Luktsinne?

På förskolan hade de problem med avloppet igår. Stora slam-bilen kom och åtgärdade problemet och då råkade lite avlopps-gojs hamna på parkeringen. Och frös fast. Nu doftar det inte hallon på parkeringen utanför förskolan. Lill-Tjorvas verkar vara diplomatiskt lagd för han konstaterade att det bara luktade mellan-gott. Själv röstar jag på helt o-gott...

Men jag vet inte hur han har det med luktsinnet. När jag plockade fram en ädelost en gång tyckte han att det luktade mormor och morfar...

Musgodis

Jaha, det var ju inte slut på storyn där. Tyvärr. Jag som trodde att våra mus-problem skulle vara ett minne blott nu när vi har ett nytt, fräscht och ointagligt kök. Här finns inga små hål och springor för små möss att ta sig in. Det var i det gamla köket... Dessutom hittade vi ett hål efter ett rör i gamla köket som vi vackert spikade igen i helgen, med förhoppningen att nu var det löst. Klart. Finito. Inga mer möss... Men icke.

Igår hade vi nytt besök i köket. I nya köket. Det prasslade och bökade bakom några pappershögar som någon oförsiktig själ hade lämnat på golvet. Det var ett gäng teckningar som mamman inte riktigt visste vad hon skulle göra med. Så då fick de ligga ett tag. På golvet. I en hög. Tills mössen äter upp dem... Visade det sig. För Lill-Tjorvas tjusiga makaron-konstverk hade de smakat och knaprat på. (Vilken otur - då fick jag slänga dem...)

Nu är musgodiset och pappershögarna borta. Vi har hittat nya möjliga ingångshål bakom kyl och frys. Där var det visst inte så tätt mellan listerna. Det ska vi åtgärda, men till dess är det apterat bakom kylen. Och vi fick napp direkt... Jag ryser hela dagarna av obehag och mannen får hantera hela processen. Huva!

Att konversera en 3-åring

Jag och Lill-Tjorvas var och badade i helgen. Mysigt och roligt och efter badet skulle vi äta. Jag skulle vara duktig mamma så jag försökte konversera mitt barn. Det gick sådär.

- Var det roligt att bada?
- Mm
- Du var så duktig att simma.
- Mm.
- Vad var roligast då?
- Bada
- Jaha...

- Är korven god?
- Mm
- Snart får jag min mat också. Det ska bli gott.
- -
- Du kanske vill smaka av mig?
- Nä

- Vad vill du göra när vi kommer hem då?
- Leka
- Vad vill du leka då?
- Titta, de har två tv-ar!
- Ja, titta. Vad är det på tv'n då?
- Fiskar.
- Ja, titta vad roligt. Är de fina?
- Mm

- Jaha...
- -
- Är det roligt på dagis då?
- Mm
- Vad brukar ni göra?
- Leka
- Vad leker ni då?
- Får jag glass nu?

Efter ett antal olika öppningar som inte ledde vidare till något och utan minsta motfråga gav den trötta mamman till slut upp. Sonen tittade vidare på de två tv-apparaterna och mamman kollade bara lite på mobilen...

- Ska han äta papperet på glassen?
Undrade bordsgrannen. Lite spydigt...

Mamman tittade generat upp från mobilen.
- Försök konversera en tre-åring själv då?
Sade hon inte. Utan log bara och tog bort papperet som fanns kvar på struten...

Fredagsmus

Äntligen fredag och familjen är samlad för klassiskt fredagsmys. Tacos och alla på gott humör. Plötsligt hojtar pappan i huset till. 'Vad var det? Jag såg nåt!' Jodå. Musbesök. På en fredag och allt. Och ända in i nya köket. Och fast vi sitter där allihop och stojar och äter. Hela familjen ryste av obehag och sen började jakten. Vart tog den vägen? Och vart kom den ifrån? Hur många barn har den? Och hur länge har den varit i köket? Har vi nån mat framme? Med Lill-Tjorvas uppkrupen på min rygg, letade jag runt helt coolt och avslappnat för att inte hetsa upp några oroliga barn. Men hade mus-eländet dykt upp hade jag naturligtvis hoppat upp på närmaste rygg jag också...

