Hemma hos mamma

En övergiven fleeceväst på en herrbetjänt. En rakapparat som inte längre behöver laddas. Slitna träskor som står lämnade i hallen. Och en mor som är oändligt ensam. Idag tänker vi lite extra på dig, pappa.

Pappa

Tänker såklart lite extra på dig idag, pappa. Hur du inte är här. Hur du borde vara här. För min skull. För mina barns skull. Och framförallt för mammas skull. Vi saknar dig. 

Vad är det för dag?

Idag är ingen vanlig dag för idag är det pappas födelsedag. Fast utan själva pappan. Första födelsedagen utan självaste pappan. Det känns förstås konstigt och ofattbart. Fortfarande. Att man inte ens kan ringa och säga grattis. Den enda dagen som pappa brukade svara i telefonen och inte mamma när man ringde.

När jag ringer hem till mamma kan jag fortfarande i huvet höra hur pappa skulle ha svarat. För han svarade ju om mamma var borta. 'Ja, Olsson.' Jag tänker på det varje gång. När jag var hemma hos mamma i helgen så kunde jag se hur han ligger i sin säng när jag kommer upp för trappan. Kanske med en arm över huvudet. Som han lyfter på och kikar fram när jag kommer.

Lilla pappa. Vart är du och vad gör du? Ser du att vi har tänt ett ljus idag? Hör du att jag tänker på dig? Känner du att vi längtar efter dig? Älskade pappa. Grattis på din födelsedag.

Nytt år och nya möjligheter

2014 var inte ett så bra år. Jag förlorade min far och det har varit en tung tid. Först när han var sjuk och sedan tomheten efteråt. Varje gång jag går förbi bilden på honom här hemma, så hugger det till i magen. Varje gång slår det mig, att ska jag verkligen inte få träffa honom igen. Verkligen aldrig. På riktigt. Det går inte in. Jag kan inte förstå. Jag vill inte tro det.

Jag har slutat med nyårslöften, men jag tycker ändå det är värt att reflektera över vad som är viktigt och vad jag vill. Jag har en del val att göra nu. Jag har en del tankar om vad jag vill. Nu gäller det att fokusera och inte låta mig hämmas, skrämmas, skämmas. Jag vill våga mer. Våga vara värre!

I år vill jag dessutom blogga mer... Det är inget nyårslöfte. Möjligen ett hot... Gott Nytt År på er.

Påtagligt tomt

Äntligen är vi i sommarstugan! Sommarstugan som pappa har byggt. Från topp till tå. Varenda liten spik. Varenda liten bräda, hylla, soffa. Precis allt. Och nu är han inte här. Tomheten är påtaglig. Den ekar mellan husen.

Jag riktigt ser hur han alldeles strax kommer runt hörnet. Hur han släntrar över tomten. Kanske med händerna i fickorna. Att han ligger på sängen medan vi andra spelar spel. Att han kanske har gått efter posten? Är nere och tittar till båten? Nånstans måste han ju vara?!

Och än mer påtagligt blir det. När vi inte har en aning om hur man sätter på vattnet. Det var nåt ute vid sandlådan? Och nåt rör och nån kran inne på toan. Ingen vet. Inget funkar. Och kanske ler du åt vår okunskap. Åt vår tafatthet.

Och vi tänker. Att det här ska vi berätta för pappa sen. Hur svårt det var att sätta på vattnet. När han inte var här.

I kyrkan

Lill-Tjorvas pratade sig igenom hela sin morfars begravning. Han tyckte att prästen var smal. Vart är morfar nu? Ligger han där? Vad är det för blommor? Varför gråter inte du? (Fast tårarna rann utmed mina kinder...) (Fast det är klart. Jag grät ju inte som han brukar gråta förstås. Högljutt och samtidigt sparka med armar och ben... Det gjorde jag inte.) När han inte var kommentator kompade han musiken. Till exempel genom att taktfast bläddra i  psalmboken. Och trumma lite.

Nån enstaka gång hyschade jag lite så jag skulle höra vad prästen sade.
- Vadå, sade Lill-Tjorvas. Får morfar ont i öronen eller?

Lill-Tjorvas grät inte så mycket själv på begravningen. Däremot konstaterade han att nu var det tråkigt på hela jordklotet. 

Ja må han leva...

Inför begravningen har vi pratat mycket med Lill-Tjorvas om vad som ska hända. Vad vi ska göra i kyrkan. Om vart morfar är nånstans. Och att han ligger i en kista. Och att vi ska ge honom blommor och sjunga för honom.

Lill-Tjorvas visste precis vilken sång vi skulle sjunga. Ja må han leva!
Men han är ju död, sade jag.
Hmm. Han funderade en stund. Då sjunger vi den här. Ja må han leva död.
Sen gick han trallande därifrån. Ja må han leva, ja må han leva, morfar är död, morfar är död...

Allt verkar så enkelt när man är 4 år...

Pappa!

Det obegripliga att du inte finns.
Där du alltid varit.
Hos oss. Med oss.
Nu kommer saknaden.
Och tomheten.
Men också våra minnen.
Där finns du alltid kvar.
Hos oss. Med oss.

Allt är sorgligt

Jag berättade ju aldrig hur det gick för stackars Charlie. Ja pippifågeln som tjejerna hittade. Hen lever inte längre. Tyvärr. Vildis var uppe hela första natten och matade pippin varje halvtimme. Nästa dag skulle mamman jobba hemma. Motvilligt gick hon med på att ta sig an Charlie. Eller motvilligt förresten... Hon hann ju knappt jobba för att hon var tvungen att springa och titta till den lilla fågeln var och varannan stund.

Och nåt rätt måste vi ju ha gjort eftersom Charlie ändå klarade sig så pass länge. Men efter skolan när dottern stod och matade så var det tydligen kört. Charlie kippade efter andan och föll död ner. Sorgen var ett faktum. Igen. Nu undrar dottern om hon kan få en katt som kompensation...

Den här tiden på året

Det här inlägget har jag en känsla av att jag har skrivit förut. För historien upprepar sig. Om än snäppet värre i år då... Förstås.

För perioden fram till sommarlov och semester är egentligen ganska hemsk. Alla dessa saker vi håller på med. Som vi inte får missa. Det är avslutningar, sommarfester, föräldramatcher. Uppvisning, uppspelning, avtackning. Det tar aldrig slut. Och varje år tror jag att vi orkar lite till. Bara lite till. Och det är ju så roliga saker vi gör. Klart vi vill va med. Jag gör bara en knut på mig själv så går det. Och sen lite dubbelknut så går det lite till. Jag kan skippa att sova och packar och planerar hela nätterna.

Man kan tro ändå att när ens far går bort mitt i detta. Och man ska hantera sorg och saknad samtidigt som man roddar vardag och avslutningar. Man skulle kunna tro att man blir en anings klokare och säger nej till saker. Stannar upp. Andas. Kramar om sina barn eller sitter på altanen i solnedgången.

Nej då. Inte jag. Jag sover ännu lite mindre. Försöker få in allt praktiskt som ska fixas med begravning och så, samtidigt som jag skjutsar till avslutning, fixar presenter, packar utflyktsmat och firar födelsedagar... Det finns ingen hejd. Ingen eftertanke. Inget förnuft. Bara en kamp att lite till. Bara denna vecka. Sen kan vi andas.

På måndag begraver jag min far. Jag vill hinna ta in det. Jag vill förstå. Jag vill stanna upp i det och vara där. Jag vill inte upptäcka om några veckor, månader att vad var det som hände? Vad gjorde jag?

Aldrig!

Det är så definitivt med aldrig. Aldrig mer...

Aldrig mer hålla hans hand. Aldrig mer klappa hans kind. Aldrig mer höra hans röst. Aldrig mer prata, skratta, fika tillsammans. Aldrig mer sitter han på altanen i sina ocoola solglasögon. Aldrig mer hämtar han tidningen innan vi andra ens har vaknat. Aldrig mer spelar han fotboll med barnen eller är tålmodigt polisen i 'Tjuv och polis'. Aldrig mer kommer han att fiska, snickra, elda, muttra, lösa korsord, slumra på soffan, snarka, darra på kaffekoppen.

Aldrig mer får jag ge honom en kram...

Väntan

Väntan på det sista andetaget.
En oändlighet av tid. Av oro. Av skräck.
Rädd för det som ska komma. Rädd för det som är.

Lättnaden och sorgen när det är över.
När det sista andetaget kom. Och var förbi.
Och sedan alldeles tyst. Tyst och tomt.

Nu är vi utan dig. Utan pappa.
Jag saknar dig.
Jag älskar dig.