På förekommen anledning

Saker man bör säga till sina barn:

1. Tänd aldrig en brasa när ni är ensamma hemma. 

2. Om ni tänder en brasa - glöm inte att öppna spjället...

Foto- och matmässa

Min första Fotomässa. Tanken har slagit mig förut, men i år var första gången jag gjorde slag i saken. Jag tog dottern med mig och vi var ute efter att inspireras, beröras och fascineras. Av bilder. Inte av kameror. Eller objektiv. Stora objektiv. För i mina ögon var det en ganska teknisk mässa. Visst, det var en liten utställning, och det fanns säkert en hel del intressanta föreläsningar. Men det här är en mässa för proffs. Fotografer som gillar prylar. Och mest killar om jag ska vara ärlig. Inget för en glad amatör som tror sig ha känsla för bilden, men som skiter i tekniken...

Men vi hade ändå ett par kassar med oss hem. Med chips, lakrits och granola... För det var matmässa samtidigt. Och den fick man på köpet. Matmässa förresten. Troligtvis mer en vinmässa... För 80% av montrarna handlade om vin. Folk gick med en liten röd påse i ett snöre runt halsen, där de kunde förvara glaset, och sen gick de runt och provade 1000 viner och sniffade och himlade med ögonen och sade att det här...det HÄR var ett fint vin... Vildis och jag satsade mer på att provsmaka chips och glass. Och sade att det här...det HÄR var en fin glass...

Kolmården levererar

Ända sedan Kolmården gjorde reklam för Bamses Värld i Bamse-tidningen har Lill-Tjorvas pratat om att han vill åka dit. Och sen pratade vi om det under hela sommaren utan att komma iväg. Men nu så. På höstlovet tillbringade vi ett par dagar på Kolmården. Och på Bamses Värld förstås. För djuren var inte särskilt intressanta för Lill-Tjorvas. Han tittade pliktskyldigast och undrade sedan var farmors berg var. Det som skulle gå ända upp i himlen. Förväntningarna var lika höga som farmors berg skulle vara...

Vi andra enades dock om att noshörningarna var coolaste djuret. Hur gigantiskt stora är de egentligen? Ofantliga. Men så tråkigt de har. Första dagen låg det två kolosser och stirrade tomt framför sig. Och rörde inte en fena. Vi tittade till dem nästa dag för att se om de rört på sig. För att kolla om de var levande och på riktigt. Då var det plötsligt fyra stycken kolosser som knatade omkring. Till och med Lill-Tjorvas blev imponerad när en av dem nosade runt på några bajshögar, valde ut en lämplig plats och sedan ställde sig med rumpan mot oss och bajsade. Ordentligt. Lill-Tjorvas konstaterade senare att det måste nog ha varit en tävling...

Sen var ju inte farmors berg högst i världen. Man fick inte ens gå upp på det. Däremot var det kul att åka honungsburkar, Skalmans bilar och skeppet Victoria. Och frågan är vilket som var läskigast. När Bamse kom gående eller att åka den lilla berg-och-dal-banan. Mamman tyckte dock det läskigaste var när Lill-Tjorvas sprang med full fart rakt in i hörnet på ett hus...

Safari-turen med linbana var dock inget att hänga i julgran. Man är liksom alldeles för högt upp och ser knappt djuren. Och girafferna hade gått in. Bättre förr när man fick åka bil genom parken...

Dessutom spelade de läskiga spökljud och isande skrik i högtalarna hela tiden, så Lill-Tjorvas var tvungen att hålla för öronen. Det var ju Halloween-tema på höstlovet. Och här hade Kolmården och Vildmarkshotellet verkligen gått all in. Vi snackar all in. Hela parken och hotellet kryllade av halloween-pynt, läskiga varelser, spöken, vampyrer och varulvar. De gled omkring, följde efter oss, sniffade på oss. Vi fnissade lite lagom hysteriskt och höll ögonen öppna. Roligast var dock att de dessutom hade varulvar och vampyrer i inhägnader för visning. Det satt skyltar med information om att man inte skulle mata dem med blod och där innanför gick varelserna fram och tillbaka och var vampyriga och varulviga. Roligt. Det fanns t.o.m en inhägnad för spöken. De syntes dock inte...

På det hela taget en mycket lyckad höstlovs-aktivitet. Alla var nöjda. Och mamman var orimligt nöjd över att ha bokat förköpsbiljetter till delfin-showen. Vi gled förbi den långa kön, fick VIP-platser och kunde dessutom passa på att smaska i oss fikat mamman hade packat ner. Alltså i förväg! Fika hemifrån! I en ryggsäck. Hur bra planerat var inte detta? Vilket hon påtalade ett flertal gånger under dagen. Tills ungarna t.o.m sade själva hur bra planerat och bokat allt var... Duktig mamma!

Idag firar vi

Tvillingarna fyller 12 år idag. Det har vi firat hela dagen. Med pompa och ståt. Och som vanligt hade jag köpt alldeles för många presenter. Jag kan liksom inte hålla mig. För det är så kul. De fick dessutom en ganska dyr present i år, så tanken var att det inte skulle bli så många paket. Men lite nya kläder hade vi ju betalat för ändå. Och att slå in en fin men billig hårborste gör ju inget. Och har sonen önskat sig citroner (!) så är det klart att han får det sådär på kul. Och så blir det fler och fler paket. Men är det nån gång man får skämma bort dem så är det väl när de fyller år. Bland annat.

Utan internet...

Inte för att vi på något sätt är beroende av internet, men att vara utan i över en vecka har tärt på oss.

Mamman tog tag i tvätten istället.
Pappan fick tid över till att städa förrådet.
Lill-Tjorvas hittade sitt lego igen.
A-son började baka muffins.
Och Vildis möblerade om sitt rum.

Puh. Skönt att det är över.

VM i logistik

Igår var en sån där dag då man undrar vad man håller på med. Ska det verkligen vara så här?

Jag jobbade hemifrån på förmiddagen eftersom jag skulle på utvecklingssamtal med de stora barnen kl 13 och kl 13.30. Att fröknarna samordnar så att vi får tider efter varann trots att tvillingarna går i olika klasser är guld för familjelogistiken. Men man kan säga att det blev rätt körigt ändå...

Efter utvecklingssamtalen - som för övrigt är helt olika de kvartsamtal jag själv fick uppleva när det begav sig - åkte jag hem för att jobba en stund till. Innan kvällens AKTIVITETER tog vid. Tre barn. Fem aktiviteter. Och en mamma.

Nu hade det ju toksnöat så jag började med att skotta uppfarten. Och hann jobba en kvart innan det var dags att dra igen. För dottern hade sin första sånglektion idag och jag hade lovat att följa henne dit. Så att hon skulle hitta och komma rätt. Tanken var att få med Lill-Tjorvas redan nu, men eftersom jag tydligen ätit upp den marginal jag hade så fick han vara kvar till nästa vända. A-son hängde dock med i bilen till sin basketträning.

När son och dotter är avlämnade åker jag tillbaka till dagis och hämtar Lill-Tjorvas. Vi hinner lagom tillbaka till dottern när hon är klar och vi tre tar en kaffe och en macka på Statoil. Innan färden går vidare. För dottern ska på orkester och lillebror på simskola. Vi lämnar av syster. Vi badar i en halvtimme. Sen åker vi till orkestern och hämtar trombonen som dottern lämnat kvar, eftersom hon rusat vidare till basketträningen.

Vi passar på att käka en korv och handla lite mat och gå på toa två-tre gånger i centrum innan det är hög tid att hämta dottern i baskethallen. A-son har med nöd och näppe tagit sig hem själv och kl 20 står middagen äntligen på bordet. När det egentligen är dags att sova… Till slut när alla barn har knoppat in kan mamman fortsätta jobba. Som om ingenting har hänt.

