Ynk

Ni vet när man känner sig hängig och tror att man har feber. Och så har man feber...

När skaffade vi ett tredje barn?

Berättade jag om vår höstlovsresa? När alla andra stack till Kanarieholmarna och Florida så tänkte vi att vi kan väl vi också. Festa till det lite. För barnens skull. Så vi bokade en kryssning till Finland. Två nätter på båten och en dag i Helsingfors. Och med Måns Zelmerlöw på scen. Jag ignorerade alla tankar på höststormar och såg fram emot det hela.

Några dagar innan vi skulle åka läste vi på lite bättre. Alla passagerare måste ha giltig ID-handling. Jahaja. Men det gäller väl inte barnen? Eller jaha det gör det alltså. Och det visar sig att barnens pass alldeles nyss gått ut. I oktober. Och nu var vi i början på november. Vilken miss. Vi kan inte åka till Finland för vi har inga pass. Hur blev det så här? Efter lite samtal lyckades vi boka om resan och passade dessutom på att boka tid för nytt pass. Åt alla barnen. Frid och fröjd och jag var i alla fall hyfsat nöjd att missa höststormarna, även om det var trist att också missa Måns.

Idag var det dags att fixa passen. Maken skulle åka med alla barnen och jag insåg på morgonen att då måste ju jag skriva på nåt papper. Puh, vilken tur att jag kom på det. Mitt i morgonstressen fick jag skriva ut papper från polisens hemsida. Och istället för del 6 av julkalendern fyllde jag i papprena. Men det räckte inte med det. De ifyllda papprena måste bevittnas också. Hej och hå - jag får kolla med nån på skolan när jag lämnar barnen och sedan lämna papprena med barnen så att maken har allt när de ska iväg efter skolan.

Och jag hade tur. En vänlig pappa hade inte bråttom iväg och han bevittnade min namnteckning på de två papprena... Två? Har inte jag tre barn? I all hast och stress hade jag alltså glömt det där senaste barnet vi fick. Det där lilla barnet. Han sex-åringen. Vilken miss igen.

Nu löste det sig till slut i alla fall. Jag fick åka hem och skriva ut ett papper till. Och sen åka tillbaka till skolan och knacka på i lärarrummet och haffa en lärare som bevittnade det tredje pappret. Och sen bort och lämna alltihop i dotterns skåp. Saken var biff. Puh. Nu är ansökan om pass inlämnat enligt konstens alla regler för alla tre barnen. Nu kan vi ringa till Måns och säga att vi kan åka på den där kryssningen snart...

Hur ofta gallskriker ni?

Alltså på riktigt gallskriker. Rätt ut och högt som vilken tant som helst. Jag har gjort det två gånger bara senaste veckan...

Första gången var när Kattis kom hem med dagens fångst. Katterna har hållit sig inne när det har varit mycket snö och så fort snön försvunnit har de gett sig ut på jakt. Och kommit hem med den ena musen efter den andra. Äckligt om du frågar mig. Men den här dagen var något extra. Kattis krånglade sig in genom luckan med en stor fet biff i munnen. En råtta? En hamster? En kanin? Den var gigantisk. Stor som ett husdjur. Och jag skrek. Som jag skrek. Barnen trodde jag höll på att dö eller nåt. Eftersom katterna vanligtvis springer in med bytet under soffan för att få kalasa i lugn och ro, sprang jag snabbt och stängde dörren till köket där vi befann oss. Katten, besten och jag. Kattis lade sig då under matbordet för att ta sig an sin biff. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få ut katten och djuret. Jag öppnade altandörren och bad sen med min snällaste röst. Lätt darrande. 'Snälla snälla Kattis. Ta ut råttan.' Kattis tittade på mig. Tog tag i sitt djur. Och gick ut. Tack, tack, tack!!! Jag och barnen stod och pustade ut och tittade på Kattis där hon kånkade iväg med sitt byte. Då vände hon om för att testa igen. 'Kan jag komma in nu då?' 'Neeeeej' gallskrek vi alla tre där vid dörren. Kattis ryckte på axlarna och vände igen. 'Jag får väl äta ute idag...'

Det tog en lång lång stund innan jag hämtade mig från detta. Och jag bävar för när hon kommer hem med en stor best igen. Tänk om det då är en levande best? Huvva!

Nästa gång jag gallskrek i veckan var på jobbet. Lite opassande kanske, men vi skrek lite allihopa. För vi fick testa en VR-kamera på ett konsultmöte. Vi åkte skidor och det var så himla läskigt. Och verkligt. Alltså jag åkte verkligen skidor. Jag åkte över bergskammar och jag föll handlöst nerför stup. Jag krockade med stenbumlingar och fick istappar i huvudet. Det hisnade i magen, jag vinglade där jag stod och ramlade nästan omkull. Fast jag bara stod på ett golv. Stackars event-killen fick stå och lurpassa på tanterna och farbröderna så vi inte skulle dråsa i backen. Men kul var det. Och lite lätt illamående blev jag av åkturen. En god kollega fotade mig när jag åkte. Och jag ser inte helt jättecool ut.

Och?

Jaha. Nu kanske jag köpte en lakrits-kalender i alla fall. Till mig själv. Bara för att jag är värd det. Eller för att min man antagligen inte kommer komma på av sig själv att jag behöver en. Och om han nu skulle råka komma på det, så gör det faktiskt inget om jag har två... så det så. 

Hemma hos mamma

En övergiven fleeceväst på en herrbetjänt. En rakapparat som inte längre behöver laddas. Slitna träskor som står lämnade i hallen. Och en mor som är oändligt ensam. Idag tänker vi lite extra på dig, pappa.

Busa eller goda... som vi säger

En tradition jag skulle kunna vara utan är halloween. Verkligen. Det här att tigga godis känns inte helt fräscht. Visst. Att klä ut sig är kul och de där monstren som är en tvärhand höga är ju ofantligt gulliga. Men när det kommer ett gäng finniga fjorton-åringar, som inte ens har klätt ut sig, och ringer på dörren. Och med målbrotts-röst vrålar bus eller godis, så är det inte riktigt lika gulligt. De fick nån gammal klubba som blivit liggande, eftersom jag inte var så sugen på deras eventuella bus. Jag gissar att det hade varit snäppet värre än Lill-Tjorvas förslag på bus. För om han och hans kompisar inte fick godis skulle de säga bu... Logiskt ändå.

Etiskt dilemma

Vi har länge haft en skamfilad lampa över soffbordet. Den var dyr och cool när vi köpte den, men har nu gjort sitt. Med sprickor i plasten och stora dammtussar i vecken såg den tämligen bedagad ut. Jag skulle kunna skylla på att den var oerhört svårdammad pga alla sina veck. Och att det också var därför den började spricka när vi lirkade in dammtrasan… Men då skulle jag ju ljuga, för så var det inte. Ingen dammade den och den sprack ändå. Kanske för att man slog huvudet i lampan efter att vi bytt soffa och lampan inte hamnade över soffbordet längre…

Hursomhelst. Äntligen beställde jag en ny lampa. En knasig och fluffig lampa gjord av gåsfjädrar. Vad äckligt tänkte jag och blev förtjust. Och nu hänger den ovanför soffbordet. Den är fluffig att slå huvudet i. Och den är så himla ascool.

Men det där med gåsfjädrarna stör mig. Är det verkligen riktiga gåsfjädrar? Förutom att det lät lite äckligt funderade jag bara ett kort ögonblick på, om det var etiskt försvarbart med äkta gåsfjädrar på en lampa. Jag tänkte inte tillräckligt länge, utan konstaterade att fjädrarna sitter ju utanpå fågeln. Klick, så var lampan beställd.

Lika förtjust är jag fortfarande, men har ändå på nåt sätt insett att så många lampor och så många gåsfjädrar som går åt, så kanske det inte har gått särskilt bra för de där gässen ändå. Vart är de nu? Saknar de sina fjädrar? Eller ha de rentav dött pga min lampa? Har det till och med uppmärksammats viralt, som de där mössorna med djurtofs som var så populära för några år sen. Finns det ett gåsfjäder-gate som jag missat? Eller kommer det att komma? Är detta verkligen etiskt försvarbart? Jag vågar inte ens googla på det.

Jaha. Nu googlade jag i alla fall. Det står att fjädrarna är plockade från marken. Hm. Jag väljer att tro att det är sant. Trevlig helg på er!

Saker man inte säger till sin mor

Jag var gräsänka i helgen. Och jag var nojig som vanligt när resten av familjen packade in sig i bilen utan mig och skulle iväg. Jag kramades och klappade på alla barnen och sade flera gånger till maken att han skulle köra försiktigt. Och sprang runt och var allmänt morsig. När jag gav Lill-Tjorvas en sista kram där han satt i bilen kände han nog att han behövde säga nåt fint. Så han tittade upp från paddan och sade:
- Det var kul att ha varit ditt barn…

Vi skrattade förstås. Han kom på att det kanske lät dumt och lade till att vi ses på söndag. Och jag berättade för alla under helgen hur tokigt och roligt han hade sagt. Samtidigt som jag hoppades att vi verkligen skulle ses på söndag.

Och de kom hem igen. Helskinnade. De kom till och med hem före mig och jag kunde pusta ut. Tills jag plötsligt fick tvärbromsa när en stor älg sprang över vägen precis framför bilen...

Man vet ingenting om framtiden. Och det är nog tur det. Kör försiktigt!

Lite kultur kan aldrig skada

Okej, det kanske inte var jordens bästa idé att ta med hela familjen på konsert igår. Och jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Eller det vet jag ju. Jag tänkte att 'Oj, Lise & Gertrud. Kommer de hit? De vill vi ju se båda två. Och barnen borde se dem.' Så jag bortsåg ifrån att det var en torsdag, att det skulle bli för sent för lilleman. Och att det antagligen skulle bli för tråkigt. Och att nån missar basketen och nån missar avslutningen i fotboll. Vi ska gå på konsert. Hela familjen. Mannen höll med och så fick det bli. Samma dag på morgonen kom vi dessutom ihåg att meddela barnen…Ingen sade emot. Ingen visste vad det handlade om. Men vi ska gå på konsert. Hela familjen.

Och iväg kom vi. Och jag tog ett medvetet beslut om att inte ta med paddan. Den ska inte rädda oss hela tiden. Den ska inte finnas som tillflykt när nåt är tråkigt. Tänkte jag förnumstigt. Däremot packade jag handväskan full med godis. Jag är ju inte helt galen…

Lise & Gertrud. Våra favoriter från förr. I livet före barnen. Hur betagna vi var. Hur mycket de kan låta och hur ösigt det är fast de bara är två. Deras charm och jargong. Självsäkra, vackra kvinnor. Finns det nåt bättre att visa sina barn?

Och konserten var fantastisk. De är lika säkra, snygga och coola fortfarande. Deras starka röster passar så ofantligt bra ihop. Och hur de leker med musiken, med cellon, med sina röster. Oerhört musikaliska och roliga. Fast nu lyssnade jag också ur barnens perspektiv. Låtarna var mer lugna än rockiga. Det var vackert men inget tempo. Och efter första låten kom tablettasken fram.

Det var inte många andra barn på konserten och Lill-Tjorvas var förstås yngst, men han blev glad när han träffade en fröken från skolan. Och jag måste säga att barnen var fantastiska. Till och med Lill-Tjorvas, en 6-åring med kryp i benen, satt stilla och tyst under den 1 ½ h långa konserten. Han skruvade på sig, prasslade med godispapper och sparkade lite på stolen framför sig tills tanten sade till. Men inget knorr och inget tjat. De två stora skötte sig förstås också utan problem. Aningen uttråkade. Och med choklad runt hela munnen låg sedan lill-tjatten i pappans knä, och applåderade förstrött när alla andra applåderade, för att till sist under sista låten somna.

