Stockholm Pride

Färgsprakande folkfest idag! Sång, musik och glädje fyllde Stockholms gator. Tillåtande, erkännande, bekräftande. Det kändes fint att få vara där. Blev märkbart berörd av 'Stolta föräldrar' och 'Marching for those who can't'.

Same procedure...

Nyårsafton igen. Pirrigt. Glittrigt. Spännande. Och det är samma visa varje år...

Man har precis överlevt julafton och julstressen inför den. Man pustar äntligen ut och äter för mycket godis och ännu mer kakor hos släkten. Förlorar i Alfapet mot mormor E, förlorar i TP mot kusinen, förlorar i Memory mot barnen. Allt är som vanligt. Härligt, juligt, ljuvligt.

Så är det plötsligt dags för nyårsafton. Har man tur så har man goda vänner som ska komma och fira. Med champagne och sova över och alla barnen i glitterklänning eller slips. Så var det för oss i år. Det surfades recept, fördelades matansvar och städades barnrum inför kalaset. Och vi passade dessutom på att köpa en ny bokhylla till lekrummet. För att äntligen få ordning på alla leksaker. Och naturligtvis tog det lite, bara lite längre tid att bygga ihop den där hyllan. Och kanske att vi skulle ha bestämt menyn i lite mer god tid. Och kanske skulle vi ha handlat nån dag tidigare så att all mat i byn inte var slut. Då kanske det hade känts lite lugnare. Men vi kom igenom det. Tre mataffärer och champinjonerna var i hamn.

Efter att ha byggt hyllor till klockan tre på natten var vi sedan uppe och gjorde efterrätt och musli, dammsög köket och duschade barnen. Utan stress förstås, eftersom vi var bedövade av trötthet. Sen när gästerna kommer. Då när vi bara har ett rum kvar att dammsuga. Och precis innan vi skulle kamma håret. Då blir det bara trevligt och roligt. Det skålas och skrattas och kvällen flyter på. Kanske lite för lång paus mellan förrätt och varmrätt. Men det finns ju bubbel att fördriva tiden med. Och barnen leker så bra tillsammans.

Men sen händer det som händer varje år. Det kaotiska tolv-slaget. Som vi alla väntat på. Som barnen inte fattar vad det är. Men uppe är de. Och väntar gör de. Och ut ska vi. Champagne och Bubbliz korkas upp lite för sent. Det är kallt och alla har för lite kläder. Raketer och fyrverkerier smäller runt om i bygden. Barnen gråter. Mamman försöker få ut glas till alla med åtminstone en liten skvätt bubbel. Ingen vet vad klockan är. En mamma är tvungen att natta en övertrött dotter och missar hela grejen. Några går in för att de fryser. Några går in för att de gråter. Några skålar och önskar gott nytt år. Och försöker tappert tända tomteblossen. Man kramas. Undrar vad klockan är. Säger lite Aaah och Oooh och Nej, det är inget farligt... och sen är det över. Året är nytt.

Ytterkläderna ligger i små högar. Lite regnslask hamnar innanför dörren och blöter ner tunna strumpor med glitter. Vi samlas på golvet i köket. Runt chips-påsen och ostbågarna. Någon tänker på ett djur. De andra gissar. Slattar delas ut i plastglas och temuggar. Lugnet lägger sig. Det nya året börjar bättre än det gamla slutade. Även denna gång... Gott Nytt År!

Spontan Nobel-middag

Idag efter att jag skjutsat och hämtat lite olika barn åt lite olika håll så hade jag två barn med mig hem. En liten gnällig kille och en glad tjej som ville hjälpa till att laga mat. Sånt blir man ju glad av så efter lite bollande och trollande och en snabbhandling hade vi menyn klar för en spontan Nobel-middag. Dagen till ära liksom.

Redan sena kom vi hem och roddade köttbullar och makaroner till den lilla gnälliga typen. Sen ordnade vi en enkel men festlig två-rätters. För att överraska de två killarna som fortfarande var på vift. Som nog skulle vara hemma snart. Väl? Eller? Brukar de inte komma nu ungefär? Och shit nu måste ju Lill-Tjorvas sova. Har du ätit klart? Vart är han nu då? Dukar du? Jaha, på pottan. Är du klar? Kollar du köttet, gumman? Nej, du måste ha blöjan på natten. Nej, ingen TV nu. Du måste äta upp först. Nähä. Hittar du servetterna? Men hopp i säng då. Nej, mamma kan inte läsa nu, men jag kommer snart... Puss puss. Och så på med långklänning och kommer de inte snart. Ooops, när hade jag den här sist? Var den så här tajt? Oj, eh, kan du dra upp dragkedjan? Går det? (-andas in-) Är de inte hemma än?! (-andas inte ut-) (-fortsätt håll andan-) (-och le-) .......

Det bästa med kvällen var att jag kom i klänningen. Den sitter som ett korvskinn, men dragkedjan är stängd. Hela vägen. Och det andra bästa var att jag fick dricka lite tisdagsvin. Det är ju inte Nobel-middag varje dag direkt. Som tur är...

Ensam mamma pustar ut efter Nobel-middagen. En stack iväg på basket-träning. En måste duscha efter sin träning. En måste på toa. Och en fick somna utan saga ikväll. Mamman undrar om det verkligen är så här att gå på Nobel-middag... Och får man byta till mysbrallor nu?

Vi snodde ett party

Dessa kalastider. Om man fyller år i slutet på oktober är det lätt att det blir halloween-party varenda år. I år ville Vildis och hennes kompis förnya sig. Så vi snodde helt enkelt ett koncept som vi hittade via denna länk: http://malineld.villaliv.net/?p=3618 .

Ett mustasch-party skulle det bli. Och vilken fest det blev. Mycket lyckat på min ära. Barnen löste mysterium, satte mustaschen på detektiven och tog fingeravtryck. Och sprang sen runt runt runt som på vanliga kalas...

Och tänk att få gå omkring i mustasch en hel kväll. Jag ville aldrig sluta. Så jag har mustasch fortfarande. Och käkar lakritspipa till frukost...

Party party

Sonen var på maskerad i helgen. Med jeansväst, nitar, guldkedja och boots. Ja och så en diskret liten tatuering...

Gå på lokal

Vi var på fest i helgen. Mingelparty. På lokal. Inne i Stockholm. Och det var riktigt riktigt roligt. Ni kan ju bara tänka er hur ofta jag går på lokal. Bara att kalla det att gå på lokal är ju stenålders. Och redan på min tid var det stenålders att säga att man går på lokal. Så så stenålders är jag...

Till exempel träffade jag en massa folk från förr. Såna som jag egentligen inte kände då, men där det har gått tillräckligt lång tid så vi tror vi kände varann. Så vi pratade lite gamla minnen...
Sen träffade jag några bekanta. Såna som jag egentligen inte känner, men som jag har träffat tillräckligt ofta så vi tror vi känner varann. Så vi pratade lite om vad vi gör nuförtiden...
Och så träffade jag några som jag faktiskt känner. Såna som jag träffar alldeles för sällan, men där vi kan fortsätta som om ingenting har hänt. Så vi pratade om allt som har hänt...
Sen var det en del främlingar där. Såna som jag inte känner men som jag på grund av en god kombination av partykänsla, vin och snygga byxor ändå måste prata med...
Och så var det några kändisar där. Såna som jag vet att jag inte känner. Och som jag var tillräckligt nykter för att inte prata med...

Dessutom träffade jag min gamla kemilärare. Jag presenterade mig med förnamn till den okända kvinnan. Hon kontrade med: 'Olsson, va?!' Då såg jag att det var hon. Hur kan man komma ihåg efternamnet på en elev man hade i början på 80-talet? Det är 30 år sen! Vilket oerhört intryck jag måste ha gjort... Var jag så dålig i kemi?

Är hävarna redo?

Vi hade sommarfest med jobbet i fredags. En sån där fest som en stackars trebarnsmor från förorten ser fram emot. För då blir det vin. Och dans. Och så blir det taxi hem till spenaten. Kösta vad det kösta vill.

De hade ordnat tipspromenad och skumpa. En sån där konstig tipspromenad där man knappt fattar frågan. Och svars-alternativen var medarbetare på företaget. Jag var med på en fråga. 'Vem är snabbast i baren?' Ja, inte jag tänkte jag. Har de nånsin sett mig i en bar? Fru 'Alltid-köra-bil-hem' (om-hon-ens-kommer-på-after-worken...)

Senare på kvällen skulle flera av tipspromenadfrågorna få sitt svar. Dvs vem som var snabbast i baren skulle avslöjas på plats. Inför publik. Medelst ölhäv. Och jag vet inte hur de tänkte. Att sätta trebarnsmodern från förorten på ölhäv... Kanske hade de hört att jag var teknolog en gång i tiden. Men då hade de inte hört hur länge sen det var. Och hur oölig jag var redan då. Jag gillar inte öl. Har aldrig gjort. Och jag har aldrig lärt mig häva. Förvisso har jag övat ett antal gånger. Då. Förr i tiden.

Jaja. Som tur var struntade jag i det. Det är liksom inte värt det. Nuförtiden. Jag ställde mig redo att häva och lät ungdomarna ta hem segern. Utan att skämmas. Och visst förstår jag att min obefintliga party-stämpel suddades ut ytterligare. Men det är smällar man får ta. Det är smällar man faktiskt tar nu. Tuff skit bara.

Festlokal med ölhäv

Partyhatt på

Årets första och kanske sista kräftskiva. Med krypavstånd hem. Perfekt.