Nyttigheter

Vi fick en kokbok i julklapp av jobbet. En hälsokokbok. Nu har jag äntligen gjort ett av recepten. Choklad- och nötflarn. Man tog nötter. Hackade dem. Lade nötterna på ett bakplåtspapper. Och hade på smält choklad. Mmm. Och hälsosamt förstår jag. Receptet stod ju i Hälsokokboken...

Förfall i garderoben

Det kanske är dags att rensa i garderoben? Bara jag nuddar en kavaj så rasar hela klädstången. Och hur jag än vrider och vänder på detta så kan jag inte få det till att jag behöver shoppa mer kläder. Jag får fundera ett tag till. Det borde gå att tolka om det hela. Köpa lättare kläder? Köpa en ny garderob? Ha så många kavajer att de inte ramlar ner även om stången ramlar?

Ut ut ut

För att kompensera vårt dåliga val av utflyktsmål igår kom vi ut hela familjen på en promenix idag. Oddsen var höga, men till slut var alla överdragsbyxor, vantar, mössor och stjärtlappar på plats. Och då var det ju inte så dumt. Ändå. För solen den sken.

Sen när man har varit ute x antal minuter så får man gå in igen. Solen skiner fortfarande, men vi kan vara inne med gott samvete. För vi har redan varit ute. Och inne kan man mysa, tvätta och bygga lego.

Onödig utflykt

Igår åkte hela familjen till Eleganten (som pappa brukar säga). Vi skulle kolla på kyl, frys, spis, ugn, mikro och fläkt. Behöver jag säga att vi åkte i onödan? Det var ett evigt jagande och tjatande. Men vi fick en bra överblick över hur ofantligt mycket det finns att välja på. Det här är bara början...

Twitter twitter

Jaha, nu har jag börjat twittra också. Varför det nu då? Inte vet jag. Jag har ju så lite att göra om dagarna så nåt måste man ju fylla dem med. Och så vill man ju vara lite modern. Följ mig på @FruOlsson. Men jag lovar inget. Inte hur ofta. Inte hur roligt.

Använd sakerna!

Det var ingen på jobbet som kommenterade mitt nya halsband idag. Var det för att det inte längre syns att det är dottern som gjort det. För visst är det fint!? Asymmetriskt symmetriskt. Precis som jag gillar det. Sen kanske vi får åtgärda gummibandsknuten i nacken.

Det är nåt jag vill vara bra på. Att använda sakerna som barnen gör. Ett fint halsband. En fin grytlapp med pärlor på. En julpyntad disktrasa. Visst sjutton vill barnen att vi använder grejerna. Det där att skylla på att 'de är för fina' är inte ok. De vill ju inget hellre att grejerna ska komma till användning. Så på med halsbanden till jobbet.

Vildis har börjat på syslöjd och undrar vilken favoritfärg jag har. Hon har tänkt sig en tröja eller en blus till sin mamma tror jag. Hmm - kanske ångrar jag det här inlägget snart...

Produktutveckling?

Som av en händelse råkade jag komma över några chokladbitar idag. Inte jättemånga, men nån måste ju offra sig. Jag tog tag i saken och satte i mig dem. Rakt av bara. Utan pardon. Men mitt i mumsandet slog det mig att här har skett produktutveckling. Det har jag ju sett även tidigare när jag råkat ramla över dylika chokladbitar, och det har stört mig även då. Men nu. Nu har jag ju ett eget forum för klagomål. Jag kan skrika ut min frustration hur mycket jag vill. Och klaga klaga klaga.

Alltså. Papperet runt chokladbitarna. Det ser ut som förut, men det funkar inte som förut. Det är bara lur. Nytt som ska se gammalt ut. Fusk helt enkelt. Visst - papperet är tvinnat som förut. Man kan snurra upp det, men det hjälper inte. Det går inte att öppna på det sättet längre. Istället finns ett litet litet snitt som man ska slita sönder papperet vid. Kanske är det meningen att man ska tvinna upp papperet och sen helt sonika med kraft slita isär papperet där det lilla lilla snittet ligger. Men så våldsam är inte jag när jag äter choklad. Jag tycker om att rulla upp mitt papper. Veckla ut min chokladbit och sedan glufsa i mig den. Så där gammaldags och romantiskt. Inte brutalt och modernt.

Nej, så därför klagar jag. Här och nu. Bu för nya sorters chokladgodisinslagningar som ser ut som gamla. Gör nytt på riktigt eller behåll det gamla romantiska. Fegisar!

Omogen husägare

Om man bor i hus så finns det en del att pyssla med. Utöver det vanliga vardagliga så ska man sköta om själva huset. Det ska underhållas. Och hur kul det än kan låta med underhållning så är det helt enkelt aptråkigt. Fasader som ska målas, krypgrunder som ska hållas torra, vattenledningar som fryser, kök som ska renoveras, badrumsgolv som lutar lite lite fel mm mm. Vi bor i ett hus från -86. För gammalt för att kännas fräscht och för nytt för att kallas charmigt. Vi fick en takläcka för ungefär ett år sen. Det började droppa från ett tak som har en altan ovanför. Under 10 år har det drippelidroppat tills det äntligen kom igenom ner till vår matsal. Jaha.

Min man och jag är tämligen ointresserade av huspyssel båda två. Men min man har i alla fall nått en insikt om att man bör ta hand om saker som uppstår med huset. Jag tycker bara att det är aptråkigt. Jag tycker till exempel att det är viktigare att vi får upp julbelysningen utomhus än att se till att takläckan lagas. Jag inser dock att det är jag som är omogen. Men visst är det fint med julbelysning...?

Som tur är tog han tag i takläckan under tiden. Nu är den fixad. Julbelysningen fixade jag. Däremot har jag inte tagit ner den än... För visst är det fint med julbelysning...?

Paolo Roberto

Jag var på lunchföreläsning med Paolo Roberto idag. Vilken kille. Han kan prata. Och jag skrattade så jag blev tårögd. Hur ofta händer det? Temat var hälsa, men det blev också en del om proffsboxning, vissa TV-program och hans person. Men det var ju därför vi var där. För att få höra om proffsboxning, vissa TV-program och hans person. Och om hälsa...

Kontentan var i alla fall att för att gå ner i vikt måste man 'äta mindre' och 'träna mer'. Nähä? En timme för att få höra lite sunt förnuft. Men ibland behöver man bli itutad lite sunt förnuft. Det är så lätt att gå på alla metoder som GI och LCHF annars. Jag gör det i alla fall. Går på dem. Och går av dem. 

Sen hade han en fin bild för vad som är viktigt här i livet. Han beskrev det som sex jongleringsbollar som man ska hålla i luften. Fler klarar man inte. Tre av bollarna är av kristall och tre är av gummi. Gummibollarna kan man tappa ibland och plocka upp igen. De tre av gummi är karriär/jobb, pengar och det materiella som hus, bil, båt etc. Bollarna av kristall ska man vara mer försiktig med. Sina relationer, sin kropp och sin själ. Tänkvärt och sant. Och det ska man höra från en gammal proffsboxare. Kungen av Kungsan.

Nostalgitripp med Santana

Min man fick en cd-skiva i julklapp. 'Ultimate Santana'. Som vi lyssnade på i bilen på väg till hemstaden. Lill-Tjorvas han diggar. Han håller takten med huvudet. Fram och tillbaka. Eller åt sidorna. Och ibland bara runt runt. Tills han somnar. Själv blir jag nostalgisk. Minns hur vi i nian låg med huvudena på varandras magar och diggade och kände oss coola och kanske lite höga. Höga på fniss och möjligtvis en åttondels flaska Liebfraumilch och mentholcigaretter. Inte jag förstås. Jag var den försiktiga typen. Så jag luktade bara.

Det var killarna som valde Santana. Och Rainbow och Dio. Men vi diggade. Om tjejerna valde blev det Magnus Uggla och Imperiet.Och mintgrönt nagellack.

