Sommarfest

Det är sommarfest på dagis. Barnen har övat på sånger under hela terminen och är förväntansfulla och pirriga över att äntligen få sjunga för sina föräldrar. Temat är sagofigurer och man sjunger om Klas Klättermus och Pippi Långstrump. Och man får klä ut sig. Till kanske en sagofigur? Eller till vad man vill.

Alla föräldrar står lika pirriga och förväntansfulla utanför dagis och väntar med kamera och picknick-korg i högsta hugg. Var är han? Var är hon? Mitt söta lilla charmtroll.

Åsså kommer de tågande i led. Sjungande Pippi Långstrump. Långa rader med glada och vinkande prinsessor, Emilar, riddare och så Spindelmannen. För Lill-Tjorvas är naturligtvis Spindelman. Med huva och allt. Så man inte alls ser vem det är.

Där satt han och var ljuv under hela showen. Det enda man såg var hur tyget drogs in i munnen när han, troligtvis, glatt sjöng med i Bamse-sången... Helt enkelt ljuvlig.

Mera midsommar

Vilken förebild

Är det nåt jag inte vill att mina barn ska ta efter mig, så är det min rädsla för alla slags djur. Jag har alltid varit rädd för djur. Hundrädd, hästrädd, typ korädd och nästan katträdd. Hamstrar, kaniner är läskiga och kan bitas. Jag är helt enkelt ovan med djur och har en väldig respekt för dem. Väldig respekt. På gränsen till panik-respekt...

Midsommarhelgen spenderade vi hos barnens faster på landet. Där finns det djur. Och djurvana. Vilket paradis för barnen. Jag håller mig på respektfullt avstånd. Från hundar, hästar, kaniner och höns. Men framförallt dottern älskar att pyssla, klappa, mata och dona. Hon t.o.m rider lite. Mycket modigt.

Jag blev inkallad att hålla i en häst när vi var där. Det fanns tre hästar i hagen. En jättestor, en mittemellan och en pytteliten. Tjock, men pytteliten. De skulle flyttas av någon anledning och jag tilldelades den pyttelilla. Dottern tog den mittemellan och fastern tog den jättestora hästen. Hur det var så gjorde jag det med bultande hjärta. Lilla hästen, som förvisso var liten men högst levande och tung och kanske helt vildsint, vad vet jag, hoppade plötsligt till och blev rädd för något. Och vem blev inte det. Jag hoppade mycket högre och backade instinktivt... 'Visa att du är starkare än den' sade fastern, medan jag tyckte att den lilla hästen såg oerhört stark och vältränad ut. Och kanske lite ondsint dessutom... 'Du ser ju helt livrädd ut, mamma.' Konstaterade dottern helt korrekt.

Vilket dåligt föredöme jag är, tänkte jag. Om jag nu vill att mina barn ska bli modiga och coola med djur, så måste ju jag vara det också... Trodde jag. Men tvärtom. Vildis fnyste åt sin fega mamma och visade hur man minsann skulle göra. Raskt och resolut och utan prut tog hon över och räddade mig från den lilla hästen. Och växte hon inte ett par centimeter på kuppen? Man kan tydligen vara förebild på olika sätt...

Nu funderar jag på om vi inte ska skaffa katt ändå. Det vore lite mysigt. Tror jag. Hmm. Vem är det som påverkar vem här hemma egentligen...?

Vildis rider på mittemellan-hästen...

Ja må han leva...

Inför begravningen har vi pratat mycket med Lill-Tjorvas om vad som ska hända. Vad vi ska göra i kyrkan. Om vart morfar är nånstans. Och att han ligger i en kista. Och att vi ska ge honom blommor och sjunga för honom.

Lill-Tjorvas visste precis vilken sång vi skulle sjunga. Ja må han leva!
Men han är ju död, sade jag.
Hmm. Han funderade en stund. Då sjunger vi den här. Ja må han leva död.
Sen gick han trallande därifrån. Ja må han leva, ja må han leva, morfar är död, morfar är död...

Allt verkar så enkelt när man är 4 år...

Glad på riktigt

Ni kanske missade att jag fyllde år häromdagen? För jag kanske själv inte ens nämnde det här på bloggen. För jag hade fullt upp att fira. Att jag äntligen fyllde 46... Puh. 46. Vart kom alla de åren ifrån?

Men jag blev faktiskt firad. Nog hade jag hintat lite till mannen. Och till barnen. Och alla som var i närheten. Detta skulle de inte kunna undgå. Och det gjorde de inte. Jag väcktes vid halv 7-snåret av Lill-Tjorvas. Han ville läsa böcker och småprata lite. Fast det var helg. Mannen försökte tappert styra bort honom. Jag låtsades sova. Och somnade om. Pow! Och vaknade av sången. Så där som när man var liten. Att man vaknade av sången. Och skumögd tittade ut på den långa raden med presenter som kom sjungande.

Glatt överraskad överöstes jag av presenter och frukost och kramar och Ja må hon leva.Och klockan var nio! Och sedan fick jag ändå ligga kvar i sängen och äta frukost och läsa. Och dörren stängdes och det var tyst, lugnt och fridfullt inne hos 46-åringen.

Men det slutade inte där. För sedan bjöds jag på spa. I mitt eget badrum. Som jag inte ens kände igen. För det var rent, tomt, tyst, mörkt. Det brann ljus, det var soft musik, det fanns en massagebänk inne i bastun. Utan kläder och saker på. Och det fanns ett bubblande varmt bad som väntade efter massagen. Det var dottern som ordnat och pysslat och jag njöt av varenda sekund. Det ingick oxå manikyr. Jag har nog aldrig haft så snygga naglar. Och färgglada. Det passade perfekt till begravningen sen...

Pappa!

Det obegripliga att du inte finns.
Där du alltid varit.
Hos oss. Med oss.
Nu kommer saknaden.
Och tomheten.
Men också våra minnen.
Där finns du alltid kvar.
Hos oss. Med oss.

Allt är sorgligt

Jag berättade ju aldrig hur det gick för stackars Charlie. Ja pippifågeln som tjejerna hittade. Hen lever inte längre. Tyvärr. Vildis var uppe hela första natten och matade pippin varje halvtimme. Nästa dag skulle mamman jobba hemma. Motvilligt gick hon med på att ta sig an Charlie. Eller motvilligt förresten... Hon hann ju knappt jobba för att hon var tvungen att springa och titta till den lilla fågeln var och varannan stund.

Och nåt rätt måste vi ju ha gjort eftersom Charlie ändå klarade sig så pass länge. Men efter skolan när dottern stod och matade så var det tydligen kört. Charlie kippade efter andan och föll död ner. Sorgen var ett faktum. Igen. Nu undrar dottern om hon kan få en katt som kompensation...

Den här tiden på året

Det här inlägget har jag en känsla av att jag har skrivit förut. För historien upprepar sig. Om än snäppet värre i år då... Förstås.

För perioden fram till sommarlov och semester är egentligen ganska hemsk. Alla dessa saker vi håller på med. Som vi inte får missa. Det är avslutningar, sommarfester, föräldramatcher. Uppvisning, uppspelning, avtackning. Det tar aldrig slut. Och varje år tror jag att vi orkar lite till. Bara lite till. Och det är ju så roliga saker vi gör. Klart vi vill va med. Jag gör bara en knut på mig själv så går det. Och sen lite dubbelknut så går det lite till. Jag kan skippa att sova och packar och planerar hela nätterna.

Man kan tro ändå att när ens far går bort mitt i detta. Och man ska hantera sorg och saknad samtidigt som man roddar vardag och avslutningar. Man skulle kunna tro att man blir en anings klokare och säger nej till saker. Stannar upp. Andas. Kramar om sina barn eller sitter på altanen i solnedgången.

Nej då. Inte jag. Jag sover ännu lite mindre. Försöker få in allt praktiskt som ska fixas med begravning och så, samtidigt som jag skjutsar till avslutning, fixar presenter, packar utflyktsmat och firar födelsedagar... Det finns ingen hejd. Ingen eftertanke. Inget förnuft. Bara en kamp att lite till. Bara denna vecka. Sen kan vi andas.

På måndag begraver jag min far. Jag vill hinna ta in det. Jag vill förstå. Jag vill stanna upp i det och vara där. Jag vill inte upptäcka om några veckor, månader att vad var det som hände? Vad gjorde jag?

Ett litet liv

Flickorna hittade en fågelunge utanför huset idag. En yttepytteliten fågelunge. Nu bor den på vårt skrivbord. Och matas med äggula och socker. För det sade vår vän ornitologen. Åsså jagar vi insekter. Det måste den ha. Hur ska det gå? Kommer den klara natten? Vi oroar oss.