Torsdagen den 3 september skrev jag ett inlägg angående flykting-katastrofen. Jag var bestört och berörd. Jag tänkte att nu, nu måste vi hjälpa till. Nu ska jag också. Nu ska jag hjälpa så gott jag kan. Jag satte in pengar. Och rensade lite i garderoben. Surfade lite tafatt efter ställen att lämna till. Ställen att hjälpa till på.
Och nu skäms jag. För tiden gick. Det samlades kläder överallt och jag skulle ju också, men när jag till slut fick tummen ur, var det redan fullt. Vi behöver inte mer. Vi stänger utdelningen. Tack, men nej tack. Och jag famlade vidare. Hittade andra ställen. Utan att göra nåt.
Jag skäms för att jag vill, men inte gör. För att viljan eller orken inte räcker till. För att jag så lätt skjuter upp och skyller ifrån. Jag ska snart. Jag ska sen. Men först måste jag...
Sen hörde jag att en kompis verkligen hade anmält sig som volontär. Som verkligen bokat in ett första möte. Som inte bara tänkte utan gjorde. Och jag hängde på. Nu hade jag verkligen ingen anledning att ducka. Så idag har jag gjort mitt första pass som volontär. Kökstjänst på ett evakueringsboende. Det känns fantastiskt skönt. Och det kommer att vara lärorikt och nyttigt. Och hjälpen behövs. Fortfarande..
Men tänk att det ska vara så svårt. För mig. Att verkligen, verkligen göra det.
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar