fredag 28 oktober 2016

Etiskt dilemma

Vi har länge haft en skamfilad lampa över soffbordet. Den var dyr och cool när vi köpte den, men har nu gjort sitt. Med sprickor i plasten och stora dammtussar i vecken såg den tämligen bedagad ut. Jag skulle kunna skylla på att den var oerhört svårdammad pga alla sina veck. Och att det också var därför den började spricka när vi lirkade in dammtrasan… Men då skulle jag ju ljuga, för så var det inte. Ingen dammade den och den sprack ändå. Kanske för att man slog huvudet i lampan efter att vi bytt soffa och lampan inte hamnade över soffbordet längre…

Hursomhelst. Äntligen beställde jag en ny lampa. En knasig och fluffig lampa gjord av gåsfjädrar. Vad äckligt tänkte jag och blev förtjust. Och nu hänger den ovanför soffbordet. Den är fluffig att slå huvudet i. Och den är så himla ascool.

Men det där med gåsfjädrarna stör mig. Är det verkligen riktiga gåsfjädrar? Förutom att det lät lite äckligt funderade jag bara ett kort ögonblick på, om det var etiskt försvarbart med äkta gåsfjädrar på en lampa. Jag tänkte inte tillräckligt länge, utan konstaterade att fjädrarna sitter ju utanpå fågeln. Klick, så var lampan beställd.

Lika förtjust är jag fortfarande, men har ändå på nåt sätt insett att så många lampor och så många gåsfjädrar som går åt, så kanske det inte har gått särskilt bra för de där gässen ändå. Vart är de nu? Saknar de sina fjädrar? Eller ha de rentav dött pga min lampa? Har det till och med uppmärksammats viralt, som de där mössorna med djurtofs som var så populära för några år sen. Finns det ett gåsfjäder-gate som jag missat? Eller kommer det att komma? Är detta verkligen etiskt försvarbart? Jag vågar inte ens googla på det.

Jaha. Nu googlade jag i alla fall. Det står att fjädrarna är plockade från marken. Hm. Jag väljer att tro att det är sant. Trevlig helg på er!

onsdag 26 oktober 2016

Saker man inte säger till sin mor

Jag var gräsänka i helgen. Och jag var nojig som vanligt när resten av familjen packade in sig i bilen utan mig och skulle iväg. Jag kramades och klappade på alla barnen och sade flera gånger till maken att han skulle köra försiktigt. Och sprang runt och var allmänt morsig. När jag gav Lill-Tjorvas en sista kram där han satt i bilen kände han nog att han behövde säga nåt fint. Så han tittade upp från paddan och sade:
- Det var kul att ha varit ditt barn…

Vi skrattade förstås. Han kom på att det kanske lät dumt och lade till att vi ses på söndag. Och jag berättade för alla under helgen hur tokigt och roligt han hade sagt. Samtidigt som jag hoppades att vi verkligen skulle ses på söndag.

Och de kom hem igen. Helskinnade. De kom till och med hem före mig och jag kunde pusta ut. Tills jag plötsligt fick tvärbromsa när en stor älg sprang över vägen precis framför bilen...

Man vet ingenting om framtiden. Och det är nog tur det. Kör försiktigt!

fredag 14 oktober 2016

Lite kultur kan aldrig skada

Okej, det kanske inte var jordens bästa idé att ta med hela familjen på konsert igår. Och jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Eller det vet jag ju. Jag tänkte att 'Oj, Lise & Gertrud. Kommer de hit? De vill vi ju se båda två. Och barnen borde se dem.' Så jag bortsåg ifrån att det var en torsdag, att det skulle bli för sent för lilleman. Och att det antagligen skulle bli för tråkigt. Och att nån missar basketen och nån missar avslutningen i fotboll. Vi ska gå på konsert. Hela familjen. Mannen höll med och så fick det bli. Samma dag på morgonen kom vi dessutom ihåg att meddela barnen…Ingen sade emot. Ingen visste vad det handlade om. Men vi ska gå på konsert. Hela familjen.

Och iväg kom vi. Och jag tog ett medvetet beslut om att inte ta med paddan. Den ska inte rädda oss hela tiden. Den ska inte finnas som tillflykt när nåt är tråkigt. Tänkte jag förnumstigt. Däremot packade jag handväskan full med godis. Jag är ju inte helt galen…

Lise & Gertrud. Våra favoriter från förr. I livet före barnen. Hur betagna vi var. Hur mycket de kan låta och hur ösigt det är fast de bara är två. Deras charm och jargong. Självsäkra, vackra kvinnor. Finns det nåt bättre att visa sina barn?

Och konserten var fantastisk. De är lika säkra, snygga och coola fortfarande. Deras starka röster passar så ofantligt bra ihop. Och hur de leker med musiken, med cellon, med sina röster. Oerhört musikaliska och roliga. Fast nu lyssnade jag också ur barnens perspektiv. Låtarna var mer lugna än rockiga. Det var vackert men inget tempo. Och efter första låten kom tablettasken fram.

Det var inte många andra barn på konserten och Lill-Tjorvas var förstås yngst, men han blev glad när han träffade en fröken från skolan. Och jag måste säga att barnen var fantastiska. Till och med Lill-Tjorvas, en 6-åring med kryp i benen, satt stilla och tyst under den 1 ½ h långa konserten. Han skruvade på sig, prasslade med godispapper och sparkade lite på stolen framför sig tills tanten sade till. Men inget knorr och inget tjat. De två stora skötte sig förstås också utan problem. Aningen uttråkade. Och med choklad runt hela munnen låg sedan lill-tjatten i pappans knä, och applåderade förstrött när alla andra applåderade, för att till sist under sista låten somna.

Jag kände mig både stolt och korkad när jag stod där med barnen i foajén bland alla vuxna och pensionärer. Eller när vi satt kvar med den sovande pojken medan publiken strömmade ut. Och tänkte att det var väl korkat egentligen. Vem tar med en 6-åring på en sån här konsert? Men så tänkte jag att varför inte? Måste allt vara kul hela tiden? Måste allt vara anpassat efter barnen? Vi ville ju se konserten. Och man måste faktiskt se lite annat ibland. Lite kultur. Utan att räddas av paddan och mobilen. Så även om det inte var jordens bästa idé. Så var det faktiskt en ganska bra idé.

onsdag 12 oktober 2016

Jag må vara naiv

Ni må kalla mig naiv och godtrogen men jag tror gärna alla om gott. Jag tror att alla gör så gott de kan. Att de flesta vill väl. Och jag tror att alla är mänskliga. Alla gör fel. Men de flesta gör det bästa de kan. Det vill jag tro. Och det gör mig nog lite naiv.

Tex så är jag inte så engagerad politiskt. Däremot röstar jag såklart fram de politiker som jag vill ska representera mig. Och jag tror att det är ett riktigt skitjobb. Jag tror att det är jättesvårt och att man är hårt pressad från många håll. Därför är jag tacksam att de gör detta. Och därför har jag så svårt för uthängningar och utskällningar när det blir fel. Såklart ska man syna och säkerställa att saker går rätt till. Men på en rimlig nivå.

Samma sak vad gäller lärare och förskollärare. De har utbildning, de har valt att arbeta med barn för en ganska kass lön och de flesta gör faktiskt allt de kan för att mina barn ska få en bra skolgång. Därför har jag så svårt för alla föräldrar som klagar och lägger sig i vad och hur läraren gör saker.

På förskolan tex så skickade de ut verksamhetsbrev med jämna mellanrum. De berättade vad de gör på dagarna, visade lite bilder och hänvisade hela tiden till läroplanen, med långa citat, för att påvisa att aktiviteterna de gör verkligen följer planen och är till god nytta för våra barn. Allt för att vi ska känna oss säkra på att barnen får den undervisning de är berättigade till. I förskolan. Och oj, vilken dålig förälder jag är. För jag hoppade över att läsa läroplans-biten. Jag vill se bilder på målade stenar, städer byggd av klossar och ungar i Pippi-kläder. Jag bryr mig faktiskt inte vad det står i läroplanen. Eller rättare sagt, jag litar på att de följer den och att de ser till mitt barns bästa. Men antagligen känner pedagogerna att de behöver bevisa nåt för oss föräldrar.

Nån gång efter en jul fick vi information om att barnen skulle ta med sig sin bästa julklapp och visa och berätta om på samlingen. Och då gick föräldrarna igång igen. Det var inte alls bra. Det skulle bli jämförelser och allt vad det var. Och uppgiften fick ändras till valfri sak istället. Men är det inte vårt eget ansvar att inte misstolka uppgiften till att handla om dyra presenter? Ett barns bästa julklapp kanske är tuschpennor eller ett ark med fina klistermärken.

Allt blir så himla allvarligt och skitnödigt ibland.

söndag 9 oktober 2016