En roll jag tar

Efter hämtning, matlagning, nattning och lite kvällsjobb avslutar jag dagen med att hänga en tvätt och sätta igång diskmaskinen. Ser att det är den 8 mars. I morgon ska jag ha klänning på jobbet. 

Den mystiska tandfén

Det har varit en hel del funderingar kring den där tandfén som tydligen ska dyka upp när man tappar en tand. Lill-Tjorvas pratade om detta för några veckor sen. Han funderade på om det möjligtvis kunde vara vi föräldrar som var inblandade på nåt sätt. Han hade också kommit på hur han skulle testa det. När han väl tappade sin första tand skulle han gömma den så att vi inte skulle veta vart den var. För om den var borta sen, då visste han att det var den riktiga tandfén.

I söndags var det äntligen dags. Första tanden satt så lös, men ville ändå inte riktigt släppa taget. Tills mamman borstade tänderna på sonen på kvällen. Lite för hårt. Men det gjorde inte ont, det kom bara lite blod, och renderade i ett stort, lyckligt och tandlöst leende hos Lill-Tjorvas. Som han har väntat på detta.

Så hur var det med den där tandfén egentligen? Vad gör hon med alla tänder? Till exempel? Hur mycket kan man tjäna ihop till? Hur många tänder tappar man egentligen? Får man pengar om man tappar vuxentänderna också? Hur mycket blir det då? Man riktigt såg hur tankarna snurrade och pengarna flimrade förbi i huvudet.

Själva tandfé-testet hade dock glömts bort och glaset med tanden stod väl synligt i Lill-Tjorvas rum. Och tydligen har taxan inte ändrats på länge, för i glaset låg en glimrande guldpeng på morgonen. Lill-Tjorvas var mycket lycklig.

På kvällen satt sonen framför TV'n med sin guldpeng i handen alldeles vid munnen och ibland åkte den in i munnen. Uäääh! Sade mamman. Stoppa inte pengen i munnen. Du vet aldrig vart den där har varit? Lill-Tjorvas tittade förvånat upp. Jo. Hos tandfén!

Handlingsförlamad och lite usel

Det är så lätt att känna sig usel. Att känna sig värdelös. Ingen drivkraft. Inget mål. Ingen mening, Ja, jag vet. Jag har oftast både driv och mål i mitt liv. Och jag har framförallt mening. Men ibland känner man sig bara usel ändå.

Jag är mellan uppdrag just nu. Det har jag varit förut och samma känsla infann sig då. Skillnaden nu är att jag är anställd och har stöd och hjälp och kollegor och en chef som bryr sig. Men ändå så tappar jag fokus. Blir långsam. Orkeslös och viljelös. Petar på saker. Flyttar på papper. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Kollar mail. Kollar Facebook. Kollar LinkedIn. Varv på varv. Om och om igen. Och sjunker allt djupare ner i overksamhet. Det kniper i magen av beslutsångest och dåligt samvete. Alla borden. Allt man ska passa på. Alla kontakter man ska knyta. Folk att luncha med. Och kanske hinna ett och annat projekt här hemma. Passa på. Passa på. Gör fotoboken. Lek med barnen. Blogga. Fota. Förverkliga dig själv.

Men allt jag tänker är, att jag vill inget. Jag kan inget. Jag orkar inget. Det är förrädiskt hur lätt jag tappar fokus och självförtroende. Fast jag egentligen vet att jag kan och vill. När jag väl kan och vill. Men hur får man tillbaka lusten igen.

Och så lätt det är att glömma att jag faktiskt har lunchat och nätverkat. Att jag tog hit mamma en vecka. Att jag följde med sonen till skolan en dag. Att jag åkt skidor, varit ute i solen och sorterat iallafall en av pappershögarna.

Och jag vet också hur lätt det är, när man läser en sån här text, att säga 'Ryck upp dig'. Du kan visst. Heja heja. Du är bra. Skärp dig bara. Men det är inte det jag vill höra. Jag vill bara ynka mig lite och sätta ord på overksamheten som tagit mig i besittning. Snart har jag energi igen och gör nåt bra. Och slutar känna mig värdelös. Men idag kan jag väl få vara lite usel.

Bilden som får illustrera min uselhet är från studietiden. Jag var usel redan då. Fast bara ibland förstås. Fotot är taget av bästa xambon Sara.

Hemma hos mamma

En övergiven fleeceväst på en herrbetjänt. En rakapparat som inte längre behöver laddas. Slitna träskor som står lämnade i hallen. Och en mor som är oändligt ensam. Idag tänker vi lite extra på dig, pappa.

Etiskt dilemma

Vi har länge haft en skamfilad lampa över soffbordet. Den var dyr och cool när vi köpte den, men har nu gjort sitt. Med sprickor i plasten och stora dammtussar i vecken såg den tämligen bedagad ut. Jag skulle kunna skylla på att den var oerhört svårdammad pga alla sina veck. Och att det också var därför den började spricka när vi lirkade in dammtrasan… Men då skulle jag ju ljuga, för så var det inte. Ingen dammade den och den sprack ändå. Kanske för att man slog huvudet i lampan efter att vi bytt soffa och lampan inte hamnade över soffbordet längre…

Hursomhelst. Äntligen beställde jag en ny lampa. En knasig och fluffig lampa gjord av gåsfjädrar. Vad äckligt tänkte jag och blev förtjust. Och nu hänger den ovanför soffbordet. Den är fluffig att slå huvudet i. Och den är så himla ascool.

Men det där med gåsfjädrarna stör mig. Är det verkligen riktiga gåsfjädrar? Förutom att det lät lite äckligt funderade jag bara ett kort ögonblick på, om det var etiskt försvarbart med äkta gåsfjädrar på en lampa. Jag tänkte inte tillräckligt länge, utan konstaterade att fjädrarna sitter ju utanpå fågeln. Klick, så var lampan beställd.

Lika förtjust är jag fortfarande, men har ändå på nåt sätt insett att så många lampor och så många gåsfjädrar som går åt, så kanske det inte har gått särskilt bra för de där gässen ändå. Vart är de nu? Saknar de sina fjädrar? Eller ha de rentav dött pga min lampa? Har det till och med uppmärksammats viralt, som de där mössorna med djurtofs som var så populära för några år sen. Finns det ett gåsfjäder-gate som jag missat? Eller kommer det att komma? Är detta verkligen etiskt försvarbart? Jag vågar inte ens googla på det.

Jaha. Nu googlade jag i alla fall. Det står att fjädrarna är plockade från marken. Hm. Jag väljer att tro att det är sant. Trevlig helg på er!

Lite kultur kan aldrig skada

Okej, det kanske inte var jordens bästa idé att ta med hela familjen på konsert igår. Och jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Eller det vet jag ju. Jag tänkte att 'Oj, Lise & Gertrud. Kommer de hit? De vill vi ju se båda två. Och barnen borde se dem.' Så jag bortsåg ifrån att det var en torsdag, att det skulle bli för sent för lilleman. Och att det antagligen skulle bli för tråkigt. Och att nån missar basketen och nån missar avslutningen i fotboll. Vi ska gå på konsert. Hela familjen. Mannen höll med och så fick det bli. Samma dag på morgonen kom vi dessutom ihåg att meddela barnen…Ingen sade emot. Ingen visste vad det handlade om. Men vi ska gå på konsert. Hela familjen.

Och iväg kom vi. Och jag tog ett medvetet beslut om att inte ta med paddan. Den ska inte rädda oss hela tiden. Den ska inte finnas som tillflykt när nåt är tråkigt. Tänkte jag förnumstigt. Däremot packade jag handväskan full med godis. Jag är ju inte helt galen…

Lise & Gertrud. Våra favoriter från förr. I livet före barnen. Hur betagna vi var. Hur mycket de kan låta och hur ösigt det är fast de bara är två. Deras charm och jargong. Självsäkra, vackra kvinnor. Finns det nåt bättre att visa sina barn?

Och konserten var fantastisk. De är lika säkra, snygga och coola fortfarande. Deras starka röster passar så ofantligt bra ihop. Och hur de leker med musiken, med cellon, med sina röster. Oerhört musikaliska och roliga. Fast nu lyssnade jag också ur barnens perspektiv. Låtarna var mer lugna än rockiga. Det var vackert men inget tempo. Och efter första låten kom tablettasken fram.

Det var inte många andra barn på konserten och Lill-Tjorvas var förstås yngst, men han blev glad när han träffade en fröken från skolan. Och jag måste säga att barnen var fantastiska. Till och med Lill-Tjorvas, en 6-åring med kryp i benen, satt stilla och tyst under den 1 ½ h långa konserten. Han skruvade på sig, prasslade med godispapper och sparkade lite på stolen framför sig tills tanten sade till. Men inget knorr och inget tjat. De två stora skötte sig förstås också utan problem. Aningen uttråkade. Och med choklad runt hela munnen låg sedan lill-tjatten i pappans knä, och applåderade förstrött när alla andra applåderade, för att till sist under sista låten somna.

Jag kände mig både stolt och korkad när jag stod där med barnen i foajén bland alla vuxna och pensionärer. Eller när vi satt kvar med den sovande pojken medan publiken strömmade ut. Och tänkte att det var väl korkat egentligen. Vem tar med en 6-åring på en sån här konsert? Men så tänkte jag att varför inte? Måste allt vara kul hela tiden? Måste allt vara anpassat efter barnen? Vi ville ju se konserten. Och man måste faktiskt se lite annat ibland. Lite kultur. Utan att räddas av paddan och mobilen. Så även om det inte var jordens bästa idé. Så var det faktiskt en ganska bra idé.

Jag må vara naiv

Ni må kalla mig naiv och godtrogen men jag tror gärna alla om gott. Jag tror att alla gör så gott de kan. Att de flesta vill väl. Och jag tror att alla är mänskliga. Alla gör fel. Men de flesta gör det bästa de kan. Det vill jag tro. Och det gör mig nog lite naiv.

Tex så är jag inte så engagerad politiskt. Däremot röstar jag såklart fram de politiker som jag vill ska representera mig. Och jag tror att det är ett riktigt skitjobb. Jag tror att det är jättesvårt och att man är hårt pressad från många håll. Därför är jag tacksam att de gör detta. Och därför har jag så svårt för uthängningar och utskällningar när det blir fel. Såklart ska man syna och säkerställa att saker går rätt till. Men på en rimlig nivå.

Samma sak vad gäller lärare och förskollärare. De har utbildning, de har valt att arbeta med barn för en ganska kass lön och de flesta gör faktiskt allt de kan för att mina barn ska få en bra skolgång. Därför har jag så svårt för alla föräldrar som klagar och lägger sig i vad och hur läraren gör saker.

På förskolan tex så skickade de ut verksamhetsbrev med jämna mellanrum. De berättade vad de gör på dagarna, visade lite bilder och hänvisade hela tiden till läroplanen, med långa citat, för att påvisa att aktiviteterna de gör verkligen följer planen och är till god nytta för våra barn. Allt för att vi ska känna oss säkra på att barnen får den undervisning de är berättigade till. I förskolan. Och oj, vilken dålig förälder jag är. För jag hoppade över att läsa läroplans-biten. Jag vill se bilder på målade stenar, städer byggd av klossar och ungar i Pippi-kläder. Jag bryr mig faktiskt inte vad det står i läroplanen. Eller rättare sagt, jag litar på att de följer den och att de ser till mitt barns bästa. Men antagligen känner pedagogerna att de behöver bevisa nåt för oss föräldrar.

Nån gång efter en jul fick vi information om att barnen skulle ta med sig sin bästa julklapp och visa och berätta om på samlingen. Och då gick föräldrarna igång igen. Det var inte alls bra. Det skulle bli jämförelser och allt vad det var. Och uppgiften fick ändras till valfri sak istället. Men är det inte vårt eget ansvar att inte misstolka uppgiften till att handla om dyra presenter? Ett barns bästa julklapp kanske är tuschpennor eller ett ark med fina klistermärken.

Allt blir så himla allvarligt och skitnödigt ibland.

Hårt mot hårt

Akta er SL. Det är nån som är arg. Och sätter hårt mot hårt.

Fel som är trasigt

Mamma! Den har gått sönder! Ett olyckligt rop från den nyduschade 6-åringen.
Vadå? Vilket då? Undrar mamman.
Badrocken. Den är trasig. Repet är borta. Det fattas ett rep.

Han håller rocken i ena handen och skärpet i den andra. Titta! Det finns bara ett rep.

Mamman tittar med höjda ögonbryn på sonen.
Sonen tittar på skärpets ena ände. Och sen på den andra.

Han tittar upp på sin mor. Och båda brister ut i skratt.

Min fina och hyfsat smarta 6-åring

Vahettere nu igen... Carpe diem?

Ni vet att det var sista dagen igår att lösa in de gamla sedlarna?

Egentligen var jag ganska stolt när jag letade upp alla gamla sedlar för några månader sen. I barnens plånböcker, i gamla födelsedagskort, på fiffiga gömstället. I god tid liksom. Allt lade jag prydligt i ett kuvert som jag lade nånstans och sen väntade jag. Väntade och väntade och väntade. Och så äntligen var det sista dagen för inlösen. Jag visste att den skulle komma. Och jag kände på mig att kuvertet och pengarna skulle ligga kvar nånstans. (Varför jag väntade till sista dagen? Vilken dum fråga. Det ligger i min natur...)

Jag kom alltså på det redan dagen innan att det var sista dagen imorgon. Som var igår alltså. Jag hittade det något medfarna kuvertet i handväskan, men lade då fram kuvertet på ett bra ställe istället. Som ett extra kom-ihåg.

Så när jag nästa dag kom till infartsparkeringen kom jag på det igen. Och hur jag än letade så hittade jag inte kuvertet i handväskan. För det låg ju kvar på det braiga stället. Så jag inte skulle glömma det. Hem och tillbaka på en halvtimme. Och passade dessutom på att hämta matlådan som jag glömt...

Egentligen hade jag tänkt gå till banken på lunchen. Men nu hade jag ju inte glömt matlådan längre. Så banken sköts upp. Igen. Och sen stängde alla banker...

Det hela slutar med att jag under ett par-tre timmar, kvällen den 31 augusti, ägnar mig åt att leta efter insättningsbankomater. Den första jag hittar har minst en timmes kö ringlande framför sig. Jag är tydligen inte ensam klåpare här i stan. Denna kö dissar jag eftersom jag har hittat en app som guidar mig till nästa insättningsbankomat. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Alla stängda eller trasiga. Fulla med en massa gamla tjugolappar.

Desperat är jag till slut tillbaka vid den första och enda fungerade insättningsapparaten. Kön är lika lång. Och varje person som kommer fram till automaten petar tålmodigt in Selma efter Selma. Jag väntar en kvart. Jag väntar en halvtimme. Har 14 personer framför mig fortfarande. Det är då jag ger upp. Det är inte värt det. Om jag ska hinna träffa barnen idag så måste jag åka. Jag lämnar kön. Förbannar min envishet. Min dumhet. Min obefintliga framförhållning.

Dagen läggs till handlingarna som en ganska dåligt utnyttjad dag. Carpe diem? Inte jag inte.

Vad vill jag? Vem är jag?

Jag tror jag fått en släng av höstångest. Ni vet sån där 'vad ska jag bli när jag blir stor'-ångest. Alla möjligheter man har. Alla val man borde göra. Alla drömmar som bara blir liggande. Och alla odefinierade drömmar. De där som man vet borde finnas, men som man inte hittar. Som man ser att andra hittar. Och satsar på. Stressen över allt som alla andra gör. När jag själv inte ens bokar tid hos frissan eller köper nya glasögon.

Facebook-ångesten.