Jag kände mig både stolt och korkad när jag stod där med barnen i foajén bland alla vuxna och pensionärer. Eller när vi satt kvar med den sovande pojken medan publiken strömmade ut. Och tänkte att det var väl korkat egentligen. Vem tar med en 6-åring på en sån här konsert? Men så tänkte jag att varför inte? Måste allt vara kul hela tiden? Måste allt vara anpassat efter barnen? Vi ville ju se konserten. Och man måste faktiskt se lite annat ibland. Lite kultur. Utan att räddas av paddan och mobilen. Så även om det inte var jordens bästa idé. Så var det faktiskt en ganska bra idé.

Jag må vara naiv

Ni må kalla mig naiv och godtrogen men jag tror gärna alla om gott. Jag tror att alla gör så gott de kan. Att de flesta vill väl. Och jag tror att alla är mänskliga. Alla gör fel. Men de flesta gör det bästa de kan. Det vill jag tro. Och det gör mig nog lite naiv.

Tex så är jag inte så engagerad politiskt. Däremot röstar jag såklart fram de politiker som jag vill ska representera mig. Och jag tror att det är ett riktigt skitjobb. Jag tror att det är jättesvårt och att man är hårt pressad från många håll. Därför är jag tacksam att de gör detta. Och därför har jag så svårt för uthängningar och utskällningar när det blir fel. Såklart ska man syna och säkerställa att saker går rätt till. Men på en rimlig nivå.

Samma sak vad gäller lärare och förskollärare. De har utbildning, de har valt att arbeta med barn för en ganska kass lön och de flesta gör faktiskt allt de kan för att mina barn ska få en bra skolgång. Därför har jag så svårt för alla föräldrar som klagar och lägger sig i vad och hur läraren gör saker.

På förskolan tex så skickade de ut verksamhetsbrev med jämna mellanrum. De berättade vad de gör på dagarna, visade lite bilder och hänvisade hela tiden till läroplanen, med långa citat, för att påvisa att aktiviteterna de gör verkligen följer planen och är till god nytta för våra barn. Allt för att vi ska känna oss säkra på att barnen får den undervisning de är berättigade till. I förskolan. Och oj, vilken dålig förälder jag är. För jag hoppade över att läsa läroplans-biten. Jag vill se bilder på målade stenar, städer byggd av klossar och ungar i Pippi-kläder. Jag bryr mig faktiskt inte vad det står i läroplanen. Eller rättare sagt, jag litar på att de följer den och att de ser till mitt barns bästa. Men antagligen känner pedagogerna att de behöver bevisa nåt för oss föräldrar.

Nån gång efter en jul fick vi information om att barnen skulle ta med sig sin bästa julklapp och visa och berätta om på samlingen. Och då gick föräldrarna igång igen. Det var inte alls bra. Det skulle bli jämförelser och allt vad det var. Och uppgiften fick ändras till valfri sak istället. Men är det inte vårt eget ansvar att inte misstolka uppgiften till att handla om dyra presenter? Ett barns bästa julklapp kanske är tuschpennor eller ett ark med fina klistermärken.

Allt blir så himla allvarligt och skitnödigt ibland.

Hårt mot hårt

Akta er SL. Det är nån som är arg. Och sätter hårt mot hårt.

Fel som är trasigt

Mamma! Den har gått sönder! Ett olyckligt rop från den nyduschade 6-åringen.
Vadå? Vilket då? Undrar mamman.
Badrocken. Den är trasig. Repet är borta. Det fattas ett rep.

Han håller rocken i ena handen och skärpet i den andra. Titta! Det finns bara ett rep.

Mamman tittar med höjda ögonbryn på sonen.
Sonen tittar på skärpets ena ände. Och sen på den andra.

Han tittar upp på sin mor. Och båda brister ut i skratt.

Min fina och hyfsat smarta 6-åring

Babysim Extra Large

Ni trodde att jag hade slutat tjata om det där huset på Gotland?! Men det var bara en sak till. Poolen. Den coola poolen. Alltså. Den har ett fönster under vattnet. Står man i källarvåningen så kan man titta in i poolen. Hur coolt är inte det? Och hur smaklöst?

