Hedervärt ändå

Lill-Tjorvas och en kompis har kommit på att de vill sälja saker.
Pengarna ska de ge till 'dom fattiga barnen i Världen'.
Resten ska de dela på.

Mycket snack och lite verkstad...

Torsdagen den 3 september skrev jag ett inlägg angående flykting-katastrofen. Jag var bestört och berörd. Jag tänkte att nu, nu måste vi hjälpa till. Nu ska jag också. Nu ska jag hjälpa så gott jag kan. Jag satte in pengar. Och rensade lite i garderoben. Surfade lite tafatt efter ställen att lämna till. Ställen att hjälpa till på.

Och nu skäms jag. För tiden gick. Det samlades kläder överallt och jag skulle ju också, men när jag till slut fick tummen ur, var det redan fullt. Vi behöver inte mer. Vi stänger utdelningen. Tack, men nej tack. Och jag famlade vidare. Hittade andra ställen. Utan att göra nåt.

Jag skäms för att jag vill, men inte gör. För att viljan eller orken inte räcker till. För att jag så lätt skjuter upp och skyller ifrån. Jag ska snart. Jag ska sen. Men först måste jag...

Sen hörde jag att en kompis verkligen hade anmält sig som volontär. Som verkligen bokat in ett första möte. Som inte bara tänkte utan gjorde. Och jag hängde på. Nu hade jag verkligen ingen anledning att ducka. Så idag har jag gjort mitt första pass som volontär. Kökstjänst på ett evakueringsboende. Det känns fantastiskt skönt. Och det kommer att vara lärorikt och nyttigt. Och hjälpen behövs. Fortfarande..

Men tänk att det ska vara så svårt. För mig. Att verkligen, verkligen göra det.

Fotografiska

Jag var på Fotografiska häromdagen. Såg bla fantastiska porträtt av Martin Schoeller. Enkla, nakna, nära bilder på kända personers ansikten som tex Zlatan och Julia Roberts. Väldigt fina och avslappnade.

De bilder som berörde mig mest, och som fick mig att gråta, var dock Magnus Wennmans utställning 'Där barnen sover'. En bild, ett namn och en kort beskrivning gav en inblick i barn på flykts situation just nu. Det som sker runtomkring oss. Flyktingkatastrofen. Oerhört gripande. Barn ska inte behöva sova i otrygghet. Föräldrar ska inte behöva se sina barn rädda, jagade, ledsna. 

Det gör ont att se bilderna på barnen. Men de hjälper oss att förstå vad som sker. Och att vi måste agera. Vi måste hjälpa barnen och deras familjer. Nu. Just nu. 

Jag gråter

Jag gråter så fort jag tänker på lille Alan. Pojken på bilden som vi sett de senaste dagarna. Den lille, lille pojken som inte lever längre. Men som nyss var levande. Och flydde för sitt liv. Som ligger död i vattenbrynet. Jag gråter flera gånger per dag. Och det är det många som gör nu. Nu gråter vi. För plötsligt blev det än mer verkligt. Den bilden slog oss rakt i magen. Som ett knytnävsslag.

Jag kan förstå att folk förfäras över att man lägger ut bilder på ett dött barn. För det är förfärligt. Och det är på riktigt. Vi måste öppna ögonen. Vi måste förstå vad som pågår. Och vi måste börja agera.

Idag har jag skänkt pengar till UNHCR och Rädda Barnen. Det känns ändå så futtigt. Och jag funderar mycket på hur jag kan göra mer. Som jag vet att många andra också funderar. Och många gör verkligen mer också. Startar insamlingar, tar emot ensamkommande barn i sitt hem, åker som volontärer.

Ett fantastiskt ideellt initiativ är 'Vi gör vad vi kan'. De klarade inte längre av att göra ingenting. Och startade upp en insamling. Som har fått ett oerhört gensvar. Det är fint.

Mitt mål är att samla ihop kläder, skor och köpa hygienartiklar och åka till ett inlämningsställe i helgen. Tillsammans med barnen. Det är det minsta jag kan göra.

http://vigorvadvikan.com/