Springa eller ringa?

Det är visst 1:a december idag. Sade barnen och undrade varför de inte hade nån julkalender som de brukar. Tja varför det? För att jag inte har köpt nån. Sade jag. Och det var ju sant. Detta tyckte de att jag skulle åtgärda å det snaraste. Dessutom har de flesta andra i klassen två kalendrar var. Minst. Upplyste de mig om. De är smarta. Genom att begära två kalendrar borde de åtminstone få en. Kan man tycka. De har ju lärt sig det här med kompromiss.

Så efter jobbet gick jag en sväng på stan. Eller rättare sagt sprang jag en sväng på stan. I en 100-kilos dunjacka och med aptung datorväska och 20 kg jobbpapper och med svett under armarna. Sprang jag. Och tänkte tillbaka på hur jag stod och vägde de där julkalendrarna i handen för en månad sen ungefär och att jag då tyckte det var smart att vänta lite. Kanske gillar hon inte PET-shop längre. Och så släppte jag den och gick min väg. Och nu rusar jag runt som en tok för att få tag på en. Men de är slut så klart.

Och jag mitt nöt är i en affär där de åtminstone har ett hyfsat alternativ. Men jag släpper den också och ska kolla några fler affärer. Att kolla fler affärer innebär tunnelbana, kånka, springa, trängas, stånka. För att inse att där är de ännu mera slut. Och på nästa också. Och då hinner man knappt tillbaka till första stället innan de stänger. Så då får man springa. Och det enda jag behövde ha gjort var att ringa och kolla i stället för att springa och kolla. Jag är ett nöt.

Jag hatar när jag är en klåpare. Det här berättar jag inte för nån.