Och oj, vad många bild-idéer vi hade med teamet. En gruppbild förstås. Hela teamet under vattnet. Lite konstsim kanske? Men sen när det kom till kritan var det ingen som ville ställa upp på bild under vattnet. Det var bara jag som inte kunde släppa det...

Äntligen fick jag den där gulliga babysimbilden som alla tar på sina barn. Fast på mig själv. Gulligt!

Hur klantig får man bli?

Om tekniska museet har satt upp en skylt vid roddmaskinen och varnar för att kläderna kan fastna under sitsen. Och sen fastnar kläderna under sitsen. Och favoritkjolen går sönder. Vem ska man då stämma? Sig själv?


Mormor har inte en chans mot Lill-Tjorvas...

Och så maten

Alltså jag kan inte släppa det där huset på Gotland. Hon vi hyrde av är kock och lagade all maten. Närodlat och närfångat. Maten serverades i hennes glasveranda vid havet. Även här slogs man av den genomtänkta inredningen och dukningen. Ljuvlig mat till en ljuvlig utsikt.



 

Coolaste stället

Jag var med jobbet till Gotland i helgen och vi bodde på coolaste stället. En lyxvilla från 70-talet. Minsta detalj stämde. Vävtapeten, duken, prydnadssakerna. Och värsta coola poolen. Helt underbart och jag kan varmt rekommendera stället. Villa Salthamn heter det. Kanske lite dyrt att hyra privat, men går man ihop några familjer så funkar det. Det finns 20 sängplatser. Och en cool pool. Vilka ska med?

Dagbok från ditt försvinnande - Malin Lagerlöf

Det här är ingen bok man recenserar. Man kan inte recensera en dagbok. Ett liv.

Men hon skriver så fint om sin man, sitt liv, deras gemenskap. Hon skriver rättframt om döden, om sorgen och om hur omgivningen beter sig och inte beter sig. Jag blir berörd. Samtidigt skäms jag lite. För min nyfikenhet. För att jag snokar i nåt som inte rör mig. Men hon låter oss ju läsa. Så läs den!

Den gör mig ödmjuk till livet och döden. Och sorgen.

Hedervärt ändå

Lill-Tjorvas och en kompis har kommit på att de vill sälja saker.
Pengarna ska de ge till 'dom fattiga barnen i Världen'.
Resten ska de dela på.

Vahettere nu igen... Carpe diem?

Ni vet att det var sista dagen igår att lösa in de gamla sedlarna?

Egentligen var jag ganska stolt när jag letade upp alla gamla sedlar för några månader sen. I barnens plånböcker, i gamla födelsedagskort, på fiffiga gömstället. I god tid liksom. Allt lade jag prydligt i ett kuvert som jag lade nånstans och sen väntade jag. Väntade och väntade och väntade. Och så äntligen var det sista dagen för inlösen. Jag visste att den skulle komma. Och jag kände på mig att kuvertet och pengarna skulle ligga kvar nånstans. (Varför jag väntade till sista dagen? Vilken dum fråga. Det ligger i min natur...)

Jag kom alltså på det redan dagen innan att det var sista dagen imorgon. Som var igår alltså. Jag hittade det något medfarna kuvertet i handväskan, men lade då fram kuvertet på ett bra ställe istället. Som ett extra kom-ihåg.

Så när jag nästa dag kom till infartsparkeringen kom jag på det igen. Och hur jag än letade så hittade jag inte kuvertet i handväskan. För det låg ju kvar på det braiga stället. Så jag inte skulle glömma det. Hem och tillbaka på en halvtimme. Och passade dessutom på att hämta matlådan som jag glömt...

Egentligen hade jag tänkt gå till banken på lunchen. Men nu hade jag ju inte glömt matlådan längre. Så banken sköts upp. Igen. Och sen stängde alla banker...

Det hela slutar med att jag under ett par-tre timmar, kvällen den 31 augusti, ägnar mig åt att leta efter insättningsbankomater. Den första jag hittar har minst en timmes kö ringlande framför sig. Jag är tydligen inte ensam klåpare här i stan. Denna kö dissar jag eftersom jag har hittat en app som guidar mig till nästa insättningsbankomat. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Alla stängda eller trasiga. Fulla med en massa gamla tjugolappar.

Desperat är jag till slut tillbaka vid den första och enda fungerade insättningsapparaten. Kön är lika lång. Och varje person som kommer fram till automaten petar tålmodigt in Selma efter Selma. Jag väntar en kvart. Jag väntar en halvtimme. Har 14 personer framför mig fortfarande. Det är då jag ger upp. Det är inte värt det. Om jag ska hinna träffa barnen idag så måste jag åka. Jag lämnar kön. Förbannar min envishet. Min dumhet. Min obefintliga framförhållning.

Dagen läggs till handlingarna som en ganska dåligt utnyttjad dag. Carpe diem? Inte jag inte.

Vad vill jag? Vem är jag?

Jag tror jag fått en släng av höstångest. Ni vet sån där 'vad ska jag bli när jag blir stor'-ångest. Alla möjligheter man har. Alla val man borde göra. Alla drömmar som bara blir liggande. Och alla odefinierade drömmar. De där som man vet borde finnas, men som man inte hittar. Som man ser att andra hittar. Och satsar på. Stressen över allt som alla andra gör. När jag själv inte ens bokar tid hos frissan eller köper nya glasögon.

Facebook-ångesten.

När man vill köpa hus på Gotland. Bygga pool. Bli vegetarian. Skriva en bok. Cykla Vätternrundan. Hålla föredrag. Sitta på ett stamfik. Ha grannfester. Lära känna andras ungar. Gå en fotokurs. Flytta till Söderbärke. Vara härlig och konstnärlig. Sprallig och spontan. Bara få brinna lite.

När man letar och inte vet vad man letar efter.

Så känns det.

Sommarlycka - motsatsen till höstångest...

En aning besatt

Ok, jag får erkänna. Det har gått lite överstyr. Jag har blivit aningen besatt. Hur mycket tant är man om man till och med stickar på pendeln?

Men jag sjunker ihop och gömmer mig när vi kommer till Täby. För där bor ju alla coola människor.

Lovat är lovat

Jag och Lill-Tjorvas var ensamma hemma förra veckan. Jag jobbade och han gick på fritids. Och på kvällen ville han bada. Varje kväll. I vår lilla plaskpool. Och det var inte riktigt badväder förra veckan. Heller. För det var inte lika varmt längre. Och den här mamman var inte så himla badsugen.

Första kvällen lyckades jag finta bort honom och föreslog att han skulle fråga några kompisar istället. Puh. Det funkade. De badade och hade kul. Och mamman tittade på och hade det skönt.

Nästa kväll bytte han taktik.
'Om inte du badar så tänker inte jag gå och lägga mig.'
'Jahadu. Men jag ska ju inte bada.'
'Och då ska inte jag lägga mig...'
Vilken rackare. Men det är väl bara mammor och pappor som får köra med utpressning...?
Så jag badade inte.
Och han gick och lade sig...
Puh.

Tredje kvällen. Och han ger sig inte. Frågan kom redan på morgonen. Vilket tjat, tänkte mamman. Och tittade ut på de regntunga, gråa molnen. Och drog till med nåt så det skulle bli slut på tjatet.
'Jaja. Om det är sol ikväll så kan jag väl bada då. Ät upp frukosten nu.'

Och det blev kväll.
Och det blev sol!!!
Tror ni inte att det var en liten, liten strimma sol som försiktigt spred sina svaga strålar just över den kalla poolen.
Och den lilla strimman räknades tydligen...
Brr.

Ett nattligt äventyr

Om det nu var så himla kul att springa Midnattsloppet så var det desto tråkigare att åka hem. Jag hade i vanlig ordning inte orkat synka med någon, utan åkte helt sonika in ensam och stolt till storstaden härifrån förorten. Bilen ställde jag i ett lämpligt garage ungefär halvvägs. På väg mot t-banan messade jag maken för säkerhets skull. Eftersom han hade viss anknytning till det däringa garaget.

’Lovar du att jag kommer in i garaget sen i natt?’ Varpå maken kort och koncist svarar: ’Nej.’
Vilket förbryllade mig tills han erkände att han skojade. Vilken tur.

Så jag sprang loppet och njöt och allt det där. Och trots att det var så mycket folk som sprang så träffade jag inte en enda jag kände… Efter loppet klappade jag mig själv på axeln och åt min banan i den långa kön till tunnelbanan. I min ensamhet bland tusen gelikar.



Väl framme vid det där lämpliga garaget visade det sig att koden inte funkade längre. Nåt måste till för att porten skulle gå upp. En kod till? Ett passerkort? Ett fingeravtryck? Något i alla fall, som jag inte hade.

Den tidigare så skojfriske maken fick således maka sig upp ur den varma, sköna sängen och åka och hämta sin stackars fru halvvägs till stan. Och aldrig har en halvtimme varit så lång, som den utanför ett tomt garage, mellan halv två och två på natten, i en grön tröja, svettig och kall, någonstans halvvägs till förorten. Den inte så kaxiga frun gömde sig i ett prång och lyssnade spänt efter bilar, efter farliga gäng, tjuvar, våldtäktsmän, mördare... Och passade på att stretcha ordentligt efter loppet…

Och inte kunde jag skälla på maken heller. För han hade ju inte lovat…

Midnattsloppet

Jag har hört så mycket om det där loppet. Hur kul det är. Vilken härlig stämning. Hur lätt det går att springa. Musiken. Människorna. Draget. Så jag gick på det och anmälde mig. Och i helgen var det dags. Alldeles ensammen begav jag mig till city. Eller helt ensam var jag ju inte. Vi var väl dryga 35 000 som skulle springa. I likadana kläder.



Man blir ju väldigt anonym i en sån där massa. Fascinerad följde jag strömmen. Fogade mig i ledet. Gick fram i klump. Klappade händerna taktfast när de bad mig. Hoppade, sjöng och dansade på anmodan. Och sen sprang vi. Taktfast och tillsammans på gatorna på Söder. Och det var faktiskt kul. Kanske hade jag ställt mig i rätt led för tempot var rätt. Jag orkade och höll hela vägen. Jag tror banne mig jag gör om det nästa år. Vad ska vi ha på oss då?

I väntan på en sked

På Kellogg's-paketen har det länge stått hur man kan beställa sin egen sked genom att spara tre fling-paket med olika koder på. En fin sked med sitt namn på och allt. Som vanligt är det inget man går på, men när Lill-Tjorvas varit så förundrad och pratat om det så mycket så tänkte jag att vi gör't. Vi beställer den där tämligen mediokra skeden. Fast den antagligen är både ful och dålig. Och fast man måste betala frakten själv, trots att man samlat kartonger och koder enligt konstens alla regler.

Sagt och gjort. Vi sparade Kelloggs-paket och drömde om den egna skeden. Med namn och allt. Och nu - bara ett halvår senare - tog vi tag i det där med beställningen. Inga konstigheter egentligen. Man väljer vuxen- eller barnsked. Man väljer vilken Kellogg's-logo man vill ha på skeden (verkligen roligt...) Och man skriver in sitt namn.

Och sen är man tvungen att bli medlem och kommer få en massa intressant reklam. Och sen kastades man ut när hela beställningen hängde sig och man fick börja om från början Och sen svor man över Kellogg's och undrade vilka idioter som går på sånt här egentligen. Och som pricken över i fick man alltså betala 20 kr för hela kalaset. Varför har jag en känsla av att vara lurad?

Några timmar senare kom bekräftelsen på beställningen. De ska göra sitt bästa för att vi ska få skeden inom 28 dagar. Verkligen snabbt jobbat, Kellogg's. Men det kan också ta 90 dagar. Alltså nittio dagar. Då har ju Lill-Tjorvas hunnit flytta hemifrån...