Det var speciellt en låt jag mindes. Som de sade var bra. 'Lyssna nu. Lyssna på det här. Hör du gitarren?' Och jag lyssnade. Och diggade gitarren. Tänkte att på 'Ultimate Santana' måste ju den låten vara med. Lyssnade runt och hittade nåt snarlikt. Jodå, det var nog den. Men lät den verkligen så? Låt gå för det. Men den riktiga känslan ville inte infinna sig.

Men nu kom jag på det. 'I love you much too much'. Jag surfade fram den på Spotify. Och där var den. Det pirrar i magen av tonårshormoner och lukten av menthol.

En helg helt enkelt

Fredagen var en stor dag. Vildis skulle sova över hos en kompis. För första gången. Hon var så fnittrig och förväntansfull. Och lika besviken och förkrossad när kompisens lillasyster blev sjuk. Sånt får ju inte hända. Men det händer hela tiden. Och vi fick öva på besvikelse ännu en gång. Som tur var kunde kompisen vara hos oss till klockan nio och mamman överkompenserade med både popcorn och godis. Lill-Tjorvas fick en egen skål. Med lite låtsas-popcorn... Han är så lättlurad.

På lördagen tog jag små-killarna med mig och åkte till hemstaden. Det är bra att dela upp oss ibland. Alla får sin välbehövliga uppmärksamhet. Lill-Tjorvas fick mysa med mormor & morfar medan A-son och jag var på Tintin på bio. Den var riktigt bra. Över förväntan bra. Spännande och full med action. Och alla hade stora och tokiga näsor.

Vi hann strosa lite i hemstaden. Så att jag kunde vara lite nostalgisk. Och peka och berätta att här gick jag i skolan. Här låg en skoaffär. Titta, vad har de gjort med torget. Och så vidare. Sånt som jag säger varje gång. Och trots att det var ungefär cirka 23 år sen jag flyttade härifrån så hoppas och tror jag fortfarande att jag ska möta folk jag känner på stan. Jag spanar och hoppas och känner inte igen en människa. Knappt stan heller för den delen.

Vi avslutade lördagen med att jag spöade mina föräldrar och min förstfödde son i Racko. Som vanligt kan man säga. En riktigt värdig avslutning på en fin dag.

Vad säger giraffen?

Vi läser mycket böcker nu. Gärna om djur. Vi låter som kossor och hästar. Får och grisar. Till och med en sniffande kanin kan vi låta som. Men hur sjutton låter giraffer?

Ibland är jag underbar

Det är då jag gör en fruktsallad till kvällsmat. Enkel men god. Äpple, päron, banan. Några hackade mandlar, lite linfrön och några torkade tranbär. Och så keso till det. Då undrar jag lite hur det gick till. När blev jag så här underbar? Sen tar jag några choklad-godisar och känner igen mig.

Men PT'n då?

Ni har säkert undrat.
Hur går det? Hur går det?
Nja säger jag då.
Eller till och med nej.
Det går inte så bra.

Jag har i princip varit förkyld sen sist jag tränade. Och det var långt innan jul. Tror jag. Jag minns inte ens. Det känns lite orättvist. För jag vill fortfarande.

Hur klarade jag julen då? Med maten och så. Min PT ni vet. Min Personal Trainer. Hon föreslog att jag skulle skriva ner en lista på vad jag fick äta och inte fick äta liksom i förväg. Och så skulle min man få hjälpa mig att hålla vad jag lovat. Haha. Tänkte jag. Han är väl inte helt självmordsbenägen. Så det talade jag inte ens om för min man. Och jag skrev ingen lista heller. Och jag åt vad jag ville...

Nu är det svårare. För nu vill jag vara duktig. Nu vill jag äta bra och börja träna. Post-jul-syndromet ni vet. Men en och annan lakrits går ner ändå fast jag inte vill. Eller en liten liten chokladbit fast jag inte får. Vilken otur jag har.

Niceville

Jag som bölade mig igenom hela filmen. Nu har jag läst boken och bölade mig på bussen istället. Men jag satt inte och hulkade högt den här gången.

Boken var bra. Gripande så klart och det är ju en engagerande och fascinerande historia. Den känns som på riktigt och jag funderar på hur jag själv skulle ha agerat och levt på den tiden och i den miljön. Hur modig skulle jag ha varit? Hur rädd för hemska Hilly?

Det var en del som var med i boken men inte i filmen. Och det var lite kul att göra det i den ordningen för en gångs skull. Att se filmen först och läsa boken sen. Nu kunde jag förstå hur man tänkte när man tog bort den scenen, den personen, den historien. Hur man fick fram storyn ändå. Utan att allt fick plats i filmen. Annars brukar man bli sur för att filmen tar bort och förvränger för mycket. Att boken är originalet gäller ju nu också. Och ser man då filmen först blir man mer tolerant och förstående till ändringarna. Men å andra sidan missar jag lite av bokupplevelsen eftersom jag vet vad som ska hända. Jag minskade i alla fall bölandet betydligt. Det härliga bölandet.

Brydd och konfunderad

Jag var på teater med syster min. När mörkret sänktes och ridån sakta gled upp viskade hon snabbt. 'Den har fått skitdålig kritik'. Och det säger hon nu, tänkte jag. Och förväntningarna sjönk som en bomb.

Och det är inte så fel med låga förväntningar. Jag tyckte teatern var bra. Inte jättebra och wow och så. Men bra. Jag var dock brydd och konfunderad efteråt. Det var ju ingen vacker bild av äktenskapet han visade upp. Han Strindberg. Vi såg 'Dödsdansen' med Pia Johansson och Allan Svensson. Och han som spelade polisen i tv-filmen efter Läckberg-böckerna. Han som såg helt fel ut som polisen. Niklas Hjulström. Men här passade han bättre. Jag tyckte alla var bra, men ingen stack ut direkt. Jag gillar ju Pia. Hon kan vara både rolig och sorglig. Allan pratade lite otydligt men var övertygande full och elak. Det jag gillade mest var dekoren. Eller scenen. Hur den liksom skevade när det började hetta till. Det brusade och dånade. Verkligheten blev overklig.

Alla var elaka i pjäsen. Och konstiga. Det var ett äktenskap präglat av hat. Eller hatkärlek. Eller kanske av rädsla. En ganska mörk pjäs. Den kändes hopplös. Olycklig. Utan ljusning. Så tankar och känslor var lite förvirrade och fundersamma efteråt. Men jag blev inte berörd. Bara brydd.

Mina vetgiriga barn

Så här sitter de. Mina vetgiriga barn. Tillsammans med sin far och bara lär sig en massa saker. Frågar, funderar, undrar. Ja, än så länge kanske Lill-Tjorvas mest räknar sidorna och undrar hur länge de ska hålla på, men ändå...

Första missen

Den här veckan ska vi beställa kök. Vi har tittat på två stycken. Alldeles för lite ropar min inre kritiker men magkänslan säger att det är 'good enough'. Vi får se vem som vinner...

Hursomhelst. Tack för er input förresten. Vi kom fram till nån sorts blandning av de båda varianterna. The best of båda liksom. Så vi träffade den första köksritaren igen. Med det gröna köket. Och han lyckades övertyga oss om att hans variant var bäst. Utan ändringar. Vilken försäljare. Men han hade bra motiveringar och vi kände oss nöjda. Nu skulle vi bara bestämma oss. Kolla luckan en gång till. Bestämma om vi ska ha den spektakulära höjningen på köksön. Kontrollmäta lite. Och sen slå till.

Kontrollmäta... Nu har vi kontrollmätt. Först jag. Då dånade jag. Och skickade in expertisen. T mätte länge och väl. Och det var som vi befarade. Ingenting stämde. Visst kan man räkna med en del mätfel, men här var det 20 cm som diffade. Det kan spränga en köksö hur lätt som helst...

