En aning besatt

Ok, jag får erkänna. Det har gått lite överstyr. Jag har blivit aningen besatt. Hur mycket tant är man om man till och med stickar på pendeln?

Men jag sjunker ihop och gömmer mig när vi kommer till Täby. För där bor ju alla coola människor.

Sade jag att vi har en ny hobby?

Ny hobby

Vi har en ny hobby i huset. Vi gör pärlplattor modell Advanced, dvs pärlplattor av foton. Det är så himla coolt. Vildis har gjort en bild på sin morfar. Som mormor ska få. Och jag kan inte sluta titta och fascineras. På nära håll är det lite rörigt och på långt håll så är det så bra. Så otroligt bra.

Pussel, pärlor och pingis

Jag älskar att vårt hus har plats för lek. Visst, det kanske inte platsar i tidningen Sköna hem. Men ändå.

Det som kanske är lite mindre bra är att vi har väldigt många saker. Så när man ska ställa ut jultomtarna innan jul finns det helt enkelt ingen plats. Men ett litet pingisbord går ju alltid in... Nu varvar vi pussel och pärlpyssel med pingisturnering.

Bildbevis

Måste ju skryta vidare om kreativiteten i helgen. Sade jag att vi bakade både Lusse-bullar och pepparkakor?! Och ja, det blev visst lite nyttigt mellis-bröd och müsli oxå. Ibland är jag helt otrolig...



Dock är det Vildis som gjort de snygga färgglada pepparkakorna. Och A-son skapade största och coolaste pepparkake-basketbollen.



Och så Lill-Tjorvas smällkarameller och girlanger. I fritt valda färger. Det har aldrig varit så julfint hos oss så här tidigt förr... Vad händer? Nåja, julstressen infinner sig nog ändå.

Julemys

Så blev det då äntligen december och första advent och allt. Nu blir det snö och julpyssel och tindrande barn. Inget mer november-grått med truliga barn och tjatiga föräldrar.

Vi gick ut hårt redan igår. Vi pysslade girlanger i julens färger lila och gult. Vi gjorde smällkarameller med riktigt godis i. Vi glömde köpa saffran och åkte en extra sväng till affären. Vi bakade pepparkaks-kameler, jul-giraffer och basketbollar. Vi gjorde tjocka, feta lussebullar. Och vi hade en uppvisnings-mysig familjedag. 

Här ser ni en smällkaramell med riktigt godis i. Kom ihåg den. Den försvinner kanske snart... Röran på golvet upptäckte jag när jag blev misstänksam över Lill-Tjorvas snabba åtgärd när vi behövde en tom toarulle till pysslet...

Upplagt för drömmar

Det finns en i familjen som drömmer fina basket-drömmar nuförtiden. På egendesignad kudde.

Vad roliga saker de får göra på syslöjden. Och användbara! Själv sydde jag en brun och gul ryggsäck som inte hade nån styrsel och ett fotsida flannel-nattlinne som man svettades ihjäl i... Inget den mamman lade upp på en blogg direkt... Å andra sidan så har hon sparat dem under alla dessa år så kanske var de väldigt vackra och välgjorda ändå...

Årets julkalender

Ibland får jag bara erkänna det. Jag är en fantastisk mamma.

De stora barnen är i år för stora för StarWars- och PetShop-kalender. Tycker de själva i alla fall. Men de känner sig tydligen inte för stora för julkalender. Nånting vill de ha... Choklad kanske? Men vad de inte förväntar sig är att i år har mamman överträffat sig själv och presenterar STRUMP-kalendern.

Ja, det är ju en vanlig paket-kalender, som många andra underbara mödrar och fädrar har knåpat ihop varenda år till sina barn sen de föddes. Men den här mamman har hittills bara köpt färdiga kalendrar. Ambitionen har nog funnits där, men inte tiden och inte orken. Så i år slog jag till. Och att det inte blev paket på ett snöre har två orsaker. Dels sparar man tid om man lägger saken i en strumpa. Och dels så skulle blotta åsynen av 48 paket få Lill-Tjorvas att gå i spinn. Och kraftigt rata sin egen färdiga Playmobil-kalender. För mamman vill inte börja med paket-kalender till lilleman än. Han får allt vänta tills han är 10 år... Som de andra har fått vänta. Nu kan man inte förklara det så bra för en tre-åring, så vi ligger lågt med strump-betydelsen tycker jag. Vi får hoppas att min strategi funkar.

Och så kunde jag ju inte hålla mig. Så det blev choklad-kalenderar också,. Mamman går all in och slår omkull alla gamla principer. God Jul.

I am a star

Vad gör jag hela dagarna egentligen? Ja, till exempel syr jag gardiner. Jag ville bara säga det. Att plötsligt händer det. Att Fru Olsson plockar fram symaskinen och funderar på hur det var man gjorde nu igen. Efter lite trassel, några chansningar som inte gick hem, några omtag, några upprivningar, lite bortklipp av det som inte gick att rädda. Efter det. Så har vi numera nya gardiner inne på toan. Dessutom oerhört matchande med duschdraperiet. Så klart. Eftersom det är ett likadant duschdraperi jag sytt av. Så nu kan inte grannarna se siluetten av oss genom det frostade glaset när vi sitter och stånkar på toan. Det känns tryggt. Och snyggt.

Ni trodde det var slut där?!

Med grytlappar? Nej nej, jag har bara inte hunnit visa er. Grytlapparna kommer fortfarande in i en jämn ström. Men det händer nåt mellan grytlapparna. Den här kom i maj. Och nu väntar jag med spänning på nästa uppgradering. Hur slår man det här liksom?

Hemma GK

Jag älskar när barnen får en idé som de fullföljer och verkligen går in för. A-son har fastnat för golf. Och därför har han gjort en golfbana. En tre-håls-bana utanför staketet. Han klipper tee, green och fairway med gräsklipparen. Han har gjort hål med PET-flaskor. Fina skyltar vid tee. Och ett professionellt score-kort med slope-tabell och allt.

Nu kan vi ta både morgon- och kvälls-rundor på banan. Och har man tur kanske man sänker sitt handikapp. Dessutom måste alla gäster ta ett varv på banan innan det blir någon som helst middag.

Och julen varar än till påska...

Kommer ni ihåg julen? Hur stressigt det var? Med allt som skulle bakas och fixas. Till exempel hann vi aldrig med pepparkaksbaket. Så efter några månader slängde jag den färdigköpta pepparkaksdegen... Julmarsipanen kom däremot till användning nu till påsk. Jag behövde bara fylla på med gul karamellfärg. Och så några händiga barn på det. Klart.

Tidningsanka?

Så här i påsktider kan det dyka upp skumma typer som smyger omkring och spionerar. Väl dolda bakom till exempel en påsktidning. Man känner igen spionkycklingen på näbben. Som naturligtvis också måste ha utrymme när den ska gömma sig bakom en tidning. Som vilken erkänd spion som helst.

En protest mot det perfekta

En blogg jag gärna läste förr och även nu kikar in hos ibland är UnderbaraClara. Hon är så pysslig och medveten, klok och kreativ. Vackra bilder, rödnästa morgonpromenader, nybakat, miljövänligt och allmänt friskt och hurtigt. Och säkert alldeles äkta vara. Men som ger mig ett uns av dåligt samvete. Eller rent av avundsjuka...

Facebook, Instagram och bloggandet har verkligen gett oss en möjlighet att visa en fin fasad utåt. Hur perfekt allting kan vara. Hur lyckade och lyckliga vi är. Jag är inte sämre själv. Visst tänker jag igenom vilken bild jag vill ge till omgivningen. Jag uppdaterar min status på Facebook med omsorg. Som för att säga: 'Kolla vad bra vi har det.' Naturligtvis beskriver jag även sämre dagar, men då handlar det också om en fasad: 'Kolla hur tokigt det kan bli' eller 'Kolla vilken otur vi har'. Lite lagom stökigt liksom. För att visa att jag inte är en sån som håller på att visa hur fint jag har det hela tiden...

Nu menar jag inte att vi ska sitta och beskriva våra hemorrojder eller familjegräl på Facebook och i bloggar. Det blir inte särskilt roligt. Men en lite mer nyanserad bild kan vi ge. Eller åtminstone komma ihåg att UnderbaraClara inte går på frisk morgonpromenad i fina kappan varje morgon. Ibland ligger säkert hon också och snorar och är ful i håret. Och kanske bjuder även hon nån gång på fulfika om hon inte hinner baka?

Det här är inte menat som ett påhopp på just UnderbaraClara, som jag faktiskt tycker är så underbar som hon verkar vara. Men det är så lätt att tro att alla andra är perfekta och lyckade. Att de hinner med allt det där som inte jag hinner. Att de inte grälar om småsaker eller känner sig små och ynkliga ibland. Kanske är det därför jag gärna påpekar att jag köper färdig pepparkaksdeg. Eller visar att vi har stökigt i hallen och rörigt i köket och inte får tummen ur vad gäller kartongrum och renovering. Kanske vill jag dra ner det underbara till lite mänskliga proportioner. Jag inspireras gärna av de pyssliga och fixiga bloggerskorna, men i mitt liv hinner jag inte med det. Jag köper färdig pepparkaksdeg. Jag köper frysta pannkakor. Jag bakar inte lussebullar eller semlor. Och det är okej. Det kanske inte ens är särskilt ovanligt...

Visste väl det...

Det har producerats en hel del halsband här i huset...

'Titta', sade jag. 'Ni har ju gjort några snygga också...'
'De där har du gjort, mamma...'

Allt som är gott

Veckans husmorstips. Fågelmat.

Ta allt som är gott. Eller i alla fall allt som är över. Och som fåglar tycker är gott. Gamla brödkanter, solrosfrön, nötter, böset längst ner i flingpaketet...

Smält kokosfettet som blev över efter struvbaket. Rör i allt det goda. Häll upp i färgglada plastglas från IKEA. Peta ner en bit snöre som man kan hänga upp maten med. Låt stelna. Låt inte härskna.

Häng ut i träden och gör både småfåglar, skator och kråkor glada.

Alla dessa grytlappar

Nu har sonen levererat sin variant på grytlapp. Och han har ju symaskins-körkort gubevars. Här snackar vi grytlapp. Mycket tjusig och till och med användbar. Jag funderar dessutom på att skapa en egen blogg-kategori för alla grytlapps-inlägg. Så ni hittar dem lättare menar jag...

Har ni sett vilken rolig deg?!

Kanske världens sämsta rubrik på ett inlägg. Men faktiskt världens bästa pysseldeg. Den dök upp i pysselpaketen som Vildis och jag prenumererar på. Med små små kulor i. Man klädde in pappfigurer med degen och dekorerade sedan med deg i annan färg eller med pärlor. Lät det torka och Tadaa! Finaste julpynten. Man vill liksom äta upp dem. Och det gjorde Lill-Tjorvas...

Var god stör ej!

Jag undrar vilka dörrskyltar hon kommer att ha mest användning för...?

Skapande gen

Jag tror min dotter har fått en konstnärlig gen, som är väldigt latent hos resten av familjen...