Monsterkatten

Vi har två fina katter, Kattis och Kompis, som är kastrerade honor på ett par år. Kanske inte de mest sällskapliga katterna, men de trivs hos oss och vi trivs med dem. De går in och ut via en chipstyrd kattlucka. Frid och fröjd. Tills det nu har dykt upp en orange monsterkatt. En jätte som jagar våra stackars katter och slåss och river på dem. Våra katter är livrädda. Verkligen. De håller sig numera inomhus. Går plötsligt på kattlådan igen. Och har tom börjat bråka med varandra. Finns det nån kattklok människa som kan tipsa om hur vi kan hjälpa Kattis och Kompis. För vi kan ju inte ta tillbaka deras revir. Hur blir man av med en arg katt?

Hur ofta gallskriker ni?

Alltså på riktigt gallskriker. Rätt ut och högt som vilken tant som helst. Jag har gjort det två gånger bara senaste veckan...

Första gången var när Kattis kom hem med dagens fångst. Katterna har hållit sig inne när det har varit mycket snö och så fort snön försvunnit har de gett sig ut på jakt. Och kommit hem med den ena musen efter den andra. Äckligt om du frågar mig. Men den här dagen var något extra. Kattis krånglade sig in genom luckan med en stor fet biff i munnen. En råtta? En hamster? En kanin? Den var gigantisk. Stor som ett husdjur. Och jag skrek. Som jag skrek. Barnen trodde jag höll på att dö eller nåt. Eftersom katterna vanligtvis springer in med bytet under soffan för att få kalasa i lugn och ro, sprang jag snabbt och stängde dörren till köket där vi befann oss. Katten, besten och jag. Kattis lade sig då under matbordet för att ta sig an sin biff. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få ut katten och djuret. Jag öppnade altandörren och bad sen med min snällaste röst. Lätt darrande. 'Snälla snälla Kattis. Ta ut råttan.' Kattis tittade på mig. Tog tag i sitt djur. Och gick ut. Tack, tack, tack!!! Jag och barnen stod och pustade ut och tittade på Kattis där hon kånkade iväg med sitt byte. Då vände hon om för att testa igen. 'Kan jag komma in nu då?' 'Neeeeej' gallskrek vi alla tre där vid dörren. Kattis ryckte på axlarna och vände igen. 'Jag får väl äta ute idag...'

Det tog en lång lång stund innan jag hämtade mig från detta. Och jag bävar för när hon kommer hem med en stor best igen. Tänk om det då är en levande best? Huvva!

Nästa gång jag gallskrek i veckan var på jobbet. Lite opassande kanske, men vi skrek lite allihopa. För vi fick testa en VR-kamera på ett konsultmöte. Vi åkte skidor och det var så himla läskigt. Och verkligt. Alltså jag åkte verkligen skidor. Jag åkte över bergskammar och jag föll handlöst nerför stup. Jag krockade med stenbumlingar och fick istappar i huvudet. Det hisnade i magen, jag vinglade där jag stod och ramlade nästan omkull. Fast jag bara stod på ett golv. Stackars event-killen fick stå och lurpassa på tanterna och farbröderna så vi inte skulle dråsa i backen. Men kul var det. Och lite lätt illamående blev jag av åkturen. En god kollega fotade mig när jag åkte. Och jag ser inte helt jättecool ut.

Busy doing nothing?

Jag befinner mig just nu mellan uppdrag, som det heter. Dvs mitt senaste uppdrag som konsult är avslutat. Och mitt nästa uppdrag som konsult har inte startat ännu. Och jag vet dessutom inte vart det uppdraget är. Det är just det jag letar efter.

Under tiden jag letar har jag fullt upp. Förutom att man tappar tempot rent generellt, så är det en ganska splittrad situation. Visst jag är ledig och hemma. Men med en ständig press att hitta nästa uppdrag. Så att slappna av och passa på blir liksom inte av. För först måste jag ha ett uppdrag. Sen kan jag göra fotoböcker, renovera badrum och gå på museum med barnen. Och blogga. Hur kan jag inte ha tid att blogga när jag är så mycket hemma? Jo, för jag får inte. För mig själv. Först måste jag hitta ett uppdrag. Så jag surfar, uppdaterar cv, registrerar profiler, kontaktar konsultmäklare, lunchar med gamla kollegor, nätverkar med kursare och kompisar och deras kursare och kompisar... Visst - ringarna sprids. Men det går oändligt långsamt. Och jag försöker inte stressa upp mig. Jag försöker inte oroa mig. Jag vet att det löser sig. Tror jag. 