Köksmannen har fått de nya måtten. Nu får vi se om han kan trolla. Han blev väldigt tyst.

Rumpmassage

Idag har vi åkt stjärtlapp i Mördarbacken. Ja, ni hör ju själva. Helt korkat. För Mördarbacken är brant. Mördarbacken slutar på en bilväg. Och Mördarbacken är mer sten än snö den här vintern. Men vi överlevde. Nu ska vi räkna blåmärken...

Att äga en gympahall

Lyckan att få äga en gympahall. Bara för en timme. Allt kom fram. Pingisbord, plintar, mattor, rep, ringar... Allt!

Det är så här det ska vara

Först sover hela familjen så länge de bara kan. Sen blir det mango-smoothie till frukost. Sen leker alla barnen av sig själva utan att säga 'Jag har inget att göra' eller 'Får jag spela TV-spel?'. Sen går alla barnen ut med bara lite tjat och leker i den lilla, lilla snön som har kommit. Sen blir det lunch med 'falukorv-i-ugn'.

Nu har vi bokat gympasalen tillsammans med några vänner och det blir pingis och klättra i rep för hela slanten. Sen middag hemma hos dem. Helt enkelt toppen!

Familjeliv när det är som bäst!

Se där!

Det visar sig att även Lill-Tjorvas är ett kreativt barn... Han har till och med signerat koppen. Kanske är det där man ska lägga bidragen... Till ett nytt golv?

En ny dimension

Det här att barnen kommer hem med en massa teckningar fick en helt ny dimension idag...

OBS att det ligger en 'vanlig' teckning ovanför dagens hemkånkade konstverk. Såna som jag ojade mig över förut... Att de var så många. Men nu!? Kommer det flera? Och jag undrar - hur fick hon hem den?

Mamamamiin

Lill-Tjorvas kan prata. Han är såå duktig. Hans vanligaste ord är pappa. Som han kallar både mig och far sin. Förut var det mamma till oss båda, men nu har han bytt till pappa... Kanske det passar lite bättre. Han är inte så nogräknad med vem som är vem. Vi är ju så lika...

Några andra favoriter är:

'Mamamamiin' (med godtyckligt antal mamama innan miin-et kommer) som betyder mandarin. Vid enstaka tillfällen betyder det dock mockasin.

Ett favoritord är 'Ko' som alltsom oftast betyder sko. Men på morgonen kan det även betyda frukost. Eller möjligtvis mjölk. Ibland kan det till och med visa sig vara just en ko han menar. Men då bör man befinna sig vid djurlådan. Man får ha lite fantasi och viss tolkningsfrihet gäller.

'Ilar' är dock ett säkert kort. Det betyder Bilar. Det är jag ganska säker på. Om han inte säger 'Ila', då kan det vara syrran han menar. Eller brorsan. De har han också slagit ihop till ett namn. Men de är ju tvillingar så de ska man ju blanda ihop.

Ett nytt ord efter julafton är 'Ocka'. Det är den lilla pojkdockan som han går runt och kramar och matar och badar och torkar och slänger i golvet.

Ibland måste man vara tydlig

Min passion för fotoböcker

Jag har en sak som jag älskar att hålla på med. Fotoböcker. Man skapar sin egen fotobok som sedan trycks upp i ett enda exemplar. På fint papper och inbunden och allt. Det blir så fint och mitt huvud sprängs av alla idéer på fotoböcker jag har.

En per år för familjen.
Varsin per år för barnen.
En från bröllopet.
En för varje somnarkollo.
En per semester.
En med fina vackra bilder.
En med porträtt.
En med svartvita bilder.
Osv osv osv

Men hur tidsödande är inte denna passion? När ska jag kunna sitta i lugn och ro och välja bilder. Arbeta med dem i photoshop. Lägga upp dem på ett snyggt sätt i boken. Layouta. Designa. Välja färg och form. Och kanske till och med skriva käcka och fyndiga kommentarer. När ska jag hinna det?

För det måste dessutom bli perfekt. Bara de bästa bilderna. Inga halvmesyrer. Inga sneda horisonter och blixtbleka ansikten. Det ska vara heltäckande och med korrekt information och i kronologisk ordning. Ett oöverstigligt projekt. Vart och ett av dem. Och ändå har jag gjort ungefär tio fotoböcker. Åt andra. I present. Till bröllop. På möhippan. Guldbröllopet. 40-årsfesten. Galet är det.

Grilla korv

Vi hade gäster i helgen. Sova-över-gäster. Det är så mysigt. Då hinner man äta, umgås och leka ordentligt. Och sen äter man frukost ihop. Med morgon-frilla och allt. Varma scones med sylt och vispgrädde. Mmm, det bjuds det inte på alltför ofta här i huset. Innan vi fick gäster städade vi. Det gör vi inte heller alltför ofta...

Sen gick vi till holmen och grillade korv. Hög mysfaktor på det. Det är en sån där händelse som vittnar om en bra uppväxt. Det känns fint att ha på bild. Fina minnen för barnen. Och så. Tänker vi.

Men när det kommer till kritan är det väl egentligen bäst efteråt. Just där och då är det mycket gnäll och kallt och korvarna är för svarta och 'jag fryser' och nån plurrar och korvar tappas och chokladen är för varm...

Fast den här gången var det mysigt faktiskt. Barnen lekte och busade. Ingen plurrade. Korven var god och humöret på topp. Lite kallt var det förstås och solen hann gå ner innan korven var klar. Men fina bilder blev det. Och ett fint minne så klart.

Två bra saker

Idag har vi gjort två bra saker. Frostat av frysen och slängt ut graneländet.
Vi hade väntat lite för länge med båda sakerna...

Festen är över

Kan meddela att nyårsfesten i kartongrummet troligtvis urartade då en av festdeltagarna hamnade i kläm. Han finns inte mer. Begravningen har skett i stillhet med plasthandskar och rynkad näsa. Vila i frid och låt festen nu vara över.

Köksdrömmar

Nu får ni hjälpa mig. Vi ska flytta ett kök. Till ett helt annat rum. Skitjobbigt verkar det. Och när man ska skapa ett kök i ett helt annat rum så kan man välja precis hur det ska se ut. Vart ska spisen stå? Diskbänken? Hur många skåp? Ska vi ta bort ett fönster? En dörr? Möjligheterna är oändliga. Vilket gör det lite extra svårt. Och kul förstås. Men nu blev det plötsligt lite bråttom och vi måste bestämma oss snabbt.

Jag har träffat två köksleverantörer och ritat upp två olika förslag. Antagligen borde jag träffa nån mer. Och antagligen borde vi stöta och blöta detta i all oändlighet. Eller så bestämmer vi oss helt enkelt. De två förslagen baseras på om vi tar bort ett fönster eller ej. Vad gäller luckor och färg och sånt är det sekundärt. Just nu tittar vi på layout. Bästa smarta lösningen. Har ni synpunkter? Hjälp oss för sjutton...

Vad som inte syns på bilderna nedan är att det är en dubbeldörr på vänstra långväggen. Den kan man säkert också flytta men helst ska den vara kvar...Det är ett bra ställe att gå in.

Dålig karaktär

Nu är jag sur. Sur på mig själv och min eländiga karaktär. Den gör mig besviken gång på gång.

Föds man med dålig karaktär eller är det nåt man lär sig? Är man kanske bortskämd och lat? Eller är det självrespekten som tryter? Varför har en del så himla bra karaktär? De blir jag också sur på. Präktiga och duktiga har de inga som helst problem att gå ner i vikt, börja träna, sluta röka, plugga till tentan, hålla rent, osv, osv. De blir som ett hån mot min egen dåliga karaktär. Och det är ju inte direkt de som är dumma - möjligtvis oförstående.

