Nu är glada julen slut slut slut

Och det är jag också. Jag är nöjd på jul. Nu får det vara nog. Jag försöker smyga bort en liten julsak i taget. En liten ljusstake där som jag packar ner. En liten tomte som jag gömmer. En julduk som ingen saknar. Nu ska jag bara komma på hur jag smyger bort den barrande granen utan att nån märker nåt. Och kanske råkar få separationsångest eller nåt.

Men en sak kunde jag inte låta bli. Att baka struvor. Lite sent förvisso, men ack så välbehövligt. Min absoluta favorit och jag är så lycklig när jag lyckas skapa dessa mästerverk. Utan mammas hjälp. Alldeles själv. Utan större missöden. Jovars. Visst är en del lite mörka och en del lite ljusa. Och sockret klumpar sig och en del är sega. Men ändå. I år gick det extra bra. Nästan inga kasserades. Tyvärr. Och inga oväntade hett-fett-explosioner. Som ett annat år. Då höll det på att gå illa. Det hamnade lite vatten i det heta kokosfettet. Då fräser det och bubblar så att man måste kika ner. Och då exploderar allt rakt upp i luften och fräser till på hud och hår. Och på glasögonen. Som skyddade ögat. Nej, nu vet jag bättre. Hett fett tål inte ens den minsta gnutta vatten...

Annars har vi plockat undan utemöblerna idag. Lagt på presenning och allt. Inte en dag för sent. Eller för tidigt heller för den delen. För det kan ju komma snö den här vintern också. Om vi har tur.

I morgon är sista dagen på 2011. Inga nyårslöften för min del. 2012 får ta vid där 2011 slutar helt enkelt. En dag i taget. Vi njuter av nuet och av varandra. Ta hand om er så hörs vi.

01:21

Klockan är 01:21
Huset sover
Och jag tar mig en stund vid datorn

Jullov och ledigt är alldeles för jobbigt. Man får ju inte en lugn stund. Det är barn överallt. Och saker som ska fixas och mat som ska lagas och skräp som ska rensas och så. Då är det 01:21 man hinner sätta sig. Trött och sliten. Lite vitvinsglad och nöjd efter goa Thailandsvännerna på besök. Vi har ätit Thai och drömt oss tillbaka. Tittat på film och ooat över hur varmt och skönt vi hade det. Sen åkte de hem och lämnade kvar ett barn. För alla fick inte plats i taxin. Smart. Nu sussar alla fyra barnen sött. Och mannen med. Och mamman skriver nonsens. Och myser.
Snart är det vardag så man hinner med lite mer igen. Gonatt på er. Gå och lägg er!

Pang bom jul

Julen kom över oss med hull och hår
En väldigt fin jul - även i år
Med långbord och långdans och tindrande barn
Med struvor och skinka och nödrim och gran
Nu är jag mätter och trötter men glad
Istället för ord blir här bildkavalkad

God fortsättning tycker Fru Olsson

Tvi tvi tvi

Är du skrockfull? Det är inte jag. Men OM det springer en svart katt över vägen så spottar jag lite tyst och försiktigt över axeln. Utifallatt bara. Egentligen över båda axlarna. För jag kommer aldrig ihåg vilken axel som är rätt. Och OM det kommer en A-brunn i min väg, så tar jag ett litet diskret snedsteg så jag slipper gå på den. Bara utifallatt. Och OM jag råkar säga att 'jag klarade mig från magsjukan den här gången' så tar jag baske mig i trä så fort jag kan. Men bara utifallatt. För skrockfull - det är jag inte.

Mera nötkräm!

Det är skönt att bidra! Det är nödvändigt att hjälpa! Köp några julklappar i UNICEFs gåvoshop. Jag har shoppat julklappar där både i år och förra året. Till barnen. Uppskattat och nyttigt. Det leder till viktiga diskussioner och frågor och funderingar.

Foto: UNICEF

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Pysseloverflow

Oj vad det julpysslas. Det produceras pyssel på alla håll. I skolan, på dagis, på fritids, i hemmet, på jobbet... Nej, inte på jobbet ännu. Men nästan. I helgen var vi bjudna på julpyssel hemma hos en kollega till T. Och då valde hela familjen att pyssla julgranar. I alla modichanger. Så nu har vi en hel granskog på matbordet. Som trängs med allt annat julpyssel, adventsstakar och hyacinter. För vi har fortfarande ingen plats för julpynt. Men julfint är det.Typ...

Julstämning på bloggen

Dax för ny header igen. Måste få upp lite julstämning. Nu är det bara Jingle Bells om saknas.

För övrigt var det min första lämning på dagis utan gråt idag. Har han resignerat eller fattat?

Frostiga löv får ge plats åt julstämning

Febril aktivitet på pendeln

Man kan göra mycket på pendeltåget. Jag till exempel skrev julkort och hon mittemot sminkade sig. Det gick bra för mig...

4999 besökare

Jo, jag tackar ja. Snart 5000! Väl värt att fira. Och nu har jag varit med så pass länge att jag fattar att man måste ha en utlottning när man firar. Men jag kommer liksom inte på vad jag ska lotta ut. Vår korta julgran? En gammal lussebulle? En sugoläsk? En trasig julgranskula? Lill-Tjorvas? Jag tänker en stund till. Vi är ju inte uppe i 5000 ännu... Det kan ju dröja förstås.

Julgransdebakel?

Årets stora familjetradition har ägt rum. Att klä julgranen. Då ska hela familjen tindra. Granen ska vara jämn och fin. Och huset fullt av julsånger, glögg och harmoni. Och döm om min förvåning. Vi var nästan där. Inget  debakel. Bara mys.

Barnen klädde gran med liv och lust. Två hängde dit saker och en plockade ner saker (för att kolla om de studsade). Carolas julskiva på högsta volym - för att mamman bestämde att hon skulle välja. Pappan pratade i telefon hela tiden. Och mamman sprang runt och filmade och fotade idyllen. Tänk så mysigt det kommer att se ut att vi har haft... Och sen blev det glögg och lussebullar och Imse Vimse spindel vid bordet. Glada skratt och familjemys. Vi kan ju...

Julkort

Jag är lite gammalmodig av mig men jag gillar julkort. Såna där på papper. Det må vara miljöovänligt och tidskrävande men jag älskar att få och jag älskar att skicka julkort.

Jag har en bok där jag varje år skriver upp vilka jag skickar till och vilka jag får från. Nytt från förra året är att listan numera hanteras i excel. Så långt kunde jag sträcka mig vad gäller nymodigheter. Och så hade jag tappat bort boken... För att noteras i boken med två kryss, ett i 'Skickat'-kolumnen och ett i 'Fått'-kolumnen, måste man alltså skicka ett riktigt julkort. För sorry vänner. Julkort på mailen räknas inte. Och julkort på Facebook ska vi inte tala om.

Förut - innan barnen - lade jag dessutom ganska mycket tid och kraft på att designa mina julkort. Med papper och sax och sånt. Fast innan det hette scrapbooking. När barnen kom blev det mer traditionella kort med bilder på barnen i lucialinnen och tomteluvor. Men gärna lite roligt och tokigt. Nu på senare år har jag inte ens hunnit rada upp barnen för fotografering så istället har jag photoshoppat in våra huvuden i julgranskulor eller liknande. Med färdigtryckt julhälsning. Kanske inte så personligt men fortfarande hyfsat kreativt.

Nu blir jag ju inte sur om jag inte får julkort från de jag skickar till. Jag förstår att det är omodernt och onödigt och att vanligt folk prioriterar bort det. Men jag vill inte släppa det själv. Kanske kommer verkligheten ikapp mig också. Men årets julkort ligger nu i lilla påsen från posten och ska postas.

Alla dessa lussebullar

Jag ser på Facebook att det bakas lussebullar åt höger och vänster. Det är bra tycker jag. Men jag undrar när de äter alla dessa lussebullar? Det blir ju så många när man bakar. Vi fikar nästan aldrig hemma hos oss. Kanske nån gång på nån helg. Och hade vi lussebullar hemma skulle det säkert bli oftare. Men inte så ofta att de skulle gå åt. Utan det skulle ligga kvar några frysskadade stackare i frysen till nästa jul.

Hmm - jag kanske ska kolla i frysen... Ungar - det är fiiiika!

Nej, vi har inte bakat i år heller. Dessa är från 2008. Men smakar som nya...

Don't overdo it

Vi har ett vackert juleträd vid infarten till byn. Mitt i en rondell står ett helt vanligt träd som närmare jul blir silverglittrande och täckt av massor med små lampor. Så vackert och stämningsfullt och jag blir glad och då blir jag snäll och säger snälla saker och kör bilen lugnt och ger godis till barnen och handlar en massa roliga presenter och ringer hem till mamma och ler åt folk på gator och torg osv osv ja ni fattar. En positiv spiral.

Nu är det nån klåpare som har hängt upp blinkande istappar i trädet. Såna där där ljuset liksom rinner ner genom istappen. Det blinkar och blippar i ögonen. Förskräckligt och jag blir arg och skäller på barnen och svär åt hundar och gör vansinnesomkörningar och svarar inte i telefonen och ringer inte ens till mamma... ja ni fattar...

Så himla onödigt...

Luciafirande

Vi har ju också firat lucia förstås. Oj vad vi har firat. Först med knattarna på dagis. Ett gäng med söta men förvirrade små tomtar och pepparkaksgubbar. De gick in på led typ. Eller i grupp. Förutom de som gallskrikande sprang in lite före. Efter de gallskrikande kom de smågråtande. Och sist kom de storögda chockade. Lill-Tjorvas kom bland de sista. Storögd och förvånad i tomtedräkt. Alla söta barnen rusade till sina föräldrar utom Lill-Tjorvas. Han fortsatte att storögt gå runt och titta. Han tittade på mig men visade inga tecken på att vi kände varann. Han fortsatte gå storögt runt runt. En fröken kom fram till honom. Ojoj vart har vi dina föräldrar... Jag vinkade lite och sade att han hade sett mig men att han dissade mig. Lill-Tjatten fortsatte gå runt. Som om han letade efter några nya föräldrar. Vilka ska jag ta... Sen kom nästa fröken. Oj då hittar du inte dina föräldrar. Jag vinkade lite igen. Jodå men... När Lill-Tjorvas tittat klart gick han ut ur rummet och började leka igen. Men då gick jag och hämtade honom. Han sade inte emot i alla fall så kanske accepterade han mig som sin mamma. Sen åt vi lussebullar.

