Alex & Sigge

Maken lyssnar gärna på Alex & Sigges podcast. Jag har lyssnat en del och gillar dem bitvis. Lite tröttsamma och pretentiösa ibland, men de har en skön distans och bjuder på sig själva. Och stundom ett oväntat djup. Förra årets julklapp till maken blev en biljett till deras show 'Meningen med livet'. Och med mig som sällskap. Som pricken över i.

Men var den så bra egentligen? Förväntningarna var höga. Och visst har de en ganska skön stil även på scen, men framförallt Sigge kändes stel och stiff. Och Alex hade tydligen problem med sina byxor. Han var och drog i byxbenen så fort han rört sig. Snygga men tajta? Föreställningen kändes dock lite tunn. Det var gamla historier och poänger man hört redan på roliga timmen i trean. De körde klysch-bildspel från instagram och alla stories från verkligheten kändes kryddade och överdrivna. Man visste inte vad som var sant eller riktigt, och därför blev jag heller aldrig berörd av deras öden och äventyr. Det var lite kul när Alex fabulerar sin egen död. Och lite kul med deras knasiga dans på slutet. Men det bästa var ändå slutposen. En nära, nära kram och Alex böjda ben gjorde det. Ett snyggt slut. Alltid nåt. Men nån mer mening med varken showen eller livet såg jag aldrig.

Som lyckligast

I helgen slogs jag ännu en gång av hur lyckligt lottad jag är. Jag har en plats i solen där jag ser havet. Jag har en katt som spinner när jag klappar den. Jag har en man som får mig att skratta. Jag har tre barn som sitter tillsammans i köket och pysslar. Jag har tiden att sitta framför en brasa och läsa en bok. Jag har fötter som klarar att springa en runda. Och nu - kanske sist på bollen - har vi dessutom Netflix.

Jag har läst en bok!

Äntligen. Egentligen har jag läst två. På ett halvår. Att inte pendla kommunalt till jobbet har gett två stora biverkningar. (Förutom att jag bidrar till miljöförstöring, trafikkaos och allmän ohälsa.) Jag hinner inte längre läsa böcker. Och jag hinner inte längre blogga så mycket som jag vill. Det kunde jag göra på pendeln förut.

Men nu så. Den ena boken läste jag på sportlovet och den var faktiskt ganska bra. "Flickan med snö i håret" av Ninni Schulman. En spännande story med mord, kärlek och familjetrassel. Den hade bra tempo, men lite väl många trådar igång. Och tyvärr höll den inte ända i mål. Kändes lite osannolik på sina ställen och vissa saker skedde för fort. Men helt klart läsvärd och spännande underhållning.

Den andra boken jag läst under senaste halvåret har jag länge tänkt skriva om. För jag var helt tagen. Helt betagen. Vilken fantastisk bok och vilken fantastisk historia. Och vilken fantastisk besatthet. Jag läste "Expeditionen Min kärlekshistoria" av Bea Uusma. En bok om Andrés luftfärd. Och att denna människa har engagerat sig så i den resan. Läst, forskat, utbildat sig, rest, petat runt, analyserat… Alltså vad har hon inte gjort? Helt besatt. På ett ganska skönt sätt, eftersom hon bejakat det. Och verkligen gjort allt hon kunnat för att få veta allt. Imponerande i sig. Och att jag sedan läser varenda liten mening i en 4-5 sidor lång tabell om vilken mat de åt och vem som hade ont i magen och vilket väder det var, säger en del om vilken fascinerande historia det är. För det är det. Vad hände egentligen? Vad tänker de? Hur känns det att vara fast mitt ute i ingenstans? Hur kan man klara sig så länge? Och hur kan man komma på tanken att bege sig ut på en sån resa? Oerhört fascinerande. Och hon förmedlar verkligen sin fascination. Den smittar. Men inte så mycket att jag känner ett behov av att resa i deras fotspår. Jag stannar nog här ändå. I värmen.

Nu blir jag arg på riktigt

Jag gick till en sån där sportaffär igen, för jag måste ju som sagt uppgradera mig vad gäller träningskläder. Och det finns verkligen inga som helst löst sittande shorts för tjejer. Verkligen inga alls. Jag frågade till och med i affären och de tittade på mig som om jag var en dinosaurie...

Men om jag nu inte trivs helt och fullt med tajta, korta shorts när jag spelar basket, ja, då får man gå till herravdelningen. Och köpa långa basketshorts - som förstås finns på herravdelningen, men inte på damavdelningen - i storlek L. Det fanns även ett basketlinne till. Ett helt set liksom. Som jag gärna shoppat, om inte armhålorna gått ner till midjan. Men ett linne ska man väl kunna hitta även på damavdelningen... Japp. Det finns en massa linnen. I en massa fräcka färger. Men bara brottarlinnen! Med mer hål än tyg i. För man ska förstås ha en tajt och läcker top under. Grrr.

Till slut hittade jag en t-shirt som inte var tajt. Dock v-ringad som om jag ska på krogen och ragga. Men men. Nu är jag uppgraderad. Typ...

Götgatan

Jag hade äran att få gå på gratisteater häromveckan. Och glömde skriva om den. Och det var synd, för den var bra. Jag såg Götgatan med syster och jag hoppade in som sällskap på kort varsel och hade därför ingen som helst aning om vad den skulle handla om.

Det handlade om kravallerna på Götgatan i slutet av 40-talet. Det var ungdomarna på Söder som inte var fina nog att gå på Nalen. Och de pratade som i en gammal pilsnerfilm och hade coola kläder och dansade swing. Sköna lirare liksom. Och ändå en hel del referenser till nutid med utanförskap och integration och 'vi har ju ingen lokal'.

Jag tyckte den var toppen. Jag blev engagerad och berörd. Jag gillade skådisarna. En riktigt skön tjej med skinn på näsan. Hennes töntiga pojkvän som försökte anpassa sig till överheten. Och så buset, representerat av den tillsynes korkade Burret. Som såg ut som Karlsson på taket. Och som egentligen var skarp, men med oddsen emot sig.

Helt klart sevärd. Det var bra tempo. Ett roligt språk och typiska figurer. Dans och show varvas med allvar och insikt.

Sminktips

Det får man aldrig på den här bloggen. Och inte nu heller. Tvärtom faktiskt.

För 100 år sen, i början av min och makens karriär, fick jag en sminkkurs på Face i present av honom. Jag lärde mig där en diskret vardagssminkning, köpte alla produkter de använt och har sedan dess sminkat mig exakt så. De dagar jag sminkar mig. Och det har funkat fint. Så när en produkt är slut går jag till Face och köper ny. Men något som inte ingick i planeringen var att jag nu flyttat till tjottahejti. Och här finns ingen Face-butik. Inte ens i närmaste förort finns den. Men med tanke på hur sällan jag köper nytt så har det funkat att köpa upp ett lager de gånger jag behövt. Om man har lite framförhållning. Som jag har. Ibland.

En produkt som jag använder började jag dock med 100 år tidigare än vid sminkkursen. Och det är en ansiktskräm från Body Shop. Min ursprungliga kräm med Jojoba lade de ner, men jag hittade en nästan lika bra som jag fortsatt med. Jag handlar absolut inget annat på Body Shop. Inte för att de har dåliga grejer. Utan för att jag har ju ingen aning om vilken färg eller nyans eller nånting. För jag använder ju rouget Körsbär från Face gubevars... Inget annat. Men min ansiktskräm vill jag inte vara utan. Så när jag väl handlar blir det 2-3 stycken på en gång, och det räcker säkert ett år skulle jag tro. Nån storkund som samlar bonuspoäng är jag således inte. Men varje gång jag handlar där vill de förstås att jag blir medlem. Och som jag hatar alla dessa bonussystem och poänginsamlingar man utsätts för. Alla butiker och apotek med självaktning har förstås en klubb. En klubb för medlemmar. Som kostar gratis och så får man hem rabattkuponger som ligger i plånboken tills de gått ut.

Om jag ogillar alla dessa bonusklubbar så tycker jag ändå mer illa om klubbarna man betalar för. Som tex H&M. De tar betalt för att jag ska få vara medlem. Förvisso en struntsumma, men ändå. Principen. Att betala för att få erbjudanden och rabatter. Fast jag handlar hur mkt som helst hos dem. Är inte rabatten för att jag är en trogen kund? Nej, det vill jag inte betala för. Och hos Body Shop ska man också betala för sitt medlemskap. Sen tjänar man in det på ett enda köp säger de, men jag lyssnar inte. För jag är redan arg.

Så gick det när jag nu skulle fylla på mitt ansiktskrämslager. Jag hade redan köpt en burk. Hade akut slut och det fanns bara en kvar i butiken jag var till. Så nästa dag när jag råkade hitta en till butik så tänkte jag att jag köper väl 2 till så att jag har. 3 burkar gör jag ju av med innan de går ut. Jaha. Då säger fröken i affären att; Är du medlem? Nähä, men just nu får du '3 betala för 2' om du är medlem. Det kostar bara 100 kr och så får du rabatter och % och hej och hå. Och jag blir bara trött. För jag vill inte ha 4 burkar ansiktskräm hemma. Visst att jag bara betalar för 3 men jag behöver inte 4 burkar ansiktskräm hemma. Och jag orkar inte stå här och snabbt räkna ut hur många jag borde köpa och vad jag kanske kan tjäna på det och hur många % är det hit och dit? Jag orkar inte. Jag hade bestämt mig för en sak och nu måste jag snabbt ta ställning till nåt annat. Jag vill inte höra om medlemsklubbar och erbjudanden och poäng. Låt mig bara vara. Låt mig handla vad jag vill!

Så det steg mig åt huvudet. Jag sade lite luddigt att Neej, jag tror avvaktar lite. Som om det var nåt att fundera på. Vill jag ha två eller tre för samma pris? Hm - det måste jag verkligen fundera på... Jag ställde tillbaka mina två burkar och flydde fältet. Till en fruktansvärt förvånad frökens blick.

Jaha. Nu blev det ju sminktips i alla fall. Rouget Körsbär från Face. Och den där ansiktskrämen som inte är Jojoba från Body Shop. Håll till godo.

Vad ska man ha på sig?

Sedan jag slutade med kören har jag kunnat satsa helhjärtat på min basketkarriär. Kanske lite sent när man är närmare 50 än 40… Men ändå. Nu kan jag gå på nästan varje träning och det finns få saker som gör mig så upplyft, lycklig och taggad. Alltså det är så himla kul. Så. Himla. Kul.

Nu när jag till slut satsar på basketen har jag insett att jag måste uppgradera min utstyrsel. Det funkar ju inte med knälånga tights och en gammal t-shirt från student-tiden. Tror jag. Men vad ska man ha på sig? Nåt mer basket-aktigt. Typ stora shorts och coola linnen?

Jag gick till några sport-affärer och letade träningskläder. Och inser att det finns absolut inget på dam-avdelningen som inte är tajt och trendigt. Det finns inga vanliga shorts med fladdriga ben. Inga alls. Det finns långa tights och så finns det korta tights och så finns det mittemellan tights. I klatschiga färger och roliga mönster. Det finns förvisso shorts, men då är de minimala. Helt mini-minimala. Korta, tajta och fräscha.

Så då går jag till herr-avdelningen. Där sitter de i långa rader. Vida, stora, bylsiga shorts. I svart eller svart eller svart. Bara att välja.







Så nu är jag ännu mer förvirrad. Måste man ha tajta kläder när man tränar om man är tjej? Måste killar alltid ha svart? Måste man gå till en dyr special-butik för att hitta basket-kläder till vuxna? Är jag för gammal för det här?

Kärlekskrank

När vi kom hem från sportlovet hade något hänt med Kompis. Hon var ovanligt kärleksfull och verkade ha nåt fel på benen. Hon hukade sig runt med rumpan i vädret. Helt klart ute efter nåt. Och oj, vad hon jamar. Och åmar sig. Och gör sig till.

Idag är Kompis och hennes syster Kattis hos veterinären. Åmigheten ska bort och våra fina katter får aldrig bli mammor. Det känns lite jobbigt, men ändå rätt. Det finns så många katter redan, som ingen tar hand om. Och så kanske Kompis kan gå normalt igen. 

När såret läkt och de har fått sin nästa vaccination så kan vi börja släppa ut dem. Det ska bli så spännande.

Kortvasan är inte kort

Den är nämligen 3 mil lång. Det är flera tusen meter. Men den här tanten kom runt. Eller fram är det väl. Till den klassiska målgången i Mora. Inte för att jag minns den. Jag tittade inte ens upp för att känna in klassikheten. Jag bara körde på. Ett ben i taget. Staka på. För jag hade i princip bakhalt hela vägen. Bra glid men bakhalt. Sista milen försvann dock glidet framåt... Så det var tungt. Och stumt i armar och ben. Men jag klarade det. Jag överlevde. Och jag är både stolt, nöjd och taggad att slå min tid nästa år. Då ska jag både ha tränat och ha snygga glasögon...Det kallas ständig förbättring. Kanske räcker det med snygga glasögon förresten. Man får ju ta ett steg i taget...

När man åker de där milen så håller man lite koll på numren runtomkring. Henne tar jag rygg på. Eller honom måste jag ju slå i alla fall... Jag vurpade bara en gång. En ordentlig vurpa och med ett supersnyggt blåmärke på vaden som minne. Ungefär samtidigt vurpade någon framför mig än värre. Och blev liggande. I nerförsbacken. Det blev snabbt stockning och kaos. Det kom en skoter och plockade upp killen och efter några miuter var vi igång igen. Men det kändes lite missmodigt. Speciellt som den skadade var en av mina 'honom måste jag ju slå i alla fall'... När jag körde förbi hörde jag dock hur skotermänniskan frågade om han ville linda foten och fortsätta loppet. Så han klarade sig hyfsat ändå. Men fortsatte inte loppet...

Stämningen i spåret var inte så harmonisk och charmig som jag fått för mig. Folk ryade om man råkade bromsa sig nerför backarna på vingliga ben. Och inget småpratande vid fika-stationerna. Fast de var väl inte där för att fika... Som jag.