Vad hände?

Jag har drabbats av den stora vardagen. Jag fick jobb och då skulle man hinna med allt möjligt helt plötsligt. Som att jobba till exempel...

Och min lilla blogg ligger här alldeles ensam och bortglömd. Inte ett endaste skrytinlägg på över en månad. Trots att det finns så mycket att skryta om. Och inte ett endaste klagoinlägg. Eller avslöjande. Eller en knasig anekdot. Eller en finstämd bild. Ingenting. Tomt. Nada. Antagligen saknar jag det mer än ni. Eller du? Eller någon? Hoho?! Är ni kvar?!

Här är i alla fall ett exempel på typiskt skrytinlägg med en bild från konferensen på Mallis med nya jobbet... Ja, visst är det synd om mig...

Busy doing nothing?

Jag befinner mig just nu mellan uppdrag, som det heter. Dvs mitt senaste uppdrag som konsult är avslutat. Och mitt nästa uppdrag som konsult har inte startat ännu. Och jag vet dessutom inte vart det uppdraget är. Det är just det jag letar efter.

Under tiden jag letar har jag fullt upp. Förutom att man tappar tempot rent generellt, så är det en ganska splittrad situation. Visst jag är ledig och hemma. Men med en ständig press att hitta nästa uppdrag. Så att slappna av och passa på blir liksom inte av. För först måste jag ha ett uppdrag. Sen kan jag göra fotoböcker, renovera badrum och gå på museum med barnen. Och blogga. Hur kan jag inte ha tid att blogga när jag är så mycket hemma? Jo, för jag får inte. För mig själv. Först måste jag hitta ett uppdrag. Så jag surfar, uppdaterar cv, registrerar profiler, kontaktar konsultmäklare, lunchar med gamla kollegor, nätverkar med kursare och kompisar och deras kursare och kompisar... Visst - ringarna sprids. Men det går oändligt långsamt. Och jag försöker inte stressa upp mig. Jag försöker inte oroa mig. Jag vet att det löser sig. Tror jag. 

Och ja, jag vet att jag ska skriva listor, dela upp min dag, sätta delmål osv - så kan jag unna mig ledigt sen. Men jag funkar inte så. Jag hattar och duttar och får visst en massa gjort och samtidigt ingenting alls. Och ju längre tiden går, desto sämre självförtroende får jag. Jag är så generell. Jag kan ingenting som ingen annan kan. Det är förödande och ibland dippar jag förstås. 

Och ibland har man bra dagar. Idag har jag varit på intervju. Jag har dessutom skickat in en ansökan på ett uppdrag som för en gångs skull stämde. Och jag bloggar. Bara en sån sak! Så nu vänder det. Jag vet att det kommer att lösa sig. På nåt sätt. Om bara den där katten kunde lämna mig ifred...

Skräckblandad förtjusning

Med skräckblandad förtjusning skickar jag iväg man och barn till svärföräldrarna några dagar. Och kvar blir jag och katterna. Tanken svindlar. Magen knyter sig. Vad ska jag göra? VAD SKA JAG GÖRA?!

För denna plötsliga egentid är inte helt planerad. Det passade bra. Och vi har ingen kattvakt. Ju. Och det finns alltid nåt att göra. Alla mina projekt. Jag kan hålla på med foton. Jag kan städa kartongrummet. Jag kan fixa rabatten. Eller jag kan äta glass och läsa en bok. Slappa. Träffa vänner. Bara jag planerar och tänker efter vad jag vill. Vad jag verkligen vill utnyttja tiden till. För tiden måste ju utnyttjas. Det här är en chans. En möjlighet. Ta vara på den och gör nåt bra. Tänker jag maniskt.

Samtidigt som jag ojar mig över att jag inte är med familjen. Nu när vi har semester samtidigt. Då ska vi väl passa på att umgås. Allihopa. Och allt kul som de ska göra som jag missar.

Så jag sätter mig vid datorn. I tystnaden. Och skriver ett inlägg här. Det är nåt jag verkligen vill. Men sen då? Nu då? Nu måste jag skriva listor. Planera. Verkligen tänka efter. Känna efter. Vad vill jag?

Hjääälp! Jag vill inte!

Blogga?

Ni kanske tror att jag har slutat blogga?! Men nej nej. Det är bara svårare att komma åt nuförtiden...

Är jag helt borta?

Nej, men jag har inte tid att blogga. För jag är arbetslös och har plötsligt tusen olika projekt igång. Och mitt i allt detta så fick jag en liten bibba på 47 sidor med frågor om vilka tidningar jag läser och hur mycket pengar jag lägger på skor per månad och från vilket köpcentrum och om jag brukar se på TV och om jag anser att jag är kulturell eller vadå...

Så hej på ett tag då...

Det kom ett meddelande

Jag har en Facebook-sida för min blogg. Den kan man gilla så får man alla nya blogginlägg som en länk i sitt flöde. (Ja, det där var reklam...)

Till min sida på Facebook kom det ett meddelande med en bild på världens sötaste lilla bebis. Hon skrattade och var ungefär lika stor som den rosa hjärtekatten Piff som låg bredvid henne. Piff hade följt med henne hem efter en hjärtoperation. Piff virkade jag för två år sen till projektet Hjärtekatten. (Piff väntar på Puff). Jag fick ihop tre hjärtekatter - en för varje barn jag har - och nu fick jag alltså se vart lilla Piff hade hamnat. Jag blev oerhört glad och rörd av att få en hälsning, och mina tankar går till alla barn och föräldrar som tvingas genomgå detta.

Att få bidra med en liten söt hjärtekatt känns gott. Virka en du med :-)

Läs mer på: http://hjartekatten.blogspot.se/

Och förresten! När jag gick in på Hjärtekattens Facebooksida såg jag att även hjärtekatten Puff har fått ett nytt hem. Jag blir så glad :-) (Puff är på plats).

Skäms du för att du läser min blogg?

Det är främst släkt, vänner och bekanta som läser min blogg. Jag vet inte riktigt vilka, men en del har gett sig tillkänna. Det är till exempel på detta sätt min syster och jag kommunicerar nuförtiden.

En kompis sade att det känns lite som att läsa en dagbok. Och jag kan hålla med. När jag läser en vilt främmande människas blogg så har jag inga skrupler och läser utan att skämmas. Däremot kändes det plötsligt pinsamt, när jag på en tillställning träffade en person vars blogg jag följer. Och jag låtsades som ingenting. För nu kändes det genant att erkänna att jag läste hennes blogg. Att jag visste så mycket. Varför det? Hon kan ju knappast snörpa på munnen och säga att den får inte du läsa. Troligtvis skulle hon snarare bli lite glad att jag följer bloggen.

Det som gör det genant kanske är att man samtidigt erkänner att man vill läsa om personen ifråga. Man känner sig kanske för nyfiken. Men det är ju det bloggaren vill. Att läsaren ska vara nyfiken och vilja komma tillbaka och läsa igen. Och igen och igen. Att det man skriver är så pass intressant eller kul, att det är värt besväret att söka upp bloggen och läsa igen. Bloggaren i fråga bestämmer dessutom själv vad hen vill skriva om. Hur mycket man lämnar ut. Vad andra får känna till om en själv. Det ansvaret ligger ju inte hos läsaren.

Så skäms inte för att du läser. Läs mer. Läs oftare. Jag älskar att du läser.

En protest mot det perfekta

En blogg jag gärna läste förr och även nu kikar in hos ibland är UnderbaraClara. Hon är så pysslig och medveten, klok och kreativ. Vackra bilder, rödnästa morgonpromenader, nybakat, miljövänligt och allmänt friskt och hurtigt. Och säkert alldeles äkta vara. Men som ger mig ett uns av dåligt samvete. Eller rent av avundsjuka...

