Du duger

Nej, det står inte 'Du suger'. Det står 'Du duger'. Precis som du är. För att du är den du är.

Är det något jag vill förmedla till mina barn så är det det. Du duger. Du är värd lika mycket som alla andra. Inte mer, men heller inte mindre. Sen är det klart att vi alla har saker vi kan bli bättre på. Vi kan göra saker på bättre sätt, vi kan lära oss och vi kan utvecklas. Men inuti är du precis lika mycket värd som någon annan.

Självkänsla. Hur lär man någon att uppskatta sitt eget värde. Att tro på sig själv. Att stå upp för sin sak. Och att inte ta nån skit. Att säga ifrån och stå emot andra. När det behövs. Att uppmuntra och lyfta fram andra. När det behövs.

Jag gick en kurs en gång. En sån där 'personligutvecklingskurs'. Den hette Processcoach-programmet och handlade både om att leda processer och coacha andra, samt att utvecklas själv som person. Mitt fokus blev jag. Jag lärde mig oerhört mycket om mig själv. Jag lärde mig lyssna. Jag lärde mig känna. Och jag fick ta del av andra människors inre och yttre resa.

En övning vi fick göra har etsat sig fast extra mycket. Och jag kan så här i efterhand fascineras av dess enkelhet och vilken kraft den ändå besatt. Jag kan också slås av hur löjligt det kan te sig för en utomstående. Så ni får tänka på att stämningen och upplägget inför övningen gjorde att detta var på riktigt.

Det fanns två linjer på golvet. Jag minns inte om det var tänkta linjer eller om de faktiskt fanns där. Men de var där i alla fall. Den ena hette 'Jag duger inte' och den andra hette 'Jag duger'. Nej, nu minns jag inte om de hette så precis exakt. Men det är min tolkning och min minnesbild. Alla stod utmed den ena linjen. Den som hette 'Du duger inte'. Vända mot den andra. Den som hette 'Du duger'. Och när vi kände - när som helst - att det var ok - skulle vi gå från den ena sidan av rummet till den andra. Från den ena linjen till den andra. Från 'Du duger inte' till 'Du duger'. Inget mer. Bara gå över golvet. När det kändes rätt.

En del gick rakt över. Direkt. Pang Bom, bara så där. Några tänkte efter. Kände efter. Och gick. Några stod lite längre. Kämpade. Tog mod till sig. Och gick sakta och lite tveksamt över till andra sidan. Berörda. Och stolta.

Jag stod som fastvuxen. Jag kunde inte. Fick inte. Borde inte. Skulle inte gå över. Den sidan var inte för mig. Den var inte min. Jag kunde inte ta de få stegen över rummet. Och jag kan fortfarande inte begripa hur det kunde bli så starkt. Och att jag fortfarande blir berörd när jag tänker på det. Att jag blir tårögd nu också.

Till sist stod även jag på andra sidan. Med tårarna rinnande. Jag vet inte om jag var sist över. Vet inte om det ingick i övningen att ledarna ledde eller stärkte alla att komma över till den rätta sidan. Jag minns dock hur oerhört stark känslan var att inte duga. Och hur skönt det var att stå på den andra sidan rummet. På den andra linjen. Hur skönt det var att faktiskt gå dit. Att faktiskt duga. Att erkänna för mig själv att jag faktiskt duger.

Och det är det jag vill förmedla till mina barn. Att de duger. Men jag vet också att det räcker inte att jag säger det till dem. Eller att jag visar det i ord och handling. Det jag behöver göra är att visa att jag duger. Som jag är. Jag måste vara det jag vill lära mina barn.

Gå på lokal

Vi var på fest i helgen. Mingelparty. På lokal. Inne i Stockholm. Och det var riktigt riktigt roligt. Ni kan ju bara tänka er hur ofta jag går på lokal. Bara att kalla det att gå på lokal är ju stenålders. Och redan på min tid var det stenålders att säga att man går på lokal. Så så stenålders är jag...

Till exempel träffade jag en massa folk från förr. Såna som jag egentligen inte kände då, men där det har gått tillräckligt lång tid så vi tror vi kände varann. Så vi pratade lite gamla minnen...
Sen träffade jag några bekanta. Såna som jag egentligen inte känner, men som jag har träffat tillräckligt ofta så vi tror vi känner varann. Så vi pratade lite om vad vi gör nuförtiden...
Och så träffade jag några som jag faktiskt känner. Såna som jag träffar alldeles för sällan, men där vi kan fortsätta som om ingenting har hänt. Så vi pratade om allt som har hänt...
Sen var det en del främlingar där. Såna som jag inte känner men som jag på grund av en god kombination av partykänsla, vin och snygga byxor ändå måste prata med...
Och så var det några kändisar där. Såna som jag vet att jag inte känner. Och som jag var tillräckligt nykter för att inte prata med...

Dessutom träffade jag min gamla kemilärare. Jag presenterade mig med förnamn till den okända kvinnan. Hon kontrade med: 'Olsson, va?!' Då såg jag att det var hon. Hur kan man komma ihåg efternamnet på en elev man hade i början på 80-talet? Det är 30 år sen! Vilket oerhört intryck jag måste ha gjort... Var jag så dålig i kemi?

Jag trivs

Ibland känns allt bara så bra. Vi bor så fint. Nära havet. Vid en vändplan som man kan cykla och springa på. Vid en äng, en liten skog och ett litet berg. Vi har ett stort hus med många rum. Och ett ganska stökigt men levande hem. Barnen är friska och glada. Och förstås jättearga ibland. Men de säger förlåt. Och kan kramas. Det finns blåbär i skogen. Äpplen på trädet. Jag har matlådor i frysen. Och egna tomater.

Jag har det himla bra helt enkelt. Ta i trä!

PT status

Ja, om ni nu måste veta hur det gick med den däringa PT'n, så har jag inte avslutat min affär med henne ännu. Det här jippot skulle ju hålla på i ett halvår, men jag har lyckats dra ut det till nästan ett helt år... Jag var förkyld och jag var lat och jag höll mig undan. Men vad hjälpte det. Hon mailar och hon ringer. Och frågar hur det går.

Faktum är att jag sprang faktiskt flera gånger i början på sommaren. Och åt en hel del också. Och sen slutade jag springa. Men jag slutade inte att äta. Och äter gör jag fortfarande. I princip har jag snart gått upp allt som jag gick ner när jag var som bäst. Så det här uppföljningstestet som vi ska göra på vår sista träff känns så där lockande... Jag kommer antagligen att ha försämrat alla värden. Och så kanske hon säljer på mig ett nytt paket...? Nej, det kan jag lätt stå emot. Haha.

Men förutom att jag har varit förkyld och lat så tycker jag mycket om hennes koncept. Hon har kommit hem till mig och tränat. Hon har lyckats peppa utan att jag har blivit sur. Jag har fått olika typer av träningsprogram som jag kan göra hemma även i fortsättningen. Ja, rent teoretiskt kan jag ju det. Om jag vill. Och det vill jag ju. Jag ska bara bli av med förkylningen först...

Gaaaah

Så kommer jag hem. Och det har äntligen hänt. Efter många samtal med tjat och gnat så har målarna målat klart i nya lekrummet. Mitt samtal igår hjälpte tydligen. Det blev verkligen klart till helgen. Äntligen! Som vi har väntat!

Jag rusar in i rummet. Och så... Gaaaah! De har målat med fel färg! De har tagit samma färg som i köket. Grått! Det skulle ju vara Stockholmsvitt! Och jag blir så trött. Så trött så trött så trött. Och besviken. Det skulle ju vara klart nu. Inte fel. Och visst - grått eller vitt i ett lekrum gör ju inget egentligen. Men det är fel. Det var inte det vi sade. Det är inte det vi betalar för. Sen har vi en brun bäddsoffa som ska in i rummet. Och här är jag känslig. Brunt och grått är no-no. Det går icke. Inte ens i ett lekrum.

Men jag orkar inte. Jag orkar faktiskt inte. Jag vill inte ha hit dem en gång till. Det kommer att ta veckor. Jag vill inte. Jag vill flytta in alla saker och få ordning. Mitt i mitt utbrott av Gaaah-ande och stönande och osande så säger Vildis snusförnumstigt att 'Mamma - det finns faktiskt värre saker som kan hända...' Hmpff. Vem har sagt det...?

Jag ringde inte till hantverkarna ikväll. Jag måste känna efter om jag verkligen vill att de målar om. Om jag orkar det. Och om det är värt besväret. Men någon större ersättning för sitt dåliga jobb lär de inte kunna förvänta sig... I morgon ska jag ringa. Men jag ska också syna varenda centimeter i rummet. Hade de målat med rätt färg hade jag antagligen inte märkt nåt, men kollar man noga ser man många bubblor och andra skavanker i väggen. Plus att de missat en hel dörrkarm...

'KLÅPARE' ekar det i det tomma... grå... rummet...

Kärlek på hög nivå

Nu har jag äntligen kommit igenom en bok igen. Det var ett tag sen. Men det har ju varit semester. Och jag pendlar inte tillräckligt mycket då. Och det här att ligga och läsa en bok i hängmattan med en två-åring som ränner runt funkar inte riktigt... Faktum är att jag faktiskt började på en bok av den där duon Kronblom & Hellberg & Roskvist eller vad de heter. Men den kom jag inte igenom. Inte min smak helt enkelt. För mycket detaljer och knark och för lite kärlek och relationer.

Men nu ni! Nu har jag läst en riktigt bra bok. 'Om du bara kunde se mig' av Cecelia Ahern.

Den handlar om kärlek i en lite annorlunda skepnad. Lite övernaturligt sådär. Och jag gillar det. Jag gillar när tuffa, kalla, stela kvinnor mjuknar och blir lite vilda och tokiga. Jag gillar när kärleken och känslorna övermannar dem. Jag gillar det lite magiska och otroliga. Att det finns saker vi inte ser eller förstår. Jag lockas av tanken att kanske kanske är det lite sant.

Jag vill inte avslöja för mycket. Läs själva istället. Men för att gilla den här måste man nog vara en obotlig romantiker och stå ut med lite hokuspokus...

Hur svårt kan det vara?

Vi flyttade ju köket häromsistens. Eller vi och vi. Vi hade några händiga killar som byggde nytt kök åt oss i en annan del av huset. Än det var förut. Fint blev det och vi är supernöjda. Gammelköket ska bli lekrum och arbetet påbörjades innan semestern. Med att riva ut och byta golv. Och sen tog det stopp. Det blev semester och väggarna blev omålade. Det enda som var kvar innan vi skulle börja flytta in igen.

Och de där händiga killarna? De bara lovar och lovar. 'Vi kommer på måndag. Det blev visst på tisdag. Har de inte dykt upp än? Ja men de kommer senast onsdag och till helgen är det klart.' Jo tjena. Sista veckan på min semester såg jag fram emot att börja inreda och pyssla. Sen gick det både en och två veckor. Av jagande och tjatande. Nu var senaste budet att det skulle vara helt klart idag. Och så kommer man hem till det här...

Grrrr!

A-son och jag

När man har tvillingar är det extra viktigt att se varje individ. Att man inte klumpar ihop dem till 'tvilllingarna' eller pratar med dem och om dem som en enhet. Det tycker vi i alla fall. Och speciellt viktigt var det ju i början. Just när individen växte fram. Eftersom vi har tvåäggstvillingar och dessutom en kille och en tjej så har vi haft ganska lätt att behandla dem som två personer. Man kan inte ta fel på dem och de är förstås lika olika som vilka syskon som helst. Så numera har vi egentligen ingen större tvillingproblematik.

Men tiden och uppmärksamheten har de alltid fått konkurrera om. Ingen har fått vara ensam med mamma och pappa innan syskonet föddes och ingen har fått vara 'minsting' med extra förmåner. Man har inte ens en egen födelsedag som bara är ens egen. Därför firar vi namnsdagar här i familjen. Inte nåt stort, men en present får man. Och lite sång och uppmärksamhet.

En annan sak vi försöker göra är att åka på minisemester ihop. En mamma och en son. En pappa och en dotter. Och tvärtom ibland. Vildis och pappan brukar vandra nån led och bo i vindskydd. A-son och jag tar den tryggare varianten med tält och camping. Och träningsoverall och minigolf. Men i år blev det ingen camping. Inte än i alla fall... När far och dotter var ute på sin strapatsrika vandring gjorde mor och son istället en utflykt till Fjäderholmarna. Vi åkte båt. Vi åt god mat. Vi kollade teater. Vi fotograferade. Vi låg i solen och läste. Vi åt gigantiska glassar. Och köpte godis. Och promenerade. Och köade. En riktigt härlig dag tillsammans.

Jag slogs av hur mysigt och förhållandevis lugnt det var där ute. Vi fick ju köa till båten både dit och hem förstås. Men väl på ön så spreds folkmassan ut och man kunde hitta en liten plätt att slå sig ned på. Så där låg vi. Och läste Lucky Luke och käkade gelé-godis. Toppen kan man säga.

Alla andra gör

Igår var det lördag och vi hade som ingenting planerat. Helt tomt. Inga gäster. Inga fester. Och det är ju toppen med såna lördagar. Det var till och med så oplanerat att mannen fick åka och spela golf. Så snäll är jag. Ibland. Om jag bara vill.

Sen går man där. Och undrar och funderar. Att vad fint väder det är idag. Vi borde ha bjudit hit några. Och så kollar man på grannarna som har gäster och som pratar, skrattar och promenerar. Man kollar Facebook och ser att nån är på fest. Det låter kul. Men vi är inte bjudna. Och folk springer Midnattsloppet. Ja det borde man ha gjort förstås. Vad härligt och festligt det låter. Och så kollar man på twitter och ser att det är några som är på bröllop. Det låter ju väldans trevligt. Och Diggiloo hade jag ju tänkt gå på med barnen.

Men då gäller det att komma ihåg. Att de helger när vi rusar mellan aktiviteter, köper presenter eller förbereder middagar. Då läser man och hör om de som bara tar det lugnt hemmavid. Och avundas dem. På samma sätt.

Varför har jag så svårt att njuta där jag är. Att strunta i vad andra gör och inte gör.

Jag grämer mig!

Jag vet, jag vet, jag skulle ju inte gräma mig. Men första dan. Hallå!

Det kom ett kort på posten

Vi fick ett kort i veckan. På riktigt. I vår postlåda. Sådär som det hände förr i tiden. Det var från min mans faster. Hon är oerhört duktig på att minnas bemärkelsedagar och nu gratulerade hon oss på bröllopsdagen. Ooops. Javisstja. Vi firade ju fem år i lördags. Eller firade och firade. Vi glömde mest bort det. Och vi var inte ens på samma plats i lördags... Så kan det gå. Tur då att vi fick lite uppmärksamhet ändå.

Och extra kul är det att vykortet vi fick även är från min mans kusin. Dvs det är han som fotograferat, designat och tryckt upp kortet. På eget initiativ. Ett sånt där initiativ jag själv skulle ha velat ta. Men som jag inte tar. Av någon anledning. Korten kan man beställa via kusinens blogg som du hittar här - Vardagsbetraktelser - och han tar inte bara fina bilder. Han skriver kloka saker också.

En förlorad samling

När jag var förbi föräldrahemmet häromdagen hämtade vi in en låda från förrådet. En låda med gamla Lotta- och Jolly-böcker. En guldgruva för läshungriga barn. Tänkte jag. Jag älskade verkligen de där böckerna. Jag undrar om de håller fortfarande. Vildis bara suckade...

I lådan fanns också min gamla dockservis. Det var den jag var ute efter. Lill-Tjorvas älskar att 'laga mat' på sin lilla spis och en kaffe-servis är nog det perfekta komplementet i hans kök. Tänk att jag inte tog fram servisen redan till tvillingarna?! Det missade jag helt. Eller ville jag inte? För jag undrar om jag egentligen nånsin själv har lekt med den där servisen. Den var ju så fin. Och skör. Jag kanske inte ens fick? Eller så fick jag om jag var försiktig? Vilket väl betyder att man inte bör... Eller så ville jag inte. Skörheten skrämde. Men jag har bestämt mig. Saker är till för att användas... Så nu ska Lill-Tjorvas få bjuda på kaffe. Utan förmaningar... Men nog kommer jag gräma mig om kaffekannan åker i golvet. Rättare sagt. När kaffekannan åker i golvet. I tusen bitar.

Vi gjorde ännu ett fynd i lådan. Min gamla servettsamling. O så många fina och skira servetter. Och en och annan pappersservett från en toalett. Och nåt enstaka flottigt korvpapper. Denna välbevarade samling erbjöd jag Vildis att ärva. Hon rynkade på näsan och fnyste. Åt min fina samling! Nåja, jag får väl ta den själv då...

Nej, jag skojar. Till och med jag har en gräns för vad som ska sparas. En gammal servettsamling sparar man ju inte. Som jag plitat och pysslat med i så många år. Med den där tunna rosa servetten... Och den med kräftor på... Och en fin med fåglar... Ååh!

Nej - jag lämnade den förstås hemma hos mamma. Med instruktioner om att detta ska slängas. Så nu får vi se om det dukas med korvpapper och skira kaffeservetter på nästa familjemiddag.

Familjen samlad

Så har jag varit en sväng till hemstaden fram och tillbaka. Och hämtat hem Vildis som varit hos mormor och morfar några dagar. 'Å jag har ätit godis nästan varje dag'. Erkände hon snabbt. Hon verkar alltså ha haft det toppen. Det är en mormors och morfars privilegium att få skämma bort sina barnbarn. Och det vet alla. Så jag gissar att det blev en hel del glass och fika också. Och TV.

Vildis nästan grät av sorg när vi åkte hemåt. Visst skulle hon sakna mormor & morfar. Men allra mest skulle hon sakna alla TV-program. Sade hon. Och rabblade sedan reklamen för nån skobutik på nätet utantill... Vi fick nog hem ungen i rättan tid...

Skattkammarön

Det har blivit lite dåligt med teatrandet på sista tiden. Men i helgen var A-son och jag till Fjäderholmarna och såg Skattkammarön. Och visst - den var bra. Tyvärr var där inte så mycket folk. Och med ljudet från alla båtar, vågor och måsar i bakgrunden så hade jag ibland lite svårt att höra vad de sade... Och det liksom klickade inte till ordentligt. Lite stelt. Lite krystat. Lite segt. Tills den här jeppen dök upp. Ben Gunn. Helt galen och tokig. Men otroligt charmig och sprallig. Han for runt som en skottspole, käkade råa ägg, skrattade hysteriskt och gjorde spektakulära kullerbyttor från taket. Jamen, då blev det ju lite roligt igen. Nåt att titta på liksom...

Kreativa barn

Om jag någon gång visat oro kring att mina barn inte skulle vara påhittiga så tar jag genast och omedelbart tillbaka alla sådana insinuationer. Skojar du med mig vad de kommer på saker. Bara så där. Se till exempel vilka godbitar man kan inhandla i deras alldeles egna godisaffär. Eller ta dig en tur i deras egendesignade infrastruktur på vår vändplan. Eller varför inte smaka någon av deras egenkomponerade drinkar. Jag bugar mig för deras utomordentliga kreativitet.

(2012-08-14: Sen kanske stavningen är lite väl kreativ ibland, men det får de öva tillräckligt på vad det lider...)

Titta Mamma! Ett jåjur!

Ja, titta! Eller är det ett lejon? En hund? Grannen Stefan? Jag behöver definitivt skaffa ett nytt objektiv till min kamera. Och kanske nya glasögon...

Bara så ni inte oroar er

Jag är fortfarande mig lik. Vill inte ni ska tro annat. Trots pajbak och rosklippning. Och bullmamma-varning. Så här ser tex lekstugan ut hos oss. Snacka om opysslad. Nu kan ju det bero mer på barnen än på mig, eftersom jag sällan leker i lekstugan, men vad är det man säger - sådana barn - sådan mor - eller nåt...

Psst! Om tex Kungen & Majkis skulle råka ha en stund över är det helt ok att komma förbi och piffa vår lekstuga lika fin som er dito... Jag bjuder på krusbärspaj... Med sandköttbullar till...

Nåt fel är det

Jag har rosor på bordet från egen trädgård. Jag bakar paj på egna krusbär. Jag plockar blåbär i skogen utanför staketet. Och jag skördar den första egenodlade tomaten. Nåt är verkligen verkligen på tok...

Bara varit

Oj vad vi har 'bara varit' idag. Det visade sig att vi är något av experter på att bara vara. Vem hade kunnat ana det? Vilken idyll. Jag smäller av. Förutom när vi har bråkat och skrikit på varann och förutom när Lill-Tjorvas har hängt klistrad runt mitt ben, så har vi helt enkelt haft en toppendag hela dagen.

Föräldrarna har skrattat högt, barnen har lekt med varandra, pajer har bakats, blåbär har plockats och vi har till och med badat kvällsdopp. En sån där dag som man tror att alla andra familjer har varenda dag. En sån dag hade vi idag. Det är det här som skapar mina barns barndom. Deras minnen. Jag behöver inte oroa mig.

Bara vara

Det händer så mycket hela tiden. Vi bokar resor och vi flänger runt. Vi packar om och vattnar blommorna och drar vidare. Det är så mycket man vill hinna med. Så mycket man vill se. Så mycket man vill att barnen ska få uppleva. Så mycket man vill visa dem.

När jag var liten åkte vi till stugan på sommarlovet. Och sen var man där. På sin höjd åkte vi till Åland några dagar. Vi badade, lekte, tränade in fantastiska shower, spelade minigolf, läste, jagade mygg och lite senare jagade vi även killar. Mormor & farmor & farfar bodde i närheten så de träffade vi då och då. Kusinerna var bästa kompisarna.

Jag kan sakna det upplägget. Nu har vi far- och morföräldrar i olika städer. Inte långt borta, men sisådär en 20 mil att åka. Och förutom de besöken vill vi hinna åka på semester i olika konstellationer. Med vänner, med ett annat gäng, med släktingar, med varsitt barn, tillsammans och så vill vi ju vara hemma också. Och bara vara. Som vi knappt vet hur man gör. Bara vara?

Det finns så många måsten. Legoland, Skara Sommarland, Astrid Lindgrens Värld. När jag var liten åkte vi till Legoland en gång. Och det är ett minne för livet. Vad kommer mina barn komma ihåg? De proppas fulla med upplevelser och action. Det händer saker hela tiden. Det måste hända saker hela tiden. Annars kommer det genast ett 'Jag har inget att göööra...'

Och visst. Jag curlar dem inte hela tiden. De får faktiskt ha tråkigt. Och jag tycker det är bra att de får ha tråkigt. Men ändå. Varför dras vi med i hetsen och stressen?

Jag var ute och åkte i min barndoms sommarby. Där kusinerna bodde. Där vi lekte som små. Jag såg två tjejer sitta på gräsmattan. Framför sig hade de ordnat blomblad i små högar, i långa rader, på små löv. Det var så vi lekte. Vi lekte affär och 'bo-i-olika-hus'. Jag har aldrig sett mina barn leka på det sättet. Och ändå bor vi mitt i naturen, mitt bland träd, bär och berg. Måste man visa dem? Sätta igång dem? Men det gjorde ju inte våra föräldrar...

Sen inser jag ju att tiden förändras. Våra barn är påhittiga på andra sätt. De gör orienteringsbanor, hittar på Pokemon-spel, ordnar EM i kicka fotboll och bygger djurparker med Kapla-stavar. Jag kanske inte ska vara så orolig. Det jag kan göra dock. Är att inte flänga runt. Inte jaga poäng och sevärdheter. Inte göra allt och lite till.

Den här veckan är vi bara hemma. Vi övar på att bara vara. Går sådär.

Han knypplar!

I helgen var jag med om ett 'once-in-a-lifetime-moment'. Vildis satt med sin moster och lärde sig virka. Koncentrerad och intresserad! Och min långe drasut till systerson satt med sin moster och gjorde ett armband i makramé. Koncentrerad och intresserad! Vad ger ni mig för den?

Tonåringen tyckte armbandet blev coolt. Och Vildis kom på att om hon blir arg så kan hon gå upp på sitt rum och virka tills hon lugnat ner sig.

Det här kan jag leva på länge... Det är inte alla som får uppleva ett sådant ögonblick av gemenskap över alla gränser! Och det hände mig!

En myggas surr

Nu får ni hjälpa mig. Finns det något värre ljud än en myggas surr? Till exempel på natten. När man ska sova. Det är kolsvart i rummet. Och så hör man det där eländiga, envisa surret. Man har inte en chans att döda den i mörkret. Men man viftar lite på måfå och hoppas att den ska hitta nån annan att äta på. Eller när man sitter i godan ro och läser en skvallertidning. Så smyger den upp bakom en. Snett bakom örat. Så att man inte ser den. Men hör den. Mycket tydligt. Och man viftar med handen för att få bort den. Och då blir det tyst. Knäpptyst. Man viftar febrilt för att få den i rörelse igen innan den får för sig att smaka lite. På mig. Men inget händer. Fortfarande tyst. Man viftar mer. Snabbare. Yvigare. Vildare. Till slut står man och hoppar och slår med tidningen och då till slut. Det surrar igen. Snett bakom örat...

Jaja, självklart är det värre om det är 'många myggar'. Som Lill-Tjorvas säger. Och oj, vad de sticker honom. Han är prickig överallt. Men klagar inte för det. Han är inte den där klagosorten. Och den här gången svullnade han inte upp så fasligt. Som förra gången vi var hos mormor och morfar.

De har verkligen skaffat sommarstuga i Mygghelvetet. (Myggparadiset heter det kanske om man ser det ur myggens perspektiv) (Fast varför i herrans namn skulle vi göra det förresten... De ser aldrig nåt ur vårt perspektiv direkt.) (För då skulle de väl inte sticka oss hela tiden.) (Väl?)

Efter många års träning klarar de flesta i släkten av att spendera en vecka eller två i Myggriket. En del pallar inte trycket och gör bara korta inhopp. En del dyker helt enkelt inte upp. Medan vi andra härdar ut. Och nytillkomna släktingar svullnar som sagt upp lite i början, men de vänjer sig. Till slut blir man cool och kall. Och skryter om att det här var väl inget. Då skulle ni ha sett 1974. Då var det mygg. Stora som helikoptrar... Ja, ni fattar.

Men hur cool och kall jag än har blivit. I år var det inget kul. Det gick helt enkelt inte att vara utomhus. Och inomhus fick man slå och vifta och svära. Som besatt. De var ovanligt många. Ovanligt små. Och ovanligt ettriga. Men. Syster, dotter och jag trotsade trots allt dessa otyg och tog oss ut i skogen för att plocka kantareller. Och banne mig. Det fanns lika många kantareller som mygg i skogen. Outhärdligt, men ljuvligt.

Krabbfiskarna

Sen kanske inte alla krabbfiskare har den erfarenhet och utbildning som krävs för ett lyckat krabbfiske... Eller hur tänkte de när de fiskar krabbor genom bryggan...?!