När vi kom hem från sportlovet hade något hänt med Kompis. Hon var ovanligt kärleksfull och verkade ha nåt fel på benen. Hon hukade sig runt med rumpan i vädret. Helt klart ute efter nåt. Och oj, vad hon jamar. Och åmar sig. Och gör sig till.
Idag är Kompis och hennes syster Kattis hos veterinären. Åmigheten ska bort och våra fina katter får aldrig bli mammor. Det känns lite jobbigt, men ändå rätt. Det finns så många katter redan, som ingen tar hand om. Och så kanske Kompis kan gå normalt igen.
När såret läkt och de har fått sin nästa vaccination så kan vi börja släppa ut dem. Det ska bli så spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar