Tussilago

- Ska vi ta en promenad och se om vi hittar nån tussilago?

Frågade mamman. 

- Hur ser den ut? 

Undrade Lill-Tjorvas. Utan att titta upp från paddan. 

- Du. Det är ingen Pokémon. 

Förklarade storebror...

Vi hittade ingen tussilago men väl blåsippor. Det är ingen ordning på nånting nuförtiden

Den mystiska tandfén

Det har varit en hel del funderingar kring den där tandfén som tydligen ska dyka upp när man tappar en tand. Lill-Tjorvas pratade om detta för några veckor sen. Han funderade på om det möjligtvis kunde vara vi föräldrar som var inblandade på nåt sätt. Han hade också kommit på hur han skulle testa det. När han väl tappade sin första tand skulle han gömma den så att vi inte skulle veta vart den var. För om den var borta sen, då visste han att det var den riktiga tandfén.

I söndags var det äntligen dags. Första tanden satt så lös, men ville ändå inte riktigt släppa taget. Tills mamman borstade tänderna på sonen på kvällen. Lite för hårt. Men det gjorde inte ont, det kom bara lite blod, och renderade i ett stort, lyckligt och tandlöst leende hos Lill-Tjorvas. Som han har väntat på detta.

Så hur var det med den där tandfén egentligen? Vad gör hon med alla tänder? Till exempel? Hur mycket kan man tjäna ihop till? Hur många tänder tappar man egentligen? Får man pengar om man tappar vuxentänderna också? Hur mycket blir det då? Man riktigt såg hur tankarna snurrade och pengarna flimrade förbi i huvudet.

Själva tandfé-testet hade dock glömts bort och glaset med tanden stod väl synligt i Lill-Tjorvas rum. Och tydligen har taxan inte ändrats på länge, för i glaset låg en glimrande guldpeng på morgonen. Lill-Tjorvas var mycket lycklig.

På kvällen satt sonen framför TV'n med sin guldpeng i handen alldeles vid munnen och ibland åkte den in i munnen. Uäääh! Sade mamman. Stoppa inte pengen i munnen. Du vet aldrig vart den där har varit? Lill-Tjorvas tittade förvånat upp. Jo. Hos tandfén!

När skaffade vi ett tredje barn?

Berättade jag om vår höstlovsresa? När alla andra stack till Kanarieholmarna och Florida så tänkte vi att vi kan väl vi också. Festa till det lite. För barnens skull. Så vi bokade en kryssning till Finland. Två nätter på båten och en dag i Helsingfors. Och med Måns Zelmerlöw på scen. Jag ignorerade alla tankar på höststormar och såg fram emot det hela.

Några dagar innan vi skulle åka läste vi på lite bättre. Alla passagerare måste ha giltig ID-handling. Jahaja. Men det gäller väl inte barnen? Eller jaha det gör det alltså. Och det visar sig att barnens pass alldeles nyss gått ut. I oktober. Och nu var vi i början på november. Vilken miss. Vi kan inte åka till Finland för vi har inga pass. Hur blev det så här? Efter lite samtal lyckades vi boka om resan och passade dessutom på att boka tid för nytt pass. Åt alla barnen. Frid och fröjd och jag var i alla fall hyfsat nöjd att missa höststormarna, även om det var trist att också missa Måns.

Idag var det dags att fixa passen. Maken skulle åka med alla barnen och jag insåg på morgonen att då måste ju jag skriva på nåt papper. Puh, vilken tur att jag kom på det. Mitt i morgonstressen fick jag skriva ut papper från polisens hemsida. Och istället för del 6 av julkalendern fyllde jag i papprena. Men det räckte inte med det. De ifyllda papprena måste bevittnas också. Hej och hå - jag får kolla med nån på skolan när jag lämnar barnen och sedan lämna papprena med barnen så att maken har allt när de ska iväg efter skolan.

Och jag hade tur. En vänlig pappa hade inte bråttom iväg och han bevittnade min namnteckning på de två papprena... Två? Har inte jag tre barn? I all hast och stress hade jag alltså glömt det där senaste barnet vi fick. Det där lilla barnet. Han sex-åringen. Vilken miss igen.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Jag fick åka hem och skriva ut ett papper till. Och sen åka tillbaka till skolan och knacka på i lärarrummet och haffa en lärare som bevittnade det tredje pappret. Och sen bort och lämna alltihop i dotterns skåp. Saken var biff. Puh. Nu är ansökan om pass inlämnat enligt konstens alla regler för alla tre barnen. Nu kan vi ringa till Måns och säga att vi kan åka på den där kryssningen snart...

Busa eller goda... som vi säger

En tradition jag skulle kunna vara utan är halloween. Verkligen. Det här att tigga godis känns inte helt fräscht. Visst. Att klä ut sig är kul och de där monstren som är en tvärhand höga är ju ofantligt gulliga. Men när det kommer ett gäng finniga fjorton-åringar, som inte ens har klätt ut sig, och ringer på dörren. Och med målbrotts-röst vrålar bus eller godis, så är det inte riktigt lika gulligt. De fick nån gammal klubba som blivit liggande, eftersom jag inte var så sugen på deras eventuella bus. Jag gissar att det hade varit snäppet värre än Lill-Tjorvas förslag på bus. För om han och hans kompisar inte fick godis skulle de säga bu... Logiskt ändå.

Saker man inte säger till sin mor

Jag var gräsänka i helgen. Och jag var nojig som vanligt när resten av familjen packade in sig i bilen utan mig och skulle iväg. Jag kramades och klappade på alla barnen och sade flera gånger till maken att han skulle köra försiktigt. Och sprang runt och var allmänt morsig. När jag gav Lill-Tjorvas en sista kram där han satt i bilen kände han nog att han behövde säga nåt fint. Så han tittade upp från paddan och sade:
- Det var kul att ha varit ditt barn…

Vi skrattade förstås. Han kom på att det kanske lät dumt och lade till att vi ses på söndag. Och jag berättade för alla under helgen hur tokigt och roligt han hade sagt. Samtidigt som jag hoppades att vi verkligen skulle ses på söndag.

Och de kom hem igen. Helskinnade. De kom till och med hem före mig och jag kunde pusta ut. Tills jag plötsligt fick tvärbromsa när en stor älg sprang över vägen precis framför bilen...

Man vet ingenting om framtiden. Och det är nog tur det. Kör försiktigt!

Lite kultur kan aldrig skada

Okej, det kanske inte var jordens bästa idé att ta med hela familjen på konsert igår. Och jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Eller det vet jag ju. Jag tänkte att 'Oj, Lise & Gertrud. Kommer de hit? De vill vi ju se båda två. Och barnen borde se dem.' Så jag bortsåg ifrån att det var en torsdag, att det skulle bli för sent för lilleman. Och att det antagligen skulle bli för tråkigt. Och att nån missar basketen och nån missar avslutningen i fotboll. Vi ska gå på konsert. Hela familjen. Mannen höll med och så fick det bli. Samma dag på morgonen kom vi dessutom ihåg att meddela barnen…Ingen sade emot. Ingen visste vad det handlade om. Men vi ska gå på konsert. Hela familjen.

Och iväg kom vi. Och jag tog ett medvetet beslut om att inte ta med paddan. Den ska inte rädda oss hela tiden. Den ska inte finnas som tillflykt när nåt är tråkigt. Tänkte jag förnumstigt. Däremot packade jag handväskan full med godis. Jag är ju inte helt galen…

Lise & Gertrud. Våra favoriter från förr. I livet före barnen. Hur betagna vi var. Hur mycket de kan låta och hur ösigt det är fast de bara är två. Deras charm och jargong. Självsäkra, vackra kvinnor. Finns det nåt bättre att visa sina barn?

Och konserten var fantastisk. De är lika säkra, snygga och coola fortfarande. Deras starka röster passar så ofantligt bra ihop. Och hur de leker med musiken, med cellon, med sina röster. Oerhört musikaliska och roliga. Fast nu lyssnade jag också ur barnens perspektiv. Låtarna var mer lugna än rockiga. Det var vackert men inget tempo. Och efter första låten kom tablettasken fram.

Det var inte många andra barn på konserten och Lill-Tjorvas var förstås yngst, men han blev glad när han träffade en fröken från skolan. Och jag måste säga att barnen var fantastiska. Till och med Lill-Tjorvas, en 6-åring med kryp i benen, satt stilla och tyst under den 1 ½ h långa konserten. Han skruvade på sig, prasslade med godispapper och sparkade lite på stolen framför sig tills tanten sade till. Men inget knorr och inget tjat. De två stora skötte sig förstås också utan problem. Aningen uttråkade. Och med choklad runt hela munnen låg sedan lill-tjatten i pappans knä, och applåderade förstrött när alla andra applåderade, för att till sist under sista låten somna.