Och ja, jag vet att jag ska skriva listor, dela upp min dag, sätta delmål osv - så kan jag unna mig ledigt sen. Men jag funkar inte så. Jag hattar och duttar och får visst en massa gjort och samtidigt ingenting alls. Och ju längre tiden går, desto sämre självförtroende får jag. Jag är så generell. Jag kan ingenting som ingen annan kan. Det är förödande och ibland dippar jag förstås. 

Och ibland har man bra dagar. Idag har jag varit på intervju. Jag har dessutom skickat in en ansökan på ett uppdrag som för en gångs skull stämde. Och jag bloggar. Bara en sån sak! Så nu vänder det. Jag vet att det kommer att lösa sig. På nåt sätt. Om bara den där katten kunde lämna mig ifred...

En syn att skåda

Vet ni hur en rädd liten mus låter? Precis som en pip-leksak. Jag har alltid trott att pipet i leksaksmössen är en kul grej. Men de låter verkligen så. Pip pip pip. När man trycker på dem. Eller biter på dem. Och det ljudet fungerar utmärkt som väckarklocka. Jag har aldrig hoppat upp ur sängen så snabbt. Och rusat fram och slängt igen sovrumsdörren. Medan jag såg en glimt av en katt och en levande pipleksak utanför i vardagsrummet. Jag har heller aldrig saknat min man så mycket som då.

I en halvtimme låg jag kvar och lyssnade. Inte ett ljud. Inte ett pip. Till slut var jag ju tvungen att smyga ut och kika. Inte ett spår. Och jag inser att vad dumt det var att jag låg kvar. Nu vet jag inte alls om de fick tag på den, eller om den smet ner i nån springa, eller om den ligger och trycker någonstans. Nu får jag smyga runt på tå och försiktigt kika in under saker för att se om den finns. Och katterna verkar tämligen ointresserade och låtsas vara oskyldiga.

Utan resultat gick jag sedan in i badrummet. Efter en stund hör jag pipleksaken igen. Ja, de har hittat den. Ta den nu, kattrackare. Så blev det tyst igen. Jag kikar ut från badrummet och där sitter två vaktposter framför vita byrån. En aktiv och en passiv lite längre bort.

Jaha katter. Ni behöver alltså hjälp. För att själv fånga en levande mus tänker jag inte ge mig på. Den får offras till katterna. Det får bli team work.

Musen sprang över golvet. Katterna efter. Medan jag sprang upp i trappan.

Musen sprang in under byrån. En katt kröp under. En katt tittade på. Jag hämtade en innebandyklubba.

Musen sprang in i garderoben. En katt sprang efter. En katt tittade på. Jag petade bort filtar och påsar och skor med en flaggstång.

Musen kröp under en filt på golvet. Katterna nosade på fel ställe. Jag lyfte på filten med en innebandyklubba.

En katt fångade musen. Jag jublade och sprang och öppnade dörren. Se här! Spring ut med ditt byte. Duktiga katt. Katten sprang in under soffan och släppte musen. För att se om vi kunde fånga den igen.

Pipleksaken sprang iväg. Katterna efter. Jag sprang upp i trappan och skällde på kattskrället.

Musen börjar sloka. Katten fångar den flera gånger. Jag försöker jaga ut katten medan musen är i dess mun. Men då släpper den musen och jag sticker till trappan.

Jag hamrar, skriker, skäller, bankar med innebandyklubban, öppnar alla dörrar. Katterna vimsar förvirrat runt och släpper musen. Musen ligger stilla och flämtar förtvivlat.

Jag får upp den på innebandyklubbans blad. Katterna tittar på. Jag bär ut den. Hämtar en spade. Ber om ursäkt. Och har ihjäl den.

Nu är det lugnt i huset. Och jag undrar stilla hur katterna väljer att tolka dagens händelse.

1. Man får inte ta in möss i huset. Det ska jag komma ihåg.
2. Matte verkar gilla möss. Jag ska fånga fler åt henne.
3. Matte vill ha mössen för sig själv. Jag ska ta in flera stycken och lägga i hennes säng när hon sover.

Goda grannar

Jag har alltid varit både avundsjuk och skrämd av dessa nybyggda områden där familjerna är i samma fas och har lika gamla barn, lika stor bil och där husen står så tätt att de ser in i varandras sovrum. Hur barnen får tusen kompisar, hur familjerna hämtar varandras barn på dagis och hur de får vänner för livet.

Skrämd av insynen, det påtvingade umgänget och likformigheten. Avundsjuk på gemenskapen och grannsämjan. 

För så har inte vi det. Vi bor inte lika tätt. Vi har ingen insyn. Vi är i olika fas i livet. Och vi har ingen som helst gemenskap. Tyvärr. För våra grannar har redan gjort det där. Deras barn har redan växt upp. De har redan en massa grillkompisar. De orkar inte hämta fler ungar eller passa fler katter. Det fick vi också reda på när vi som sista utväg frågade våra närmsta grannar om de kunde se till katterna en gång per dag när vi var på Cypern. Frun sade javisst och fick sedan en rejäl utskällning av sin make. De hade minsann passat katter i 16 år och skulle inte passa några jä..la katter igen.

Och där stod jag. Generat trampande. Ursäktande. Att vi kan fråga nån annan. Det går så bra. Nån som bor två kvarter bort. Men som är i samma fas och förstår att man kanske behöver hjälp ibland. Och som uppskattar en god konjak som tack för hjälpen. Och som kan säga nej på ett betydligt smidigare sätt om det inte passar. 

Foto: Hildisvildis Photoshop: Fru Olsson

Osalig

Jaha. Nu går man här som en osalig ande och öppnar dörren var tredje minut. Och ropar 'Kss kss kss' och skramlar med kattmaten. Och två minuter senare går jag till nästa dörr och ropar 'Kss kss kss'. Och sen till nästa. 'Kss kss kss'. Vart är du, kattskrälle?!

Hur kunde det bli så här? Jag är ju lika orolig som om en av mina egna ungar hade varit borta... Nästan i alla fall. Kattis - kom hem nu...

Kanske tog jag just mitt livs kattbild

Som lyckligast

I helgen slogs jag ännu en gång av hur lyckligt lottad jag är. Jag har en plats i solen där jag ser havet. Jag har en katt som spinner när jag klappar den. Jag har en man som får mig att skratta. Jag har tre barn som sitter tillsammans i köket och pysslar. Jag har tiden att sitta framför en brasa och läsa en bok. Jag har fötter som klarar att springa en runda. Och nu - kanske sist på bollen - har vi dessutom Netflix.

Kärlekskrank

När vi kom hem från sportlovet hade något hänt med Kompis. Hon var ovanligt kärleksfull och verkade ha nåt fel på benen. Hon hukade sig runt med rumpan i vädret. Helt klart ute efter nåt. Och oj, vad hon jamar. Och åmar sig. Och gör sig till.

Idag är Kompis och hennes syster Kattis hos veterinären. Åmigheten ska bort och våra fina katter får aldrig bli mammor. Det känns lite jobbigt, men ändå rätt. Det finns så många katter redan, som ingen tar hand om. Och så kanske Kompis kan gå normalt igen. 

När såret läkt och de har fått sin nästa vaccination så kan vi börja släppa ut dem. Det ska bli så spännande.

Så upprörd

Ska det verkligen få gå till så här? Här sitter man. I godan ro. Och bygger på sitt julklapps-pussel. Till långt in på nätterna. Tar sig tiden. Njuter av tystnaden. Skrämmer bort klåfingriga barn. Allt för att få slutföra och briljera med mitt nya 1000-bitars-pussel. OCH SÅ FATTAS DET EN BIT!

Ja, jag skriker. På en gång. Upprört och utan upptrappning. Så här får det helt enkelt inte gå till. Vem ska jag skälla på? Inte barnet som gav mig pusslet i julklapp. Det fattar jag. Katterna kanske? Är det de som viftat iväg en bit och sen lekt runt med den in under frysen? Men jag har kollat där. Jag har kollat under mattan. Under diskmaskinen. Jag har till och med, mitt i natten, klippt upp dammsugarpåsen, full med granbarr och feta dammråttor, bara för att leta efter den eländiga sista biten. Kan ett pussel verkligen levereras utan sista biten? Så kan det väl inte gå till? Sån otur kan man väl inte ha? Kan jag stämma nån? Den måste väl ändå vara i huset? I en katt? I en byxfåll? Vad ska jag göra? Jag kan inte packa ihop mitt 999-bitars-pussel bara sådär. Det måste ju bli klart!

Svar till frustrerad, fd harmonisk, pusselmamma

Kalabalik i bastun

Vi fick oväntat besök igen. En liten stackars mususling hade letat sig in i badrummet och den dörrlösa bastun. Dörrlös eftersom den används som förvaringsrum för blandade träningskläder. Och därför också ett lätt mål för en ensam mususling. Dottern skulle just hämta sig en träningskläda då en liten mus fick brått därifrån. Upp sprang den ur lådan där dottern stod och höll i en tröja. En smärre chock för den stackars dottern. Och troligtvis för den stackars mususlingen också. Och mamman var inte bättre hon. På tå och med långa armar lyckades vi packa gympapåsen och sedan stänga och låsa dörren till toan... Så var det problemet inte alls löst...