På kvällen var det dags för de stora barnen. Nu tågades det fint. Och det sjöngs både nya och gamla låtar. Lill-Tjorvas blev storögd igen och klev raskt upp på scenen och sällade sig till tomtarna. Det är ju lite gulligt tänkte mamman och stoppade honom inte i tid. Tills jag upptäckte hur hela luciatåget började svaja och fnissa. Inte lika gulligt kröp då mamman upp på scenen och bar ner den bångstyriga och skrikande tomtenissen.

Av ca 50 barn i luciatåget var ungefär hälften tomtar. En fjärdedel pepparkaksgubbar och en fjärdedel tärnor. Sen tre stjärngossar och två lucior. En lucia från varje klass. Som hade lottats fram. Jag läste Ketchupmammans inlägg om urvalsprocessen till lucia och huruvida killar ska få vara lucia. Ett oerhört välformulerat inlägg. Jag håller helt med henne. Men ändå. Hur svårt är det inte att tänka nytt. Jag skulle inte tycka det var lika fint med en manlig lucia på TV. Det skulle kännas oseriöst och fånigt. Men självklart tycker jag att småkillarna på dagis och skolan ska få välja vad de vill. Och småtjejerna också. När A-son gick på dagis ville han också ha en luciakrona så klart. Men han ville vara tomte också. Så då fick det bli tomtelucia. Han strålade. Naturligtvis var det nån obetänksam pappa som fnissade och kommenterade. 

Vardagslogistik

Idag var det min tur att vabba. Jag låg på minus. Men så hade jag en workshop jag gärna ville gå på. Så då försökte vi lösa det. Men så skulle ena bilen in på reparation också. Så då löste vi det också.

T lämnade bilen på verkstad och tog hyrbil till jobbet. Fram på eftermiddagen tog jag det minsta barnet med mig och körde till mannens jobb. Vi byter bil. Jag får hyrbilsnycklar. Han får barnet i bilen. Jag åker på möte. Han åker till verkstaden och betalar. Jag åker hem från workshop i hyrbil. Åker till verkstaden som har ställt ut vår bil utanför. Jag lämnar hyrbil och nyckel i ett rör och åker hem.

Ser man det så här i text verkar det inte så krångligt. Snarare logiskt än en logistisk utmaning. Men det tog ett tag för oss att komma på hur vi skulle lösa det.

4-1 till magsjukan...

Hittills. Det har varit en lång helg. Jag har vakat. Tömt hinkar. Hållt handen. Baddat pannor. Tröstat. Skedat vatten. Tvättat. Slumrat. I morse var jag så trött så det var fysiskt omöjligt att lyfta huvudet. Som tur var hade mannen piggnat till, så jag kunde sova sova sova ända till halv tolv.

Nu vill vi tro att det lugnat ner sig. Ta i trä...

Sugoläsk

Hette de verkligen så? De där isglassarna i plastförpackning som man klippte av i ena änden och sög på. Som man cyklade iväg till Hamre-tjorren och köpte för 1 krona eller nåt. Mmm. Jag älskade dem.

Och för några år sen hittade jag Swipper. Som man köper i mataffären och lägger in i frysen. Vilken lycka. Jag köpte dem för barnens skull intalade jag mig. Men de har i princip aldrig fått smaka nån. Glassarna sitter ihop tre-och-tre så då måste man ju äta tre åt gången. Tycker jag. Och visst smakar de kemiskt. Och säkert är det väldans onyttigt. Men mmm - sugoläsk...

Hon har väl rätt förstås

Idag tränade jag för första gången på tre veckor. Hon var här. Min Personal Trainer. Hon hade med sig ett nytt redskap. Jag har mest kört pilatesboll hittills. Nu hade hon med en hal matta som man skulle glida omkring på. Man satte tex foten på en liten matta och sen gled man iväg i ett utfallssteg och det gick ju bra, men man skulle tillbaka också. Eller så satte man armarna på mattbitarna och gled iväg så långt man nådde och så isär med armarna och tillbaka och upp igen. Äh, det går ju inte att förklara, men jag lovar att det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag fick kramp-jobbigt. Jag kommer få värsta träningsvärken-jobbigt.

Motivationen då. Jag har nu gått ner 7 kg sen vi började. Jag får jättemycket beröm. Det är bra. Och så sade hon till mig att jag FÅR INTE gå upp dem igen. Så är det bara. Och det har hon ju rätt i förstås. Jag får helt enkelt inte börja fuska nu.

Men jag berättade inte om de två chokladkakorna jag köpt...

I stället för

I stället för soppkväll med bästa soppklubben blev det fredagsmys med magsjuka. A-son är så dålig stackaren. Tålmodig och tapper härdar han ut. Vännen. T åkte på julfest men kände sig sisådär. Nu är han på hemväg. Med sin magsjuka. Det blir en fin helg.

I stället för glöggparty hos vännerna. Och framförallt i stället för Vildis kalas. Har inte vågat berätta det än... Men jag tror hon börjar ana oråd.

Felköp

Jag har gjort ett felköp som grämer mig. Mycket. Ett dyrt felköp dessutom. Jag köpte en varm ock skön dunjacka för ett tag sen. En märkesjacka. Minsann. Fast på outlet så det var ett bra pris. Och jackan är det inget fel på. Egentligen. Den är varm, snygg och nästan svart. Just det. Nästan svart. Nästan. För den är nog egentligen väldigt, väldigt mörkblå. Mörk mörk mörk blå. Så nära svart man kan komma. Fast blå. Det syns egentligen bara om jag har svarta byxor till. Och det har jag. Hela tiden. Det grämer mig och stör mig.

När jag köpte jackan provade jag också en svart täckkappa. Jag valde bort den för att den inte var lika varm, men också för att försäljaren tyckte att den var lite tantig. Jaha. Vem vill vara tant, tänkte Fru Olsson, 43, och köpte den 'som jag trodde svarta men som visade sig vara väldigt mörkblå' jackan istället. Och nu grämer jag mig världens för att det inte matchar. Snacka om töntig tant.

Min kloka dotter

Min dotter förklarade häromdagen att hon är född som dels en radio och dels en vulkan. Radio för att hon älskar att sjunga och vulkan för att hon får utbrott ibland. Det förklarar en hel del...

Vildis har pysslat en radio på fritids

Det börjar haverera

Jag känner det. Jag har inte tränat på över en vecka pga min förkylning. Jag kämpar på med maten, men det börjar smyga sig in små fusk här och där. En liten bit mörk choklad till kaffet. Lite pasta till köttfärsen för jag är så trött på wokade grönsaker eller omelett. Och alla nötter. Hjälp jag har blivit nötmissbrukare.Och säg inget till nån men i helgen åt jag lite godis. Mmmm, vad gott.

Så nu gäller det. Vinna eller försvinna. Kan min PT hjälpa mig med motivationen? Visa mig nu vad jag betalar för.

Hmm, nu skulle man ju faktiskt kunna säga att det är hennes fel om det går dåligt. Det kanske är det jag betalar för?? Att ha nån att skylla på.

Modern förkylning

Jag tror jag har fått mig en ganska så modern förkylning. Modern och mobil. Den flyttar runt lite som den vill. Rastlös och nyfiken. Först lite i halsen. Sen bihålorna. En sväng till luftrören. En kortis ner till magen för att återigen landa i halsen. När ska denna upptäckarlusta få sitt slut? Det finns ju en massa andra intressanta kroppar att utforska. Ta nån på bussen bara. Aaattjo! Oj, ursäkta. Stänkte det?!

Julstämning

Man skulle kunna tro att vi har fått julstämning här i huset. Och för barnens skull kan vi säga att vi har det. Men om sanningen ska fram så har vi inte kommit så långt. Julstjärnor är uppe. Och några ljusstakar. Adventsstaken kom fram till andra advent. Och Vildis har plockat fram julkyrkan och gjort fint. Men sen tog det stopp. Utebelysningen lyser med sin frånvaro. (Haha, jag är en humorist). Och mitt på golvet står två välfyllda kartonger med julpynt. Som liksom inte har nånstans att ta vägen. För det finns ingenstans att sätta det. Det finns inga lediga ytor i huset att trycka ner en fet tomte på. Det är redan fullt. Fullt med papper, böcker, leksaker, datorer, skålar, pryttlar, teckningar - you name it, we have it. Och det beror inte bara på att vår matsal är ur funktion. Förut hade vi visserligen ett rum där man kunde pynta. I fina matsalen. Men resten av huset såg ju likadant ut som nu. Fullt.

Och ja. Det är mitt fel. Det är jag som sparar på saker. Jag kan inte skänka bort en bok, fast jag har läst den. Jag kan inte slänga en teckningshög, utan att gå igenom den. Jag kan inte slänga de gamla tallrikarna, fast jag köpt nya. Det är en defekt jag har, som jag aldrig hinner ta itu med. För jag måste sortera och plocka och fixa här hemma för att få plats med alla saker.

Vad tänker en så liten människa?

Det är betydligt jobbigare att skola in Lill-Tjorvas på dagis än det var att skola in tvillingarna. Det kan säkert bero på att jag glömt hur jobbigt det var. Och då var jag med i själva inskolningen mer. Vi tog några dar var. Så jag var med och hängde i korridorerna. Lärde mig rutinerna. Träffade fröknarna. Fikade med andra föräldrar runt hörnet. Nu tog T hela inskolningen så första gången jag hämtade Lill-Tjorvas visste jag inte ens vart jag skulle gå in. Eller vart hans hylla är. Och första gången jag skulle lämna fick jag lämna över mitt gallskrikande barn till en vilt främmande kvinna. Som lugnade mig och sade att det brukar gå över fort. Visst.

Men just där och då sviker jag honom. Just i det ögonblicket känner han sig övergiven av mig. Av sin mamma. Som bara vänder ryggen till och går. Det gör så ont. När tvillingarna började på dagis hade de i alla fall varandra. Även om mamma eller pappa svek så var det ett välbekant ansikte kvar. De var inte ensamma. Lill-Tjorvas är helt ensam. Helt övergiven. Vad tänker han då? Hur ont gör det i hans lilla hjärta?

Jag är nöjd - jag är nöjd

Vilken lång helg vi haft. Och mysig. Vi har ju varit hemma hela helgen och kurerat oss. Och till och med hunnit julpyssla. Vi har gjort julgodis. Vi har bakat pepparkakor. Vi har pysslat med pyssel. En mycket lyckad helg på min ära.

Och jag kan stolt berätta att vi bakade pepparkakor på köpedeg. Julgodiset är världens enklaste. Mandelmassa och karamellfärg. Och puffat ris med smält choklad. Och pysslet kommer färdigtänkt från pysselklubben. Men det är ju då det blir av för oss. Det är så skönt!

Och som pricken över i såg familjen på film tillsammans. Det var dags att introducera Star Wars för barnen. Och för mig också för den delen... Det uppstod viss oro när vi skulle sätta i gång. Vi hade lånat en hel radda med alla sex filmerna. Men frågan var, tittar man på den första filmen eller den äldsta filmen först? Efter att ha rådgjort med experter på Facebook kom vi fram till att börja med fyran, den äldsta filmen. Och det var ju helt rätt. Känner jag nu. För vem vet om vi orkar igenom allihopa...

Värme Vila Vätska

Ordinerade doktorn idag. Jag har fått virus. Inga bakterier än. Men en virusinfektion kan bli bakteriell på slutet om man inte sköter sig. Fick jag lära mig. Så nu ska jag sköta mig. Med värme, vila och vätska. Och så ska man snyta ut snoret - inte dra in - och en näsborre i taget. Och använda nässpray. Och sova på magen. Sade doktorn.

Så nu ska jag ta en varm glögg och lägga mig huvudstupa i soffan. Hela helgen. Vi har lånat sex Star Wars filmer så vi ska nog klara oss. Våra barn hör till de stackare som inte får se våldsamma filmer fast de redan är åtta år. Men nu är det dags. Och det ska bli kul. För jag har inte sett dem själv faktiskt. Jag har inte fått se våldsfilmer förrän nu...

Springa eller ringa?

Det är visst 1:a december idag. Sade barnen och undrade varför de inte hade nån julkalender som de brukar. Tja varför det? För att jag inte har köpt nån. Sade jag. Och det var ju sant. Detta tyckte de att jag skulle åtgärda å det snaraste. Dessutom har de flesta andra i klassen två kalendrar var. Minst. Upplyste de mig om. De är smarta. Genom att begära två kalendrar borde de åtminstone få en. Kan man tycka. De har ju lärt sig det här med kompromiss.

Så efter jobbet gick jag en sväng på stan. Eller rättare sagt sprang jag en sväng på stan. I en 100-kilos dunjacka och med aptung datorväska och 20 kg jobbpapper och med svett under armarna. Sprang jag. Och tänkte tillbaka på hur jag stod och vägde de där julkalendrarna i handen för en månad sen ungefär och att jag då tyckte det var smart att vänta lite. Kanske gillar hon inte PET-shop längre. Och så släppte jag den och gick min väg. Och nu rusar jag runt som en tok för att få tag på en. Men de är slut så klart.

Och jag mitt nöt är i en affär där de åtminstone har ett hyfsat alternativ. Men jag släpper den också och ska kolla några fler affärer. Att kolla fler affärer innebär tunnelbana, kånka, springa, trängas, stånka. För att inse att där är de ännu mera slut. Och på nästa också. Och då hinner man knappt tillbaka till första stället innan de stänger. Så då får man springa. Och det enda jag behövde ha gjort var att ringa och kolla i stället för att springa och kolla. Jag är ett nöt.

Jag hatar när jag är en klåpare. Det här berättar jag inte för nån.

Ordningen återställd

Tjatig PT

Jag är förkyld. Nästan sjuk faktiskt. Men inte tillräckligt sjuk för att inte jobba. Men tillräckligt sjuk för att inte träna. Så jag fick ställa in senaste PT-träffen. Nu mailar hon om nya tider och undrar när jag ska träna och föreslår att vi ska springa ihop. Helt tjatig. Men jag är fortfarande sjuk. Tillräckligt sjuk. Så jag svarar som det är och känner mig ändå dum. Jag skulle vilja ringa henne och hosta och snörvla lite. Så hon förstår att det är på sant.

Jag är en festis

I helgen var vi på 40-årsfest. Tänk. Nu har jag kommit så långt att jag tycker det är en merit att bli bjuden på 40-årsfest. Så unga kompisar har jag liksom. Ba. Och det här var en 'boka barnvakt'-fest. De är bra. Om man lyckas boka nån barnvakt. Och om barnen lyckas hålla sig någorlunda friska så att de är vaktbara.

Och vi lyckades! Så jag drack vin och åt fantastisk italiensk buffé och konverserade och dansade. Och hade en toppenkväll. Och vi drumlade hem vid halv fyra snåret. Lagom stolta och trötta och glada. Still going strong. Liksom.

För att mötas av en pigg Lill-Tjorvas och måttligt pigga mormor och morfar. De satt och kollade på TV och hade en arsenal av välling, mjölk, kex och mackor framför sig. Ingenting som hade funkat. Nu tackade mormor och morfar lättat för lånet och kröp till kojs. Och vi kämpade väl en timme till ungefär. Sen sov äntligen alla festisar.

Det kostar på. Tur att det är långt mellan kalasen.

Vi firar inte advent

Jo, det gör vi ju egentligen. Men vi hinner inte. I alla hus och på alla bloggar tindrar stjärnor och stakar och alla bakar lussekatter och pepparkakor och dricker glögg. Men inte vi. Vi hinner liksom inte med och kan inte prioritera det heller. Det ska packas gympapåsar och badkläder. Snytas näsor och bytas blöjor. Diskmaskin ska tömmas och tvättmaskin ska fyllas. Packa in, packa upp, packa ner, plocka bort. Vi kommer inte ens fram till vindstrappan där julkartongerna finns, eftersom det står tre kartonger med förra årets vinterkläder i vägen. Som ska gås igenom. Och ersättas av sommarkläder.

Tur att barnen får julpyssla på skolan så vi får nån julstämning här hemma. För julen gillar vi. We love krismus!

En busschaufför made my day

Vilken dag. En sån där dag när jag precis missar bussen hela tiden. Då jag åker till fel Hyrmaskiner AB för att lämna tillbaka den tunga och smutsiga sågen. Då trafiken stockar sig pga väldigt gamla ekar som väldigt många vill rädda livet på. Då näsan är röd och söndersnuten. Då håret inte ligger likadant som hos frissan. Då glasögonen skaver på näsan och sitter lite, lite snett. Då det visar sig vara alldeles för varmt med den nya fina röda täckjackan. Då det kommer en försenad inbjudan till ett kalaskalas som jag så gärna vill gå på, men inte kan för att jag bor i spenaten och dessutom ska skjutsa barnen på kalas. En sån där dag då jag vill flytta från spenaten.

Och då jag upptäcker att min plånbok är spårlöst försvunnen någonstans mellan bussen och pendeltåget. Helvete! Säger jag inte då. Möjligtvis tänker jag det lite. Men framförallt skriver jag det inte på bloggen ... Jag hoppar av tåget och åker tillbaka. I nån sorts förhoppning att plånboken ska ligga nånstans mellan bussen och pendeln. Det gör den förstås inte. Jag spärrar kort. Jag ringer SL. Och ger upp.

Men! Det är också en sån dag som en bussig busschaufför hittar en fet plånbok på sin buss. Och han letar upp ett telefonnummer som han ringer. Och jag får min plånbok och bussiga busschauffören får en chokladask.

En sån dag är det.

En bok jag varmt rekommenderar

Nu tänker jag göra reklam. Och jag fuskar genom att klippa in ett gammalt inlägg.

Köp hennes bok.
Läs hennes blogg.
Jag har sagt det förut.
Jag säger det igen.
Är det en enda blogg du ska läsa så läs hennes.
Och läs boken!
Harpasione.

Boken heter 'Om det bara var jag', av Tina Jansson.

Så här skrev jag i ett tidigare inlägg:

"Det finns en kvinna som lever min mardröm. Den är hennes verklighet. Jag bara darrar när jag tänker på det. Och ändå - hon lever. Konstigt nog grät jag inte när jag läste hennes bok. Jag som gråter till allt. Jag gråter till lyckliga slut, sorgliga slut. Jag gråter när barnen vågar, när barnen dansar en dans eller läser en gåta på morgonsamlingen i skolan. Jag gråter när någon får pris, när någon vinner, när någon blir glad. Jag gråter om någon blir sjuk, jag gråter om någon blir frisk. Jag gråter när Madicken betalar 200 riksdaler så att fru Nilsson slipper sälja sin kropp till vetenskapen... (Det var på Astrid Lindgrens värld nu senast. Mycket fint gjort.)

Som sagt - jag gråter till allt. Men nu grät jag inte och ändå handlar boken om det allra hemskaste jag kan tänka mig. Att sakta tyna bort. Bort från vardag, bort från familj, släkt och vänner. Bort från barnen. Bort från livet. Fast jag vet - det är ju inte bort från livet. Livet är ju kvar. Barnen är ju kvar runt omkring henne. Men ändå.

Kanske grät jag inte för att hon inte gråter. Inte så mycket i alla fall. Kanske för att hon är så verklig och levande. Kanske för att hon faktiskt lever. Just nu. Jag läser hennes blogg varje dag. Eller så grät jag inte för att jag blir så in i sjuttsingen rädd. Allt stannar liksom upp. Tänk om... Bara tänk om det var jag.

Hon är i alla fall en väldigt klok människa. Kanske har hon alltid varit det. Kanske har hon tvingats till det. Kanske blir alla så. Men det tror jag inte. Hon är exceptionell. Hon är fantastisk. Hon lever i nuet. Hon lever i det nu som hon har fått. Då borde väl jag kunna leva i det nu jag har. Inte tänka på alla om, alla borde, alla måste, alla kanske. Bara njuta och leva i mitt nu, med mina käraste.

Tack Tina för att du delar med dig av dina tankar och din klokskap och ditt nu.
http://harpasione.blogg.se/"

Min alldeles egna förkylning

Nu är den här. Jag fick den av Lill-Tjorvas. Med snörvel och allt. Så nu har jag snor i hela huvudet.

Annars lyssnar jag på 'Så mycket bättre'-låtar på Spotify och grämer mig att jag knappt sett ett avsnitt i år. Jag som älskar såna där fina tårdrypande 'vi tycker så mycket om varandra och respekterar varandra fast vi har olika musikstil'-program. Så julklappstips till mig är årets program på dvd. Fast vad hjälper det att ge julklappstips här. T läser ju inte bloggen. Syrran kanske? (Eller hantlar i nån cool färg, 4 kilos...)

Aaattjo!

Ny header

Vintern lyser med sin frånvaro men jag tycker ändå höstäpplen känns fel i rubriken. Så man tager vad man haver. Nu blir det frostiga löv ett tag... Fint ändå och lite kylig känsla i alla fall. I väntan på vintern...

Äppelrubriken lämnar in

Nu är jag så där snygg igen

Jag har varit hos frissan. Alldeles för sent som vanligt. Så att jag hann bli så där trist och tråkig och glåmig som jag blir. Att hitta en bra frisör är som att hitta sig en partner. Nästan. Det är så mycket som ska stämma.

En frisör måste
...vara lyhörd
...ha egna idéer
...men bara lagom tokiga idéer
...kunna tolka mina kryptiska beskrivningar
...ha god smak
...vara snygg i håret

Jag har letat frisör i hela mitt liv. Det har stundom varit tufft. Först får man chansa lite. Kanske får man nån rekommenderad. Sen ska det klicka första gången. Och så ska man fråga chans, dvs be att få komma tillbaka till samma. Sen ska frisören vara trogen och inte byta salong eller starta eget eller byta yrke. Ibland står man utan och kommer sig inte för att leta ens. Tills man blir desperat och tar första bästa. Och så blir det som det blir också.

I princip har jag haft tre frisörer. Som det funkat med. En försvann och bytte salong. En går jag till ibland. Hon är guld! Men lite arg av sig. Och så gillar hon inte barn. Fick jag höra när jag hade Lill-Tjorvas med mig en gång. Min mamma fick gå med barnvagn fram och tillbaka i regnet under tiden jag klippte och färgade håret... Den tredje håller på att skola om sig. Så typiskt. För hon är bäst. Men henne får jag gå till ibland ändå. Hoppas hon fortsätter vänstra med frisörjobbet. För så här snygg blir jag.

Därav följer

Sade jag att vi skolade in Lill-Tjorvas på dagis förra veckan? Just det. Och den här veckan vabbar vi...

Coolaste djuret

Coolaste djuret på Skansen akvariet alla kategorier är ändå sengångaren. Vilken cool kille. Han har verkligen inte bråttom nånstans. Rör sig i ultrarapid och tar dessutom ordentliga pauser emellanåt. Och vilken frisyr. Värsta coola hippien.

Mest stolt är jag att jag klappade ormen och faktiskt faktiskt nuddade spindeln. Jag är helt säker att jag nuddade. Tror jag.

Stökat till

Det är nån som har stökat till ordentligt i vår trädgård när vi var borta. Det ligger löv utspridda på precis hela gräsmattan. Ett och ett ligger de. Det måste ha varit jobbigt att lägga dem så jämnt utspridda.

Och vad jobbigt det blir att plocka upp dem... Jag tror de får ligga. Det är ju ganska snyggt.

Lillaste vännen

Vi har skolat in Lill-Tjorvas på dagis den här veckan. Vår lillaste kille har blivit stor! Som tur är är det T som skolar in. Inte blödiga mamman. Blödiga mamman tycker att det är lite jobbigt ändå.

För hur känns det egentligen för en sån där liten kille att plötslig bli lämnad ensam hos vilt främmande människor. Visst det finns roliga saker och en massa kuliga kompisar, men vart tog mamman och pappan vägen? Kanske han tänker. Tänker jag. Och så kniper det till i hjärttrakten.

Min lillaste vän. Så stor. Och i alldeles för stor overall. Ärvd efter brorsan. Så klart.

Nu börjar livet ute i verkligheten. Stort, läskigt, fantastiskt, utmanande, lärorikt, farligt, spännande och kul. Allt på en gång. Tur att du är en så cool kille.

Bedårad och förtjust

Nämen nämen nämen. Nu har jag läst en bok som var så där bra. Äntligen. Jag är betagen, bedårad och förtjust. Jag är överväldigad, lite lycklig och småförälskad. Och jag vill läsa mer. Jag vill veta hur det gick sen. Vad gör de nu?

Boken heter 'En sannolik historia' av Karin Alvtegen. Den är romantisk, okomplicerad och kanske lite väl tillrättalagd ibland. Men det gör inget. För den gör mig glad. Mer säger jag inte. Läs den själv vettja.

Tre böcker

Jag tog med mig tre böcker på semestern. Och jag hann läsa alla tre. Vilken lyckad semester!

'Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött' av Alex Schulman.

Jamen den var ju riktigt bra. Det trodde jag nog inte. Jag blev ganska provocerad av titeln. Den kändes lite hånfull. Bara för att ingen sagt så till mig nån gång... Men titeln hade sin förklaring. Och han bjuder verkligen på sig själv. Lämnar ut sina tillkortakommanden. Sin oro. Sina tankar. Sin hybris. Boken är lättläst och genomtänkt. Små lustiga anekdoter och klockrena betraktelser. Man känner igen sig. Man får lite fördomar om överklassen bekräftade. Och man får en inblick i deras kärlekssaga. En enkel och trevlig bok. Förvånansvärt trevlig.

'Valkyriorna' av Paulo Coelho.

Men nja. Nej, tyvärr. Den var inget bra. Jag vill så gärna bli trollbunden av hans böcker. Det har jag blivit förut. Men de som handlar om honom själv har jag aldrig gillat. De är för konstiga. Jag är väl inte mogen för hans magi ännu. Sen känns han lite självgod och viktig. Lite kul dock att hans fru fick vara med på ett hörn. Hon kan inte ha det lätt... Men på det stora hela en svårgenomtränglig och märklig bok.

'Jag saknar dig, jag saknar dig!' av Peter Pohl och Kinna Gieth.

Bra och gripande bok. Så klart. Eftersom den handlar om en tjej som mister sin tvillingsyster i en olycka när de är tretton. Men kanske inte den bästa boken för en tvillingmamma... Oerhört sorgligt så klart. Men också fint skrivet om sorgen och om hur familjen hanterar sin sorg och tomrummet efter dottern/systern på olika sätt. Och alla andra känslor som dyker upp - ilska, ånger, skuld, förträngning, rädsla. Men att allt egentligen bara är sorg. Hur det än yttrar sig. Bara sorg.

Min PT följde inte med till Thailand...

Det gjorde inget. För träningen gick ganska bra. Däremot har jag ätit helt galet. Och druckit hej vilt. Mitt mål var att i alla fall inte gå upp under semestern... Det blev plus 0,3 kg. Jag får vara nöjd.

Lyckligt och väl

Nu är jag där. Dit jag längtade. Nu har det blivit nu. Vi är hemma igen. Lyckligt och väl. Vi är friska och hela och har haft en toppensemester. Precis som jag önskade. Det är hisnande och jag är så tacksam.

För jag vet som sagt vad som kan hända. Och jag vet att för en del familjer blir det inte lyckligt och väl. Det finns flygplan som aldrig kommer fram. Det händer olyckor och folk blir verkligen sjuka. Och jag har tänkt massor på dem som drabbades av tsunamin. De åkte också dit för en helt vanlig semester. Familjens stora äventyr. Som slutade i katastrof. Jag stod på stranden och spanade mot horisonten. Letade tecken. Och försökte tänka hur det såg ut. Vad de fick uppleva. Men det går ju inte att tänka. Man kan bara ana. Därför är jag så tacksam att vi får vara hemma igen. Att vi är välbehållna och nöjda.

Lyckligt och väl.

Född feg

Jag är nog i princip rädd för allt. Precis allt. Jag är rädd för höjder, farter, djur och till och med frukter. En gång hade vi en tjejaktivitet med jobbet. Vi skulle testa en höghöjdsbana. Man är 15 m upp i luften och klättrar omkring bland en massa tallar. Då visste jag inte att jag var höjdrädd. Men det blev jag varse. Fru Olsson stod med darrande knän och tårar på kinden och kramade krampaktigt en tall 15 m upp i luften. Säkerhetslina och hejarop från kompisar hjälpte föga. Det var fysiskt omöjligt att fortsätta. Jag vägrade släppa min trygga tall. Sen dess vet jag att jag är höjdrädd. Jag liksom märkte det då.

Att jag är rädd för djur är kanske inte så konstigt. Jag har inte så stor vana med djur och tror att de ska bitas och klösas och sparkas. Men hur kan jag vara rädd för frukter? Det förstår jag knappt själv. Men de kan ju vara giftiga eller tänk om jag helt ovetande är typiskt allergisk och drabbas av en elektrisk chock. Eller nåt. På flyget hit var det nån som var väldigt jättemycket allergisk mot nötter så de sålde inga nötter på flighten. Då blev jag lite orolig att det var mig de menade…

Vi trivs fortfarande - men snart kommer vi hem

Riktig elefant!

Vi har varit på äventyr. Vi har åkt elefant. Riktig elefant. Det var en sån där typisk turistfälla. Men vilken bra turistfälla! T och jag gjorde en liknande tripp för många år sen och jag hade inte så höga förväntningar. Men vi åkte ändå. För barnens skull…

Och så var det så bra. Välordnat och tillrättalagt. Ett perfekt och alldeles lagom äventyr. Vi åkte kärra efter bufflar, kollade på vackra orkidéer (!), lärde oss hur man odlar och skördar ris, åkte elefant - riktig elefant och såg både ’baby elephant show’ och ’monkey show’. Det var högt tempo, en fin och välskött anläggning och vi lotsades runt mellan stationerna av en glad guide. Rent av proffsigt. Det liksom flöt på trots att alla turister och japaner hade bokat olika antal shower och event. Det krävs lite logistik att få ihop det. Kan man tro.

Själva elefantturen var förstås mest spännande. Högt upp sitter man och det gungar betänkligt och de där läbbiga snablarna når väldigt långt och letar ständigt efter fler bananer. Och så var det busiga elefantförare som låtsades tappa kontrollen över de stora och säkert uttråkade elefanterna så både mammor och barn höll på att kissa på sig…

På ’baby elephant show’ var Vildis modig och fick lite ryggmassage av en elefant. Som inte såg så baby ut i mina ögon när den lade sin tunga fot på min lilla dotters rygg. Men den fick inte spel och trampade till just då som jag befarade, utan Vildis kom glatt skuttande tillbaka och torkade bort lite snabelslem ur håret.

Happy Baby

Vi har ett Happy Baby rum här i Thailand. Då ingår allt som gör en liten baby och dennes föräldrar glada och happy. T.ex. en resesäng, vagn, barnstol, potta, skötbädd, lekmatta… Allt utom barnvakt ingår. Hur tänkte de då?

Vår baby blir dock så happy här i Thailand så han har svårt att somna på kvällarna. Då blir föräldrarna lite ohappy.