Jag kände mig både stolt och korkad när jag stod där med barnen i foajén bland alla vuxna och pensionärer. Eller när vi satt kvar med den sovande pojken medan publiken strömmade ut. Och tänkte att det var väl korkat egentligen. Vem tar med en 6-åring på en sån här konsert? Men så tänkte jag att varför inte? Måste allt vara kul hela tiden? Måste allt vara anpassat efter barnen? Vi ville ju se konserten. Och man måste faktiskt se lite annat ibland. Lite kultur. Utan att räddas av paddan och mobilen. Så även om det inte var jordens bästa idé. Så var det faktiskt en ganska bra idé.

Fel som är trasigt

Mamma! Den har gått sönder! Ett olyckligt rop från den nyduschade 6-åringen.
Vadå? Vilket då? Undrar mamman.
Badrocken. Den är trasig. Repet är borta. Det fattas ett rep.

Han håller rocken i ena handen och skärpet i den andra. Titta! Det finns bara ett rep.

Mamman tittar med höjda ögonbryn på sonen.
Sonen tittar på skärpets ena ände. Och sen på den andra.

Han tittar upp på sin mor. Och båda brister ut i skratt.

Min fina och hyfsat smarta 6-åring

Hur klantig får man bli?

Om tekniska museet har satt upp en skylt vid roddmaskinen och varnar för att kläderna kan fastna under sitsen. Och sen fastnar kläderna under sitsen. Och favoritkjolen går sönder. Vem ska man då stämma? Sig själv?


Mormor har inte en chans mot Lill-Tjorvas...

Hedervärt ändå

Lill-Tjorvas och en kompis har kommit på att de vill sälja saker.
Pengarna ska de ge till 'dom fattiga barnen i Världen'.
Resten ska de dela på.

Vad vill jag? Vem är jag?

Jag tror jag fått en släng av höstångest. Ni vet sån där 'vad ska jag bli när jag blir stor'-ångest. Alla möjligheter man har. Alla val man borde göra. Alla drömmar som bara blir liggande. Och alla odefinierade drömmar. De där som man vet borde finnas, men som man inte hittar. Som man ser att andra hittar. Och satsar på. Stressen över allt som alla andra gör. När jag själv inte ens bokar tid hos frissan eller köper nya glasögon.

Facebook-ångesten.

När man vill köpa hus på Gotland. Bygga pool. Bli vegetarian. Skriva en bok. Cykla Vätternrundan. Hålla föredrag. Sitta på ett stamfik. Ha grannfester. Lära känna andras ungar. Gå en fotokurs. Flytta till Söderbärke. Vara härlig och konstnärlig. Sprallig och spontan. Bara få brinna lite.

När man letar och inte vet vad man letar efter.

Så känns det.

Sommarlycka - motsatsen till höstångest...

Lovat är lovat

Jag och Lill-Tjorvas var ensamma hemma förra veckan. Jag jobbade och han gick på fritids. Och på kvällen ville han bada. Varje kväll. I vår lilla plaskpool. Och det var inte riktigt badväder förra veckan. Heller. För det var inte lika varmt längre. Och den här mamman var inte så himla badsugen.

Första kvällen lyckades jag finta bort honom och föreslog att han skulle fråga några kompisar istället. Puh. Det funkade. De badade och hade kul. Och mamman tittade på och hade det skönt.

Nästa kväll bytte han taktik.
'Om inte du badar så tänker inte jag gå och lägga mig.'
'Jahadu. Men jag ska ju inte bada.'
'Och då ska inte jag lägga mig...'
Vilken rackare. Men det är väl bara mammor och pappor som får köra med utpressning...?
Så jag badade inte.
Och han gick och lade sig...
Puh.

Tredje kvällen. Och han ger sig inte. Frågan kom redan på morgonen. Vilket tjat, tänkte mamman. Och tittade ut på de regntunga, gråa molnen. Och drog till med nåt så det skulle bli slut på tjatet.
'Jaja. Om det är sol ikväll så kan jag väl bada då. Ät upp frukosten nu.'

Och det blev kväll.
Och det blev sol!!!
Tror ni inte att det var en liten, liten strimma sol som försiktigt spred sina svaga strålar just över den kalla poolen.
Och den lilla strimman räknades tydligen...
Brr.

I väntan på en sked

På Kellogg's-paketen har det länge stått hur man kan beställa sin egen sked genom att spara tre fling-paket med olika koder på. En fin sked med sitt namn på och allt. Som vanligt är det inget man går på, men när Lill-Tjorvas varit så förundrad och pratat om det så mycket så tänkte jag att vi gör't. Vi beställer den där tämligen mediokra skeden. Fast den antagligen är både ful och dålig. Och fast man måste betala frakten själv, trots att man samlat kartonger och koder enligt konstens alla regler.

Sagt och gjort. Vi sparade Kelloggs-paket och drömde om den egna skeden. Med namn och allt. Och nu - bara ett halvår senare - tog vi tag i det där med beställningen. Inga konstigheter egentligen. Man väljer vuxen- eller barnsked. Man väljer vilken Kellogg's-logo man vill ha på skeden (verkligen roligt...) Och man skriver in sitt namn.

Och sen är man tvungen att bli medlem och kommer få en massa intressant reklam. Och sen kastades man ut när hela beställningen hängde sig och man fick börja om från början Och sen svor man över Kellogg's och undrade vilka idioter som går på sånt här egentligen. Och som pricken över i fick man alltså betala 20 kr för hela kalaset. Varför har jag en känsla av att vara lurad?

Några timmar senare kom bekräftelsen på beställningen. De ska göra sitt bästa för att vi ska få skeden inom 28 dagar. Verkligen snabbt jobbat, Kellogg's. Men det kan också ta 90 dagar. Alltså nittio dagar. Då har ju Lill-Tjorvas hunnit flytta hemifrån...

Drama

En bildörr.

En tumme.

Ett gallskrik.

Som nästan aldrig slutar.

En dålig start på en grillkväll.

Min älskade unge.

Med en 5-årings logik

Jag överhör Lill-Tjorvas och en kompis som sitter och går igenom fröknarna på dagis. Hur gamla de är och vem som är äldst och så. Och det var nån som hade gift sig. Bland annat.

När de kom till den unge killen konstaterar kompisen att han är 26 år. Lill-Tjorvas blir helt perplex.
- Va?! Har han inte gift sig? Fast han har skägg?!

Vår lilla himmel

- Vad betyder 'This little sky'?
Undrade Lill-Tjorvas.

- Tja. Den här lilla himlen... Varför undrar du det?
- Du och pappa brukar säga så. 'Put this little sky to bed.'

Jag är lyckligt lottad

Det glömmer jag bort att tänka på ibland. När jag klagar på hur långt bort vi bor. Här är några bilder från dagens promenad med Lill-Tjorvas. I sakta mak. I strålande sol. Till koltrastens kvitter.

Frågor på det?

Det stod tydliga direktiv på kylskåpet inför lördagens frukost. Så så fick det bli.

En liten fartdåre

Lill-Tjorvas sneglar på hastighetsmätaren ifrån baksätet.

- En gång körde pappa 100. 

- Ja, men det får man ibland. Om det står 100 på skylten. 

Svarar mamman. 

- Mmm. Men en gång råkade han köra 110. 

- Ojdå. Men då sa du väl till honom.

- Ja, men jag väntade lite. För det var så roligt att köra snabbt. 

Egspert-hjälp

Tur jag fick hjälp av Lill-Tjorvas när jag spelade Alfapet med mormor-arna i helgen. För det är inte ofta man får ut alla bokstäver i ett enda ord. Där satt den!

Jag vill tycka om julkalendern

Jag vill verkligen tycka om julkalendern. För jag gillar konceptet. Jag gillar Lotta och Erik. Jag tycker de är roliga. Och jag tycker det är bra att det är lärorikt. Men jag saknar en story. Det behöver inte handla om jultomtar, men det hade gärna fått vara en handling som håller ihop det hela. Nu känns det lite lösryckt och improviserat. Ett faktaprogram och kanske inte en julkalender. Det känns dessutom lite taffligt ibland, när tex Kakan ska sälja sina trälar på auktion. Så är det inget folk där. Utan hon står och låtsas prata med en folkmassa som inte finns. Det blir lite charader över det hela.

Men sen gillar Lill-Tjorvas det. Och då är det ju bra ändå. Så jag håller tyst. För om jag sitter och klagar och kritiserar, så tycker ju han likadant. Och det tror jag är ganska vanligt nuförtiden, att barnen sitter och hör hur föräldrar dömer och kritiserar det de ser på TV. 

'Hur kan hon ha på sig det där? Vad tjock han har blivit? Hur kan de lägga pengar på att sända sånt här? Hon verkar ju helt korkad. Gud, vad falskt han sjunger.'

Sådär låter det nog i flera soffor på fredag- och lördag-kvällar. Och barnen lär sig förstås. Och tar efter. Inte konstigt att det finns så mycket näthat. När vi är så snabba att döma. 

Vi kommer kolla vidare på julkalendern. Även om den inte uppfyllde mina förväntningar, så tycker jag den är intressant och småkul. Det är ju ett experiment. Och det är väl så med experiment. Att det är roligare att göra dem själv än att titta på.