Facebook, Instagram och bloggandet har verkligen gett oss en möjlighet att visa en fin fasad utåt. Hur perfekt allting kan vara. Hur lyckade och lyckliga vi är. Jag är inte sämre själv. Visst tänker jag igenom vilken bild jag vill ge till omgivningen. Jag uppdaterar min status på Facebook med omsorg. Som för att säga: 'Kolla vad bra vi har det.' Naturligtvis beskriver jag även sämre dagar, men då handlar det också om en fasad: 'Kolla hur tokigt det kan bli' eller 'Kolla vilken otur vi har'. Lite lagom stökigt liksom. För att visa att jag inte är en sån som håller på att visa hur fint jag har det hela tiden...

Nu menar jag inte att vi ska sitta och beskriva våra hemorrojder eller familjegräl på Facebook och i bloggar. Det blir inte särskilt roligt. Men en lite mer nyanserad bild kan vi ge. Eller åtminstone komma ihåg att UnderbaraClara inte går på frisk morgonpromenad i fina kappan varje morgon. Ibland ligger säkert hon också och snorar och är ful i håret. Och kanske bjuder även hon nån gång på fulfika om hon inte hinner baka?

Det här är inte menat som ett påhopp på just UnderbaraClara, som jag faktiskt tycker är så underbar som hon verkar vara. Men det är så lätt att tro att alla andra är perfekta och lyckade. Att de hinner med allt det där som inte jag hinner. Att de inte grälar om småsaker eller känner sig små och ynkliga ibland. Kanske är det därför jag gärna påpekar att jag köper färdig pepparkaksdeg. Eller visar att vi har stökigt i hallen och rörigt i köket och inte får tummen ur vad gäller kartongrum och renovering. Kanske vill jag dra ner det underbara till lite mänskliga proportioner. Jag inspireras gärna av de pyssliga och fixiga bloggerskorna, men i mitt liv hinner jag inte med det. Jag köper färdig pepparkaksdeg. Jag köper frysta pannkakor. Jag bakar inte lussebullar eller semlor. Och det är okej. Det kanske inte ens är särskilt ovanligt...

Statusuppdatering

Det var strålande sol i helgen. Och gnistrande snö. Och blanka isar. Och varenda människa på Facebook åkte skridskor i solen. Så himla provocerande... För vi var inne. Och gjorde ingenting. Möjligen bråkade vi lite. Så jag var tvungen att provocera tillbaka...

Men att det ska vara så svårt att vara lat. Att strunta i solar och skridskoisar. Att helt enkelt acceptera att man är en latmask. Nej - det går inte att stanna inne en sån här dag utan dåligt samvete. Inte ens jag klarar det. Så samvetet vann över latheten och vi gick ut. Vi åkte inga skridskor förstås. Men vi lajade lite på isen. Det var rätt fint ute ändå. Jag får erkänna det...

Men vi missade att lägga upp bilder på Facebook. Så kanske har det inte hänt? Tur man har en blogg...

Att få kommentarer

Jag har fått en del kommentarer om att det är svårt att skriva kommentarer på bloggen. Och nej - just de kommentarerna fick jag inte på bloggen...

Och det är ju jättesynd för jag älskar när jag får kommentarer. Då inser jag att jag faktiskt finns, syns och hörs. Jaja, inte hörs då... men det andra. Nån ser mig. Nån läser. Och nån tar sig tid att kommentera. Det är så himla uppskattat!

Så nu har jag ändrat lite inställningar. Tryckt på några knappar. Dragit i lite trådar. Från och med nu kommer kommentarsfältet upp som ett litet eget fönster. Det har jag sett att det funkar på andra bloggar. De andra bloggarna får nämligen massor med kommentarer. Så nu kanske jag får det jag också?

Så in och kommentera mera! Och säg gärna till om det inte funkar. Skriv det i en kommentar bara...

Vilken förnedring

Jag är inte urusel på Ruzzle. Kanske inte ens dålig. Och visst kan jag både vinna och förlora. Men en sån här förnedring har jag aldrig varit med om. Som denna. Mot Ketchupmamman. Vilken utklassning. Överkörd. Förintad. Och inte bara en gång. Utan tre gånger...