Ta tex Katrin Zytomierska och hennes bantning. Hon kan inte förstå att någon människa vill vara tjock. Det är ju bara att gå ner i vikt. Hon har tom sagt att hon inte skulle anställa en tjock person. För de har dålig karaktär.

Men det är ju inte riktigt så enkelt. Nej, för många är det inte bara att gå ner i vikt. Bara att sluta äta och börja träna. Det finns en massa orsaker till att folk ser ut som de gör. Det är inget jag vill bedöma eller fördöma. Men en sak vet jag - och det är att alla har inte samma självdisciplin. Alla har inte bra karaktär. Är man en dålig människa då? För som ursäkt betraktad håller den inte. Räknas den inte.

Igår var jag ensam hemma. Resten av familjen var kvar hos farmor och farfar. Och då ska jag hinna allt. Jag ska rensa och städa och plocka. Göra nytta. Men jag ska också hinna slappa och äta och surfa. Jag är uppe halva natten och förväntar mig ändå att vara på jobbet extra tidigt, eftersom jag inte har barnen på morgonen.

Och nu sitter jag här. Bitter och missnöjd. Ont i magen av allt godis. Trött av för lite sömn. Kom senare än vanligt till jobbet. Vilket gör att jag måste jobba över. Och fördömer min dåliga karaktär.

Jag har ju trots allt en liten del i hjärnan som är smart och som försynt påpekar 'att ska du verkligen äta det där' eller 'ska du inte gå och lägga dig nu - det är en dag i morgon också...' Men mitt enfaldiga jag väljer bort att lyssna. För jag unnar mig. Jag passar på. Jag njuter. Jag skiter i konsekvenserna. För att sedan vakna bitter och missnöjd. Och misslyckad. Vad är det som gör att jag väljer bort att vara smart? Hur kan jag överrösta den där lata jäkeln som förstör så mycket. Och varför vill jag inte ens överrösta den nu när jag tänker efter?

Nu sitter säkert nån därute och har ett bra svar. Gör så här. Tänk så här. För att få bättre karaktär. Eller kanske tom att jag var värd att vara lite lat. Men nej - det var jag inte. Och jag vill nog inte ha några råd om hur jag ska bli bättre. Just nu vill jag vara lite bitter och missnöjd ett tag. Det är liksom rätt åt mig.

Jag styr bussen

Jag överhörde en liten pojkes samtal med sin mamma på bussen. 'Titta mamma. Jag styr bussen. Jag kan styra den med den här.' Sade han och pekade på den snurrande golvplattan han stod på i mitten av dragspelsbussen. Sen såg man hur han kom till insikt om vilken makt han hade och vilka farliga konsekvenser det skulle kunna ge om han styrde bussen åt nåt annat håll. Så han lugnade snabbt sin mor. 'Men det ska jag inte göra.' Och jag och resten i bussen kunde andas ut.

King Kong

Nyårsafton avslutades med King Kong på TV. Eller rättare sagt - det nya året började med King Kong på TV. Jag och barnen satt och kollade medan de andra lade pussel. Men det var ingen barnfilm upptäckte jag. Jag lyckades mota ut barnen precis innan en kille fick ett spjut rakt genom kroppen. Sen när apan kom fick de titta lite igen. Tills han bände käkarna av en dinosaurie. Ungefär vid jättelarverna slutade jag titta själv. Och svärfar gav upp vid jättespindlarna strax efter.

Vi har jullov

Party i kartongrummet

Det verkar vara party i kartongrummet när vi är borta. Jag ser tydliga spår av fest. En hög med skal i en gammal babylift. Sågspån på tröskeln. Och lite bajs i hörnen. Bäst man håller sig hemma så man inte missar nåt kul. För det verkar ju vara vi som står för både lokal och godsaker. Nu är jag dessutom lite orolig att de har haft största nyårsfesten hos oss. Och att de bjöd alla sina vänner. Istället för gamla krokuslökar kanske jag ska ställa fram en skål med chips? Och en musfälla eller två?