Men vart var pappan då? I all denna logistik? Jo, han var på kurs i livräddning!
Den första han fick livrädda var den utslitna mamman...

Tur att pengar inte rostar...

Om ingen bryr sig om att ta hand om sin slant går den väl tillbaka till tandfen igen?! Eller?!

Ny hobby

Vi har en ny hobby i huset. Vi gör pärlplattor modell Advanced, dvs pärlplattor av foton. Det är så himla coolt. Vildis har gjort en bild på sin morfar. Som mormor ska få. Och jag kan inte sluta titta och fascineras. På nära håll är det lite rörigt och på långt håll så är det så bra. Så otroligt bra.

Njut!

Okej allihopa. Nu tar vi och njuter av stunden. Det är sooool!

Bildbevis

Måste ju skryta vidare om kreativiteten i helgen. Sade jag att vi bakade både Lusse-bullar och pepparkakor?! Och ja, det blev visst lite nyttigt mellis-bröd och müsli oxå. Ibland är jag helt otrolig...



Dock är det Vildis som gjort de snygga färgglada pepparkakorna. Och A-son skapade största och coolaste pepparkake-basketbollen.



Och så Lill-Tjorvas smällkarameller och girlanger. I fritt valda färger. Det har aldrig varit så julfint hos oss så här tidigt förr... Vad händer? Nåja, julstressen infinner sig nog ändå.

Vilken förebild

Är det nåt jag inte vill att mina barn ska ta efter mig, så är det min rädsla för alla slags djur. Jag har alltid varit rädd för djur. Hundrädd, hästrädd, typ korädd och nästan katträdd. Hamstrar, kaniner är läskiga och kan bitas. Jag är helt enkelt ovan med djur och har en väldig respekt för dem. Väldig respekt. På gränsen till panik-respekt...

Midsommarhelgen spenderade vi hos barnens faster på landet. Där finns det djur. Och djurvana. Vilket paradis för barnen. Jag håller mig på respektfullt avstånd. Från hundar, hästar, kaniner och höns. Men framförallt dottern älskar att pyssla, klappa, mata och dona. Hon t.o.m rider lite. Mycket modigt.

Jag blev inkallad att hålla i en häst när vi var där. Det fanns tre hästar i hagen. En jättestor, en mittemellan och en pytteliten. Tjock, men pytteliten. De skulle flyttas av någon anledning och jag tilldelades den pyttelilla. Dottern tog den mittemellan och fastern tog den jättestora hästen. Hur det var så gjorde jag det med bultande hjärta. Lilla hästen, som förvisso var liten men högst levande och tung och kanske helt vildsint, vad vet jag, hoppade plötsligt till och blev rädd för något. Och vem blev inte det. Jag hoppade mycket högre och backade instinktivt... 'Visa att du är starkare än den' sade fastern, medan jag tyckte att den lilla hästen såg oerhört stark och vältränad ut. Och kanske lite ondsint dessutom... 'Du ser ju helt livrädd ut, mamma.' Konstaterade dottern helt korrekt.

Vilket dåligt föredöme jag är, tänkte jag. Om jag nu vill att mina barn ska bli modiga och coola med djur, så måste ju jag vara det också... Trodde jag. Men tvärtom. Vildis fnyste åt sin fega mamma och visade hur man minsann skulle göra. Raskt och resolut och utan prut tog hon över och räddade mig från den lilla hästen. Och växte hon inte ett par centimeter på kuppen? Man kan tydligen vara förebild på olika sätt...

Nu funderar jag på om vi inte ska skaffa katt ändå. Det vore lite mysigt. Tror jag. Hmm. Vem är det som påverkar vem här hemma egentligen...?

Vildis rider på mittemellan-hästen...

Glad på riktigt

Ni kanske missade att jag fyllde år häromdagen? För jag kanske själv inte ens nämnde det här på bloggen. För jag hade fullt upp att fira. Att jag äntligen fyllde 46... Puh. 46. Vart kom alla de åren ifrån?

Men jag blev faktiskt firad. Nog hade jag hintat lite till mannen. Och till barnen. Och alla som var i närheten. Detta skulle de inte kunna undgå. Och det gjorde de inte. Jag väcktes vid halv 7-snåret av Lill-Tjorvas. Han ville läsa böcker och småprata lite. Fast det var helg. Mannen försökte tappert styra bort honom. Jag låtsades sova. Och somnade om. Pow! Och vaknade av sången. Så där som när man var liten. Att man vaknade av sången. Och skumögd tittade ut på den långa raden med presenter som kom sjungande.

Glatt överraskad överöstes jag av presenter och frukost och kramar och Ja må hon leva.Och klockan var nio! Och sedan fick jag ändå ligga kvar i sängen och äta frukost och läsa. Och dörren stängdes och det var tyst, lugnt och fridfullt inne hos 46-åringen.

Men det slutade inte där. För sedan bjöds jag på spa. I mitt eget badrum. Som jag inte ens kände igen. För det var rent, tomt, tyst, mörkt. Det brann ljus, det var soft musik, det fanns en massagebänk inne i bastun. Utan kläder och saker på. Och det fanns ett bubblande varmt bad som väntade efter massagen. Det var dottern som ordnat och pysslat och jag njöt av varenda sekund. Det ingick oxå manikyr. Jag har nog aldrig haft så snygga naglar. Och färgglada. Det passade perfekt till begravningen sen...

Allt är sorgligt

Jag berättade ju aldrig hur det gick för stackars Charlie. Ja pippifågeln som tjejerna hittade. Hen lever inte längre. Tyvärr. Vildis var uppe hela första natten och matade pippin varje halvtimme. Nästa dag skulle mamman jobba hemma. Motvilligt gick hon med på att ta sig an Charlie. Eller motvilligt förresten... Hon hann ju knappt jobba för att hon var tvungen att springa och titta till den lilla fågeln var och varannan stund.

Och nåt rätt måste vi ju ha gjort eftersom Charlie ändå klarade sig så pass länge. Men efter skolan när dottern stod och matade så var det tydligen kört. Charlie kippade efter andan och föll död ner. Sorgen var ett faktum. Igen. Nu undrar dottern om hon kan få en katt som kompensation...

Ett litet liv

Flickorna hittade en fågelunge utanför huset idag. En yttepytteliten fågelunge. Nu bor den på vårt skrivbord. Och matas med äggula och socker. För det sade vår vän ornitologen. Åsså jagar vi insekter. Det måste den ha. Hur ska det gå? Kommer den klara natten? Vi oroar oss.

Mme Tussauds

Det var ett tag sen jag var på Madame Tussauds i London. Vi tågluffade nån gång på 80-talet och jag minns att David Bowie var med. Och Boy George med sina massa flätor. Det har jag på kort. Sen minns jag inte så mycket mer.

Nu var jag där med barnen. Deras förväntningar var skyhöga. Mina var lite mer ohöga. Men faktiskt - det var riktigt kul. Och framförallt så flöt det på så bra. De verkar kunna det där med logistik, engelsmännen. Det var välordnat, det flöt på, det var tempo och det var fort över. Vilket inte alla tyckte var positivt.

Vaxgubbarna i all ära, men det roligaste var 4D-filmen på slutet. I was blown away - bokstavligt talat. Som ett barn fascinerades jag av alla ljud-, ljus-, bild- och blås-effekter. Fullt ös och riktigt häftigt.

Sen att jag fick träffa Bruce Willis, Madonna och Marilyn Monroe gjorde ju inte saken sämre.