Nu undrar jag. Har nån någonsin vunnit mot henne? Hur kan man överhuvudtaget hinna tänka så fort? Finns hon egentligen på riktigt den där Ketchupmamman? Eller är det en robot som ligger bakom? Förvisso en mycket rolig robot. Mycket roligare än den robot jag nyss skrev om. Som sköt gummirringar i olika färger. Som vi passande nog krossade mot golvet... Ja, hon kanske ska passa sig den där Robotmamman...

Det kom ett kort på posten

Vi fick ett kort i veckan. På riktigt. I vår postlåda. Sådär som det hände förr i tiden. Det var från min mans faster. Hon är oerhört duktig på att minnas bemärkelsedagar och nu gratulerade hon oss på bröllopsdagen. Ooops. Javisstja. Vi firade ju fem år i lördags. Eller firade och firade. Vi glömde mest bort det. Och vi var inte ens på samma plats i lördags... Så kan det gå. Tur då att vi fick lite uppmärksamhet ändå.

Och extra kul är det att vykortet vi fick även är från min mans kusin. Dvs det är han som fotograferat, designat och tryckt upp kortet. På eget initiativ. Ett sånt där initiativ jag själv skulle ha velat ta. Men som jag inte tar. Av någon anledning. Korten kan man beställa via kusinens blogg som du hittar här - Vardagsbetraktelser - och han tar inte bara fina bilder. Han skriver kloka saker också.

Buffel & båg

Det där att dagarna blir längre på sommaren - det är bara lurendrejeri. Jag tycker dagarna är alldeles för korta. Jag får ju sitta uppe halva nätterna för att hinna med allt jag vill. Och inte hinner jag blogga heller. När man har som massvis med idéer vad man vill skriva om, då hinner man ingenting. Men när man har idétorka, då har man all tid i världen. Det borde alltså resultera i lika tråkiga inlägg hur lite eller hur mycket tid man än har...Eller nåt...

Tänk va. Sånt är livet. Helt upp och ner. Godnatt!

Perspektiv

Och medan jag klappar mig på axeln för att jag lyckats låta bli chokladen i en månad så finns det andra som kämpar med betydligt värre saker. Jag har ramlat över två stycken bloggar som jag lusläst från början till slut.

Och som berör mig oerhört mycket. Två kvinnor. Två historier. Deras olika levnadsöden. Helt olika och har inget med varandra att göra. Men som båda skriver på ett skönt sätt. Som båda kämpar med sina demoner. Som har bestämt sig. Och som vill berätta om det. Jag blir rädd, jag gråter och jag hejar. Vilka tjejer.

Dit och läs med er!

http://1000littlelies.blogspot.se/

http://anonymi.bloggplatsen.se/

Skor skor skor

Det här är ju verkligen inte alls på något sätt en modeblogg. Här kommer man till exempel aldrig att se dagens outfit. Skulle jag vara extra riktigt snygg nån gång kanske jag lägger upp en bild förstås. Bara för att skryta lite. Men till dess får ni nöja er med att veta att jag klär på mig kläder varje dag.

Däremot vill jag visa er ett fenomen. Jag har alltid varit en skoälskare. Skor skor skor. Förr i tiden köpte jag massor i alla former och färger. Jag går verkligen igång på snygga skor. Som så många andra. Men på senare år köper jag nästan inga skor längre. Jag har blivit praktisk och lite snål. Och kanske lite tråkig. Jag hittar ett par favoriter och kör på dem. Tills de går sönder. Så trist har jag blivit.

Men varför i herrans namn ser det då ändå ut så här i vår hall? Det kan ju inte vara mitt fel i alla fall...

Jubileum !!

Idag har jag bloggat i precis ett år. And I Love it. Varje dag och hela tiden. Och tänk om det blir så att just denna dag når jag magiska 10 000 besök på bloggen! Vilken grej!