När man vill köpa hus på Gotland. Bygga pool. Bli vegetarian. Skriva en bok. Cykla Vätternrundan. Hålla föredrag. Sitta på ett stamfik. Ha grannfester. Lära känna andras ungar. Gå en fotokurs. Flytta till Söderbärke. Vara härlig och konstnärlig. Sprallig och spontan. Bara få brinna lite.

När man letar och inte vet vad man letar efter.

Så känns det.

Sommarlycka - motsatsen till höstångest...

Midnattsloppet

Jag har hört så mycket om det där loppet. Hur kul det är. Vilken härlig stämning. Hur lätt det går att springa. Musiken. Människorna. Draget. Så jag gick på det och anmälde mig. Och i helgen var det dags. Alldeles ensammen begav jag mig till city. Eller helt ensam var jag ju inte. Vi var väl dryga 35 000 som skulle springa. I likadana kläder.



Man blir ju väldigt anonym i en sån där massa. Fascinerad följde jag strömmen. Fogade mig i ledet. Gick fram i klump. Klappade händerna taktfast när de bad mig. Hoppade, sjöng och dansade på anmodan. Och sen sprang vi. Taktfast och tillsammans på gatorna på Söder. Och det var faktiskt kul. Kanske hade jag ställt mig i rätt led för tempot var rätt. Jag orkade och höll hela vägen. Jag tror banne mig jag gör om det nästa år. Vad ska vi ha på oss då?

Treat Williams

En av mina absoluta favoritfilmer är Hair. Musiken, vänskapen, kärleken. Och så Treat Williams förstås. Som jag naturligtvis alltid varit småkär i. (Nu när jag bild-googlar honom blir jag lite tveksam, men visst tyckte jag att han var snygg??!!)

Nåväl. Jag såg en film häromkvällen tillsammans med dottern. 'Barefoot', där nämnde Treat Williams skulle vara med. Och visst var han snygg. En riktig hunk. Det var precis som jag mindes det. Lite senare i filmen dök snyggingens pappa upp. Och jag kunde inte låta bli att påpeka hur väl de lyckats i castingen. Pappan och sonen var otroligt lika varandra. De såg verkligen ut som far och son på riktigt. Jag påpekade det flera gånger tills maken kände sig nödgad att googla på skådespelarna. 'Pappan spelas av Treat Williams...', började maken.

Och sen kunde jag inte sluta skratta. Alltså. Jag hade ju på allvar suttit och tänkt att huvudrolls-snyggingen var Treat Williams. För det är ju han som är den unga och snygga. I mitt huvud. Och då kändes det dessutom helt otroligt att de hittat en pappa som precis såg ut som en äldre version av Treat Williams... Så himla lyckat!

Men i verkligheten var förstås Treat Williams ung och snygg för 100 år sen. Ungefär samtidigt som jag var ung och snygg. Alltså hur tänkte jag? Det är klart att den distingerade gråhårige äldre mannen är Treat Williams. Jag kan inte sluta skratta åt min korttänkta hjärna. Snacka om ålders-förnekelse.

Jag är lyckligt lottad

Det glömmer jag bort att tänka på ibland. När jag klagar på hur långt bort vi bor. Här är några bilder från dagens promenad med Lill-Tjorvas. I sakta mak. I strålande sol. Till koltrastens kvitter.

En liten fartdåre

Lill-Tjorvas sneglar på hastighetsmätaren ifrån baksätet.

- En gång körde pappa 100. 

- Ja, men det får man ibland. Om det står 100 på skylten. 

Svarar mamman. 

- Mmm. Men en gång råkade han köra 110. 

- Ojdå. Men då sa du väl till honom.

- Ja, men jag väntade lite. För det var så roligt att köra snabbt. 

Mycket snack och lite verkstad...

Torsdagen den 3 september skrev jag ett inlägg angående flykting-katastrofen. Jag var bestört och berörd. Jag tänkte att nu, nu måste vi hjälpa till. Nu ska jag också. Nu ska jag hjälpa så gott jag kan. Jag satte in pengar. Och rensade lite i garderoben. Surfade lite tafatt efter ställen att lämna till. Ställen att hjälpa till på.

Och nu skäms jag. För tiden gick. Det samlades kläder överallt och jag skulle ju också, men när jag till slut fick tummen ur, var det redan fullt. Vi behöver inte mer. Vi stänger utdelningen. Tack, men nej tack. Och jag famlade vidare. Hittade andra ställen. Utan att göra nåt.

Jag skäms för att jag vill, men inte gör. För att viljan eller orken inte räcker till. För att jag så lätt skjuter upp och skyller ifrån. Jag ska snart. Jag ska sen. Men först måste jag...

Sen hörde jag att en kompis verkligen hade anmält sig som volontär. Som verkligen bokat in ett första möte. Som inte bara tänkte utan gjorde. Och jag hängde på. Nu hade jag verkligen ingen anledning att ducka. Så idag har jag gjort mitt första pass som volontär. Kökstjänst på ett evakueringsboende. Det känns fantastiskt skönt. Och det kommer att vara lärorikt och nyttigt. Och hjälpen behövs. Fortfarande..

Men tänk att det ska vara så svårt. För mig. Att verkligen, verkligen göra det.

Busy doing nothing?

Jag befinner mig just nu mellan uppdrag, som det heter. Dvs mitt senaste uppdrag som konsult är avslutat. Och mitt nästa uppdrag som konsult har inte startat ännu. Och jag vet dessutom inte vart det uppdraget är. Det är just det jag letar efter.

Under tiden jag letar har jag fullt upp. Förutom att man tappar tempot rent generellt, så är det en ganska splittrad situation. Visst jag är ledig och hemma. Men med en ständig press att hitta nästa uppdrag. Så att slappna av och passa på blir liksom inte av. För först måste jag ha ett uppdrag. Sen kan jag göra fotoböcker, renovera badrum och gå på museum med barnen. Och blogga. Hur kan jag inte ha tid att blogga när jag är så mycket hemma? Jo, för jag får inte. För mig själv. Först måste jag hitta ett uppdrag. Så jag surfar, uppdaterar cv, registrerar profiler, kontaktar konsultmäklare, lunchar med gamla kollegor, nätverkar med kursare och kompisar och deras kursare och kompisar... Visst - ringarna sprids. Men det går oändligt långsamt. Och jag försöker inte stressa upp mig. Jag försöker inte oroa mig. Jag vet att det löser sig. Tror jag. 

Och ja, jag vet att jag ska skriva listor, dela upp min dag, sätta delmål osv - så kan jag unna mig ledigt sen. Men jag funkar inte så. Jag hattar och duttar och får visst en massa gjort och samtidigt ingenting alls. Och ju längre tiden går, desto sämre självförtroende får jag. Jag är så generell. Jag kan ingenting som ingen annan kan. Det är förödande och ibland dippar jag förstås. 

Och ibland har man bra dagar. Idag har jag varit på intervju. Jag har dessutom skickat in en ansökan på ett uppdrag som för en gångs skull stämde. Och jag bloggar. Bara en sån sak! Så nu vänder det. Jag vet att det kommer att lösa sig. På nåt sätt. Om bara den där katten kunde lämna mig ifred...

Vår historia

Det kan inte vara lätt att skildra vår historia i en julkalender för barn. Men så nyttigt det är att se. Hur barnen hade det förr. Hur ett nöje var att titta på en avrättning. Hur fattiga föräldrar fick lämna sina små barn på barnhus, där barnen fick arbeta tre timmar innan de fick frukost. Hur de fick samma gröt till frukost, lunch och middag. Eller soppa på ett skärp. Och att man inte fick bestämma själv vad man skulle jobba med eller vem man skulle gifta sig med. Och att man inte blev äldre än typ 47. Då var livet en kamp här i Sverige. Vad gladdes man åt? Vad var lycka då?

Det är tankeväckande och nyttigt för oss att se. Både för barn och vuxna. Att inte ta allt för givet. Alla barn borde få göra det där julkalender-experimentet. Prova på en dag och känna efter hur det var. Många vuxna skulle behöva det också. Kanske ett experiment hur det är att lämna sitt land, sin släkt, sitt hus. Hur det är att fly från ett krig. Fly för sitt liv i en överlastad båt. Med sina rädda och gråtande barn. Med hopp om att räddas och mötas av värme och en öppen famn. Inte en stängd bro, hårda ord och brinnande flyktingförläggningar. Nej, det är ganska många som skulle behöva vara med i ett så'nt experiment.

Vi skapar vår historia hela tiden. Om 100 år kanske framtidens barn tittar på en omdiskuterad julkalender som försöker skildra hur vi i Sverige stängde våra gränser, och skällde och hotade barn och familjer på flykt från krig. Antagligen är vi inte så stolta då heller.

Eller hur ser vårt land ut då? Vilken väg väljer vi att gå? Det formar vi idag. Vi har möjlighet att välja. Tanken svindlar. Låt oss gemensamt stoppa dessa kalla, hårda, inskränkta vindar som blåser. För framtidens skull.

Jag vill tycka om julkalendern

Jag vill verkligen tycka om julkalendern. För jag gillar konceptet. Jag gillar Lotta och Erik. Jag tycker de är roliga. Och jag tycker det är bra att det är lärorikt. Men jag saknar en story. Det behöver inte handla om jultomtar, men det hade gärna fått vara en handling som håller ihop det hela. Nu känns det lite lösryckt och improviserat. Ett faktaprogram och kanske inte en julkalender. Det känns dessutom lite taffligt ibland, när tex Kakan ska sälja sina trälar på auktion. Så är det inget folk där. Utan hon står och låtsas prata med en folkmassa som inte finns. Det blir lite charader över det hela.

Men sen gillar Lill-Tjorvas det. Och då är det ju bra ändå. Så jag håller tyst. För om jag sitter och klagar och kritiserar, så tycker ju han likadant. Och det tror jag är ganska vanligt nuförtiden, att barnen sitter och hör hur föräldrar dömer och kritiserar det de ser på TV. 

'Hur kan hon ha på sig det där? Vad tjock han har blivit? Hur kan de lägga pengar på att sända sånt här? Hon verkar ju helt korkad. Gud, vad falskt han sjunger.'

Sådär låter det nog i flera soffor på fredag- och lördag-kvällar. Och barnen lär sig förstås. Och tar efter. Inte konstigt att det finns så mycket näthat. När vi är så snabba att döma. 

Vi kommer kolla vidare på julkalendern. Även om den inte uppfyllde mina förväntningar, så tycker jag den är intressant och småkul. Det är ju ett experiment. Och det är väl så med experiment. Att det är roligare att göra dem själv än att titta på.

No more Ullared

Vi gjorde en sån där tripp till Ullared igen under hösten. En trevlig utflykt pga sällskapet, men själva shoppingen gör mig illa berörd. Det är stort, det är hysteriskt mycket folk och det är, eller ska i alla fall vara, billigt. Och är det billigt så är det ju oftast skräp.

Jag trodde mig vara mer sansad i år. För två år sen gick jag hallaballoo och handlade allt jag såg. I år tänkte jag ha en plan. Och planen var att inte handla så mycket. Den planen höll inte. Men jag tänkte åtminstone till lite mer denna gång. Jag handlade förbrukningsvaror och kläder till barnen. Och en del julklappar. Inte lika mycket kläder till mig själv. För de jag handlade förra gången hänger typ oanvända kvar i garderoben.

Idag när det skulle advent-mysas plockade jag fram de två snöbolls-lamporna jag köpte i Ullared. Vi hade en sån variant som vi fått av några vänner och jag tyckte så mycket om den tills den dog. Nu blev jag så glad att jag hittade billiga bollar i Ullared och köpte två stycken på studs (haha).

Jaha. Och så var sladden till boll-jäkeln typ 1,5 m lång. Och slutar mitt på halva fönstret när man hängt upp lampan. Hur tänkte de nu? Ska bollarna ligga på fönsterbrädan? Eller ska man ha kontakterna upp vid taklisten? Grrr. Billigt krafs från Ullared. Nästa gång ska jag rösta för en spa-helg istället...