Det är betydligt jobbigare att skola in Lill-Tjorvas på dagis än det var att skola in tvillingarna. Det kan säkert bero på att jag glömt hur jobbigt det var. Och då var jag med i själva inskolningen mer. Vi tog några dar var. Så jag var med och hängde i korridorerna. Lärde mig rutinerna. Träffade fröknarna. Fikade med andra föräldrar runt hörnet. Nu tog T hela inskolningen så första gången jag hämtade Lill-Tjorvas visste jag inte ens vart jag skulle gå in. Eller vart hans hylla är. Och första gången jag skulle lämna fick jag lämna över mitt gallskrikande barn till en vilt främmande kvinna. Som lugnade mig och sade att det brukar gå över fort. Visst.
Men just där och då sviker jag honom. Just i det ögonblicket känner han sig övergiven av mig. Av sin mamma. Som bara vänder ryggen till och går. Det gör så ont. När tvillingarna började på dagis hade de i alla fall varandra. Även om mamma eller pappa svek så var det ett välbekant ansikte kvar. De var inte ensamma. Lill-Tjorvas är helt ensam. Helt övergiven. Vad tänker han då? Hur ont gör det i hans lilla hjärta?
Fru Olsson skriver om familjeliv och vardag. Hon funderar en del på vad hon ska bli när hon blir stor, varför hon gör si eller så och varför livet ibland känns som en charad. Beslutsångest präglar fru Olssons vardag och hon lever efter devisen 'Man ångrar sig alltid.' Det är något fru Olsson vill ändra på. Målet är att njuta av livet, leva i nuet och att skapa sin egen framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar