Och?

Jaha. Nu kanske jag köpte en lakrits-kalender i alla fall. Till mig själv. Bara för att jag är värd det. Eller för att min man antagligen inte kommer komma på av sig själv att jag behöver en. Och om han nu skulle råka komma på det, så gör det faktiskt inget om jag har två... så det så. 

Vår historia

Det kan inte vara lätt att skildra vår historia i en julkalender för barn. Men så nyttigt det är att se. Hur barnen hade det förr. Hur ett nöje var att titta på en avrättning. Hur fattiga föräldrar fick lämna sina små barn på barnhus, där barnen fick arbeta tre timmar innan de fick frukost. Hur de fick samma gröt till frukost, lunch och middag. Eller soppa på ett skärp. Och att man inte fick bestämma själv vad man skulle jobba med eller vem man skulle gifta sig med. Och att man inte blev äldre än typ 47. Då var livet en kamp här i Sverige. Vad gladdes man åt? Vad var lycka då?

Det är tankeväckande och nyttigt för oss att se. Både för barn och vuxna. Att inte ta allt för givet. Alla barn borde få göra det där julkalender-experimentet. Prova på en dag och känna efter hur det var. Många vuxna skulle behöva det också. Kanske ett experiment hur det är att lämna sitt land, sin släkt, sitt hus. Hur det är att fly från ett krig. Fly för sitt liv i en överlastad båt. Med sina rädda och gråtande barn. Med hopp om att räddas och mötas av värme och en öppen famn. Inte en stängd bro, hårda ord och brinnande flyktingförläggningar. Nej, det är ganska många som skulle behöva vara med i ett så'nt experiment.

Vi skapar vår historia hela tiden. Om 100 år kanske framtidens barn tittar på en omdiskuterad julkalender som försöker skildra hur vi i Sverige stängde våra gränser, och skällde och hotade barn och familjer på flykt från krig. Antagligen är vi inte så stolta då heller.

Eller hur ser vårt land ut då? Vilken väg väljer vi att gå? Det formar vi idag. Vi har möjlighet att välja. Tanken svindlar. Låt oss gemensamt stoppa dessa kalla, hårda, inskränkta vindar som blåser. För framtidens skull.

Jag vill tycka om julkalendern

Jag vill verkligen tycka om julkalendern. För jag gillar konceptet. Jag gillar Lotta och Erik. Jag tycker de är roliga. Och jag tycker det är bra att det är lärorikt. Men jag saknar en story. Det behöver inte handla om jultomtar, men det hade gärna fått vara en handling som håller ihop det hela. Nu känns det lite lösryckt och improviserat. Ett faktaprogram och kanske inte en julkalender. Det känns dessutom lite taffligt ibland, när tex Kakan ska sälja sina trälar på auktion. Så är det inget folk där. Utan hon står och låtsas prata med en folkmassa som inte finns. Det blir lite charader över det hela.

Men sen gillar Lill-Tjorvas det. Och då är det ju bra ändå. Så jag håller tyst. För om jag sitter och klagar och kritiserar, så tycker ju han likadant. Och det tror jag är ganska vanligt nuförtiden, att barnen sitter och hör hur föräldrar dömer och kritiserar det de ser på TV. 

'Hur kan hon ha på sig det där? Vad tjock han har blivit? Hur kan de lägga pengar på att sända sånt här? Hon verkar ju helt korkad. Gud, vad falskt han sjunger.'

Sådär låter det nog i flera soffor på fredag- och lördag-kvällar. Och barnen lär sig förstås. Och tar efter. Inte konstigt att det finns så mycket näthat. När vi är så snabba att döma. 

Vi kommer kolla vidare på julkalendern. Även om den inte uppfyllde mina förväntningar, så tycker jag den är intressant och småkul. Det är ju ett experiment. Och det är väl så med experiment. Att det är roligare att göra dem själv än att titta på.

Så upprörd

Ska det verkligen få gå till så här? Här sitter man. I godan ro. Och bygger på sitt julklapps-pussel. Till långt in på nätterna. Tar sig tiden. Njuter av tystnaden. Skrämmer bort klåfingriga barn. Allt för att få slutföra och briljera med mitt nya 1000-bitars-pussel. OCH SÅ FATTAS DET EN BIT!

Ja, jag skriker. På en gång. Upprört och utan upptrappning. Så här får det helt enkelt inte gå till. Vem ska jag skälla på? Inte barnet som gav mig pusslet i julklapp. Det fattar jag. Katterna kanske? Är det de som viftat iväg en bit och sen lekt runt med den in under frysen? Men jag har kollat där. Jag har kollat under mattan. Under diskmaskinen. Jag har till och med, mitt i natten, klippt upp dammsugarpåsen, full med granbarr och feta dammråttor, bara för att leta efter den eländiga sista biten. Kan ett pussel verkligen levereras utan sista biten? Så kan det väl inte gå till? Sån otur kan man väl inte ha? Kan jag stämma nån? Den måste väl ändå vara i huset? I en katt? I en byxfåll? Vad ska jag göra? Jag kan inte packa ihop mitt 999-bitars-pussel bara sådär. Det måste ju bli klart!

Svar till frustrerad, fd harmonisk, pusselmamma

Good enough?

Jag står i köket och förbereder morgondagens luciafirande. Det är bara lilleman som ska lussa. De lussar utomhus på fredag eftermiddag hela förskolan tillsammans. Och jag kan bara konstatera att så vidare mysigt att stå ute i regn och blåst en mörk december-eftermiddag är det inte. Luciatåget i sig är ju gulligt förstås. Men glöggen och pepparkakan i snålblåsten efteråt är inte särskilt lockande. Och alla föräldrar som trängs och ska fram och inte fattar att om alla tar ett steg bakåt så får alla se sin lilla ögonsten.

Lill-Tjorvas var Lucia förra året. I år blev han förtjust i den stiliga stjärngosse-struten när han fick syn på den, så i år blir det stjärngosse med strut och stjärna. Och med ett lucialinne flera storlekar för stort för att gå över overallen. Det säger sig ju självt att det liksom inte blir lika noga då. Eller?

Jag minns hur mamma stod och strök våra lucialinnen. Jag minns det mjuka, lena tyget. Fortfarande varmt och det doftade nystruket.

Nu står jag här. Och tejpar upp det knöliga lucialinnet så han inte ska trampa på det när han traskar omkring i leran. För hur noga är det när det är skumt, regnigt och bylsigt och med redan skitiga overaller? Vitt som vitt liksom. Och stjärnan som bara ramlar av. Det går ju att lösa med tejp det också. Syns inte på håll. Good enough.

På samma gång som jag tycker det är bra att kraven sänks, att man gör det man hinner. Det blir bra ändå. På samma gång kan jag sakna noggrannheten, äran i ett välstruket, väldoftande lucialinne. Med påsydd spets.

Men då måste de sjutton börja fira Lucia inomhus...

Bildbevis

Måste ju skryta vidare om kreativiteten i helgen. Sade jag att vi bakade både Lusse-bullar och pepparkakor?! Och ja, det blev visst lite nyttigt mellis-bröd och müsli oxå. Ibland är jag helt otrolig...



Dock är det Vildis som gjort de snygga färgglada pepparkakorna. Och A-son skapade största och coolaste pepparkake-basketbollen.



Och så Lill-Tjorvas smällkarameller och girlanger. I fritt valda färger. Det har aldrig varit så julfint hos oss så här tidigt förr... Vad händer? Nåja, julstressen infinner sig nog ändå.

Julemys

Så blev det då äntligen december och första advent och allt. Nu blir det snö och julpyssel och tindrande barn. Inget mer november-grått med truliga barn och tjatiga föräldrar.

Vi gick ut hårt redan igår. Vi pysslade girlanger i julens färger lila och gult. Vi gjorde smällkarameller med riktigt godis i. Vi glömde köpa saffran och åkte en extra sväng till affären. Vi bakade pepparkaks-kameler, jul-giraffer och basketbollar. Vi gjorde tjocka, feta lussebullar. Och vi hade en uppvisnings-mysig familjedag. 

Här ser ni en smällkaramell med riktigt godis i. Kom ihåg den. Den försvinner kanske snart... Röran på golvet upptäckte jag när jag blev misstänksam över Lill-Tjorvas snabba åtgärd när vi behövde en tom toarulle till pysslet...

