Fototävlingen

Det utlystes en fototävling lokalt i byn och jag kände mig manad att delta. Vad sjutton. I en liten lokal tävling kan till och med en glad amatör ha en chans. Som vanligt lite sent ute valde jag snabbt ut tre bilder som jag tyckte passade in på temat 'Speglingar'. Och jag valde inte ut speglingar i vatten eller snygga solnedgångar utan tolkade temat som speglingar oss människor emellan.

Det visade sig att alla som lämnat in bidrag kom med på utställningen och vi bjöds till invigning där vinnaren skulle koras. Jag förstod förstås att jag inte skulle vinna, men var så nyfiken att se mina egna bilder på en fotoutställning, att jag åkte dit till invigningen.

Och jag höll på att sjunka genom jorden när jag gick runt och tittade på alla bidrag. Otroligt fina bilder, genomtänkta med rätt ljus och efterbehandlade enligt konstens alla regler. Alla andra var för sjutton riktiga fotografer. Och så satt min tre vardagsbilder där och stack ut. Förvisso helt ok i innehåll, men långt ifrån de andra rent fototekniskt. Så jag skämdes lite, men var ändå stolt över att jag vågat.

Det var tre personer i juryn, en fotograf och två konstnärer. Och döm om min förvåning när de, förutom att kora en vinnare, dessutom delade ut tre hedersomnämnanden. För de hade inte kunnat komma överens. Om konstnärerna hade fått bestämma hade jag kanske tom vunnit. För de tyckte så mycket om min tolkning av temat. Men fotografen tyckte inte de räckte fototekniskt. Så de kompromissade. Och jag fick ett diplom.

Så plötsligt var det helt ok att mina bilder satt där på utställningen. De platsade. Och nu är jag helt taggad att lära mig mer teknik. För tänk om jag kunde efterbehandla bilden eller ställa in kameran så jag får rätt slutartid och ljussättning och allt vad man nu ska tänka på. Hur bra skulle det inte bli då?!

Sammanhang

Tänk när man hittar ett sammanhang som känns så rätt. En oas där man kan utvecklas, landa, inspireras. Jag har hittat två sådana sammanhang. Två inspirerande platser/nätverk som jag behöver just nu.

Den första oasen är en plats, Idébageriet. En lokal där man kan sitta och jobba, nätverka, mötas. Det är en vacker och avslappnad miljö. Man känner sig välkommen och inspirationen och kreativiteten sitter i väggarna. Jag har suttit där två dagar och jobbat med mitt företag och kommer absolut försöka vara där mer. Bara att komma hemifrån gör att jag blir mer effektiv.

http://idebageriet.se/

Mitt andra sammanhang är ett nätverk. Ett kvinnligt affärsnätverk, 4good Business Network. Vi träffas 8 ggr och inspireras av föreläsare samt nätverkar och minglar. De här tjejerna skapar en tillåtande och inspirerande miljö och jag känner mig laddad med energi och självförtroende efter varje träff. Förutom affärsnätverket har de ett gratis nätverk som ordnar massor med events med föreläsare, goodie-bags och t.o.m resor. Tänk om man hade all tid i världen...

http://4good.se/

Nu gäller det att utnyttja de goda sammanhangen och ta tag i inspirationen och våga ta nya steg. Lyssna till magkänslan och våga. Bara våga.

Att ta plats

Jag har gått med i ett nätverk. Ett kvinnligt nätverk. Ett kvinnligt affärs-nätverk. Hur coolt som helst.

Jag har ju mitt företag nuförtiden. Och nån gång måste jag ta tag i vad jag vill göra med företaget. Visst - jag har ett uppdrag just nu som rullar på. Men jag vill också passa på att börja nosa lite utanför min nuvarande roll. Jag vill bli mer kreativ och våga mer i mitt arbete. Jag vill skapa något. Det kan vara på hobby-nivå och inget jag tänker bli rik på. Men jag vill passa på att göra det jag drömmer om.

Jag ska bara komma på vad jag drömmer om...

Andreas Carlsson

Igår hade vi första träffen. Nästan 80 kvinnor träffades och minglade, lyssnade på Andreas Carlsson och lärde känna varandra så smått. 80 färgstarka kvinnor. Nyfikna. Snygga. Kreativa. Och en sak som slog mig är hur dålig jag är på att kombinera min yrkesroll med min privata roll. Det slog mig när jag skulle berätta om mig själv.

Jag kan tycka att jag är ganska modig. Jag bjuder gärna på mig själv. Jag blottar mig här på bloggen. Jag har inga problem att visa upp ett ostädat hus. Jag står gärna på scen och håller tal eller apar mig i improvisationsteater. På utbildningar tar jag tag i grupparbeten och på 'utveckla-dig-själv'-kurser är jag först att gråta inför alla.

Men samtidigt i andra sammanhang har jag svårt att stå på barrikaden och hävda mig själv. Där räcker inte självförtroendet till. Jag ifrågasätter vad jag har att tillföra. Jag kan inte omvandla mina styrkor till något att ha i yrkeslivet. Nej, där framhåller jag istället mitt ordningssinne. (Som för övrigt inte ens existerar hemma.) Jag är expert på listor och att ha koll på helheten. Koordinera, planera, följa upp. En typisk projektledare.

Nu känner jag att här har jag chansen. Att lyfta fram andra sidor. Istället för att vara åskådare kan jag ta ledningen. Ställa mig upp. Framhäva mig själv. Låtsas att jag kan nåt. Börja ta stegen mot en annan yrkesroll. Men hur? Det finns 79 andra färgstarka kvinnor som verkligen har något att tillföra. Som redan är kreativa, skapande, nytänkande. Allt jag är bra på finns det alltid nån som kan bättre. Och så är det ju.

Min mycket snygga klänning

Nu sade Andreas Carlsson något som faktiskt fastnade.

Man kan, om man tror att man kan.

Fasiken. Jag måste ju börja tro det nån gång. Inte bara tänka det samtidigt som jag backar. Men jag är så himla rädd för att ta plats utan att bli tillfrågad. Detta eviga bekräftelsebehov. Att ständigt be om lov. Eller vänta på att någon upptäcker mig.

Det kan bli en intressant resa det här. Under programmet får den som vill 5 minuter på scen för att berätta sin story. Jag kände direkt att - japp, det vill jag. Jag vill upp på scen. Jag vill vara fantastisk. Rolig. Intressant. Fängslande. Men jag har ju ingen story. Jag måste hitta min story. Sen kan jag bli fantastisk.

Och till dess - jag hade i alla fall en snygg klänning...

Prokrastinering

Ett svårt och ganska coolt ord som jag ramlade över för några månader sen. Jag kände att det passade ganska bra in på mig. Prokrastinering = Uppskjutarbeteende. Jag fick då tips om en föreläsning i ämnet, men det blev inte av att jag anmälde mig...

Nu dyker ordet upp igen och är lite hett. Svenska Dagbladet skriver en hel serie om fenomenet. Folk tipsar och ger goda råd på LinkedIn. Och jag känner igen att jag borde verkligen läsa den där artikelserien. Verkligen. Men jag gör det en annan dag...

Apatin

Jag kan förstå den apati som drabbar en när man är arbetslös. Hur man liksom sjunker längre och längre ner. Hur man ingenting kan och ingenting vill. Allt går långsamt. Eller blir uppskjutet. Och det är så lätt att plocka ur diskmaskinen eller sortera tvätten, istället för att aktivt sitta och söka jobb. Surfa runt på Facebook istället för att fundera på vad man vill bli när man blir stor. Äta glass istället för att ringa det där samtalet. Det är så lätt. Så blir man lite sjuk och dagarna går. Så får man vabba lite och dagarna går.

Men nu ska det bli ändring. Nu är det nya tag. Solen tittar fram. Fåglarna kvittrar. Disken får stå till kvällen. Och jag har fått iväg ett helt gäng med ansökningar. Jag letar kurser, jag bokar luncher, jag ringer gamla kollegor. Drivet är tillbaka.

Jag kan. Jag vill. Jag törs.

Formsvacka

Nu är det inget kul längre. Självförtroendet är i botten. Jag vet inte vad jag kan och jag vet inte vad jag vill. Lite halvhjärtat surfar jag runt bland annonser. Lägger upp samma CV på alla jobbsajter. Söker de jobb som låter minst tråkiga. De enda jag fått svar på är tre snabba nej. På just de jobb som var lite, lite utanför min box. Som jag kanske, kanske skulle kunna brinna för. Jag borde sätta mig ner och tänka efter. Vad vill jag? Vad brinner jag för? Men det är mig övermäktigt. Jag har inte drivkraften. Orken. Modet.

I morgon känns det säkert bättre igen.

Hon överraskar mig

Det var min dotter som uppmärksammade mig på citatet från Lasse Winnerbäcks låt 'Det gick inte'. Själv hade jag inte reflekterat över det. Inte ens hört det fast låten gick på repeat.

"Tiden finns hela livet men inte livet hela tiden..."

Hon tyckte det var bra och hon tänkte på det när hon skulle göra nåt som var lite pirrrigt och läskigt. Som när vi skulle åka zipline i Åre förra veckan. Det var pirrigt och läskigt. Men hon vågade.

Och det är inte första gången hon överraskar mig med att vara så klok. 'Vad är det värsta som kan hända, liksom?' frågade hon mig när hon tackade ja till att bli intervjuad på scen inför 500 pers. 'Jag har tänkt på det där du sade mamma, om att du var så blyg när du var liten och inte vågade någonting. Och att du ångrade det nu...'

Jag slås av flera saker. Att hon lyssnar verkligen på vad jag säger. Att hon dessutom gör som jag säger och inte som jag gör... Och att hon är förbaskat klok den där lilla tjejen.

Ingenjörskarriär

Igår var jag på ett karriärseminarium ordnat av Sveriges Ingenjörer. När jag blev av med jobbet bokade jag in mig direkt. Så passande. Då kan jag ju skaffa mig ett nytt jobb där. Så nu har jag gått och minglat bland företagsrepresentanter och medarbetarkandidater.

Och oj, vad jag inte känner mig som en ingenjör... Jag är generalist och det som behövs är specialister. Det sade i alla fall kvinnan som försökte peppa oss i sitt tal. Jag sjönk ihop ytterligare på min stol.

Och oj, vad jag är dålig på att mingla... Jag försökte skärpa mig och småpratade lite med dem som stod bredvid mig när jag åt. Men eftersom de var lika usla som jag på att prata om ingenting, så blev det inte så mycket sagt efter att vi pratat om vart vi jobbar och inte jobbar... Som tur var träffade jag några bekanta som jag kunde mingla mig med. Vi stod där och var introverta och hade ganska trevligt. Men vi fick inte så många jobb...

Jag tvingade mig själv att prata med åtminstone ett företag till innan jag gick. De orerade länge och väl om hur viktiga ingenjörerna är hos dem och att de har ett stort behov av just specialister. Jag klämde till slut fram att jag är generalist. Jaha. Sade de då. Sen gick jag hem.

Jag har i alla fått två nya pennor. Alltid nåt.

Vad ska du bli när du blir stor?

Den frågan fick alla dagisbarn på morgonsamlingen. Alla funderade och svarade en och en. Prinsessa, brandman, busschaufför... När det var Lill-Tjorvas tur svarade han utan att tveka haj. Jag gillar hans ambitioner.

Nu har jag fått anledning att ställa frågan till mig själv. Vad ska jag bli när jag blir stor? Företaget omorganiserar och det var min tur att gå. Det kom plötsligt men har hanterats på ett bra sätt. Jag känner mig både ledsen och lättad. Ledsen att lämna företag och kollegor. Att inte få vara med. Att någon annan tar vid där jag avbrutits. Men också lättad att få tid och möjlighet att utvärdera vad jag verkligen vill. Ett andrum. Ett uppehåll. Min fotvandring a la Harold Fry...

Jag vill se detta som en möjlighet. Jag tror det kommer att ordna sig. Kanske vågar jag kasta mig ut i nåt nytt. Kanske är jag modig. Kanske kommer jag fram till att jag vill göra nåt samma lika. Eller kanske kan jag bli haj? Jag har i alla fall tid att tänka tanken.

Haj på Aquaria - är det drömjobbet?

Vem jag vill vara

Jag vill...

... vara en lyhörd och ödmjuk person
... vara stolt över mig själv och gå med rak rygg genom livet
... vara fördomsfri och tolerant gentemot andra människor och andra kulturer
... ha skrattrynkor istället för surrynkor runt ögonen
... skapa och vara kreativ
... vara modig
... visa känslor utan att skämmas
... säga ifrån när något är fel
... se folk i ögonen
... visa överseende med fel som egentligen inte spelar så stor roll
... ge mina barn trygghet och närvaro 
... göra fel utan att bli knäckt
... se andra människor
... dansa till musik på hög volym
... skratta med mina barn
... finnas för mina föräldrar
... sjunga högt i bilen
... strunta i vad andra tycker

Att det ska vara så svårt!
Att vara den jag vill...

Hur inspirerad kan man bli?

Jag hade en riktigt lyxig dag häromdagen. Jag var på inspirationsdag hos Confex med temat 'Kvinnor i tiden'. De hade samlat ihop ett imponerande gäng som på ett eller annat sätt skulle inspirera oss. Flera personer som jag länge velat se och höra. Jag hade otroliga förväntningar och vågade inte tro på att det verkligen skulle bli av förrän jag satt där på Cirkus med min väninna.

 

Ulla Skoog med pianist underhöll mellan föreläsarna. Hon var rapp och rolig som vanligt. Först ut var sedan Mia Törnblom. Som jag har velat se så länge. Och det första som slog mig var att vilken konstig röst hon har. Hur ska man orka lyssna på den? Men det gick snabbt över. Hon rev igång. Hon bjöd på sig själv. Jag skrattade och grät. Hon var konkret och jag kan nu både assa och dissa.

Nästa på tur var Annika Östberg. Vilken kontrast. Stor och ståtlig stod hon helt stilla på scen och berättade sin historia. Rakt upp och ner. Lugnt och nästan lågmält. Och det var knäpptyst på Cirkus. Jag blev oerhört berörd av hennes livsöde. Och de insikter hon tagit till sig under sitt liv. En imponerande kvinna.

Efter lunch fick vi träffa Martina Haag. Jag har läst några av hennes böcker och tycker att hon är fyndig och rolig. Hennes sommarprat hade också ett bra upplägg med många cliff hangers. Idag imponerade hon inte lika mycket. Det kändes lite ytligt i förhållande till övriga talare. Hon var finklädd och högklackad och lite skrytsam på nåt sätt. Nej, det gick inte fram riktigt och budskapet kändes tunt.

Sen kom en ny förälskelse för min del. Bob Hansson. Jag har aldrig sett honom men oj - han tog oss med storm med sin ödmjuka och kärleksfulla uppenbarelse. Vimsig, dramatisk och helt enkelt underbar.

Anders Lundin är också en favorit. Han är klurig och finurlig. Han skulle prata om att vara lagom bra. Men beskrev sen hur han minutiöst hade förberett sig och planerat för alla eventualiteter när han var programledare för Eurovision Song Contest tillsammans med Kattis Ahlström. Kul att se, men det kändes inte som att temat på hans föreläsning stämde med innehållet. För det blev ju bättre än lagom. Eller?

Sist ut var Lou Rossling. Vilken kvinna. Vilken energi. Jag hade inte hört talas om henne, men hon var otroligt inspirerande och en frisk fläkt. Hon hade varit lärare och berättade på ett gripande och innerligt sätt om hur vi behandlade våra barn i skolan på den tiden. Hon hade dragit kloka slutsatser och var väldigt inspirerande.

Ja, det var en underbar dag som berörde mig starkt. Jag och min väninna skrattade och grät om vartannat. Men vi njöt precis hela tiden. Full av inspiration gick jag sen hem och fortsatte min vardag, mitt jobb och mitt liv precis som vanligt...

Myten om mig själv

Ibland kommer man till en punkt i livet när ingenting stämmer längre. När man vuxit ur myten om sig själv. När man måste omvärdera. Omprioritera. Hitta nya vägar och kanske tom hitta sig själv. En del sätter etiketter på det. 30-årskris. 40-årskris. Osv. Men det är förstås olika när dessa tankar dyker upp. Om de dyker upp. Och det behöver inte ens vara en kris. Bara en omvärdering. Utvärdering. Stämmer det här fortfarande?

Jag är inte en person som sätter mål och delmål och sen fokuserat tar tag i mitt liv. Tyvärr ska jag säga. Mina tankar snurrar vilt. Besluten är för stora och för omfattande. Jag vågar inte kasta mig ut. Fast jag vill. För jag vet inte åt vilket håll jag ska kasta mig åt. Jag brinner och vill ändra på det som är. Men jag har ingen aning om vad jag vill, kan och törs.

Jag beundrar dem som sadlar om. Börjar plugga. Hittar nya intressen. Gör det de brinner för. Mitt problem är att jag bara brinner. Inte för nåt speciellt. Utan bara vill ändra. Vill fördjupa. Vill fokusera. Utvecklas. Men hur hur hur?

De ledord som en gång beskrev mig. Stämmer de verkligen fortfarande?

Jag är festprissen som helst vill vara hemma och mysa.
Den sociala som inte vill vara med på återträffar och middagar.
Den nostalgiska som inte längre håller ihop gänget.
Den lekfulla och tokiga som inte vågar sticka ut.
Den djupsinniga som inte möter och talar.
Den musikaliska som inte kan sjunga.
Den glada som känner sig vemodig.

Vad vill jag nu? Hur kommer jag dit? Vem kan hjälpa mig?

Ny roll

I måndags började jag min nya roll på jobbet. Hastigt och lustigt kan man säga. En tjej slutade (hastigt) och jag fick frågan om jag ville ta hennes roll som team ledare (lustigt). Och det var ju precis det jag ville. Jag hade till och med bokat in ett möte med min chef för att tala om det för honom. Vi avbokade det mötet.

Och så klart vet jag att det är tufft att vara chef. Tufft som i svårt alltså. Och att jag kanske inte ens passar som chef. Men jag vill upptäcka det själv. Jag vill få den erfarenheten att luta mig mot i framtiden. Det blir en utmaning. Det finns ju ingen som man har så många åsikter om som sin chef. Och jag som vill att alla ska tycka om mig... Vojne vojne.