Jag blev faktiskt lurad också. I första vax-rummet frotterade vi oss med stjärnor som Brad Pitt, Julia Roberts, Johnny Depp och Nicole Kidman. Jag gick runt och fotade som alla andra och upptäckte plötsligt att jag gick rakt framför kameran för någon som tog kort. Jag duckade snabbt och nickade lite ursäktande mot fotografen. Mina barn dånade.

- Det var en docka, mamma.
- Vadå?
- Den som tog kort.
- Vardå?
- Som du gick förbi.
- Närdå?
- När du duckade.
- Hurdå? Jag?

Stolt

Det här låter säkert jättedumt, men jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Inte dumt att vara stolt. Snarare tvärtom. Men anledningen är lite genant.

När jag är ute och reser har jag oftast sällskap. Och när jag har sällskap blir jag lite lat. Lite bekväm. Och lite bortskämd. Det är oftast min man som bokar biljetter, kollar bussar, betalar maten. Jag är ju med och kollar, men det är liksom han som fixar. Tom när jag reste i Asien i 4 månader med min kusin, så var det hon som fixade biljetter och kollade i guideboken. Lat och bekväm och bortskämd. Som sagt.

Nu är jag i London med mina stora barn. Ensam vuxen och med fullt ansvar. Plötsligt måste jag hitta, boka biljetter, kolla bussar, betala maten. Och jag gör det så bra! I alla fall hittills. Vi har hunnit massor och allt har rullat på. Vi har hunnit i tid, vi har kommit rätt, vi har fått mat och glass och coca cola. Hittills...

Så nu är jag lite stolt. Över att jag som 45-åring äntligen klarar mig själv. Lite genant men ändå. 

Folk i farten

Jag berättade ju att vi varit på Game On-utställningen. Det var inte första gången vi var på den. Vi var där på själva invigningen också. Eller ja, det var faktiskt min dotter som invigde hela alltihopa... Hehe. Skriver hon stolt!

Så himla häftigt. Via en Facebook-vän såg jag att de sökte en 10-årig tjej som gillar dataspel till en eventuell insats vid invigningen. Jag svarade att jag hade en sån och kollade med dottern om hon skulle våga stå på scen och prata i mick inför ca 500 pers. Hon funderade nån dag och kom fram till att hon vågade. Jag blev impad och imponerades hela vägen fram till själva dagen.

Hon var kolugn. Visst det var pirrigt men det syntes inte och hon såg fram emot det. Jag däremot darrade som ett asplöv. Tänk om hon inte svarade på frågorna. Tänk om hon blir rädd och tyst och får panik. Tänk om hon ramlar, säger nåt tokigt, börjar gråta. Ja vad som helst kan hända. Och själva händelsen som kan hända är ju inte problemet. Folk har överseende med sånt hos 10-åringar. Men en händelse som hon själv ångrar, skäms över, tycker är pinsam hade varit svårare att ta. Jag ville att hon skulle vara nöjd själv.

Vad är det värsta som kan hända, mamma, sade hon när hon tackade ja. Jag kom på massor...

Men så nöjda vi var. Helt cool står hon på scen och pratar och svarar på frågor. Inga långa  haranger så klart, men trevligt och lättsamt. Och sen kliver hon upp på en låda och sätter ihop den tunga, feta kontakten medan spelmusiken ljuder och kamerorna blixtrar... Mamman grät så klart. Stolt som en tupp över sin modiga dotter.

Och det är väl så - att man ska leva sitt liv genom barnen... Eller? Kändistokig har jag alltid varit och en hemlig dröm är att nån gång få gå på mingel-premiär. Frottera mig med kändisar och äta snittar och dricka champagne. Och så här nära har jag aldrig varit. Nog för att jag fick dricka läsk eftersom jag körde bil. Och nog för att jag knappt kände igen dokusåpa-kändisarna som var där. Och nog för att röda mattan var blå. Men ändå! Det fanns en matta. Det fanns fotografer. Det fanns kändisar. Som jag faktiskt kände igen lite när jag senare såg dem i Hänt Extra hos frissan. Nu får vi se vad barnen kan hitta på så att jag själv får vara med på Folk-i-farten-sidan nästa gång...

Mor står på näsan

Det är inte lätt att vara roliga mamman. Till exempel försökte jag leka i snö i helgen. Ni vet det där 1cm-tunna första snötäcket. Som man bara måste åka pulka på. Nu har vi inga bra backar i området. Mördar-backen finns ju förstås. Men den är brant, smal och slutar på en trafikerad bilväg med skymd sikt. Dottern och jag tog en annan backe. Som slutar på en annan bilväg...

Vi åkte 2 ggr, sen var snön helt bortskrapad. Första varvet körde jag över den vassa sten som dottern varnat för. Som skar upp underredet på åkbrädan. Andra gången lyckades jag undvika vassa stenen. Men kunde då inte avstyra att åka rakt ut i vegetationen. Den som snön inte lyckades täcka. Där åkte jag. Det tog tvärstopp med brädan. Förstås. Men jag fortsatte. Förstås. Med ansiktet rakt ner i buskaget. Nu har jag rivsår över hela näsan, läpparna och hakan. Sen åkte vi inte mer.

Spontan Nobel-middag

Idag efter att jag skjutsat och hämtat lite olika barn åt lite olika håll så hade jag två barn med mig hem. En liten gnällig kille och en glad tjej som ville hjälpa till att laga mat. Sånt blir man ju glad av så efter lite bollande och trollande och en snabbhandling hade vi menyn klar för en spontan Nobel-middag. Dagen till ära liksom.

Redan sena kom vi hem och roddade köttbullar och makaroner till den lilla gnälliga typen. Sen ordnade vi en enkel men festlig två-rätters. För att överraska de två killarna som fortfarande var på vift. Som nog skulle vara hemma snart. Väl? Eller? Brukar de inte komma nu ungefär? Och shit nu måste ju Lill-Tjorvas sova. Har du ätit klart? Vart är han nu då? Dukar du? Jaha, på pottan. Är du klar? Kollar du köttet, gumman? Nej, du måste ha blöjan på natten. Nej, ingen TV nu. Du måste äta upp först. Nähä. Hittar du servetterna? Men hopp i säng då. Nej, mamma kan inte läsa nu, men jag kommer snart... Puss puss. Och så på med långklänning och kommer de inte snart. Ooops, när hade jag den här sist? Var den så här tajt? Oj, eh, kan du dra upp dragkedjan? Går det? (-andas in-) Är de inte hemma än?! (-andas inte ut-) (-fortsätt håll andan-) (-och le-) .......

Det bästa med kvällen var att jag kom i klänningen. Den sitter som ett korvskinn, men dragkedjan är stängd. Hela vägen. Och det andra bästa var att jag fick dricka lite tisdagsvin. Det är ju inte Nobel-middag varje dag direkt. Som tur är...

Ensam mamma pustar ut efter Nobel-middagen. En stack iväg på basket-träning. En måste duscha efter sin träning. En måste på toa. Och en fick somna utan saga ikväll. Mamman undrar om det verkligen är så här att gå på Nobel-middag... Och får man byta till mysbrallor nu?

Vi snodde ett party

Dessa kalastider. Om man fyller år i slutet på oktober är det lätt att det blir halloween-party varenda år. I år ville Vildis och hennes kompis förnya sig. Så vi snodde helt enkelt ett koncept som vi hittade via denna länk: http://malineld.villaliv.net/?p=3618 .

Ett mustasch-party skulle det bli. Och vilken fest det blev. Mycket lyckat på min ära. Barnen löste mysterium, satte mustaschen på detektiven och tog fingeravtryck. Och sprang sen runt runt runt som på vanliga kalas...

Och tänk att få gå omkring i mustasch en hel kväll. Jag ville aldrig sluta. Så jag har mustasch fortfarande. Och käkar lakritspipa till frukost...