Ett stort tack till alla er som läser. Ni som kikar in då och då och ni som återkommer. Tack också ni som kommenterar. Det är alltid kul att få respons om det så bara är ett litet hej. Och ni får jättegärna gilla bloggen på Facebook och sprida den vidare så jag blir rik och berömd. Och lycklig. (Nu skojar jag lite) (Men bara lite :-)

Fullträff

Att skriva om Marie Serneholt och Eric Saade var tydligen en riktig fullträff vad gäller sök-statistiken för bloggen. Folk är riktigt nyfikna av sig.

Jag är dessutom extra stolt över att någon fick träff när hen sökte på '40+ ragg åre'. Men varför söker man på det? Låter nästan lite desperat tycker jag. Fick hen inte telefonnumret och hoppades på träff på nätet??

Twitterier

Jag började ju twittra för ett tag sen. Och man kan väl säga att jag i princip nästan har slutat redan. Det fascinerar mig detta forum. En överfull skådeplats där vanliga och ovanliga slåss om uppmärksamheten. Alla gör sin röst hörd. Men vem lyssnar?

Själv fick jag snabbt ihop fem hela följare. Icke att förakta. Fyra kompisar och en som nog gör reklam för sig eller nåt. Men så började jakten på uppmärksamhet. Den stora jakten på ett svar från en kändis. En bekräftelse på att en känd person, en person som nästan alla i hela Sverige vet vem det är, att den kända personen, läste igenom något jag skrivit och skrev ett svar. Till mig typ. Eller bekräftelsen i en 'retweet'. Jag finns. Jag är. Jag betyder nåt. Eller?!

Och hur dessa kändisar har en sån makt att glädja och förgöra oss vanliga. Hur de kan göra min dag, genom att ge mig två sekunders uppmärksamhet.

Och så nyfikenheten. Visst är det spännande att följa Martin Melins och Camilla Läckbergs välregisserade smågnabb. Att höra vilka filmer Ulf Malmros sågar. Vilka sjukdomar Annika Lantz dragit på sig. Hur fina resor Carola, Måns och Anders Timell gör. Hur kärleksfullt Magnus Uggla och Petter munhuggs. Jag älskar det.

Men vi vanliga då. Man måste vara exceptionellt rolig och intressant om man ska bli 'upptäckt'. Och framförallt aktiv för att överhuvudtaget märkas och få följare. Och man behöver vara konstant uppkopplad om man vill hänga med. Kanske, kanske kan man bygga upp en profil då. Men man kommer aldrig att bli kompis med Magnus Uggla eller Camilla Läckberg. Om det är det man tror.

Och allt detta tänkte jag. Och kände mig vuxen och klok. Att nu lägger jag ner det här. Twitter var inget för mig. Jag gillar kändisar, men jag tänker inte förnedra mig till att jaga ett svar från Camilla Läckberg. Jag har goda vänner som jag kan ägna min tid åt i stället. Så klokt tänkte jag. Och så kom det ett mail om en ny följare. Thomas Di Leva följer nu dig på Twitter. Alltså den Thomas Di Leva? Den riktiga? Är det han på riktigt? Varför följer han mig? Slant han på tangenterna? Är det nån som skojar? Och vad ska jag skriva nu?

Och nu sitter jag här i alla fall. Kvar på Twitter. Och försöker formulera kvicka och intelligenta kommentarer. Och hoppas lite, lite att jag ska bli kompis med Thomas Di Leva. Ja - och kanske Camilla Läckberg...?

100

Jamen jag blir ju så glad. 100 sidvyer på en dag. En enda dag. Typiskt rekord! Det måste vara nån rackare som lusläst bloggen idag. Och det var inte jag. Jag lovar.

Kul att ni läser. Det är fritt fram att kommentera också. Så vet jag om jag är på rätt spår. Om jag nu har nåt spår. Jag kanske är helt spårlös.

Eller så är jag bara trött efter en lång vaknatt med en arg Lill-Tjorvas och en lång packdag med en arg Fru Olsson. Så nu tar vi sportlov. Vi ses i backen.

Bloglovin

Alltid lär man sig nåt nytt... Följ min blogg med Bloglovin