Hur ofta gallskriker ni?

Alltså på riktigt gallskriker. Rätt ut och högt som vilken tant som helst. Jag har gjort det två gånger bara senaste veckan...

Första gången var när Kattis kom hem med dagens fångst. Katterna har hållit sig inne när det har varit mycket snö och så fort snön försvunnit har de gett sig ut på jakt. Och kommit hem med den ena musen efter den andra. Äckligt om du frågar mig. Men den här dagen var något extra. Kattis krånglade sig in genom luckan med en stor fet biff i munnen. En råtta? En hamster? En kanin? Den var gigantisk. Stor som ett husdjur. Och jag skrek. Som jag skrek. Barnen trodde jag höll på att dö eller nåt. Eftersom katterna vanligtvis springer in med bytet under soffan för att få kalasa i lugn och ro, sprang jag snabbt och stängde dörren till köket där vi befann oss. Katten, besten och jag. Kattis lade sig då under matbordet för att ta sig an sin biff. Jag visste verkligen inte hur jag skulle få ut katten och djuret. Jag öppnade altandörren och bad sen med min snällaste röst. Lätt darrande. 'Snälla snälla Kattis. Ta ut råttan.' Kattis tittade på mig. Tog tag i sitt djur. Och gick ut. Tack, tack, tack!!! Jag och barnen stod och pustade ut och tittade på Kattis där hon kånkade iväg med sitt byte. Då vände hon om för att testa igen. 'Kan jag komma in nu då?' 'Neeeeej' gallskrek vi alla tre där vid dörren. Kattis ryckte på axlarna och vände igen. 'Jag får väl äta ute idag...'

Det tog en lång lång stund innan jag hämtade mig från detta. Och jag bävar för när hon kommer hem med en stor best igen. Tänk om det då är en levande best? Huvva!

Nästa gång jag gallskrek i veckan var på jobbet. Lite opassande kanske, men vi skrek lite allihopa. För vi fick testa en VR-kamera på ett konsultmöte. Vi åkte skidor och det var så himla läskigt. Och verkligt. Alltså jag åkte verkligen skidor. Jag åkte över bergskammar och jag föll handlöst nerför stup. Jag krockade med stenbumlingar och fick istappar i huvudet. Det hisnade i magen, jag vinglade där jag stod och ramlade nästan omkull. Fast jag bara stod på ett golv. Stackars event-killen fick stå och lurpassa på tanterna och farbröderna så vi inte skulle dråsa i backen. Men kul var det. Och lite lätt illamående blev jag av åkturen. En god kollega fotade mig när jag åkte. Och jag ser inte helt jättecool ut.

En syn att skåda

Vet ni hur en rädd liten mus låter? Precis som en pip-leksak. Jag har alltid trott att pipet i leksaksmössen är en kul grej. Men de låter verkligen så. Pip pip pip. När man trycker på dem. Eller biter på dem. Och det ljudet fungerar utmärkt som väckarklocka. Jag har aldrig hoppat upp ur sängen så snabbt. Och rusat fram och slängt igen sovrumsdörren. Medan jag såg en glimt av en katt och en levande pipleksak utanför i vardagsrummet. Jag har heller aldrig saknat min man så mycket som då.

I en halvtimme låg jag kvar och lyssnade. Inte ett ljud. Inte ett pip. Till slut var jag ju tvungen att smyga ut och kika. Inte ett spår. Och jag inser att vad dumt det var att jag låg kvar. Nu vet jag inte alls om de fick tag på den, eller om den smet ner i nån springa, eller om den ligger och trycker någonstans. Nu får jag smyga runt på tå och försiktigt kika in under saker för att se om den finns. Och katterna verkar tämligen ointresserade och låtsas vara oskyldiga.

Utan resultat gick jag sedan in i badrummet. Efter en stund hör jag pipleksaken igen. Ja, de har hittat den. Ta den nu, kattrackare. Så blev det tyst igen. Jag kikar ut från badrummet och där sitter två vaktposter framför vita byrån. En aktiv och en passiv lite längre bort.

Jaha katter. Ni behöver alltså hjälp. För att själv fånga en levande mus tänker jag inte ge mig på. Den får offras till katterna. Det får bli team work.

Musen sprang över golvet. Katterna efter. Medan jag sprang upp i trappan.

Musen sprang in under byrån. En katt kröp under. En katt tittade på. Jag hämtade en innebandyklubba.

Musen sprang in i garderoben. En katt sprang efter. En katt tittade på. Jag petade bort filtar och påsar och skor med en flaggstång.

Musen kröp under en filt på golvet. Katterna nosade på fel ställe. Jag lyfte på filten med en innebandyklubba.

En katt fångade musen. Jag jublade och sprang och öppnade dörren. Se här! Spring ut med ditt byte. Duktiga katt. Katten sprang in under soffan och släppte musen. För att se om vi kunde fånga den igen.

Pipleksaken sprang iväg. Katterna efter. Jag sprang upp i trappan och skällde på kattskrället.

Musen börjar sloka. Katten fångar den flera gånger. Jag försöker jaga ut katten medan musen är i dess mun. Men då släpper den musen och jag sticker till trappan.

Jag hamrar, skriker, skäller, bankar med innebandyklubban, öppnar alla dörrar. Katterna vimsar förvirrat runt och släpper musen. Musen ligger stilla och flämtar förtvivlat.

Jag får upp den på innebandyklubbans blad. Katterna tittar på. Jag bär ut den. Hämtar en spade. Ber om ursäkt. Och har ihjäl den.

Nu är det lugnt i huset. Och jag undrar stilla hur katterna väljer att tolka dagens händelse.

1. Man får inte ta in möss i huset. Det ska jag komma ihåg.
2. Matte verkar gilla möss. Jag ska fånga fler åt henne.
3. Matte vill ha mössen för sig själv. Jag ska ta in flera stycken och lägga i hennes säng när hon sover.

Kalabalik i bastun

Vi fick oväntat besök igen. En liten stackars mususling hade letat sig in i badrummet och den dörrlösa bastun. Dörrlös eftersom den används som förvaringsrum för blandade träningskläder. Och därför också ett lätt mål för en ensam mususling. Dottern skulle just hämta sig en träningskläda då en liten mus fick brått därifrån. Upp sprang den ur lådan där dottern stod och höll i en tröja. En smärre chock för den stackars dottern. Och troligtvis för den stackars mususlingen också. Och mamman var inte bättre hon. På tå och med långa armar lyckades vi packa gympapåsen och sedan stänga och låsa dörren till toan... Så var det problemet inte alls löst...

Efter uppbyggande telefonsamtal med maken dristade sig mamman till att ställa in en redan apterad musfälla en armslängd in i bastun. Sen stängde hon dörren och låste. Och gick inte in i badrummet på hela dagen.

På kvällen återsamlades familjen och musdebaklet måste tas om hand. Vi måste hitta hålet. Vi måste hitta musen. Försiktigt, försiktigt flyttade vi alla lådor med träningskläder. För att hitta spår. För att hitta möjliga flyktvägar. Men inte trodde vi den stackaren skulle sitta kvar där i hörnet. Och titta upp med sina musiga ögon och sin darrande nos. Nu var det min tur att få hjärtat i halsgropen och skrikande rusa ut. Visst de är små, men hundan så äckliga.

Sådärja. Mususling lokaliserad. Och barnen har kompisar hemma som alla vill se, rädda och helst behålla musen. Det tas fram lådor, hinkar, handskar, mössor - alla möjliga tillhyggen och verktyg för att fånga in eller svepa med sig musen ut till friheten. Inte döda. Inte först.

Och inte visste jag att mususlingar kan hoppa en meter rakt upp i luften. Det var inte bara jag som gallskrek och sprang ut när den hoppade första gången. Det var ett fönster emellan men ändå. Så snabbt. Så högt. Så äckligt.

Nåja, jagandet hjälpte inte. Friheten förstod den inte att den kunde nå. Innan kvällen var slut var stackars mususling borta. Fri på ett högre plan kan man säga...

Upp till bevis

En av katterna låg på golvet i köket och bevakade skåpdörren under diskhon. Hon låg som en sfinx och stirrade mot dörren. Bara låg där. Och vi skojade lite om att det nog var en mus därinne. Och festade på soporna... 

Ska jag öppna? Och jag öppnade. Där var tomt och tyst. Så klart. För vi har ju inga möss längre. Tills det plötsligt sprang ut en fet mus på golvet. Jag skrek  'iiiih' som sig bör och hoppade upp i soffan. Och katterna sprang förvånade och storögda efter den feta musen. De hann inte ifatt den så klart. De är ju nybörjare... Och musen visste precis vilken springa den skulle krypa ner i. Och så var den borta. 

Så nu mina kära katter. Upp till bevis. Do your thing! 

Musgodis

Jaha, det var ju inte slut på storyn där. Tyvärr. Jag som trodde att våra mus-problem skulle vara ett minne blott nu när vi har ett nytt, fräscht och ointagligt kök. Här finns inga små hål och springor för små möss att ta sig in. Det var i det gamla köket... Dessutom hittade vi ett hål efter ett rör i gamla köket som vi vackert spikade igen i helgen, med förhoppningen att nu var det löst. Klart. Finito. Inga mer möss... Men icke.

Igår hade vi nytt besök i köket. I nya köket. Det prasslade och bökade bakom några pappershögar som någon oförsiktig själ hade lämnat på golvet. Det var ett gäng teckningar som mamman inte riktigt visste vad hon skulle göra med. Så då fick de ligga ett tag. På golvet. I en hög. Tills mössen äter upp dem... Visade det sig. För Lill-Tjorvas tjusiga makaron-konstverk hade de smakat och knaprat på. (Vilken otur - då fick jag slänga dem...)

Nu är musgodiset och pappershögarna borta. Vi har hittat nya möjliga ingångshål bakom kyl och frys. Där var det visst inte så tätt mellan listerna. Det ska vi åtgärda, men till dess är det apterat bakom kylen. Och vi fick napp direkt... Jag ryser hela dagarna av obehag och mannen får hantera hela processen. Huva!

Fredagsmus

Äntligen fredag och familjen är samlad för klassiskt fredagsmys. Tacos och alla på gott humör. Plötsligt hojtar pappan i huset till. 'Vad var det? Jag såg nåt!' Jodå. Musbesök. På en fredag och allt. Och ända in i nya köket. Och fast vi sitter där allihop och stojar och äter. Hela familjen ryste av obehag och sen började jakten. Vart tog den vägen? Och vart kom den ifrån? Hur många barn har den? Och hur länge har den varit i köket? Har vi nån mat framme? Med Lill-Tjorvas uppkrupen på min rygg, letade jag runt helt coolt och avslappnat för att inte hetsa upp några oroliga barn. Men hade mus-eländet dykt upp hade jag naturligtvis hoppat upp på närmaste rygg jag också...

Vi hittade aldrig vår fredagsmus. Däremot hittade vi det förmodade ingångshålet. Det är numera igenspikat. Ordentligt igenspikat. Vi hoppas att musen var på rätt sida när vi spikade igen hålet. Och att musen med familj har nån annan väg ut så de kan flytta istället för att långsamt svälta ihjäl under vårt golv...

Vräkning

Idag har vi vräkt några hyresgäster som vi tröttnat på. De betalar aldrig för sig. De städar inte, utan sprider mat och skit överallt. De kanske inte är så högljudda, men de har haft många fester märkte vi så här i efterhand. Men nu fick vi nog. Vi passade på när de inte var hemma. Och slängde ut hela bostaden. Rubbet. Ner i soptunnan och fram med dammsugaren. Inte ett spår. Vad förvånade de ska bli när de tänker flytta in igen till vintern...

Jag är kränkt

I förra veckan köpte jag en ny snygg handväska. Sjukt snygg. Och sjukt nöjd är jag. Och stor är den också. Får plats med allt möjligt gott.

Idag stod jag och rensade lite i handväskan och ser att en plastpåse med en burk hockeysnus (ja jag hade det i handväskan...) såg väldigt trasig ut. Lite konstigt trasig. Typ 'sönderbiten av små små tänder'-trasig.

Med darrande händer tömde jag väskan... Jo, i botten låg spåren. Små små pluttar musbajs. De jäklarna har varit i min nya fina handväska. Inne i väskan. Rantat runt bland plånböcker och chokladbitar. Och inte bara det! De har bitit hål i fodret på min nya snygga väska. Jag är arg, besviken och kränkt. Och oerhört äcklad. 

Och till råga på allt var jag tvungen att kasta hockeysnuset... Skitmusar!

Bättre begagnad

Jag vet inte. Den här hade vi tänkt sälja på Blocket. Vi kanske måste pruta på priset lite...?

De är tillbaka!

Vi som till och med flyttade hela köket för att finta bort dem. Men icke. De har hittat oss. Eller rättare sagt maten... Igår såg jag fotspår i majsmjölet och att någon bitit hål på påsen... I dag lever inte den stackaren som åt majsmjöl till kvällsmat. Tyvärr får man väl säga. För det är ju inget nöje direkt att sätta ut fällor. Men det gjorde vi. Och stackaren gick rakt i fällan.

Vi är ju luttrade nuförtiden och vet att man ska knyta fast fällan i nånting. Så att den halvdöda musen inte springer iväg med fällan. Så i morse när jag var på väg till tvättstugan och svängde runt hörnet hängde det en död mus i en råttfälla i ett snöre från bokhyllan. I ögonhöjd. Och på ett mycket kvinnligt och förnedrande sätt ryggade jag snabbt tillbaka med ett halvkvävt skrik och hämtade min man. Jag hatar att jag blir så larvig. Men det är ju så himla äckligt. Så. Himla. Äckligt!

Nu är den död. Allt som eventuellt kanske på något sätt har varit i kontakt med den nu döde musen är bortslängt och tvättat och rensat och förträngt. Nu vänder vi blad och går vidare. Vi har gillrat tre nya fällor. De är fastbundna. Och jag undviker tvättstugan helt och hållet.

För det finns fler. När Vildis skulle kolla vad vi ojade oss över och släntrade in i lekrummet, såg hon hur en rackare smet in under dörren. Livs levande. För tillfället.

Efterfesten

Det var ju nyårsparty här när vi var borta. Värsta coola gänget festade loss på en skål med krokuslökar i en gammal babylift. Sen dess har två av festdeltagarna strukit med under mer eller mindre mystiska omständigheter. Idag hittade jag vart de hade efterfesten. Innan de dog alltså. De hade festat bland chips och godis så klart. Längst längst ner i den överfyllda korgen syntes spåren. Stackare - de fick festa loss på Viktväktargodis. Annat stod inte att finna. På självaste nyårsafton... Och salta pinnar. Hur äckligt är inte det?

Det som dock oroar mig är att paketet med salta pinnar i korgen är intakt. Var kommer då pinn-resterna ifrån? Och har vi ätit upp det paketet nu?

Ny mus i huset

När musarna är av den här kalibern får de gärna flytta in hos oss. A-son har haft syslöjd och den här krabaten fick pappan i julklapp. Mamman är stolt. Och kanske bara lite avundsjuk.

Party i kartongrummet

Det verkar vara party i kartongrummet när vi är borta. Jag ser tydliga spår av fest. En hög med skal i en gammal babylift. Sågspån på tröskeln. Och lite bajs i hörnen. Bäst man håller sig hemma så man inte missar nåt kul. För det verkar ju vara vi som står för både lokal och godsaker. Nu är jag dessutom lite orolig att de har haft största nyårsfesten hos oss. Och att de bjöd alla sina vänner. Istället för gamla krokuslökar kanske jag ska ställa fram en skål med chips? Och en musfälla eller två?