Det där beroendet

För en tid sedan kom jag på mig själv med att vara Iphone-beroende. Det visste jag ju, men att erkänna att det är ett problem... Det satt långt inne. Det är så lätt att surfa istället för att umgås. Att kolla om någon svarat, kommenterat, gillat. Det där bekräftelsebehovet. Så paradoxalt. Eftersom jag samtidigt inte bekräftar mina barn. Som frågar nåt och får ett hmmm till svar. Eller visar nåt och får säga mamma tre-fyra gånger innan jag tittar upp. Eller vill leka, dansa, hoppa... Och mamma knappar lite till och säger att snart... Åh, det gör ont i magen när jag tänker på det.

Jag har skärpt mig. Jag är absolut mer medveten om det. Men botad är jag inte.

Och det här gäller ju inte bara när jag är med barnen. Även min man drabbas. Och vänner och kollegor. Och jag är absolut inte ensam. Hur man på lunchen kollar mailen. På middagen fotograferar maten. Surfar lite på fika-rasten. Facebookar. Instagrammar. Twittrar. Och säkert en massa andra coola grejer som jag inte fattat ännu. Det är inte särskilt trevligt. Eller särskilt kul. Att bli utkonkurrerad av en Iphone. Varken för barn eller vuxna.

Nu ska jag skärpa mig igen. Tänka närvaro, närvaro, närvaro. Här och nu. Då och sen.

Här är mitt förra inlägg om problemet: http://enlevandecharad.blogspot.se/2013/05/bekannelse.html

En typisk matbild från en spontan lunch med syster

Bekännelse

Hej, jag heter Karin och jag är Iphone-beroende.

Jag vill inte att mina barns bild av mamma är en böjd nacke och ett tankspritt hmmm-ande.
Jag vill inte snegla på telefonen mitt i ett samtal, ett förtroende, en rolig historia för att det plingar till i telefonen.
Jag vill inte svara rappakalja för att jag bara lyssnat med ena örat.
Jag vill inte gunga barnet med ena handen och surfa med den andra.
Jag vill inte natta extra snabbt bara för att hinna kolla FB eller Twitter.
Jag vill inte.
Och ändå gör jag det.

För tänk om någon lajkat min status på FB?
Eller någon kanske har retweetat min fyndiga tweet?
Eller kanske har jag fått en ny följare på Instagram?
Varför kan jag inte släppa taget om den där eländiga telefonen? Den är ju inte viktigare än mina barn? Eller? Är jag verkligen en så dålig mor?

Jag tänkte på det i helgen. När jag var heltidsmor med Lill-Tjorvas. Han och jag följde med Vildis på läger och hade all tid i världen att fördriva. Vi sprang på arenan, hängde i otaliga lekparker, gick till badhuset, tog promenixer. Och där står jag och puttar på gungan. Högre och högre. Piper i magen på lilleman och han tjuter av skratt. Ett sånt där gurglande, bubblande barnskratt. Och jag njuter verkligen. Jag gör det...

...Och tar sedan upp telefonen för att filma och ta kort... För att bevara. För att nån annan gång påminna mig om hur kul vi hade det. I en annan tid när Lill-Tjorvas är finnig och har börjat raka sina fjuniga kinder och bor på nån annan ort långt från mammans ömma men fortfarande frånvarande blick...

Istället för att vara där. Närvarande. Där och då. För samtidigt passar jag på att kolla FB en gång till. Kanske ska jag skriva nåt på Twitter om det bubblande skrattet och hur jag njuter. Och kanske kan jag lägga på ett snyggt filter på en oskarp gungbild på Instagram...

Jag tänkte verkligen på det. Jag stoppade medvetet ner telefonen. Bestämde mig. Sade till mig på skarpen. Och det höll ett tag. Jag puttar gunga, jag klättrar och hoppar, jag gungar gungbräda och jagar och kittlar... Och tröttnar. Tankarna vandrar. Barnet springer iväg och kollar nåt. Och jag tar upp mobilen. Kollar snabbt igenom FB, Instagram och twitter. Tjupp tjupp tjupp. Och så ner med mobilen. Ett hugg av dåligt samvete. Och jag tittar upp för att snappa upp var vi är i leken. Vart rider vi nu? Vem jagar vem? Kan vi gunga ända upp i träden?

Det måste bli en ändring. Jag tycker inte om det. Jag vill ju inte att barnen ska bli beroende av Ipad och mobil-spel. Vilken förebild är jag själv? När har jag spelförbud? Eller mobilförbud... Jag vill verkligen ta tag i detta. Jag ska göra ett allvarligt försök. Jag ska införa mitt eget mobilförbud. Från att jag hämtat barnen till efter nattningen. Ingen mobil. Ingen FB-status. Ingen tweet. Ingen bild. Men akta er vad det kommer ramla in uppdateringar efter kl 21...

Psst... Följ mig gärna på Instagram...

Ryggdunkningar på twitter

Om vi fortsätter på samma tema. De här två falangerna har liksom två olika synsätt på twitter, Och det här är ju bara min betraktelse. Jag har ju inte koll på alla falanger som finns. Men de två jag sett fungerar så olika. Och det fascineras jag av.

Den ena falangen är de som tror och tycker att twitter finns för deras egen skull. De twittrar om sig själva. Och lägger ut bilder på sig själva. Gärna i solglasögon. Och de lägger ut bilder på vad de äter, vad de köper och vilka de umgås med. Det är idel ryggdunkningar sinsemellan. Man kan tom boka in nästa parmiddag via twitter. Till allas beskådan. Det är som att stå på skolgården igen och inte få vara med i gänget. Man är där. Man lyssnar. Man kanske ger en kommentar här och en gliring där. Försöker anpassa sig till jargongen. Ibland har man tur och blir uppmärksammad. Alla tittar på en. Och skrattar. Eller retweetar. Man blir hög av lycka. Och sen fortsätter konversationen och ryggdunkandet och man är bortglömd igen.

Sen finns den andra falangen. Som betraktar twitter som ett forum och en samlingspunkt. Där åsikter dryftas. Samhällskritik. Orättvisor. Där folk lyfts fram. Man kramar och stöttar och för all del dunkar lite ryggar sinsemellan. Där kan man bli sedd. Men jädrar vad man måste säga bra och kloka saker. Man måste vara intressant och känslofull. Dramatisk, provocerande och kanske lite fräck.

Jag fascineras av twitter. Men det är en svår plats. Det också.

Twitter igen

Det här med twitter fortsätter att fascinera mig. Det finns liksom två världar där för mig just nu. Den ena falangen leds av Pernilla Wahlgrens stora leende. Hon dansar, hon flirtar, hon festar och hon köper nya skor. Den andra falangen leds av Stina Wollters varma famn. Hon kritiserar, hon stöttar, hon skapar och hon skrattar.

Jag känner hur jag hellre vill tillhöra Stina Wollter-falangen just nu.

Twitterier

Jag började ju twittra för ett tag sen. Och man kan väl säga att jag i princip nästan har slutat redan. Det fascinerar mig detta forum. En överfull skådeplats där vanliga och ovanliga slåss om uppmärksamheten. Alla gör sin röst hörd. Men vem lyssnar?

Själv fick jag snabbt ihop fem hela följare. Icke att förakta. Fyra kompisar och en som nog gör reklam för sig eller nåt. Men så började jakten på uppmärksamhet. Den stora jakten på ett svar från en kändis. En bekräftelse på att en känd person, en person som nästan alla i hela Sverige vet vem det är, att den kända personen, läste igenom något jag skrivit och skrev ett svar. Till mig typ. Eller bekräftelsen i en 'retweet'. Jag finns. Jag är. Jag betyder nåt. Eller?!

Och hur dessa kändisar har en sån makt att glädja och förgöra oss vanliga. Hur de kan göra min dag, genom att ge mig två sekunders uppmärksamhet.

Och så nyfikenheten. Visst är det spännande att följa Martin Melins och Camilla Läckbergs välregisserade smågnabb. Att höra vilka filmer Ulf Malmros sågar. Vilka sjukdomar Annika Lantz dragit på sig. Hur fina resor Carola, Måns och Anders Timell gör. Hur kärleksfullt Magnus Uggla och Petter munhuggs. Jag älskar det.

Men vi vanliga då. Man måste vara exceptionellt rolig och intressant om man ska bli 'upptäckt'. Och framförallt aktiv för att överhuvudtaget märkas och få följare. Och man behöver vara konstant uppkopplad om man vill hänga med. Kanske, kanske kan man bygga upp en profil då. Men man kommer aldrig att bli kompis med Magnus Uggla eller Camilla Läckberg. Om det är det man tror.

Och allt detta tänkte jag. Och kände mig vuxen och klok. Att nu lägger jag ner det här. Twitter var inget för mig. Jag gillar kändisar, men jag tänker inte förnedra mig till att jaga ett svar från Camilla Läckberg. Jag har goda vänner som jag kan ägna min tid åt i stället. Så klokt tänkte jag. Och så kom det ett mail om en ny följare. Thomas Di Leva följer nu dig på Twitter. Alltså den Thomas Di Leva? Den riktiga? Är det han på riktigt? Varför följer han mig? Slant han på tangenterna? Är det nån som skojar? Och vad ska jag skriva nu?

Och nu sitter jag här i alla fall. Kvar på Twitter. Och försöker formulera kvicka och intelligenta kommentarer. Och hoppas lite, lite att jag ska bli kompis med Thomas Di Leva. Ja - och kanske Camilla Läckberg...?

Fånig?

Men är man en fånig 43-åring så är man. Och det står jag för. Och sånt här gör en fånig 43-åring från förorten glad.



Det är den riktiga Magnus Uggla alltså. Bara en sån sak.

Twitter twitter

Jaha, nu har jag börjat twittra också. Varför det nu då? Inte vet jag. Jag har ju så lite att göra om dagarna så nåt måste man ju fylla dem med. Och så vill man ju vara lite modern. Följ mig på @FruOlsson. Men jag lovar inget. Inte hur ofta. Inte hur roligt.