Efter uppbyggande telefonsamtal med maken dristade sig mamman till att ställa in en redan apterad musfälla en armslängd in i bastun. Sen stängde hon dörren och låste. Och gick inte in i badrummet på hela dagen.

På kvällen återsamlades familjen och musdebaklet måste tas om hand. Vi måste hitta hålet. Vi måste hitta musen. Försiktigt, försiktigt flyttade vi alla lådor med träningskläder. För att hitta spår. För att hitta möjliga flyktvägar. Men inte trodde vi den stackaren skulle sitta kvar där i hörnet. Och titta upp med sina musiga ögon och sin darrande nos. Nu var det min tur att få hjärtat i halsgropen och skrikande rusa ut. Visst de är små, men hundan så äckliga.

Sådärja. Mususling lokaliserad. Och barnen har kompisar hemma som alla vill se, rädda och helst behålla musen. Det tas fram lådor, hinkar, handskar, mössor - alla möjliga tillhyggen och verktyg för att fånga in eller svepa med sig musen ut till friheten. Inte döda. Inte först.

Och inte visste jag att mususlingar kan hoppa en meter rakt upp i luften. Det var inte bara jag som gallskrek och sprang ut när den hoppade första gången. Det var ett fönster emellan men ändå. Så snabbt. Så högt. Så äckligt.

Nåja, jagandet hjälpte inte. Friheten förstod den inte att den kunde nå. Innan kvällen var slut var stackars mususling borta. Fri på ett högre plan kan man säga...

Upp till bevis

En av katterna låg på golvet i köket och bevakade skåpdörren under diskhon. Hon låg som en sfinx och stirrade mot dörren. Bara låg där. Och vi skojade lite om att det nog var en mus därinne. Och festade på soporna... 

Ska jag öppna? Och jag öppnade. Där var tomt och tyst. Så klart. För vi har ju inga möss längre. Tills det plötsligt sprang ut en fet mus på golvet. Jag skrek  'iiiih' som sig bör och hoppade upp i soffan. Och katterna sprang förvånade och storögda efter den feta musen. De hann inte ifatt den så klart. De är ju nybörjare... Och musen visste precis vilken springa den skulle krypa ner i. Och så var den borta. 

Så nu mina kära katter. Upp till bevis. Do your thing! 

Blogga?

Ni kanske tror att jag har slutat blogga?! Men nej nej. Det är bara svårare att komma åt nuförtiden...

När katterna är hemma...

Idag har jag jobbat hemifrån och tänkte att 'Vad bra. Då får jag se vad de gör hela dagarna när de är ensamma, de där katterna. De lever väl rövare förstås...'

Klockan 9.21

Klockan 10.44

Klockan 12.07

Klockan 12.39

Klockan 13.56

Klockan 14.11

Klockan 14.38

Med katt

Jaha. Så har man blivit med katt. Och inte bara en katt. Utan två! Hur kunde det bli så här? Jag som aldrig i hela mitt liv har haft djur. Förutom akvariefiskar. Som för övrigt också var ganska läskiga. Jag som är rädd för alla sorters djur. Som är tafatt, rädd och harig av mig. Plötsligt ska jag ta hand om två små kattungar. Två små levande djur ska bo, äta, leva, bajsa i mitt hus. Hur kunde det bli så här?!

Nu skulle man kunna tro att det har tjatats och gnatats hål i huvudet på föräldrarna här hemma. Och visst har önskemålen funnits. Visst har det stått katt på önskelistan i några år. Men för min egen del så är det främst mitt eget djur-ointresse som ligger bakom. Jag vill inte att mina barn ska vara oerfarna, rädda och fega med djur. Jag vill att de ska lära sig hantera en levande varelse. Älska den, vårda den, ta ansvar för den. Det är något jag inte lärt mig. Jag har egentligen inte saknat det, eftersom jag varit tämligen ointresserad och feg från början, men jag kan känna nu att det är en tillgång och en bra erfarenhet att ha haft djur.

Så samtidigt som mina barn ska få möjligheten att ha ett husdjur, så är detta också en terapi för min egen del. Jag vill lära mig att ta hand om katterna. Krama, gosa, älska. Och plocka bajs ur kattlådan. Och klippa klor och stoppa in piller i dom. Jag vill bli en aning coolare helt enkelt. Men där är vi inte än. Inte alls. Än.