Vi hittade aldrig vår fredagsmus. Däremot hittade vi det förmodade ingångshålet. Det är numera igenspikat. Ordentligt igenspikat. Vi hoppas att musen var på rätt sida när vi spikade igen hålet. Och att musen med familj har nån annan väg ut så de kan flytta istället för att långsamt svälta ihjäl under vårt golv...

Folk i farten

Jag berättade ju att vi varit på Game On-utställningen. Det var inte första gången vi var på den. Vi var där på själva invigningen också. Eller ja, det var faktiskt min dotter som invigde hela alltihopa... Hehe. Skriver hon stolt!

Så himla häftigt. Via en Facebook-vän såg jag att de sökte en 10-årig tjej som gillar dataspel till en eventuell insats vid invigningen. Jag svarade att jag hade en sån och kollade med dottern om hon skulle våga stå på scen och prata i mick inför ca 500 pers. Hon funderade nån dag och kom fram till att hon vågade. Jag blev impad och imponerades hela vägen fram till själva dagen.

Hon var kolugn. Visst det var pirrigt men det syntes inte och hon såg fram emot det. Jag däremot darrade som ett asplöv. Tänk om hon inte svarade på frågorna. Tänk om hon blir rädd och tyst och får panik. Tänk om hon ramlar, säger nåt tokigt, börjar gråta. Ja vad som helst kan hända. Och själva händelsen som kan hända är ju inte problemet. Folk har överseende med sånt hos 10-åringar. Men en händelse som hon själv ångrar, skäms över, tycker är pinsam hade varit svårare att ta. Jag ville att hon skulle vara nöjd själv.

Vad är det värsta som kan hända, mamma, sade hon när hon tackade ja. Jag kom på massor...

Men så nöjda vi var. Helt cool står hon på scen och pratar och svarar på frågor. Inga långa  haranger så klart, men trevligt och lättsamt. Och sen kliver hon upp på en låda och sätter ihop den tunga, feta kontakten medan spelmusiken ljuder och kamerorna blixtrar... Mamman grät så klart. Stolt som en tupp över sin modiga dotter.

Och det är väl så - att man ska leva sitt liv genom barnen... Eller? Kändistokig har jag alltid varit och en hemlig dröm är att nån gång få gå på mingel-premiär. Frottera mig med kändisar och äta snittar och dricka champagne. Och så här nära har jag aldrig varit. Nog för att jag fick dricka läsk eftersom jag körde bil. Och nog för att jag knappt kände igen dokusåpa-kändisarna som var där. Och nog för att röda mattan var blå. Men ändå! Det fanns en matta. Det fanns fotografer. Det fanns kändisar. Som jag faktiskt kände igen lite när jag senare såg dem i Hänt Extra hos frissan. Nu får vi se vad barnen kan hitta på så att jag själv får vara med på Folk-i-farten-sidan nästa gång...

Tjejfasan

Tydligen är det nån som har anmält mig till Tjejvasan. Jag vet inte hur det gick till. 'Den har jag ju åkt förut', tänkte jag och sade ja. Sen att det var tio år sen kanske inte slog mig direkt. 'Tjejvasan kan man åka på vilja', tänkte jag och sade ja. Men måste man inte ha en vilja då?

Nu har jag i alla fall äntligen varit ute på första rundan. Snacka om vilja. Det var kallt, det började bli mörkt och inte ett spår i sikte. Knappt nån snö heller. Jag hasade lite planlöst runt runt på golfbanan. När jag skulle kolla på telefonen om jag åkt tillräckligt länge och tillräckligt långt upptäckte jag att mobilen dött. Kanske inte av ansträngning men av brist på vilja, jag menar batteri. Så då åkte jag hemåt igen. Det blev säkert nästan 3 km. Nu är jag igång. Kan man säga.

18 bananer

De är väldigt pedagogiska på sonens förskola. Såklart. Så därför har de satt siffror på trappstegen. Vilket gör att det tar ungefär 18 gånger så lång tid att ta sig upp och ner för trappan. Till exempel kan det låta så här.