När man är nyfiken...

Äldste sonen är på läger en hel vecka. Både mamman och pappan är så nyfikna på hur det går på lägret. Hur han har det.

Och det verkar ju gå bra. För vi hör inte så mycket ifrån honom. Inte ett knyst. Eller jo. Några knyst har vi fått. Han svarar ju på tilltal... Kanske inte så utförligt, men ändå.

Drama

En bildörr.

En tumme.

Ett gallskrik.

Som nästan aldrig slutar.

En dålig start på en grillkväll.

Min älskade unge.

Mors dag i bilder

Mor får frukost på sängen.


Mor får blommor.


Mor får punktering.

Med en 5-årings logik

Jag överhör Lill-Tjorvas och en kompis som sitter och går igenom fröknarna på dagis. Hur gamla de är och vem som är äldst och så. Och det var nån som hade gift sig. Bland annat.

När de kom till den unge killen konstaterar kompisen att han är 26 år. Lill-Tjorvas blir helt perplex.
- Va?! Har han inte gift sig? Fast han har skägg?!

Vad hände?

Jag har drabbats av den stora vardagen. Jag fick jobb och då skulle man hinna med allt möjligt helt plötsligt. Som att jobba till exempel...

Och min lilla blogg ligger här alldeles ensam och bortglömd. Inte ett endaste skrytinlägg på över en månad. Trots att det finns så mycket att skryta om. Och inte ett endaste klagoinlägg. Eller avslöjande. Eller en knasig anekdot. Eller en finstämd bild. Ingenting. Tomt. Nada. Antagligen saknar jag det mer än ni. Eller du? Eller någon? Hoho?! Är ni kvar?!

Här är i alla fall ett exempel på typiskt skrytinlägg med en bild från konferensen på Mallis med nya jobbet... Ja, visst är det synd om mig...

Treat Williams

En av mina absoluta favoritfilmer är Hair. Musiken, vänskapen, kärleken. Och så Treat Williams förstås. Som jag naturligtvis alltid varit småkär i. (Nu när jag bild-googlar honom blir jag lite tveksam, men visst tyckte jag att han var snygg??!!)

Nåväl. Jag såg en film häromkvällen tillsammans med dottern. 'Barefoot', där nämnde Treat Williams skulle vara med. Och visst var han snygg. En riktig hunk. Det var precis som jag mindes det. Lite senare i filmen dök snyggingens pappa upp. Och jag kunde inte låta bli att påpeka hur väl de lyckats i castingen. Pappan och sonen var otroligt lika varandra. De såg verkligen ut som far och son på riktigt. Jag påpekade det flera gånger tills maken kände sig nödgad att googla på skådespelarna. 'Pappan spelas av Treat Williams...', började maken.

Och sen kunde jag inte sluta skratta. Alltså. Jag hade ju på allvar suttit och tänkt att huvudrolls-snyggingen var Treat Williams. För det är ju han som är den unga och snygga. I mitt huvud. Och då kändes det dessutom helt otroligt att de hittat en pappa som precis såg ut som en äldre version av Treat Williams... Så himla lyckat!

Men i verkligheten var förstås Treat Williams ung och snygg för 100 år sen. Ungefär samtidigt som jag var ung och snygg. Alltså hur tänkte jag? Det är klart att den distingerade gråhårige äldre mannen är Treat Williams. Jag kan inte sluta skratta åt min korttänkta hjärna. Snacka om ålders-förnekelse.

Vår lilla himmel

- Vad betyder 'This little sky'?
Undrade Lill-Tjorvas.

- Tja. Den här lilla himlen... Varför undrar du det?
- Du och pappa brukar säga så. 'Put this little sky to bed.'

Jag är lyckligt lottad

Det glömmer jag bort att tänka på ibland. När jag klagar på hur långt bort vi bor. Här är några bilder från dagens promenad med Lill-Tjorvas. I sakta mak. I strålande sol. Till koltrastens kvitter.

Frågor på det?

Det stod tydliga direktiv på kylskåpet inför lördagens frukost. Så så fick det bli.