Blanda allt som är gott

Jag hade lite mörk choklad kvar som aldrig användes till julgodiset. Och jag hade några gamla mini-marshmallows i glada färger. Så jag gjorde lite godis. Som den hemmafru jag är... Bara så där alltså. För att det skulle bli lite mildare hade jag i en liten Toblerone och några Geisha-kolor också. Och lite hackade hasselnötter. Jag blandade allt i den smälta chokladen och strödde flingsalt över. Och vet ni. Det är så himla gott. Eller rättare sagt. Det var så himla gott...

Same procedure...

Nyårsafton igen. Pirrigt. Glittrigt. Spännande. Och det är samma visa varje år...

Man har precis överlevt julafton och julstressen inför den. Man pustar äntligen ut och äter för mycket godis och ännu mer kakor hos släkten. Förlorar i Alfapet mot mormor E, förlorar i TP mot kusinen, förlorar i Memory mot barnen. Allt är som vanligt. Härligt, juligt, ljuvligt.

Så är det plötsligt dags för nyårsafton. Har man tur så har man goda vänner som ska komma och fira. Med champagne och sova över och alla barnen i glitterklänning eller slips. Så var det för oss i år. Det surfades recept, fördelades matansvar och städades barnrum inför kalaset. Och vi passade dessutom på att köpa en ny bokhylla till lekrummet. För att äntligen få ordning på alla leksaker. Och naturligtvis tog det lite, bara lite längre tid att bygga ihop den där hyllan. Och kanske att vi skulle ha bestämt menyn i lite mer god tid. Och kanske skulle vi ha handlat nån dag tidigare så att all mat i byn inte var slut. Då kanske det hade känts lite lugnare. Men vi kom igenom det. Tre mataffärer och champinjonerna var i hamn.

Efter att ha byggt hyllor till klockan tre på natten var vi sedan uppe och gjorde efterrätt och musli, dammsög köket och duschade barnen. Utan stress förstås, eftersom vi var bedövade av trötthet. Sen när gästerna kommer. Då när vi bara har ett rum kvar att dammsuga. Och precis innan vi skulle kamma håret. Då blir det bara trevligt och roligt. Det skålas och skrattas och kvällen flyter på. Kanske lite för lång paus mellan förrätt och varmrätt. Men det finns ju bubbel att fördriva tiden med. Och barnen leker så bra tillsammans.

Men sen händer det som händer varje år. Det kaotiska tolv-slaget. Som vi alla väntat på. Som barnen inte fattar vad det är. Men uppe är de. Och väntar gör de. Och ut ska vi. Champagne och Bubbliz korkas upp lite för sent. Det är kallt och alla har för lite kläder. Raketer och fyrverkerier smäller runt om i bygden. Barnen gråter. Mamman försöker få ut glas till alla med åtminstone en liten skvätt bubbel. Ingen vet vad klockan är. En mamma är tvungen att natta en övertrött dotter och missar hela grejen. Några går in för att de fryser. Några går in för att de gråter. Några skålar och önskar gott nytt år. Och försöker tappert tända tomteblossen. Man kramas. Undrar vad klockan är. Säger lite Aaah och Oooh och Nej, det är inget farligt... och sen är det över. Året är nytt.

Ytterkläderna ligger i små högar. Lite regnslask hamnar innanför dörren och blöter ner tunna strumpor med glitter. Vi samlas på golvet i köket. Runt chips-påsen och ostbågarna. Någon tänker på ett djur. De andra gissar. Slattar delas ut i plastglas och temuggar. Lugnet lägger sig. Det nya året börjar bättre än det gamla slutade. Även denna gång... Gott Nytt År!

Årets julkalender

Ibland får jag bara erkänna det. Jag är en fantastisk mamma.

De stora barnen är i år för stora för StarWars- och PetShop-kalender. Tycker de själva i alla fall. Men de känner sig tydligen inte för stora för julkalender. Nånting vill de ha... Choklad kanske? Men vad de inte förväntar sig är att i år har mamman överträffat sig själv och presenterar STRUMP-kalendern.

Ja, det är ju en vanlig paket-kalender, som många andra underbara mödrar och fädrar har knåpat ihop varenda år till sina barn sen de föddes. Men den här mamman har hittills bara köpt färdiga kalendrar. Ambitionen har nog funnits där, men inte tiden och inte orken. Så i år slog jag till. Och att det inte blev paket på ett snöre har två orsaker. Dels sparar man tid om man lägger saken i en strumpa. Och dels så skulle blotta åsynen av 48 paket få Lill-Tjorvas att gå i spinn. Och kraftigt rata sin egen färdiga Playmobil-kalender. För mamman vill inte börja med paket-kalender till lilleman än. Han får allt vänta tills han är 10 år... Som de andra har fått vänta. Nu kan man inte förklara det så bra för en tre-åring, så vi ligger lågt med strump-betydelsen tycker jag. Vi får hoppas att min strategi funkar.

Och så kunde jag ju inte hålla mig. Så det blev choklad-kalenderar också,. Mamman går all in och slår omkull alla gamla principer. God Jul.

Live your dreams

Man ska väl förverkliga sina drömmar genom barnen? Eller hur var det nu? Hursomhelst så åkte Vildis och jag in till Stockholm för att gå på audition för julkalendern.

Tydligen var det fler som hade kommit på den drömmen. Så vi gick och fikade i stället. Och köpte supersnygga stövlar som vi inte behövde. Mina har ni redan sett. Här är Vildis första klack-stövlar. Mycket snygga och mycket vingliga. I handväskan låg det dessutom ett telefonnummer till en kille. Snacka om fynd!

Resultatet...

Så vad blev det då? Vad fick jag för de där 7000 spännen? Förutom tvättmedel, bindor och schampoo blev det en hel del kläder. Och en massa julklappar. Sssch - säg inget...

Men inga mandelspån och inga gummihandskar. Det får bli nästa år...

Och julen varar än till påska...

Kommer ni ihåg julen? Hur stressigt det var? Med allt som skulle bakas och fixas. Till exempel hann vi aldrig med pepparkaksbaket. Så efter några månader slängde jag den färdigköpta pepparkaksdegen... Julmarsipanen kom däremot till användning nu till påsk. Jag behövde bara fylla på med gul karamellfärg. Och så några händiga barn på det. Klart.

Äntligen vardag...

Är det bara vi i vår familj som går varandra på nerverna efter två veckors jullov? Är det bara vi som fräser och suckar? Gnäller och skäller? Som det ser ut så åker de flesta andra skridskor och är rödkindade och glada.

Visst har vi haft ett bra jullov. Men vi är dåliga på att vara hemma och slappa tillsammans. Och vi är dåliga på att ta oss ut på utflykter där man får röda kinder. En och annan skuldbelagd promenad tar vi förstås.

Nu är det i alla fall vardag igen. Med rutiner och familjeråd och veckoplanering och skjuts-schematan och allt som hör en väl fungerande barnfamilj till. Härligt är det. Snart är det sportlov!

Loppisklapp

Lill-Tjorvas fick den här fina ljusslingan i julklapp. Ett loppisfynd som jag sparat på. Jag är så nöjd. Vilka mysiga bilar! Nu hänger de i vårt sovrum...

Rör inte vår gran

Vi glömde vattna granen innan vi for. Den ser fortfarande fin ut. Men våga inte ens andas på den. För då rasar varenda barr. Och eftersom vi ska ha gäster över nyår och ska fira jul en gång till efter det så får verkligen ingen röra vår gran. Alls.

Vår gran tål nämligen att visas upp. I princip är det den finaste granen på många år. Jämn, tät och välformad. Och välklädd. Mycket välklädd. Med mycket pynt. Allt i ungefär samma höjd... En knapp meter över golvet... För är det nåt man får här i huset så är det att klä granen precis som man vill. Man får hänga upp hur mycket som helst. Man får hänga upp saker man gjort i skolan och på dagis. Det får vara rött glitter. Man får hänga dit smäll-karameller stora som hus. Man får det. Jag flyttar nästan inte en enda grej. För vet ni. Granen har vi för barnens skull.

Ja ni vet ju det. Jag måste dock säga det högt. Och kanske påminna mig själv ibland. För jag vet hur en perfekt gran ska se ut. Med röda kulor. Med ett fåtal fina prydnader. Med tunt fint glitter och inget blafs. Men inget barn blir glad av att det är mamma som klär granen. Att kulan man sätter upp flyttas till en annan gren. Att smäll-karamellerna göms undan. Allt detta vet jag. Och jag får bita mig lite i kinden och skärpa mig. Men det går. Och så har vi den finaste granen också...

Så säger man bara inte

På självaste julafton. Står jag och gör bort mig. Av någon anledning kom vi att prata om Peter Jöback. Det var inte jag som tog upp ämnet, så det kan ha varit en kupp. Någon som gillrade en fälla. Planterade och skördade sitt offer... För jag råkade säga att jag inte gillar honom. Att han är lite pretentiös. Och svärmor höll med. Så jag tror jag gick igång lite. Och kanske tom sade att 'Nä honom tål jag inte'...

Några timmar senare. Jag öppnar en av mina tre julklappar. En stor tung bok. Och rimmet lämnar inget att tvivla på. Här kommer Peter Jöback. Med bok och dvd. Fånigt leende hoppas jag att ingen minns eller hörde eller kommer ihåg eller åtminstone inte nämner vår tidigare diskussion. Men jodå. Jag blir tydligt påmind. Och rodnar. Och stammar att han sjunger ju väldigt bra... Lite pretentiös bara... Och så tystnar jag. Man kan inte rädda den situationen... Jag och min stora trut.

Nu tindrar vi

Så gott det går. För om igår verkligen hade varit den sista dagen så var det en ganska skitdag. Tjat, gnäll, ynk och tjafs. Det finns inget som är roligare än I-paden. Inte ens att klä granen. Man vill alltid har fler än 2 lussebullar. Annars blir man sur. Det är alltid den andres fel. Sluuuta!! Mammaaaaa!!

Som tur var verkade vi få en chans till. Så vi tindrar vidare. Med julegran och struvor. Så nära en perfekt julstämning man kan komma. Och som vanligt är granen ovanligt fin i år.

Ha en riktigt skön och god jul alla!
Önskar Fru Olsson

Här har ni mitt bidrag

Idag strösslas det med gulliga luciagubbar och gummor på Facebook och Instagram. Jag vill ju inte vara sämre än att jag också delar med mig av mitt firande. Det här var nämligen det närmaste luciafirande jag kom idag... En tindrande luciakrona på bordet... Och lite degande med otindrande 2-åring...

Ett besviket barn...

Plötsligt var det december och adventskalendern skulle fram. För en gångs skull hade jag haft framförhållning nog och köpt kalender redan i oktober. En till varje barn. Nu är jag en sådan här dålig mor som inte köper 3x24 julklappar och slår in i små paket och hänger på en handbroderad julbonad... Även om jag verkligen skulle vilja och nog skulle passa som en sådan mor, så hinner jag det helt enkelt inte. Men vi köper oss fria med dyra fina kalendrar med lite plastskräp i istället. Vi har testat de flesta, Lego, Playmobil, Pokemon, Petshop. I år blev det Lego Friends till dottern, men eftersom sonen redan haft Lego Star Wars så hittade jag som tur var en annan Star Wars-kalender. Till Lill-Tjatten beställde jag en fin Mumin-kalender.

Tiden gick och vid nåt tillfälle nämnde sonen att det där med Star Wars, det hade han växt ifrån nu. Han ville ha en Champions League-kalender. Gulp, tänkte mamman, men gjorde inget åt det. Köpt är köpt och det kanske inte är så tokigt när han väl får den... Hoppades mamman.

Så blev det alltså 1 december och kvällen före lämnades kalendrarna över. Lill-Tjorvas och Vildis var nöjda medan A-son muttrade. Jag sade att vi kanske kan försöka byta den eller nåt, men att vi pratar om det i morgon.

På morgonen den 1 december kommer en besviken son in till oss och visar vad han fått i första luckan. En pappersfigur. Och med insikten att han dessutom sabbat alla möjligheter att eventuellt få byta kalender genom att öppna första luckan. Tårar rinner och besvikelsen är ett faktum. Och mammans hjärta blöder. Att det ska svida så. Och bara för en julkalender. Men jag kan ju helt enkelt inte gå och köpa en ny kalender. Så bortskämda barn vill jag inte ha. Men jag grämer mig och tycker lite synd om. Och erbjuder till slut att jag kan betala halva om han vill köpa en ny...

Men då har det gått över. Så klart. Den duger bra. Han kan skratta åt den lilla löjliga pappersfiguren... Och redan i nästa lucka får han en cool nyckelring med R2/D2...