Lill-Tjorvas står på första trappsteget. Mamman står ett par steg upp efter att ha vänt längst upp i trappan när hon märkte att sonen fastnat nånstans på vägen.

Lill-Tjorvas frågar mamman:
- Om en apa har 1 banan och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- 2, svarar mamman och ler.
Sonen tar ett steg i trappan.
- Om en apa har 2 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
Sonen går upp ett trappsteg till.
- 3. Vad duktig du är.
- Om en apa har 3 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- 4. Men kom nu.
- Om en apa har 4 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- 5. Nu måste vi gå upp.
- Om en apa har 5 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- 6. Men kom och räkna bananer här borta i stället. Vad är det här för siffra?
- Om en apa har 6 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- 7. Kom nu. De andra väntar där uppe.
- Om en apa har 7 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- 8. Hejdå. Nu går jag upp.
 - Om en apa har 8 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
-
- Om en apa har 8 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
-
- OM EN APA HAR 8 BANANER OCH FÅR EN BANAN TILL. HUR MÅNGA BANANER HAR DEN DÅÅÅÅ?
 - 9. Men du - kom igen nu. Mamma måste till jobbet.
- Om en apa har 9 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- 10. Toppen. Nu är vi uppe. Kom nu gubben. Vad många siffror du kan.
- Om en apa har 10 bananer och får en banan till. Hur många bananer har den då?
- Nej, inte en trappa till. Kom nu. Jag orkar inte vänta längre. Vem kommer först upp?
- Om en apa har 11 bananer...

Det finns 18 trappsteg i trappan. Som går både upp och ner. Och apan har således 18 himla bananer både på väg upp och på väg ner. Den där förbaskade apan och hans bananer.

Game On 2.0

Innan jul hann vi med att gå på museum. Hela familjen. Vi var till Tekniska och deras spelutställning Game On 2.0. Snacka om nostalgitripp. Och ändå spelade jag aldrig spel när jag var liten. Vi hade inga TV-spel eller Gameboy. Så min nostalgi kommer från senare tid. Jag har levt så många år så det finns mycket att vara nostalgisk över. Speciellt om man är nostalgiskt lagd. Som man kan säga att jag är... Hursomhelst. Här är några nostalgitips:

Har ni inte varit på Game On ännu, kan jag verkligen rekommendera det. Där finns spel för alla åldrar. Jag fick stryk i både Pong och Pacman. Bara en sån sak.

När olika blir lika

Första gången jag såg kläder från Desigual var när svägerskan hade ekiperat sig utomlands. Det var kärlek vid första ögonkastet. Ja, inte i svägerskan utan i kläderna. Vilka coola kläder. Färgerna, mönstret, oregel-bundenheten, ovanligheten, knasigheten. Precis i min smak. Och kanske att modellen skulle passa min form också. Sen dess har jag drömt om att äga ett eget plagg från Desigual. Och jag fick vänta länge. Fler och fler personer i min närhet dök upp med olika fantastiska kreationer. Men jag fick aldrig till det. Så när vi äntligen fick hit en butik så kände jag att nu var det nära. Nu var det möjligt.

Det dröjde ändå. Jag gjorde mina lovar i butiken. Men det fanns för mycket. Jag orkade inte prova allt jag ville ha. Det blev mig övermäktigt. Det måste liksom bli rätt klänning som flyttade hem till mig. Det dröjde och dröjde. Flera gånger var jag in i butiken. Tittade mig omkring. Suckade djupt. När jag än en gång insåg det omöjliga och gick ut igen. Inte nu. Jag hinner inte. Jag orkar inte. Jag måste prova så mycket. Men snart så.

Så fick jag en slant av min mor. Som skulle spenderas på mig själv. Perfekt. Nu var det dags. Nu skulle jag orka. Och jag gick glatt till butiken igen. Jag ignorerade den uppgivna känslan som butiken ger mig. Och tog mig tid att prova och välja och vraka. En av deras klassiska klänningar fick det bli. Jag var så nöjd.

Så låg den där i kassen. På öppet köp i 30 dagar. Och 30 dagar gick. Och tankarna for. Var det rätt klänning? Var det rätt färg? Var det inte exakt en sån här min kusin har? Den finns ju i grön också. Och kanske har det kommit in nya nu?

Nu har jag bytt min klänning. De var schyssta och jag fick byta fast 30 dagar hade gått. Men bara till en annan färg i samma modell. Och den gröna fanns förstås inte. Så nu är jag bara halvnöjd ändå. Den är ju snygg. Det är alla Desigual-kläder. Men den känns för vanlig. Det är väl konstigt. Deras kläder är så knasiga och olika så de blir lika. Det känns inte lika speciellt längre. Jaha, du har också en Desigual, liksom. Och jag undrar hur det kunde slå runt. Från att vara unikt och fantastiskt. Till att bara bli ett jaha.

Det var förresten inte samma som kusinen har. Vi hade våra klänningar på julafton båda två. De var olika. Men lika ändå. Däremot hade vi exakt samma halsband från Snö på oss... Min andra 'unna-mig-själv'-present. Snopet.

Same procedure...

Nyårsafton igen. Pirrigt. Glittrigt. Spännande. Och det är samma visa varje år...

Man har precis överlevt julafton och julstressen inför den. Man pustar äntligen ut och äter för mycket godis och ännu mer kakor hos släkten. Förlorar i Alfapet mot mormor E, förlorar i TP mot kusinen, förlorar i Memory mot barnen. Allt är som vanligt. Härligt, juligt, ljuvligt.

Så är det plötsligt dags för nyårsafton. Har man tur så har man goda vänner som ska komma och fira. Med champagne och sova över och alla barnen i glitterklänning eller slips. Så var det för oss i år. Det surfades recept, fördelades matansvar och städades barnrum inför kalaset. Och vi passade dessutom på att köpa en ny bokhylla till lekrummet. För att äntligen få ordning på alla leksaker. Och naturligtvis tog det lite, bara lite längre tid att bygga ihop den där hyllan. Och kanske att vi skulle ha bestämt menyn i lite mer god tid. Och kanske skulle vi ha handlat nån dag tidigare så att all mat i byn inte var slut. Då kanske det hade känts lite lugnare. Men vi kom igenom det. Tre mataffärer och champinjonerna var i hamn.

Efter att ha byggt hyllor till klockan tre på natten var vi sedan uppe och gjorde efterrätt och musli, dammsög köket och duschade barnen. Utan stress förstås, eftersom vi var bedövade av trötthet. Sen när gästerna kommer. Då när vi bara har ett rum kvar att dammsuga. Och precis innan vi skulle kamma håret. Då blir det bara trevligt och roligt. Det skålas och skrattas och kvällen flyter på. Kanske lite för lång paus mellan förrätt och varmrätt. Men det finns ju bubbel att fördriva tiden med. Och barnen leker så bra tillsammans.

Men sen händer det som händer varje år. Det kaotiska tolv-slaget. Som vi alla väntat på. Som barnen inte fattar vad det är. Men uppe är de. Och väntar gör de. Och ut ska vi. Champagne och Bubbliz korkas upp lite för sent. Det är kallt och alla har för lite kläder. Raketer och fyrverkerier smäller runt om i bygden. Barnen gråter. Mamman försöker få ut glas till alla med åtminstone en liten skvätt bubbel. Ingen vet vad klockan är. En mamma är tvungen att natta en övertrött dotter och missar hela grejen. Några går in för att de fryser. Några går in för att de gråter. Några skålar och önskar gott nytt år. Och försöker tappert tända tomteblossen. Man kramas. Undrar vad klockan är. Säger lite Aaah och Oooh och Nej, det är inget farligt... och sen är det över. Året är nytt.

Ytterkläderna ligger i små högar. Lite regnslask hamnar innanför dörren och blöter ner tunna strumpor med glitter. Vi samlas på golvet i köket. Runt chips-påsen och ostbågarna. Någon tänker på ett djur. De andra gissar. Slattar delas ut i plastglas och temuggar. Lugnet lägger sig. Det nya året börjar bättre än det gamla slutade. Även denna gång... Gott Nytt År!