna. Så även denna gång. Jag tycker de på ett enkelt sätt med ljus och bilder och bergs-kulisser fick fram de olika scenerna. Det var verkligen kusligt i Dunkla Skogen. Och med blixtrar och skrammel satt vi på helspänn när riddar Katos män jagade genom Döda Skogen.
Jag har nog egentligen aldrig läst hela Min min Mio. Kände mig inte helt uppdaterad på storyn och varje gång de nämner riddar Kato tänker jag på Åke Cato. Det är nån helt annan det.
Men nu sögs jag in i storyn. Och slås av hur ofattbart fin den är. Hur outsägligt sorgligt det är med den lilla pojken på bänken. Som mest av allt vill ha en pappa som älskar honom. Som är så oändligt ensam och som drömmer så fint om en far, en vän, en häst. Och som är hjälten i sin egen saga.
Det gör ont i hjärtat när pojken på slutet lägger sig ned på bänken och somnar. Var det bara en dröm? Var det bara en saga?
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar